Interna bloggfunderingar

Ja, nä, det är inte Linda Skugges blogg det här. Det är ett okänt antal personer som läser, antagligen är antalet ganska få. Än så länge. Kanske - förhoppningsvis? - följer ära och berömmelse och därmed många som tittar in på en mening eller flera. Så därför är det möjligen ganska förment av mig att skriva om två av dem som jag faktiskt tror är här inne. Båda två arbetskamrater. Båda två tycker jag om. Där slutar likheterna - åtminstone de likheter som eventuellt har med bloggeriet att göra. Den ena är bloggovan. Så till den milda grad att det var insteget på den här sidan som gjorde att hon - för egen del - för första gången läste något som står i en blogg. Den andra, bloggvan. Så till den milda grad att det var på hennes inrådan jag började läsa. Så till den milda grad att hon beslutade sig för att läsa mindre, bry sig mer om sina barn. Sagt med skämtsam glimt i ögat så klart.

Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.

Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?

Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"

Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.

Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?

/J