Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...