Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica