På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.