29 januari 2009

Marley och jag

Detta har hänt:
* Vi skaffade en valp
* A tyckte att det var passande att ge mig en present i form av en bok
* A tyckte det var passande att boken handlade om en hund
* A förbisåg det faktum att jag avskyr boats, med anledning av ovanstående
* Jag läste lite i boken
* Jag skrattade
* Jag dissade
* Jag läste ändå ut

Såhär: i går kväll låg jag på övervåningen i dubbelsängen med ena katten på benet och andra vid huvudet medan valpen och A var på nedervåningen. Jag läste i den där boken. Nu hade valpen i boken blivit gammal. Jag började leva mig in. Jag grät. Jag grät så att sängen skakade, ena katten började slicka tårarna från mina kinder, katten på benet fick klamra sig fast med klorna i täcket för att inte trilla av, valpen vaknade och grät men får inte komma upp ty detta är det arrangemang vi har.

Boken sög, jag skulle vilja bränna skiten, den innehåller en attityd till huvudpersonen som är erbarmlig. Den är smörig, lismande, putslustig och så: så jävla sentimental att man får gåshud.

Hollywood brukar lura mig. De tar en pappa, en son och en hund. Och så en katastrof och lite stråkar på det: jag bölar ögonen ur mig. Jag bölar till Buffy, jag bölar när de tänder första vårdkasen i Sagan om ringen, jag bölar till nyheter och värst av allt bölar jag när djur dör. Dödsannonserna som tidigare fanns i tidningen Djurens Rätt var som att trycka på en knapp. Ibland kunde jag inte ens öppna uppslaget utan att börja böla. Men jag bölar också när jag är arg, rädd, hungrig eller trött. Och jag bölar uppenbarligen till kassa berättelser om hundar som blir gamla och döva och får ont i leder och ben. Jag bölar faktiskt lite just nu.

2 kommentarer:

Buffys polare sa...

En säker källa gör gällande att dödsannonserna gör comeback i DjR... så ladda upp med näsdukar.

Jessica på Sapere Aude sa...

Jaså? Ja, det är ju förstås skönt att ha en säker gråtkälla när andan faller på.

Buffys polare: Willow eller Xander?