Bokinspiration

Min föräldrar har varit på Irland och som sig bör fick jag ett vykort. Men inte vilket vykort som helst. Första raden på baksidan lyder "Varför tänker man på Jessica när man ser ett sådant här kort?" En retorisk fråga naturligtvis ty framsidan täcks av ett collage av irländska författare; bilder på Joyce, Moore, Synge, Wilde, Swift, Kavanagh, O´Casey, Behan, Yeats, Shaw, Stoker och Becket. Två observationer: Irelands Writers (som rubriken lyder) är bara män, och jag har inte läst på långt när alla. Men oj så fint kort, och ett utmärkt bokmärke! Kanske ska jag laminera det, till och med.

Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:

"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."

Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.

Glädjeyttringar (spontana).

Men hörrni! Jag har ju helt förbisett. Det är ju SEPTEMBER! Den attraktivaste av alla månader (tätt följd och ibland omsprungen av oktober. Metaforiskt, i kalendern kommer alltid september först).

Äntligen, jippi! Åh, bara tanken på krisp. Hög luft. Halsdukar. Tweed (damn att det är av ull, men sinnebilden!). Stövlar. Höstlöv.

Åh, måste genast uppdatera tesortimentet. Och borde de inte släppa Blossa 08 snart?

Höst, höst, höst, höst! Dansa runt i virvlande löv. Yay! Eller: jag menar så klart springa runt i virvlande löv. Inte konstigt jag kände för att börja springa just igår!

Nu eller aldrig!

Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.

Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.

Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.

Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.

Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!

Födelsedag!

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

The Master is rising?

Tja, det var ju en synnerligen mesig solförmörkelse. Tur jag inte sportade svetsglasögon. Förvisso gav de cirkelrunda hålen i kartongen halvmåne- (halvsol?-) skuggor, men nja, så impad blev jag nog inte.

Är det förresten bara jag som tänker solförmörkelse - vampyrer mitt på mörkan dag - apokalyps? Och så undrar jag: jag är inte så hemma på zombies, hur är det med dem och dagsljus? Funkar de på samma sätt som vamyrer, måntro? Poff bursting into flames? Eller skulle man, teoretiskt sett, kunna vänta sig en z-attack när som helst på dygnet, solförmörkelse eller ej?

Packa pappas kappsäck?

I flera månader har bokbloggarna klagat över det gigantiska problemet "vilka böcker ska jag välja när jag åker på solsemester/till landet/till stranden". Jag har nickat igenkännande och varit ganska tacksam över att denna sommaren bara inbegriper kortare utflykter, på max några dagar.

Men, mina barn, nu ska ni få höra: Vi ska renovera. Om några veckor kommer en snickare och en målare hit. Det betyder att alla böcker (och andra mindre viktiga tingestar som, oh allt annat i huset) måste packas i lådor. När jag som bäst lade ännu en bok på högen (som i den gigantiska högen med böcker som ABSOLUT inte får packas ner för då kommer jag GÅ UNDER) sa A:

- Tänk på att det tar ett tag innan vi kan packa upp dem också.

Nu räknar jag (kanske i överkant) med att inte se mina raringar på två månader. Hur är det ens möjligt att välja? Det där lilla problemet att vi inte har någonstans att bo under den vecka de målar golven känns som ett litet problem i sammanhanget. Två månader: vet ni hur lång tid det är? vet ni hur många valmöjligheter jag måste ha? vet ni hur många humörsvängningar och likaledes genresvängningar det kan hinnas med på två månader? Massor. Suck.

En fördel med detta (förutom den uppenbara, nyrenoverat hem) är att bokhyllan gås igenom ner till minsta titel. Det går ju inte bara att lägga böckerna i kartonger, utan jag måste naturligtvis kolla varje bok. Spontanshoppare som jag är, med den lilla ovanan att köpa många fler än jag läser (fast alltid med ambitionen att läsa precis varenda bok, något annat vore knasigt) så har jag en hel del spännande alster i hyllan. Och sorteringen gör säkert att fler av dem jag kanske inte skulle valt annars (eftersom det senast köpta alltid är det mest intressanta - tills en ny batch kommer innanför dörren) hamnar i högen. Jo, en genomgång är nog bra. Men huvva, vad gör jag om jag drabbas av omläsningscravings? Eller bara måste läsa Moby Dick, eller någon av dem som hamnat i lådor. Jag gissar jag får ge mig till tåls. Den som väntar på något gott, inte sant. Och kära återseenden lär det bli. Jodå.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Ombyte förnöjer?

Oh, spännande, ny layout. Vad tycks? Ja, nej, indifferent?

Jag önskar naturligtvis att jag hade vetat hur man gjorde för att skapa något helt unikt, men nej. Min talang ligger inte i koden.

På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Jag har varit ute och slagit gräs med lie. Känner mig som universums härskare:
- Mwohahaha, come to me ye little weed scum, I will destroy you all!

Ni hör avgrundstonen, no? Visade sig att the little weed scum var starkare än jag trodde och slog tillbaka: brännässlor och tistlar. Till sin hjälp hade de också en flock broms. Men det var inte förrän lien själv vände sig emot mig och högg mig i benet som jag gav upp. Aj. Plåster nu. Och salubrin.

Henry, Charles & Camilla, Bunny och de andra skulle aldrig förnedra sig på detta sätt. Skulle de bege sig ut i solen med en bok och en flaska hemgjord flädersaft? Ja, det tror jag.

Ps. Jag tog en gruvlig hämnd på nässlorna. Stampade på dem och skrek gällt. That ought to do it.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Om du ska läsa Denise Mina, glöm för all del inte skämskudden.

Jo, jag läser fortfarande Blodsarv. Nu enbart på grund av de allt mer makabra citaten:

Citat ett: "När dörren till hans rum öppnades möttes hon av en lockande doft, en blandning av tung, söt talg och citron - en koncentrerad lukt av stora, smutsiga karlar."

Citat två: "Armarna var för magra och bröstet var täckt av svarta lockiga hårtofsar, formade till ett stiligt T vars skaft försvann ner innanför byxlinningen. Bröstvårtorna var mörkrosa och håret strålade ut från dem som ögonfransar så att bröstet liknade ett häpet ansikte"

Citat tre: "Han såg rakt fram, just då med tankarna på annat håll och omedveten om henne, och vältrade runt saliv med tungan. Ljudet värmde i hennes mage."

Okej. Exakt hur tänkte man här?

Citat ett: hur faen luktar det egentligen? Och "lockande" doft? Uuuuurk.

Citat två: Detta är alltså hur Denise Mina besriver någon som ska föreställa attraktiv. Jag vrider mig i skrattspasmer, bakom min skämskudde. Herregud.

Citat tre: Eh? Urk?

Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...

På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.

Solenergi

Hade precis skrivit ett så jäkla gnälligt inlägg om semsterlängtan och yadda yadda, men så mindes jag ju att faktiskt allt är ju så himla bra. För bövelen: slentrianklag är sämsta nånsin. Så för er som ev hann läsa: jag tar tillbaka! Raderat och borta!

Ha en fantastisk dag!

Jag skulle vilja bli riktigt, riktigt rädd, i sommarnatten. Och uppmanar härmed er att ge mig era allra mest blodisande boktips. Nagelbitartips där man blir "inte våga ta djupa andetag för då röjer jag mig"-rädd. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Jag är nämligen rädd (!) att jag blivit lite avtrubbad.

That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die.

Hm, jag hittade ju på ett sånt bra ord på kombon lunch och blogg. Bloggande på lunchen alltså. Nå, det som så mycket annat är bortglömt.

Idag har jag tre finfina pendlingsiaktagelser. Eller fyra förresten, en generell också: jag tror att människorna nu äntligen börjar slappna av och att det illustreras genom det massiva pendlarläsandet. Idag var det alldeles tyst på vagnen, inget mobilprat, bara boksidor som vändes med oregelbundna mellanrum. Jag antar att det är annorlunda om man tar turisttågen, men pendeln vid halv åtta från landet mot stan var en oas.

Jag försöker fylla ett kunskapsglapp och läser en antologi: H.P Lovecraft and others; Tales of the Cthulhu Mythos. Åh, slemmiga vingbeklädda monster och dyrkare av desamma. Passande nog råkade jag se Nightmares and Dreamscapes-avsnittet Crouch End igår, baserat på en novell som ursprungligen publicerades i New Tales of the Cthulhu Mythos . Ren slump, inte desto mindre välkommet.

Trots att jag tidigare beskrivit den här sommarens litterära urvalsmetod (bokens gram får bestämma, snarare än något annat) så är sommaren alltid vikt åt skräck. Men kanske hellre på teve än i bokform? Kombon splatterskräck i agustinatt och utedass är oslagbar, nästan mer än man kan klara. Tack och lov tillbringas denna sommaren med inomhustoalett.

- Men hallå, du tappar ju tråden. Vad var det egentligen du ville? Vad är de andra tre iaktagelserna?
- Åh, förlåt.

Jo:

Dam i sextioårsåldern iklädd långkjol, knytblus och med håret i en knut à la Selma läsande David Eddings (kunde tyvärr inte klura ut titeln) med en sällan skådad iver.

Kvinna i 40-årsåldern iförd vit skjorta och kostymbrallor i svart som läste Mötley Crües biografi.

Och så slutligen en helt vanlig farbror i beiga byxor och vindtygsjacka som satt och småfnissade till Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du.

Åh, bästa bokiaktagelserna hittills, tror jag bestämt. Och tänk ändå vad jag missade, på väg kanhända mot R´lyeh.

Innan sista jobbveckan ens påbörjats nallar jag av semesterläshögen. Har valt sommarlitt enkom utifrån aspekten "för tung för att släpa på pendeln", redan valt dem för dess läsvänlighet har jag naturligtvis gjort tidigare, ergo: jag gick inte in i bokhandeln och tjöt "ge mig det tyngsta".

Carsten Jenssens Vi, de drunknade har blivit stående i hyllan sedan ankomst, sedan den la ankar utanför min bokhylla. Men igår: jag insåg att väntan redan varit för lång. Med juliregnet piskande mot rutan och en eld flammande i öppna spisen tog jag katten i famnen och sa: du är skeppskatt. Lydigt la hon sig på magen och spann medan jag bröt upp boken och inledde en saltstänkt resa. Och ah! åh! oh! Aj, aj, aj vad ont den gör och aj aj kapten, jag kommer läsa om så ögonen ska blöda och det struntar väl jag i om semestern börjat: kalla det myteri om ni vill. Jag är beredd på allt: plankan, kölhalning. Det är värt det, verkar det som. Utförligare rapport kommer när fler sjömil tillryggalagts.

Ps. Nästa gång kommer jag nog hålla mig ifrån sjötermer, ty detta är nog alla jag har ens ett hum om. Barbord också, men nu är det slut!

Kvartalsrapport, vad är detta, revisorsbloggen?

Nytt kvartal betyder kvartalsrapport och jag tittar i min läslista och undrar: var är alla böcker? Jisses så få det blivit, men OJ vad mycket bra. Det har ju nästan bara blivit små kärleksbomber senaste tiden. Jag skriver sonika allt** jag läst och betygsätter med kärlek, nja och håll er borta. Kanske inte så informativt, men hey - här är det jag som bestämmer vad som gångbart är.

Kronologiskt i alla fall, april, maj och juni.

* Rebecca - Daphne Du Maurier (kärlek)
* The Vanishing - Bentley Little (nja plus)
* Bellefleur - Joyce Carol Oates (oj så mycket kärlek)
* Koyoto och fjärilarna - Lennart Ramberg (håll er borta)
* The Wasp Factory - Iain Banks (nja plus)
* Ut och stjäla hästar - Per Pettersson (åh, kärlek)
* No one belongs here more than you - Miranda July (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Fjärilen från Tibet - CJ Håkansson (håll er borta)
* The Road - Cormac McCarthy (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Reglerna - Sara Mannheimer (måste läsa igen. Vacklar mellan kärlek och håll er borta)
* Människohamn - John Ajvide Lindqvist (oceaner av kärlek)
* Case Histories - Kate Atkinson (kärlek)
* Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björn Sortland (åh, kärlek)

Åh! Ett finfint läsekvartal, och ett kvartal som varit finfint på alla andra sätt också. Nya vänner och mycket bus. Ibland är det finfint att vara jag.

** Skönlitt och färdigläst. Ovanligt många har lämnats åt sitt öda halvlästa, de ligger här omkring mig och undrar: varför inte jag? Tender is the night, Shantaram, Something Wicked This Way Comes... Jag stryker över ryggen och lugnar: snart är det er tid.

Atmospheric Disturbances

Tänk dig att du kommer hem en dag och din älskade är där, och allt verkar precis som vanligt. Men ändå inte: hon ser ut som din älskade, hon rör sig som din älskade, hon pratar som din älskade. Men ändå: du är övertygad om att det inte är hon. Inte bara övertygad - du vet att det inte är hon.

Två böcker på detta tema har jag läst på kort tid: i vintras, i Afrika, läste jag Richard Powers The Echo Maker om en man som drabbas av capgras syndrom, vilket är vad detta tillstånd, att man är övertygad om att en nära vän eller släkting är ersatt av en bedragare, heter. En faschinerande bok om psykologi och livet och uppgivenhet. Margret Atwood jämför den med The Wizard of Oz.

Rivka Galchens Atmospheric Disturbances är en helt annan bok. En dag vaknar Leo Leibenstein på soffan av att hans fru, Rema, kommer hem, bara för att upptäcka att det inte är hans fru. Det är en doppelgänger, en dubbelgångare, eller en simulacrum som Leo benämner henne. Leo är psykolog och en av hans patienter, Harvey, försvinner. Två händelser som kanske, men kanske inte, hör ihop. Läsaren tas med på en vindlande resa - både geografiskt och språligt - på jakt efter den sanna Rema, den riktiga. Som dricket te långsamt genom att doppa fingret i vätskan och slicka av dropparna, som har rågfärgat hår vilket luktar gräs, som inte gillar hundar, som har en ljusblå kappa med för stora knappar. Som har hemligheter vilka viks upp som små papperslappar.

Det är en skröna, boken, med ett tydligt tilltal direkt till läsaren. Leos tankar är dem vi får följa och de är så fina. Jag fnissar på tåget, jag stryker under. Vindlande vändningar! Atmospheric Disturbances håller, nästan, hela vägen. På väg mot de sista tio sidorna blir den lite för märklig att hänga med i, och slutet knyts fint, men något snöpligt, ihop.

Och titeln då? Ja, en inte obetydlig roll spelas av the Royal Academy of Meterology och den mystiske Dr Tzvi Gan-Chen. Väderfenomen som vapen, och förmågan att kontrollera vädret (i motsats till att bara förutspå det alltså) är bara några av de märkligheter läsaren presenteras för. Allt i ett finurlight halvvetenskapligt skimmer. Me like!

Detta är en bok med massa språk och ganska mycket stämning. En del av mig bryr mig verkligen om utifall Leo ska hitta den rätta Rema, medan en annan del av mig bara vill ha alla vackra vändningar.

Lyssna: "She set boil to the teakettle, whose sound I had already, so quickly, become familiar with, although it was an electric teakettle, so instead of a certain trembling there´s a more cavernous gentle rumbling sound, and one waits expectantly for the understated click that means the thermostat has been thrown and the water is boiled, though eletric-teakettled water is never hot enough for me, never as hot as from boiling on the stove, though I know that it´s impossible that it´s not hot enough, I know that all boiled water should be, barring major atmospheric differences, equally hot."

Eller på det lite mer lågmälda: I´d thought you didn´t even love her that much anymore, some part of me taunted. Some parts of me are so mean.

Eller:

"What did you say?" someone said maybe to me.
"Nothing," I said to almost no one.

Läsmöte på tåget

Idag på pendeltåget läste jag i fina, fina Atmospheric Disturbances av Rivka Galchen. Plötsligt fnissade jag till och såg förläget upp. Mannen mitt emot läste Terry Pratchett och plötsligt fnissade även han till, och såg sig förläget om. Vi hade båda hörlurar och jag hörde inte hans fniss, bara såg. Han missade nog mitt, men det var fint, så fint.

Åh, och för att kolla in boken lite mer, gå in här. Jag gillar böcker med egen hemsida. Och den här boken är läsa-med-penna-i-handen-hitta-nya-favoritavsnitt-mest-hela-tiden-fin. Det är inte dåligt.

Och hur var konserten?

Han spelade Die Mauer!

Nuff said.

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är det Thåström- och Kent-konsert på Zinkendamms IP. I just den ordningen, prioritetsmässigt för mig. Thåström och jag går way back: såg honom första gången i slutet av 80-talet. Jag hade jeanskeps och hade hånglat med min första kärlek dagarna före. Roligast är ändå att jag inte går på spelningen av nostalgiska skäl, utan för att han fortfarande håller, och kanske till och med blivit bättre med åren. Kent, jaja, dem har jag inget direkt emot, men det är inte för deras skull jag tar med största fan-hjärtat.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Men hörni, jag kommer plötsligt på att jag glömt ännu en lovebombing! När jag gillar något så mycket att det förtjänas kärleksbombas så pratar jag om det, lever jag det, tänker jag det så till den milda grad att jag per automatik tror att jag även bloggat om det. Ofta har jag inte det. Hm.

Nåväl: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland är en pärla. En liten kompakt känslostorm. En liten kärleksaffär som räcker länge. Ett språk som är vidunderligt, skörhet ingår inte bara i titeln, utan får stå som begrepp för hela boken. Åh vad jag gillar när böcker får mig att känna, och oj, aj, vad det svider att läsa den här. Vad sägs om fulgråt i lunchkön? Jodå, det var så det blev.

Och vad sägs om ungdomlig kärlek, Berlin, konst, sjukdom och hjärtesorg?

Bokpaket

Åh, en kollega meddelade just att hon fallit till föga och beställt ett bokpaket innehållande Miranda July Ingen hör hemma här mer än du, Cormac McCarthy The Road, John Ajvide Lindqvists Människohamn och Daniel Sjölins Världens sista roman.

Jo, om jag skulle plocka ihop ett bokpaket med världens bästa böcker, så skulle dessa fyra vara med. Och jo, det är jag som pratat om dem så mycket att hon beställde dem.

Om ni skulle sätta ihop ett bokpaket som är lika bra som detta, vad skulle det innehålla?

Godisbutik

Som ett barn på julafton, eller i det här fallet: som ett barn på födelsedagen. Madonna i London! Madonna i London, Madonna i London, Madonna i London! Åh, kan det inte bli september snart?

Kate Atkinson Case Histories

En sån fin bok! En deckare, och jag som inte brukar läsa deckare, som inte brukar bry mig om vem som mördade (och ännu mindre vem som mördades) sitter trollbunden. Fnissfrustar och gapskrattar på pendeltåget, varpå jag bryter den sociala koden och får snedkastblickar från mina medpassagerare. Sekunden efter hjärteknipande bölande: som lille skutt med tårar sprutande. Och svepande sidbläddrande vrålläsande. Fnissfrust och hjärteknip! En historia - nej flera! - som berör.

Vi får möta en hel hord av personligheter (och däri ligger min enda kritik, de är så många, det tar flera rader i de olika kapitlen innan jag minns att justja, Michelle det är ju... eller Nicola det är ju...).

Jackson Brodie, före detta polis, nu privatdetektiv åtar sig fall efter fall som alla verkar handla om döttrar som försvunnit och fäder eller systrar som letar. Personbeskrivningarna (trots ovanstående stycke) är lysande, med inskjutna tankestick och både dialog och inre liv som får en att förstå och känna. Ganska enkla personligheter (den frånskilda polisen, den slampiga vs den pryda systern, kattanten, den förnumstiga dottern) men de är tecknade med finess.

Läsaren får först möta fallen, som utspelar sig 1970, 1994 och 1979. Ett försvinnande av en liten flicka, en mördad tonåring och ett äktenskapligt drama. Och sedan varvas nutid med lite dåtid. Känslor, händelser och ett bra språk. Läs!

Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me the closer I get, you´re wasting your time.

Det var ju inte meningen att nedanstående skräppost skulle bli liggande så länge, som det sista avtrycket av mig i det så kallade cyber space, men just nu är det helt andra saker än sånt det borde bloggas om som seglar upp och tar min tid. Leva! Det är ju inte så dumt, det där egenligen, att leva?

Hörni, vi hörs snart igen. Kanske innan veckan är slut. Till dess kan ni fundera på den där indianstammen som hittats i djungeln. De saknar säkert inte heller mina bloggposter.

Who´ll bite you?

Jag har minst fem epostadresser som jag använder: bloggens, den privata, jobbets, Djurens Rätts och så min skräpmail. Skräpmailen går jag extremt sällan in på, men idag gjorde jag det (det kan ju ha kommit något intressant). Bara massa junk och så min prenumerationer (de oviktiga. Dagens Arena får tex komma till jobbet).

I dagens skörd:

- Sex and the city news letter
- James Marsters updates


Jodå, nittiotalet lever och frodas i min mailbox. Underbart. Och genast måste jag gå in på Facebook och kolla om James har någon fansida. Såklart! Inte bara en utan drygt 40. Med namn som:

- Jhonny Depp and James Marsters are sexy even if they are in their 40s
- I would cheat on my boyfriend with James Marsters
- James Marsters Is My Master Now...AND I'M HIS BITCH!
- James Marsters is the HOTTEST vampire of all time!!!!!!
- Spike can bite me ANYTIME
- Time And Space Are Infinite, Ergo We Will All Sleep With James Marsters

Och så några antisidor:
- David Boreanaz (Angel/Booth) is HOTTER than James Marsters (Spike)
- I don't fancy James Marsters
- Spike from Buffy is hot, but in real life, James Marsters is kind of a wuss

Jo jag vet, sexistiskt så det förslår, men jag kan med detta säga att: den 14 juni är det inte bara Dolly som sjunger. Då är det även Once more with feeling-singalong hos min polare J. Yay!

Boklördag, fönstertvätt, väder: Kära dagbok III

Alla är förstås ute idag i det helt fantastiska vädret. Det gör ni rätt i. Jag är besatt av väder, har jag märkt: för mycket väder, för lite, avsaknaden av, variationen. Jag ska inte gå ut i solen idag. Kan inte. måste tvätta fönster. Nu ångrar jag naturligtvis att jag inte gjorde det en mulen dag. En tidning kommer hit i morgon för att göra inredningsreportage, och då kan man inte ha fågelbajs på fönstren. Inte jag i alla fall, det finns säkert de som skulle argumentera för att det är bohochic, eller något. Själv tycker jag det är ganska äckligt, oavsett om det blir förevigat för hela svenska folket eller inte.

Jaja, det jag egentligen ville säga: om ni inte redan har, spring bums iväg och köp DN och läs om John Ajvide Lindqvists nya. Det har sagts förut och tål att sägas igen: en bok om gengångare som citerar Morrissey - har det någonsin skrivits en bok direkt till mig så är det denna. Jag hänger på boklådelåset på tisdag när den kommer ut.

Åh, missa inte heller artikeln om Haruki Murakami. Ännu ett Twin Peaks-fan. Jag är inte förvånad.

Nå: gamla strumpbyxor, diskmedel, ljummet vatten och tidningspapper väntar. Fåfängans pris, minsann.

Kära dagbok II

Senaste gången jag var på koncert var Manu Chao. Då hade jag stegräknaren på och dansade 19 000 steg. Nick Cave igår var inte lika mycket hopp och skutt: där jag stod (allra längst fram, på kanten) satt en tjej på golvet och läste en bok, samtidigt som hon vickade lite på foten. Längst bak var det också någon som satt ner, såg jag. Koncerter är ju annars bäst om de renderar i svett och blåmärken. Men trots Nickes nya glada stil var det en lugn-lugn tillställning. Bäst var extranumren: Into my arms är vackraste låten.

Trevligast var drinkarna på Rival efteråt: min livs första Old fashion var perfekt enligt experten. I morse sov vi (på hotell, hur konstigt var inte det, vakna inne i Stockholm?) tonårslänge och åt hotellfrukost i vad som kändes som timmar. Nu: Battlestar Galactica.

Världens stoltaste

Ok.

Så.

Jag har haft min kanske minst produktiva dag - ever. Har faktiskt inte gjort någonting på hela dagen. Slog mitt rekord på Quadra Pop på mobilen, men det räknas inte ens. Vankat lite har jag gjort. Suttit i gräset och stirrat rakt framför mig.

På andra ställen i Sverige har det jobbats mer. I Småland har lillasyster varit extremt produktiv: jag är från och med idag världens stoltaste moster, till Lilla O.

Iiiiii. Jag går inte igång på barn, per automatik. Men hajja! Iiiiii!

"För sakens skull", "det är en principsak" och "rätt ska vara rätt" är tre av mina värsta. Brrr. No-no.

Men så: Vår dn-prenumeration höll på att gå ut, då ringde det en trevlig ung man och undrade om jag ville fortsätta prenumerera, till halva priset. Naturligtvis. När så fakuran för den nya perioden kom hade de inte alls dragit bort halva kostnaden, min man ringde och undrade varför.
- Ni har redan fått en sådan rabatt en gång, blev svaret. Då kan ni inte få det igen.
- Men ni lovade, sa min man.

Hårdnackat vägrade de oss tidningen (ja, om vi inte betalade vad de tyckte naturligtvis).

- Nu har vi ingen tidning, sa min man när han lagt på. Rätt ska vara rätt, det är en principsak.
- Men, men, men?
- De ringer nog snart och erbjuder oss den för halva priset.
- Tror du?

Så kom den bistra dag när tidningen inte fanns i lådan på morgonen. Det var en lördag dessutom, vilket gjorde saknaden och tomrummet i det närmaste gigantiskt. Den fluffiga sojalatten och den smarriga tartexmackan i sängen förlorade lite mening och innehåll. Den färskpressade josen smakade unket. Att det var helg föreföll bortkastat.

Tre helger har vi varit utan tidning. Veckorna klarar vi med nöd och näppe (alla tidningar på jobbet), men helgerna! Det är öken. Det känns som att rätt inte är rätt utan helfel. Jag kände mig inte som en vinnare.

Så nyss. Då ringde de. Och erbjöd tidningen för halva priset. Hurra! Och rätt är, tydligen, rätt.

Kära dagbok. Banalitetens skugga faller, det är vår - sommar igår, vår igen idag - och jag önskar jag vore Ronja som skriker i vitsippebacken. Jag är inte det: jag sitter fast på ett kontor. Med nedfällda presienner, ty utanför strålar solen, rakt mot skärmen där kolumner och slutsatser formas.

Banaliteten? Ja, är inte våren banalitetens tid. Rosévinsfläckar och vintervita ben. Viljor. Känslor. Gräsklippsdoft och asfalt ännu inte het.

Ibland är det den som viskar som hörs bäst

Nej, att skrika högst och smeta mest är sällan en bra varaint om man ska vara trovärdig. Fjärilen från Tibet var för mycket på alla plan för att fungera. Dessutom innehöll den allt för många exempel av riktigt dåligt språk för att jag skulle kunna låta det passera. Synd, jag hade - som jag skrev nedan - verkligen velat gilla den.

Fjärilen får fladdra vidare i sin köttsmälta existens: bye bye. In vandrar i stället en man och hans son. Apokalypsen har varit, och passerat för några år sedan. Vad som hänt, eller exakt när, får vi inte veta. Allt som är kvar är ödslighet, tomhet. Falnande aska och en och annan människa. Good guys eller bad guys? Det vet man inte. Det enda jag vet är att Cormac McCarthys The Road är allt som behövs. Avskalat, nästan sakralt slår texten ner i ögonblicket. Små korta stycken avbrutna av fantastiska dialoger mellan mannen och pojken. Det var länge sedan jag - den kvällströttaste - låg vaken halva natten och vrålläste. Vaknade tidigt i morse och läste ut. Inga skarpa toner, inget överdrivet äckel och ändå: detta är bland det otäckaste och vackraste jag någonsin läst.

Porträttet av pojken får hjärtat att brista. Jag skrattar högt åt vissa av dialogerna, och hjärtekniper med tårarna i ögonen åt andra. Jag vill hålla om den magra lilla kroppen, jag vill göra honom varm och trygg. Jag vill stryka mannen över kinden, stryka bort hans sorg och säga: allt blir bra. Det är bara det att jag har svårt att dro det själv när jag läser. Den är tröstlös, avgrundsdjup.

Sällan har verklighet och fiktion skilt sig så åt: denna, årets varmaste och vackraste helg, är jag tvungen att värma mig under filtar för jag lever mig så in.

Två saker har dessa böcker gemensamt: de skildrar undergången. Och de innehåller äpplen.

Miranda I miss you

Jo, trots det idoga sugandet tog den slut, No one belongs here more than you. På pendeltåget bara halvvägs hemma var det över. Buhu. Tack och lov att man får läsa böcker så många gånger man vill. Jag läser nästan aldrig om, men jag kan tänka mig att börja. Miranda var perfekt ända in i slutet. Jag älskar hennes karaktärer. Åh så ljuvliga de är. Läs!

Jag skrev ju igår att jag sticker emellan. På ett högst orättfärdigt sätt läser jag C J Håkanssons Fjärilen från Tibet, men jag vet just inte om jag tycker den håller. Och det grämer mig för jag vill ju så förtvivlat gärna gilla. Svensk skräck! Framsidan är hittills det enda som är riktigt otäckt, fast det ligger under ytan och jag väntar på att det ska spricka fram. Jag hoppas det gör det. Feberyrseln som den verkar vara skriven i når inte hela vägen fram, och jag hänger ideligen upp mig. Det är så många språkliga fel att jag blir galen. "Flertalet" är inte synonymt med "flera" det betyder "de flesta". Författaren har dessutom en ovana att vilja gnugga in andemeningen: En karaktär är inte bara hungrig, då är hon dessutom (i samma stycke) utsvulten och magen är som ett hål. Lita på dina läsare CJ, vi fattar!

Nå, för att försöka ge en rättvis bild av boken ska jag läsa ut den och försöka att inte jämföra CJ med Miranda. För sällan har två böcker så skiljt sig från varandra.

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

Lite om känslan efter Djurens Rätts riksstämma

Hela helgen har jag varit på Djurens Rätts riksstämma, i vackra Norrköping på fantastiska Arbetets Museum. Fyra dagar av debatter, skratt, allvar, lite gråt (när 83-åriga Åke Espegren från Åsele fick ett hedersomnämnande: om hela Sverige hade varit lika medlemstätt hade vi haft 160 000 medlemmar. I dagsläget har vi 36 000. vi har alltså något att lära. Nå, när Åke höll sitt tacktal grät jag en skvätt. Jag klarar inte ceremonier) men framförallt urbra diskussioner om allt från hur vi ska stärka den lokala verksamheten, via köttskatt och demokratiprocesser, till effektivisering, jakt, tidningen Djurens Rätt, djurförsök och veganism.

Jag känner mig, milt uttryckt, lite tom. På det där lyckliga sättet när det faktiskt varit riktigt bra. Alla mina inlägg i talarstolen gick vägen (trots att jag drömt om hur det skulle bli. Varannan natt i två veckor har allt gått utmärkt; stående ovationer och jag har hittat de mest lysande formuleringar. Varannan natt har jag i stället stammat, fumlat, glömt orden, glömt kläderna, och publiken har varit fientlig. Tack och lov var sanningen närmare det förstnämnda.). Dessutom är ett evigt rännande till talarstolen utmärkt motion: fyra dagars trappmaskin, upp och ner för de fem stegen. Ni ser, folkrörelser är bra till mycket.

Igår när jag kom hem la jag mig på soffan oförmögen att formulera en enda ståndpunkt till. Tvärtom, nu ville jag bara bli matad med lugn och lättsamheter. Det fick bli Once, en Irländsk film, en kärlekshistoria med heeeelt fantastisk musik. Jag hade hoppats på att få böla lite, men den var mer mealnkolisk än sorglig. Väldigt fin. Obs! Innehåller inte Meg Ryan, inte ens nästan. Toppen.

Utanför kvittrar fåglarna, jag ska gå ut på tomten en stund tror jag. Titta på alla gullvivor, vitsippor, förgätmigej, körsbärsblom och björklöv som materialiserats medan jag varit borta.

Fundering kring ett boktips: The Wasp Factory; och kring behovet av fluffiga böcker utan sockerkristaller.

Någon på bokkollot tipsade mig att läsa Iain Banks The Wasp Factory och jag undrar stillsamt hur det kom sig*. Vad hade jag förmedlat som fick denne någon (jag minns ju inte vem det var, det var så många boktips just då) att göra det?

Något fler än etthundraåttio sidor senare konstaterar jag att
- jag är glad den inte tillhör de tjockisar jag så gillar att konsumera
- att jag inte riktigt vet vad jag ska säga

Lyssna här: Meet Frank Cauldhame. Just sixteen, and unconventional to say the least:

Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different and more fundamental reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmerelda, more or less on a whim.

That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and don't intend to ever again.

It was just a stage I was going through.

Baksidesblurbarna sträcker sig från "Brilliant" till "Rubbish" över "Read it if you dare" och det är väl ungefär jag känner också. En berättelse i jagform som är så kyligt distanserad att det är omöjligt att känna varken med eller mot huvudpersonen (däremot handlingarna han utför, men det är ju en annan femma). Den har ett sådant tydligt berättarperspektiv att det kommer i vägen för det otäcka, tonen så tydlig att den lägger sig som ett filter. Samtidigt vänder det sig i magen och när jag ligger i soffan och läser med ryggen mot fönstret går det kalla kårar. Jag vrider mig långsamt så att jag kan blicka utåt, ty vem vet vad som döljer sig i mörkret?

På skrivarkursmanér försöker jag bena: vem är hjälten? antagonisten? protagonisten? Det är inte självklart. Jaget är ju klassiskt sett hjälten, jag kan köpa det. En hjälte behöver ju inte vara positivt laddad. Fadern och brodern? Lika märkliga individer, fadern det krypande mysteriet, brodern det tydligt galna. Eftersom jag läst böcker med så tydlig platsförankring på sista tiden (Manderley, Bellefleur Castle, Svalbard) tänker jag att "the Island", där handlingen utspelar sig har en betydande roll. Den skottska kargheten, havet, sanddynorna. Ödsligheten och ensamheten är betydelsefulla för handlingen, men också för språk och känsla.

Jo, jag kan nog se ändå varför jag fick tipset, och tackar ödmjukast. Kanske borde det följt med en varning? Kanske borde det inte det: ett tips utan medföljande (eller nu ihågkommen) förklaring kanske ändå är det bästa.

- Detta borde du läsa!
- Varför?
- Därför!

Många bra upplevelser sker utan allt för mycket planering**, kalkylering. Jämför "midsommar" eller "nyår" (fenomenen) med den "spontana vinkvällen". Oftast vet jag exakt varför en bok står i min hylla, denna gången gjorde jag inte det. Förväntningarna förvisso höga, men på vilket sätt, var oklart.

Rebecca - Bentley Little - Bellefleur - klimatthriller - The Wasp Factory. Jag behöver lite ludd nu. Något snällt och krämigt. Något inbakat i fluff, men inte sött, då tror jag coman blir totalt, strävar inte sockerchock. Sega råttor blir helfel, totalclash (och magen vänder sig av bara tanken på gelatinet). Ska vända blicken från min skräckliga hylla och se om jag kan hitta något. Åh, och medan jag skriver inser jag att maken förekommit mig: igår kom han med finaste grejen: Lady Chatterleys Lover i den här fina Penguin Classics Deluxe-utgåvan och i den som får bli min närmaste kamrat: Miranda Julys novellsamling "No One Belongs Here More Than You". Trots tidigare inlägg om eskapism och verklighet tror jag den kan bli en fin flykt från eskapismen.

Vi får se vad som funkar. Varför har du valt den bok du läser just nu?

*Det var ju ändå första gången vi träffades, vem det än var.
** Jag är lite för bra på att planera, för dålig på att vara spontan. Trots att jag ju vet allt detta.

Kyoto och fjärilarna

Varför läser man?

Det finns säkert lika många svar på det som det finns läsare. Snävare: Varför läser man fantastik? Varför läser jag fantastik? Det finns olika anledningar, men två konstanter: Jag vill fly verkligheten en stund och jag tycker ofta inte verkligheten är trovärdig nog att göra bok av/film av/konst av. Jag köper det bättre när det är ett eller annat sjöodjur med i leken. Välskriven verklighet kan vara fantastisk (se Siri Hustvedt för ett gott exempel). Och med verklighet menar jag alltså inte dokumentärt: BOATS* får mig oftast att se rött. Därmed inte sagt att det behöver vara fiktion: Både Ryszard Kapuściński och Andreas Malm är goda exempel på att non-fiction kan vara utmärkt i litterär synvinkel, så väl som i den rent pedagogiska.

Men ändå. De allra, allra flesta böcker jag läser privat läser jag för att få försvinna en stund. Och då vill jag helst ha något som påminner om verkligheten, men ändå inte (Stephen King eller hans son Joe Hill, John Ajvide Lindqvist, Mare Kandre), eller något som tilldrar sig i en värld så skruvad eller avlägsen att den inte påminner det minsta om den värld jag lever i (Gregory Maguire, Tolkien, Terry Pratchett, Jasper Fforde). Alternativt, och det är min favoritsubgenre, utspelar sig i den här världen, men med så många konstigheter att det går lätt att bortse från eventuella verklighetsmissar. Joyce Carol Oates, Gabriel Garcia Marcuez, Milan Kundera. Jeffrey Eugenides, Donna Tartt, Harper Lee, Maria Gripe, Selma Lagerlöf,Michail Bulgakov... Listan med författare som skriver in sina verk i någon slags övernaturlig stämning kan göras lång. Och det är ju till dem jag oftast dras.

Med detta sagt, tycker ni inte att det är konstigt att jag väljer en bok som definieras så här: En het thriller om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella affärer i kylslagen miljö.

En miljöforskningsstation på Svalbard. Ett aluminiumsmältverk i Sibirien. Mellan dessa kylslagna poler pågår ett glödhett spel om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella företagsaffärer. Den osäkre doktoranden Kimi från Göteborg befinner sig på Svalbard för ett forskningsprojekt, men det stillsamma projektet slutar i en halsbrytande jakt efter sanningen över Svalbards frusna vidder, polerade konferensgolv och djupt in i den tunga ryska industrin. För en renare värld måste man skita ner sig ibland.
?

Jag kan kanske ursäkta mig med att det var ett spurge of the moment, en lång kö på coop, att de starka färgerna (Grönt! Svart!) var det som lockade. Kanske det, men också för att klimatförändringar är otäckare än alla Lovecraftska monster, värre än alla kalla Kingkårar, mer rysligt än, än, än... Ja, vadsomhelst faktiskt. Klimatförändringarna skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. Och kanske tänkte jag att en thriller skulle förleda mig tro att det verkligen var eskapism jag hängav mig åt? Kanske det.

Nå. Jag gillar inte deckare (med ett par små undantag). Gåtor intresserar mig inte nämvärt. Med det sagt kanske det är orättvist att jag ger mig på att skriva om Kyoto och fjärilarna. Men ändå. Idén är ju bra. Den geografiska miljön är bra (Svalbard! Iskalla vidder, fruset vatten, isbjörnar, eskimåsex), ploten helt okej. Men resten, det jag gillar: stämning, bra språk, sköna miljöer. Total avsaknad. Den är korrekt, javisst. Men vad gäller miljöbeskrivningarna är de för exakta för att vara målande. Personbeskrivningarna är plattityder: huvudpersonen är forskare, en före detta modell med intelligenskomplex, givetvis med en flickvän som är galleriföreståndare. Suck. Boven är ryss (suck). Den ena kvinnliga miljöaktivisten är skitsnygg, det är det enda vi får veta om henne (suck), den andra en svartklädd, pessimistisk, piercad, slagsmålskämpe (suck) med hjärtat på rätta stället (suck), filmaren känslokall milimetertysk (suck). Och så vidare. Och det andra som ska karaktärisera personerna är tydligen det material varav deras kläder är gjorda. På i princip varje sida finns en not om ett material. Nästan på ett tvångsmässigt vis, och inte så att jag får en bild i huvudet, utan oftast verkar det som att författaren petat in det lite i efterhand. "Javisst, nu har jag inte beskrivit en textur på tjugo rader. Låt se; Mohair. Rött. Mjukt."

Nej, någon verklighetsflykt blir det inte fråga om. Vill man ha rafflande verklighetsanknuten spänning är ju inte jag den att ge tips, och därför inte heller avrådan. Men, jag är nufiken: Varför läser du?

* Based on a true story

EDIT: Jag hade först skrivit "Varför läser man skräck?" och "Varför läser jag skräck?" vilket det ju inte alls alltid handlar om. Har ändrat till fantastik eftersom det kommer närmare sanningen. Sedan gäller det ju ändå, i mitt fall, många gånger skräcklitt, men långt ifrån alltid.

Hur jag blev en hyllmeter kvalitetslitt rikare, eller historien om när biblioteket i Gnesta fick mig att förlora vettet.

Lugn, lugn lördag. Diska lite, dammsuga lite, läsa lite. Lite igår-drack-jag-vin-grusig-i-ögat. Med den lokala gratistidningen uppslagen framför mig äter jag lunch. Men, vad är det här? Gnesta bibliotek säljer ut överskottsböcker! Neeej, i torsdags!
- Ska jag ringa och fråga om de fortfarande håller på?, säger maken.
- Jaha, okej. Jo gör det, svarar jag.

Ett internetbesök senare: de håller fortfarande på, sista dagen idag. Till klockan ett.
Titt på klockan: 12.39! Neeeej!

Maken ringer ändå. Jag hör honom fråga: kan ni hålla öppet lite längre? Vi kommer på stört.

Jag kastar mig upp från bordet, slänger av mig mina haskläder och in i första bästa outfit. Håret på ända, solglasögon får maskera mig bäst de kan - när det gäller kastas fåfänga, och vanligt hyfs, överbord. In i bilen: girar in på parkeringen bakom biblioteket med en minut till godo.

- Hej, var det ni som ringde?
- Jo.
- Titta ni i lugn och ro, jag måste ändå plocka lite här.
- Tusen, tusen tack!

Femton minuter senare lämnar vi biblioteket med bland andra Maria Gripe, Patricia Highsmith, LM Montgomery, Arthur C. Clarke, Daphne du Maurier, Robert A. Heinlein, Aksel Sandemose, Knut Hamsun, Laxness, Jerome K. Jerome, Ruth Rendell, John Irving, Christine Falkenland, Antonio Gamoneda och Susan Sontag.

Fnissig, rusig, generad och sex (6!) kronor fattigare kör vi så tillbaka hem. Genast påbörjas högläsning av Maria Gripes Agnes Cecilia.

Efter (ännu en) städning av bokhyllan (de fick plats!), excessiv läsning och två timmar wii fit somnade jag framför "Råttatouille". Bra lördag!

Bellefleur igen; slutrapport. Och så två påbörjade olikheter.

Jodå, Bellefleur (som alltså finns att köpa på Amazon - jag är dock glad att jag inte visste det ty mitt besök i Flen var så trevligt) höll hela vägen. Och längre än så - med några dagars distans (och fortfarande i ett förvåningens töcken över att den kunde vara så länge, att läsningen kunde ta så mycket tid) är den kvar, nästlar sig in. På R.O.O.M häromdagen såg jag Mathildes filtar, katterna strosar hemma i nytt magiskt skimmer, jag planerar att anlägga en damm i trädgården (och naturligtvis kalla den minkdammen). Melankoliska unga män påminner mig alla om Vernon. Och så vidare i all evighet. Bellefleur var en stor upplevelse. Joyce Carol Oates snåriga språk och säregna kommatering gör mig inget. Tvärtom. Av dem jag läst av JCO var den här den bästa. Hennes släktkrönika är så tätt vävd att det är magi att varje del står ut så tydligt. Och persongalleriet! JCO introducerar nya personer fram till tio sidor återstår. En big no-no, men naturligtvis klarar hon det. Och man vill lära känna alla bättre.

Jag har svårt att skriva om Bellefleur, vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva annat än de kärleksbombningar ni redan fått er till livs. Jag har egentligen bara en sak att säga: Läs. Den är fantastisk.

Medan jag landar sticker jag emellan med två olikheter. Olika varandra, olika det jag vanligtvis läser och olika Bellefleur:

* Kyoto och fjärilarna och
* Busters öron

Hello sportsfans!

Allright, ännu en sysselsättning läggs till de andra: Jag har köpt ett Wii. My god, hur kul som helst. Så nu boxas, bowlas och golfas det. Helst boxas. Först Singstar och nu Wii: jag kanske har en inneboende datorspelare i alla fall? (Ja, det är ju just min rädsla att fastna som gjort att jag aldrig låtit mig lockas till wow. Jag känner mig själv. Tydligen inte helt dock, trodde aldrig jag skulle spela tennis i vardagsrummet och tycka det var roligt.)

Sticker emellan med en lättsam rysare

Jag trodde inte det skulle vara möjligt att bli ens lite intresserad av något annat, med hundra sidor kvar av Bellefleur. Men eftersom den är så tung (eller mina axlar för svaga, alternativt min väska så fylld med allt annat som måste släpas runt; datorer, lunchlådor, mobiler och anteckningsblock. Solglasögon, paraply (nej, det har förresten aldrig hänt) och allmänt skräp) så har 550-sidor* inbundet bytts mot 350-sidor pocket i form av blod, exkrement, fjälliga varelser, vansinne och mörka, mystiska skogar: Bentley Littles The Vanishing. Slash and trash-skräck när den är som bäst. En reporter och en socialarbetare blir på var sitt håll involverade i mystiska händelser, där näringslivtoppar löper amok och hackar sönder människor och djur. En del filmas, och det är något konstigt med själva naturen: växter frodas och fördjunglar omgivningen samtidigt som männen visar minst sagt bestialiska tendenser. Det är en sidvändare, snabbläst, satt i nutidens och 1840-talets Kalifornien. Inte någon språklig eller stilistisk höjdare, men Little lyckas framkalla krypningar längs ryggraden med jämna mellanrum, inte så ofta eller så tydligt som hade behövts för att göra den riktigt ryslig på det sätt jag bäst gillar. Det är ganska mycket rakt på: huvud av, erigerade penisar rakt upp i ansiktet, sex, blod och roligt strössel av populärkulturella markörer. Han når inte upp till Stephen King-rysningar, och den är naturligtvis inte lika suggestiv som den bok jag varvar den med. Men som mellanbok för att hålla mig på lagom paranoidnivå (stirrar misstänksamt på mina fellow pendeltågsresenärer) fungerar den alldeles utmärkt. Tror jag har hittat en ny lättsam favorit som kan fungera för mig som lätta deckare kan funka på dem som gillar den typen av underhållning.

*Jag tror aldrig jag spenderat över en vecka med en bok jag verkligen gillar förut, helt nytt för mig att det tar sån tid att läsa. Skumt.

Joyce Carol Oates: Mysteriet med de svårfunna böckerna. A gothic saga?

Min Bellefleur-besatthet har inte mattats när de kvarvarande sidorna långsamt men ack så snabbt minskar i antal. Jag suger, suger, suger. Trots att jag vanligtvis tuggar snabbt och otåligt så tvingar jag mig att bara läsa lite i taget. Varje kapitel är en liten novell-liknande historia som likt lapparna i Matilde Bellefleurs (min favoritkaraktär) filtar bildar en berättelse.

Och visst var det ett litet äventyr att hitta Bellefleur, men det tar ju inte slut på sidan 538. Inte alls: Kvar finns A Bloodsmoor Romance, Mysteries of Winterthurn och My Heart Laid Bare. The Crosswicks Horror är dessutom på gång, och har så varit länge om jag förstår förtvivade fansistes rätt.

Men varför är de som är utkomna så svåra att få tag på? Mysteries of Winterthurn har jag nu hittat - och bokat - på ett antikvariat i Norrköping. De andra har jag ännu inte haft lika stor tur med. Inte ens My Heart Laid Bare som kom 1998 verkar finnas i mina vanliga vattenhål. Den finns på Bokus, men med den underliga infon att den skickas inom 26-40 arbetsdagar. Och nästan 300 spänn för en pocket? Vad sjutton betyder det?

Nä, jag är förstummad. Någon som vet något, som har någon information om någon av de här böckerna? Jag surfar rödögd efter info, och när jag får napp, när jag hittar snubblar orden över varandra: Lägg undan den, ge mig den, skicka den. Kosta vad det kosta vill. The Bellefleur curse? Jag tror jag vet.

Otroligt gott, inte så nära

Alltså, på tal om varelser som inte finns på riktigt: finns "Körslaget" på riktigt? "Brolle till attack på Bentzing." Är det på riktigt. Nej, jag trodde väl det. Phu.

Aftonbladets hemsida idag handlar dessutom nästan uteslutande om kroppar. Kroppar och Körslaget. Så är det nästan alltid, no?

Idag tar jag en favorit i repris: Saffransté. Världens godaste. Och ett sånt vackert ord. Saffran. Saffran, Saffran, Saffran (jo, jag vill nog skriva med versal inledningsbokstav). Jag gillar ju inte det där med humor något värst, men de där två fulla damerna, britter om jag inte minns fel, visst hade den ena en dotter som hette Saffron (hm, eftersom jag inte minns seriens namn kan jag inte googla, och utan googling är det omöjligt att stava rätt till namn, så: hoppsan. Felstavat?)? Och så Jonathan Safran Foer naturligtvis.

Undrar om man får döpa barn till Saffran i Sverige. Jo, titta, på SCBs namnstatistiksida hittar jag: Det finns 11 kvinnor som har förnamnet Saffran . Av dessa har 6 namnet Saffran som tilltalsnamn/förstanamn. Ingen man i Sverige heter ännu Saffran.

JSF ja, påminns om att min man (som ju inte heter Saffran) tjatat på mig att jag ska läsa Allt är upplyst. Han tyckte ännu bättre om den än Otroligt högt och vansinnigt nära. Långt borta men nästan här. Typ i närheten. Äh, jag menar Extremt högt och otroligt nära, men ni ser: utan google hade det inte gått. Den är omöjligt att minnas rätta namnet på. Nå, den sistnämnda (onämnbara) har jag läst. Gillade mycket mycket. Fint som snus. Ännu ett märkligt uttryck. Var kommer det ifrån? Något som skulle gå att googla, naturligtvis, men nu var det ju det där saffranstéet som kallade. Hm, jag är inte så förtjust i snus, alls. Ogillar mycket. Så nu tycker jag vi bestämmer att det hädanefter heter fint som saffran. Åh, saffranspannkaka på Gotland. Gott! Och saffransglass. När har jag ätit det tro? Har jag ätit det? Hm. DET är i alla fall en sak jag inte kan googla.

Alltså, jag gillar saffran i alla former. Det godaste vinet jag någonsin druckit var ett dessertvin smaksatt med - ni gissade rätt - saffran. Ibland gör jag linsgryta med saffran. Det är ohyggligt gott. Ska vi slå fast att saffran är min favoritkrydda? Jag tror vi kan göra det. På Zanzibar - the spice island - i vintras skulle jag köpa saffran. Den var dock utblandad med salt i proprtionerna skitmycket salt - nästan ingen saffran, så den har jag inte riktigt förstått hur jag ska använda. Kanske salta in citroner? I Ungern köpte jag hel saffran, den smakade ingenting. Så än så länge köper jag de små små fodralen på ica. En gång när jag köpte linser och saffran frågade kassörskan om jag inte hade glömt köpa mjöl. Och visst: lussebullar är ju vansinnigt gott det också, men slår inte min saffransdoftande linsgryta.

Så: i frågan om vad jag tycker bäst om, Körslaget eller saffran vinner saffran. Detta trots att det enda jag vet om körslaget är det jag råkat se på kvällstidningarnas hemsior.

Té var det, ja.

Duggregn och rosa regnjacka, grön-grönt gräs: plantering av penséer inne i ladan. Kloppeti-klopp, kloppeti-klopp: utanför ladudörren skrittar två hästar, deras ryttare tysta i regnet. Jag såg denna igår och idag önskar jag mig inget annat än en underskön frieserhingst.

Jupiter och Goliath, åh skulle de inte trivas i min trädgård,betande på fälten häromkring?

Mahalaleel skulle förresten också gärna få flytta in, är säker på att de fyrbenta som redan bor här skulle trivas med honom. Och Gullspira, stackarn alltid gående över fjällen.

Vilka fyrbenta, eller kanske fjäderbeklädda eller fenförsedda varelser från fiktionens värld skulle du kunna tänka dig att sambo med?

Så här ser de förresten ut

EDIT: De här, alltså!

Aha.

Ensam hemma kollar halvkass skräckfilm trots att det inte ens är skymning ännu; verkar som en juste lördag i teorin, men jag blir plötsligt gråtig och sentimental och känner mig rastlös och, ja just det, ensam. Lonley istället för alone, för alone gillar jag ju men inte lonley.

Bodde jag kvar i stan hade jag kunnat smsa säga: vin? öl? promenad? Detta är första gången jag känner att jag bor långt bort. Långt, långt bort. Häller upp ett glas vin men det är inte samma sak. Skulle vilja skriva "grät en skvätt" men så illa är det ju ändå inte.

The Poet

Germaine´s great-uncle Vernon, the poet, prematurely grizzly, sweet-faced, with the mismatched eyes that so delighted her (Vernon loved to squat before her, closing one eye and then the other, the blue eye, the brown eye, the blue eye, as the child gasped and muttered and waved her fists, sometimes shutting both her eyes in the excitement of the game, squealing with laughter that grew wilder as the game accelerated and the brown eye, the blue eye, the brown eye, the blue eye opened and shut more and more rapidly, until tears streamed down Vernon´s cheeks and were lost in his beard) was said, openly, with that Bellefleur “frankness” that caused so much grief, to be a disappointment to the family and especially to his father: not simply because he was evidently incapable of adding up a column of figures (something Bromwell had mastered at the age of two), or intelligently following family discussions on the perpetual subject of interest rates, debts, loans, mortgages, tenant farmers, investments, and the market prices of various Bellefleur commodities, and not even because as a slope-shouldered, absentminded, apologetic bachelor whose face resembled (as his niece Yolande affectionately said) a hunk of aged cheese, and whose shapeless clothes, so rarely changed, gave off an unfortunate odor of onions, stale sweat, solitude, befuddlement, rotting fruit (he thrust apple and pear cores into his pockets, orange rinds, banana skins, even half-eaten tomatoes, for he usually ate while on one of his walks, composing poetry in his head and then scribbling it down on slips of paper which he also thrust in his pockets, often not quite conscious of what he did), and– but how might it be expressed?–simple oddness, he was unlikely to marry into a prominent or prosperous family, and in fact unlikely to marry at all; but because of his essence, his soul, his very being.

Konsten att i en mening fånga allt viktigt om en människa, behärskar hon, Joyce Carol Oates. Imponerad blir jag. Ett vindlande som alltid, alltid hittar helt rätt. (Bellefleur sidan 153)

Lite bortskämd

Ja hej! Jag har inte glömt bort har bara haft lite fullt. När jag inte jobbat så har jag befunnit mig först på Manderley och sedan hos the Bellefleurs. Där är jag förresten fortfarande, och det tack vare ett synnerligen intressant beslök hos Langelets. Jodå, fint ska det helt vara.

Det sistnämnda besöket resulterade i en hel hög undersköna små vänner som ska fotodokumenteras inom kort. Teaser:

Gullivers resor, illustrerad från 30-talet
Wuthering heights
Alice in wonderland; en illustrerad osprättad från 1926 (tror jag) samt samma titel i penguin classic
Buddenbrooks; två delar fin-fin-fin, tygband
Kristin Lavransdotter - Kransen, Husfrun och Korset i tre separata band
Moby Dick i Penguin classic-utgåva
Brave new world i Penguin classic-utgåva
Kärlek i kolerans tid (jaja, det var en "helt vanlig" utgåva)
A christmas carol i band i rött och guld, illustrerad
Och Seven gothic tales (Av Isak Dinesen, eller rättare sagt Karen Blixen.)
Och så Bellefleur naturligtvis.

Och så säger de att man inte kan köpa lycka.

/Jessica

Last night I dreamt I went to New York again

Jag måste nog sluta med den där internet. Det är ju trots allt bara en fluga? För in i mina drömmar smyger sig små tidsmarkörer: inatt drömde jag att jag skulle till New York. Men i stället för att packa, vara glad eller på drömmars sätt skruva det så handlade drömmen om... vad jag skulle skriva på min Facebookstatus. Kom igen, hur sjukt är det? Och största problemet var inte att vara smart och brilliant utan hur kunna komma undan med denna klimatfientliga aktivitet som det innebär att åka på shoppingresa till världens underbaraste stad.

/Jessica

En liten kvartalsrapport

Att det redan gått ett kvartal av 2008 är naturligtvis dem mest spektakulära i sammanhanget. Hur är det ens möjligt för tiden att gå så fort? Året inleddes med en smärre skräll (en allvarlig olycka på Nilen, i Uganda) och nyårsaftonen spenderades i oro, med en vän som svävade mellan liv och död på sjukhuset i Kampala. Tidig nyårsdag med taxi till sjukhuset till en kostnad som, tack vare oroligheterna i Kenya, ändrades medan vi åkte. Ja, bensinpriset och tillgången till bensin ändrades inför våra ögon. Ett otäckare årsslut och påföljande början kan man nästan inte tänka sig. Vår vän kunde flyga tillbaka hem till London efter en dryg vecka, och han mår förhållandevis bra nu. Men visst satte det spår, det kan inte förnekas. Det är jag glad att ha lagt bakom mig.

Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.

Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.


Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:

Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American

Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.


Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.

Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts

Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.

Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)

Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.

För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.

Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.

/Jessica

*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.

Lunch-blogg (lugg?) som även är en kärleksförklaring: OMG, Laura Dern i Inland Empire. Oh. My. God! Så sjukt jävla bra. Kanske den bästa nu levande kvinnliga skådespelaren? Helt otrolig. Att både maken och jag somnade ifrån filmen är inte hennes fel. Eller David Lynchs. Det är ideellt jobbelijobbjobb (för mig) och festilifestfest (för maken) som tagit hela helgen och därmed helgens tillhörande funktion som energigivare.

(Bild från Dreadcentral.com)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Earth Hour om trettioen minuter och önskar så jag vore i en stad, se den magiskt släckas ner, tystna, viskande staden som tar ett djupt andetag renar lungor säger: aaaahhhhhh! Tack, snälla gör det mera? Earth day? Earth week? Kanske Earth rest of the days, åtminstone lite.

I stället är jag i ensligaste skogen, där varje dag är earth day, där varje dag kan andas djupt andetag, eller låtsas göra det. Ty motorvägen ligger bortom skog och fält och bortom andra skog och fält ligger staden, den som i kväll får en timme att säga suck, viska tyst, hitta rena luften. Åh, jag önskar det vore så, tårögd blir jag av tanken.

/Jessica

In my humble opinion

Min nya kategori "vill ha" kan tänkas bli den mest omfattande, ty jag inser att inte alla "vill ha" kan förvandlas till "har". Det vore en katastrof, på alla plan eftersom jag inte bara vill ha en bok då och då utan till exempel två getter, en macbook, ett superteleobjektiv till min kamera (ett sånt de gör på beställning och som inte prissätts eftersom: om du måste veta priset så har du inte råd), obegränsat med energi, obegränsat med tid, converse i alla färger, ett gigantiskt växthus, en bokcirkel med soppätning och vindrickning en gång i månaden, bättre kondition, en egen fanclub, en ph-lampa, gröna fingrar, mera nördighet, bättre minne, detaljkunskap om det mesta, obegränsad makt (för göra fred på jorden och stoppa klimatraset, naturligtvis) och David Lynchs samlade filmer. Ja, ni ser: en del av detta kommer aldrig tillfalla mig. Men man kan väl önska?

Idag önskar jag mig det här:

/Jessica

EDIT: så intressant! Jag har minsann klistrat in länk som sig bör, men ingen länk syns. Gör nytt försök. Vill, alltså, ha!

Dagens tips!

Idag ska jag dricka vin med världens bästa mamma, alltså min. Hon befinner sig dock hemma hos sig, och jag hemma hos mig. Mellan oss är det femtio mil. Ta flyget är inte en option, såldes sker vindrickandet och småpratandet och fnissandet telefonledes. Bra mycket bättre än det låter, ett sätt att minska avståndet. Varsågod: dagens tips!

Jag kommer dricka Ecologica, ur box*. Vad hon ska dricka, vet jag inte.

/Jessica

* Nä, jag dricker inte direkt ur boxen. Jag låter vinet passera ett glas först.

Det kunde jag ju ändå ana!

Ja, det är fredag, och visst är det trevligt med test - även om resultatet blev som förväntat.

Läste på någons blogg häromdagen, att den som fick lite lägre poäng rekomenderades åka på bokkollo! Är det redan ett vedertaget uttryck - eller är det fröknarna bokhoror som haft ett finger med i spelet?

/Jessica

Hur bra låter inte det här?

"Arthur Machens Drömmarnas berg har kallats såväl den vackraste som den mest dekadenta bok som har skrivits på det engelska språket.

Det här är berättelsen om den unge Lucian Taylor som hemsöks av underliga drömmar och visioner efter att ha vistats i en gammal romersk borgruin. Verklighetens till synes solida sömmar börjar snart att spricka och Lucian försvinner in i fantasins värld.

Lovecraft korade Machen som en av de främsta skräckförfattarna genom tiderna; Arthur Conan Doyle ansåg honom vara ett geni, och Stephen King, Clive Barker, H.G. Wells, Jorge Louis Borges och Arthur Miller har alla intygat Machens betydelse för sina författarskap." (Adlibris)

Läsarkommentarer på samma sida: "... ett måste för alla som gillar fin de siécle-litteratur. Mer dekadent än så här har den engelska prosan aldrig varit, och kommer förmodligen heller aldrig att bli. (...) Undrar om Machen någonsin läste J.K. Huysmans - när man läser The Hill of Dreams misstänker man det.

(...)Ta det dekadenta i Huysmans och Baudelaire, och det fasansfulla i Poe och Lovecraft så har du en ganska bra bild av denna säregna roman."

/Jessica

Att de kramas och pussas behöver inte betyda att de känner varandra privat.

Väldigt roligt. Och det enda i artikeln som var intressant.

/Jessica