Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.
Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.
Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.
Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.
Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Åhhh vad imponerande... Såg på fejjan att du verkligen gjort det också. Duktigt måste jag säga. Själv tycker jag att löpning är den värsta sortens motion, jag mår illa, måste anpassa kläder efter väder mm mm... Men å andra sidan är den enda motion jag får nu för tiden långa barnvagnspromenader... Trevligt, men inte alls tillräckligt. Hmm, kanske ska fundera på löpning ändå?
Puss lillasyster C
Yes, I did! Kanske mest lunkande, gå-jävligt-snabbt och stötvis lite jogging, men nånstans måste man ju börja. Vad säger du, little sis, Vårruset, du och jag, 2009? (hahaha, segrar i förskott är galet mycket bättre än inga segrar alls!)
Jag sprang Vårruset i år, springer gärna med dig nästa år! Se där, nu har du en springkompis. Work it!
Åh yay! Bästa grejen ju! Idag formligen skriker vädret: ut, ut, ut och spring! Så det ska jag göra i kväll.
Men, men, men, TCO gjorde ju så fina träningsvideos ihop med Amelia, har du inte kvar dem? *gapskratt*
Eftersom jag själv inte kommer ut i spåren - bara i tanken - har jag påbörjat en "Jessicas spellista" i min pod: en arg version och en glad version. Men alla, i mitt tycke, bra att springa och gå snabbt till. Återkommer!!
Åh, Jana, det är ju toppen! Spellista! Och i mitt namn. Det förpliktigar må jag säga: den där enda springturen innan jag blev sjuk måste med andra ord förvandlas till en vana.
Skicka en kommentar