07 juli 2008

Innan sista jobbveckan ens påbörjats nallar jag av semesterläshögen. Har valt sommarlitt enkom utifrån aspekten "för tung för att släpa på pendeln", redan valt dem för dess läsvänlighet har jag naturligtvis gjort tidigare, ergo: jag gick inte in i bokhandeln och tjöt "ge mig det tyngsta".

Carsten Jenssens Vi, de drunknade har blivit stående i hyllan sedan ankomst, sedan den la ankar utanför min bokhylla. Men igår: jag insåg att väntan redan varit för lång. Med juliregnet piskande mot rutan och en eld flammande i öppna spisen tog jag katten i famnen och sa: du är skeppskatt. Lydigt la hon sig på magen och spann medan jag bröt upp boken och inledde en saltstänkt resa. Och ah! åh! oh! Aj, aj, aj vad ont den gör och aj aj kapten, jag kommer läsa om så ögonen ska blöda och det struntar väl jag i om semestern börjat: kalla det myteri om ni vill. Jag är beredd på allt: plankan, kölhalning. Det är värt det, verkar det som. Utförligare rapport kommer när fler sjömil tillryggalagts.

Ps. Nästa gång kommer jag nog hålla mig ifrån sjötermer, ty detta är nog alla jag har ens ett hum om. Barbord också, men nu är det slut!

1 kommentar:

Caroline sa...

Kan liksom inte bestämma mig för huruvida jag vill läsa "Vi, de drunknade" eller ej - och det är bara vid Bra böckers ankomst som jag reser det tvivlet, kassa boox kan jag tydl kasta mig över hsh (ergo, det är ngt fel på mig). Jag tror jag väntar på pocketformatet, men din hyllning är bra, jag tror jag bör läsa den, du gav mig skjuts i rätt riktning nu.