Sticker emellan med en lättsam rysare

Jag trodde inte det skulle vara möjligt att bli ens lite intresserad av något annat, med hundra sidor kvar av Bellefleur. Men eftersom den är så tung (eller mina axlar för svaga, alternativt min väska så fylld med allt annat som måste släpas runt; datorer, lunchlådor, mobiler och anteckningsblock. Solglasögon, paraply (nej, det har förresten aldrig hänt) och allmänt skräp) så har 550-sidor* inbundet bytts mot 350-sidor pocket i form av blod, exkrement, fjälliga varelser, vansinne och mörka, mystiska skogar: Bentley Littles The Vanishing. Slash and trash-skräck när den är som bäst. En reporter och en socialarbetare blir på var sitt håll involverade i mystiska händelser, där näringslivtoppar löper amok och hackar sönder människor och djur. En del filmas, och det är något konstigt med själva naturen: växter frodas och fördjunglar omgivningen samtidigt som männen visar minst sagt bestialiska tendenser. Det är en sidvändare, snabbläst, satt i nutidens och 1840-talets Kalifornien. Inte någon språklig eller stilistisk höjdare, men Little lyckas framkalla krypningar längs ryggraden med jämna mellanrum, inte så ofta eller så tydligt som hade behövts för att göra den riktigt ryslig på det sätt jag bäst gillar. Det är ganska mycket rakt på: huvud av, erigerade penisar rakt upp i ansiktet, sex, blod och roligt strössel av populärkulturella markörer. Han når inte upp till Stephen King-rysningar, och den är naturligtvis inte lika suggestiv som den bok jag varvar den med. Men som mellanbok för att hålla mig på lagom paranoidnivå (stirrar misstänksamt på mina fellow pendeltågsresenärer) fungerar den alldeles utmärkt. Tror jag har hittat en ny lättsam favorit som kan fungera för mig som lätta deckare kan funka på dem som gillar den typen av underhållning.

*Jag tror aldrig jag spenderat över en vecka med en bok jag verkligen gillar förut, helt nytt för mig att det tar sån tid att läsa. Skumt.