26 mars 2008

Jorden runt på sju dagar

Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!

Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!

Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."

Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.

Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).

Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!

5 kommentarer:

Magix sa...

Vilken imponerande påskläsning! Både jag och Lisa på Expressens bokblogg blev irriterade på de Coelho-liknande funderingarna, men annars gillade jag boken. Det kommer både film och uppföljare till boken!
Jag köpte nyss "Ten little niggers" på ett antikvariat i London med världens mest rasistiska pärm, så jag vet inget om nyöversättningen annat än titeln.

Jessica på Sapere Aude sa...

Ah, inte bara jag alltså! Jag har undvikit att läsa om Shantaram innan jag började läsa, har faktiskt inte läst något från någon som läst den. Kanske var det därför jag blev så förvånad, den är inte vad jag förväntade mig (och hur jag kunde ha några förväntningar alls utan att ha läst om, det förtäljer inte historien ;-)).

Ylva sa...

Men allvarligt talat: DEN skådisen ska alltså spela den motbjudande fule gamla knarkaren Roberts? Vilket skämt. The horror, vilken hybris han får.

Duktigt läst, förresten!

Jessica på Sapere Aude sa...

Ja, DEN skådisen! Och hybris tror jag är rätta ordet. Det är förvisso en berättelse i första person, men även för en sådan osedvanligt mycket "jag". "Sedan tog jag tag i allt och räddade hela situationen, och när jag var klar med det räddade jag världen. Åh, och så knarkade jag lite och inrättade en gratisklinik också. Och blev kär. Och slog mig i slang med maffian. Ps här är lite visdomsord som jag snappade upp i farten." Och obs! Detta är bara baksidestexten.

Men DEN skådisen brukar ro sina projekt i land, så ser ändå fram emot filmen.

Äh, duktigt läst... Jag skulle renoverat köket och hade således rensat kalendern från alla måsten. Men på grund av bristande byggteknisk planering frös det inne.

Jessica på Sapere Aude sa...

Alltså, jag hatar inte Shantaram. Inte på något sätt. Det är bara den lilla, lilla detaljen som stör mig så sjukt mycket. Hade jag inte gillat resten hade jag naturligtvis inte fortsatt läsa - eller kommit 400 sidor in i boken!