Majas morsas kompis sambo

Igår var jag på bokcirkelträff - äntligen! - igen. Att det kan vara så härligt att få nörda ner sig i sitt favoritämne: böcker, språk, ord! Vi hade läst Katarina Kieris Majas morsas kompis sambo (vad är det med dessa omöjliga titlar?). Det är en novellsamling - åtminstone står det att det är det. Jag håller inte med. En novell måste kunna stå för sig själv, och läsas med behållning för sin egen skull. En novellsamling bör man kunna läsa hur som helst - börja med novell fem, hoppa över tre och och fortsätta med nian. Eller ettan. Så är inte MMKS uppbyggd utan de olika kapitlen flätas in i varandra och görs osjälvständiga. Tidigare kapitels nycklar ges i de senare texterna. Boken är uppbyggd av elva små texter, där varje text har ett eget/nytt berättarperspektiv, och varje berättare är elev (eller i två av novellerna) lärare på en skola i Luleå.

Som ofta i ungdomsromanen - om man ska genrebestämma - är alla typer väldigt PK representerat. Vi pratade igår om att vi riktigt kunde höra snacket på förlaget: "Jamen så har vi den blyga tjejen och så har vi den coola och så bögen och så invandrarkillen som är tuff och stökig men mjuk inuti." Lite så. Och de finns där allihopa, men kanske är det så på en skola, att alla verkligen finns där. Jag som har en viss faiblesse för amerikanska high schoolfilmer känner ju igen det därifrån. Det blir en karikatyr om man nödvändigtvis ska tränga in allt som ska vara.

Kieris språk skapar stämning och visst finns det ett visst mått av igenkänning. Kanske mest gentemot Margareta Spegel, lärarinnan. Jag hade gillat att läsa den texten när jag var femton (och om detta var vi ganska överens igår).

Men ändå är det något med boken som inte fastnar. Ungdomarnas olika öden berör, javisst, men idag, dagen efter, kan jag inte riktigt särskilja dem. De var för lika, för tama, kanske. Min största invändning - efter beskrivningen som novell - är att allas språk är precis lika. När de tänker är tankarna utbytbara. Jag tror inte att invandrarkillen och bohemtjejen och läraren använder samma ord och samma fraser. Och ändå används de här. Det gör att det blir en smet och jag får svårt att komma ihåg vem som var vem. Missförstå mig inte: det är angelägna texter och jag tycker det är synd att inte varenda text är så självlysande som den skulle kunna vara. För ibland blixtrar det. De två novellerna som är lärarens - Luftrum 1 och Luftrum 2 - är så fina att det smärtar. Och det förtjänar de andra att vara också.