Jodå, Bellefleur (som alltså finns att köpa på Amazon - jag är dock glad att jag inte visste det ty mitt besök i Flen var så trevligt) höll hela vägen. Och längre än så - med några dagars distans (och fortfarande i ett förvåningens töcken över att den kunde vara så länge, att läsningen kunde ta så mycket tid) är den kvar, nästlar sig in. På R.O.O.M häromdagen såg jag Mathildes filtar, katterna strosar hemma i nytt magiskt skimmer, jag planerar att anlägga en damm i trädgården (och naturligtvis kalla den minkdammen). Melankoliska unga män påminner mig alla om Vernon. Och så vidare i all evighet. Bellefleur var en stor upplevelse. Joyce Carol Oates snåriga språk och säregna kommatering gör mig inget. Tvärtom. Av dem jag läst av JCO var den här den bästa. Hennes släktkrönika är så tätt vävd att det är magi att varje del står ut så tydligt. Och persongalleriet! JCO introducerar nya personer fram till tio sidor återstår. En big no-no, men naturligtvis klarar hon det. Och man vill lära känna alla bättre.
Jag har svårt att skriva om Bellefleur, vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva annat än de kärleksbombningar ni redan fått er till livs. Jag har egentligen bara en sak att säga: Läs. Den är fantastisk.
Medan jag landar sticker jag emellan med två olikheter. Olika varandra, olika det jag vanligtvis läser och olika Bellefleur:
* Kyoto och fjärilarna och
* Busters öron
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar