29 november 2005

Hej, tillbaka från Sunnydale

Jösses.


Oj.

Jaha.

Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.

Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.

Vad är det som gör det?

Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.

Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?

Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.

Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.

Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.

//J

(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)

2 kommentarer:

J eller S sa...

Jag ryser av välbehag, av kärlek och av saknad, när jag läser din blogg idag. Byffy 4ever!

Joss Whedon is my master now.

J eller S sa...

"Is that all I was to you? A one-bite-stand?"

/S