29 juni 2007

Jag är förälskad

Okej. Om jag läser femtio böcker om året i resten av mitt liv, och jag blir 83 år gammal så kommer jag hinna läsa 2500 böcker till. Är det mycket eller litet? Jag har så klart bara nosat på ens en gnutta (ja, nosat på en gnutta) av de böcker som finns eller ens de jag vill läsa. Är det dags att börja ransonera? Följa en kanon (heter det så, jag är obildad - följer man en kanon?). Ska jag börja följa Harold Blooms rekommendationer, eller Folkpartiets? Bara läsa klassiker? God litteratur, okej vad är det? Och femtio böcker på ett år? Det här året, när jag varit ledig enbart för att läsa och skriva har jag läst 47. Men om målet är 50 böcker. Men tänk om jag inte lever 50 år till. Kommer jag att sakna böcker jag inte läst? Kommer jag att ångra att jag inte tagit mig igenom Bröderna Karamazov eller Bibeln. Ja, jag borde nog läsa dem båda. Men vilka ska sållas bort? Har precis läst Åsa Larssons Det blod som spillts och Svart stig. Somliga skulle säkert säga att det var slöseri med tid, men särskilt Det blod... fick mig att grina högljutt på pendeltåget, det måste väl betyda något? Böcker som får en att känna, det är väl viktigt? Eller som bara roar? Och poesi, jag har knappt börjat tränga mig igenom poesi. Men det vill jag ju. Fantasy? Får det vara kvar? Harry Potter? Ska jag skita i Harry? Bara läsa sådant som är skrivet senaste femtio åren? Eller tio åren? Eller bara helt nytt? Eller inget nytt? Eller ska jag helt enkelt göra som jag gör nu - plocka upp de böcker jag känner för just för stunden, och läsa? För om jag känner att jag gör en lista så skapar det ju bara ångest, eller? Jag gillar ju listor, men...

Och vilka böcker förtjänar att läsas om? Häxtävlingen av Eva Ibbotson måste jag ju ha läst trettio gånger, och den vill jag ju läsa högt för eventuella barn (Aha! Jag sparar även Harry Potter till en sådan eventuell framtid!) och bokhyllans kanske sämsta (rent litterärt alltså) bok, Skorpionerna eller något liknande heter den och handlar om skorpioner som blir muterade eftersom de bor vid ett kärnkraftverk som läcker, den läser jag alltid när jag är sjuk. Underhållningsvärde? Javisst. Och Middlesex vill jag ju läsa om. Och Donna Tartts båda. Och Milan Kundera, älsklingsmilan! Och Narnia-serien måste ju läsas med jämna mellanrum, och Tolkien så klart. En midsommarnattsdröm.

För varje bok jag läser finns det oändligt många jag kunde ha läst i stället. Men jag tror jag ska sluta noja. Eller lite kanske jag ska noja. Eller jag vet inte. 2500 böcker? Det är ganska många ändå. Drygt dubbelt så många som står i hyllorna framför mig. Antalet är naturligtvis inte viktigt, det är ju upplevelsen jag vill åt. Det där frenetiska som kan drabba en, när man måste läsa - ostört - till sista ordet. När man åker en station extra eller fortsätter läsa gående eller ligger och läser hela natten bara för att det är magiskt. Jag får ont i magen av ord. Ont i magen på samma sätt som vid förälskelse alltså. Underbart pirrande. Kan vara ett förfluget ord, eller ord som måste ha tusen sidor på sig att komma till punkt. Åh vad jag vill arbeta med ord varje dag. Jag tror jag är förälskad i ord.

/J

4 kommentarer:

Jessica sa...

Vackert. Huvudsaken är bara att man läser. Ibland är det Åsa Larsson och ibland Dostojevskij. Kärleken till orden är dock densamma.

J sa...

Verkligen! Och efter några dagars ytterligare fundering så tror jag på att bejaka lustan.

Em sa...

Jag älskade "Häxtävlingen" som barn! Blev lite sugen på att läsa om den nu, men samtidigt lite rädd för att den inte ska vara riktigt lika bra som i mitt minne...

Visst var det väl i den som en av häxorna hade haft en helt bunt äkta män som försvunnit, och i takt med det hade hennes halsband av människotänder växt...?

J sa...

Nej, det är väl "Häxorna" av Roald Dahl? Häxtävlingen är den med den goda häxan, och lantishäxan i gummistövlar och havshäxan med fiskfjäll. Och tävlingen om trollkarlen (min feministiska analys var nog inte helt färdig när jag var nio :-). )

Men den håller verkligen för en omläsning!