Den gemensamma nämnaren (men definitivt inte den minsta)

I bokcirkeln igår hann vi inte bara med att prata om J.M.G Le Clézios Raga (kanske mer om den sen) utan också om läsning i stort. Närmare bestämt den ständigt pågående diskussionen om huruvida all läsning är bra läsning. Vi gillar metaforer i min cirkel:
- Varför kan man kritisera de färdiggjorda köttbullarna till förmån för hemmarullade och enas i att de hemmarullade är bättre med inte kritisera dålig litteratur* till förmån för god litteratur* och enas om att den godare är bättre utan att betraktas som en snobb?
- Kan man jämföra dålig litteratur med hasch, dvs som en inkörsport till tyngre droger, funderade vi på en stund (men då visste vi inte om den dåliga litteraturen kunde vara en inkörsport till ännu sämre litteratur, jmfr hasch till heroin).
- Jag funderade lite kring det där med att jämföra dålig litteratur och promenader. Jag trodde ju för några månader sedan att jag skulle börja springa, och det sket sig ju rätt rejält måste jag ju erkänna. MEN: en timmes rask promenad om dagen blir det, och så här: kanske kommer jag aldrig att springa. Kanske kommer jag springa en bit. Kanske kommer jag till sommaren löpa fram över den skånska slätten med vinden i håret. Bokrelaterat: börjar jag med den dåliga litteraturen så kanske jag fortsätter med den, ELLER kanske varvar med en sk god bok emellanåt ELLER kanske bara läser det godkända så småningom.

Sedär, så många tankar. Jag är inte säker på vad jag tycker. Jag tycker ju kanske lite synd om dem som bara läser Läckberg, för det är ju onekligen väldigt trista böcker. Är jag snobb för det? Jag säger ju inte att all "god litteratur" är rolig att läsa; och vad gör den då till god? Vad är syftet med läsning? Jag underhålls inte av Läckberg, men det finns säkert god litteratur jag skulle tråkas av också. Men där Läckbergs (jag tar hennes som exempel, det måste ni förstå) inte ger någonting kanske den lästråkiga finlitteraruen ändå ger något annat mervärde än bara läsupplevelsen (men! jag läser ju oftast för själva upplevelsen. Och ni som är här inne ibland vet ju att både det ena och det andra slinker ner). Åh, vad jag gillar få fundera över det där.

Och så pratade vi om vem som bestämmer vad som är fint och fult, och om vad det är som avgör vad som ska recenseras (med anledning av Malin Ullgrens text i DN häromdagen). Och i fall det är försäljningssiffrorna som ska avgöra (= höga siffror ingen rec) så borde ju rimligen varken Bruno K: Öijer eller PO Enqvist recenseras. Eller är det exponeringen som fäller avgörandet? De böcker som kan hittas i snabbköpen får inga recensioner för de hittar man ändå.

Och så till sist: hur tusan kunde en afgansk bok tränga sig in bland alla självhjälpsböcker och svenska deckare? Tänker naturligtvis på Flyga drake som ju läses och säljs överallt. Och så Murakami, till sist då, som vi inte pratade om men som måste nämnas: han läses ju tamigtusan också överallt. Och av alla, verkar det som.

Och jag älskart. Jag älskar att vi samlas och pratar böcker och dricker vin (och igår åt vi dessutom en hejdundrande svampsoppa) och att vi inte har några svar, att ingen sitter på facit utan att det får bli flera "Va, tyckter du?" och "Hur tänker du?" och "Jamen så klart!". Igår var vi uppklädda till tänderna i klänningar och pärlor, Nobelfest såklart. Förra gången sportades ugglepyjamas. Jodå, en brokig samling med det gemensamma intresset kärleken till att läsa.

Och för egen del måste jag ju säga att 2008 läsmässigt varit ett höjdarår. Dels att jag läst så mycket mer, men mest för att jag läst så mycket annat. Jag tackar alla mina nyfunna vänner för detta - både dem jag får umgås med i verkliga livet och dem jag bara träffar virtuellt. Kärlek! Jag återkommer vad det lider med en årskrönika, för jag känner att 2008 är värt det.

*hej hallå: jag bryr mig inte om att definiera, okej, hoppas det går bra ändå!