Sommarskräck

Förra sommaren hyrde vi en liten stuga i Halland. Stugan var röd med vita knutar och den låg mitt i en bokskog, vid en sjö. På den lilla vägen - som knappt var stor nog att köra på - passerade under de fyra veckor vi var där bara ett fåtal människor. Dagarna spenderade vi på en filt på gräsmattan, de dagar vi inte tog oss i kragen och körde till havet vill säga. Sjön gick inte att bada i, och roddbåten använde vi bara en enda gång. Regnet stod emellanåt som de berömda spöna i backen och då åkte vi till Göteborg, eller Ullared, eller på bilturer runt om i landskapet. Eller också stannade vi inne i stugan och läste, enbart med avbrott för sommarpratarna. Dagarna såg med andra ord ut exakt som de brukar göra för dem som hyr stugor under sommaren. Lata dagar där de största bekymren är vilken bok som ska läsas härnäst och huruvida det är mödan värt att åka till affären och köpa ingefära till marinaden.

Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?

/J