04 juni 2007

The little symbols of your devotion

Att beskriva något som berör en känslomässigt är svårt, för alla ord känns för små och riskerar bli till plattityder. Jag som nästan aldrig skräder orden kan tycka att jag borde ha sparat på krutet. Lite irriterad tänker jag att jag borde ha sparat ord som fantastiskt och magnifikt eller för den delen avskyvärt och förskräckligt till tillfällen då de verkligen behövs.

Trots detta ska jag göra ett försök att beskriva en känsla. Försöka beskriva den känsla som jag delar med 4000 andra, känslan av Antony and the Johnsons i Dalhalla, Rättvik, i lördags. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En av sommarens hittills vackraste och varmaste dagar, försommargrönska och ett Dalarna som tar emot med öppna famnen. Jag hade hunnit vilja flytta både till en liten by utanför Uppsala där det fanns ett förfallet hus med tillhörande förfallen dinerliknande byggnad (utmärkt att starta en vegovägkrog i) och till Grycksbo där vi möttes av skylten "Välkommen hem Conny. Vi har saknat dig" innan vi var framme i Rättvik. För att inte tala om besöka allt intressant på vägen - Dragon gate, loppisar, små fik och muséer.

Vi kom fram till Dalhalla där de trevligaste vakterna/publikvärdarna någonsin hälsade oss. När vi försynt frågade om det gick att campa - vildcampa - någonstans log de och sa "Vad mysigt! Klart ni ska campa. Kör ett par hundra meter tillbaka där finns en bäck." Stockholmsvakter: tag lärdom!

Jo, men, så platsen då. Dalhalla. Har ni varit där? Det går inte att beskriva. Ett hål i svenska urskogen. Ett stenhål med en sjö. En amfiteater. Ett kalkbrott. En hissnande upplevelse. Och ändå familjärt, välbekant. Bakom mig i toalettkön stod en kille och pratade i mobilen: "Nä, men de ser ut som alltid på Debaser, liksom." Jo, det var den vanliga crowden, direkt ditslussade från Södermalm. Inte alla men många, många.

Och själva konserten då? Nej, jag har inga ord som gör den rättvisa. Vackra, vackra the Johnsons i vita kläder. Vackra, vackra Antony med röst som ingen annan. I andra låten grät jag. I tredje skrattade jag. I Fistfull of love stod jag tillsammans med hela publiken upp, i extas (man sitter i Dalhalla). Varpå Antony, lite förläget säger "Oj då, vi har fortfarande några kvar". Efteråt stående ovationer och tre inrop. Jag kan inte säga mer.

Kärlek, jag är fortfarande uppfylld. Kan i stället för att beskriva konserten berätta om hur jag första gången fick höra om Antony and the Johnsons via ett SMS från fina vännen i Norrköping: "Sitter och dricker öl och äter nötter och lyssnar på Antony and the Johnsons. Så vackert, lyssna när du kan". Det var en sån där vacker sommarkväll i Stockholm när själva luften har tagit semester och alla är vackra och slöa och gatorna tomma. Vi, A och jag, var ute och gick på Kungsholmen när SMSet kom, och av en händelse gick vi förbi en öppen skivaffär. Vi gick in och jag bad att få lyssna på deras skiva. Hörde Cripple and the Starfish och började gråta. I affären. Det händer inte mig, musik berör mig oftast inte så, det var stort. Så jag köpte skivan, på stört.

Jag inser att den här texten är lika lång, kanske längre än, Buffytexten. Men då förstår ni? Det var stort, outsägligt vackert om jag ändå får försöka mig på lite förstärkande ord. Det var kärlek.

/J

1 kommentar:

Reblo sa...

betagen var ordet, vilken fin kväll! Nu har jag också skrivit, även om jag inte minns så mycket som jag skulle vilja.