ps. Jag märker att jag låter neggo men alltså: jag ser fram emot att flytta så mycket att jag närapå exploderar. Oron som finns där är liksom landad på en bädd av säkerhet inför det här. Återkommer.

Nyårsafton, morgon

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

2008, en summering

Jag har inget att komma med för närvarande. Huvudet för fullt men inget som ska ut här. Listor: hyr släp, hyr lastbil (vi räknar med att behöva båda. Hur mycket plats tar ett hus; två liv?). När måste man säga till om flytt av abonemang, el och telefon? Googlar håglöst. Flyttkartongerna står redo i ladan, redo för det nya året. Ingen packning innan dess. Bläddrar. Sitter med datorn och iPhonen beredd om något skulle hända (vad är oklart. Facebookuppdateringar? Är det viktigt?). Läser en sida, trycker uppdatera på Facebook än en gång, känner mig som ett skämt. Ska det vara så?

Tre dagar efter bullriga släkthelgen ensam i torpet, katten, brasan, solen, frosten, böckerna, tiden. Vad kan rimligtvis fattas det livet? Framtiden är helt grå, framtiden en testbild, ett grumligt isflak på väg, vobblandes. Lovade skriva lista över årets bästa, men ett löfte till vem? Det var inte några stående ovationer över mitt löfte direkt, vem bryr sig om vad jag har tyckt om? Inbillar mig att jag inte skriver för kommentarer men jag är innerligt trött på monologer, mina monologer. Saknar analysen, jag vet, patetiskt. Granen står så grön och grann i stugan: fet och tindrande.

2008 var kanske det mest omvälvande hittills. Det började oroligt gråtandes i ett tält i Uganda, kräk som smakade nilvatten (visste ni att Nilen sträckte sig så långt?) och rädsla. Årets andra natt tillbringades på sjukhus i Kampala. Innan dess och efter dess de vackraste scenerier: lejon! elefanter! leoparder! gnuer! zebror! Serengeti och Ngorongoro alltid i mitt hjärta. Men också fattigdom och ebola och ett inbördeskrig vi hamnade så när mitt i. Barnen som lekte med såpbubblorna: alltid i mitt hjärta, alltid med vemodsleendet sorgset fäst i hjärtat. Lever alla barn vi såg idag?

Fler barn, mer 2008: Lilla O inträdde i våra liv. Coolaste ungen som hjärtekniper på ett helt annat sätt. När hon sträcker de knubbiga bannävarna (för barnnävar ska vara knubbiga, de ska inte vara av svält och törst uttorkade) mot mig ger mig sitt leende och jag vet hon känner mig och litar på mig, och mosterhjärtat sägar aj! men det är ett bra aj! ett aj! som får ögonen att tåras på bästa sättet och munnen att forma leendet från ena till andra örat. Ett iiiiiiii! av glädje i mitt bröst fortplantar sig genom hennes läppar: Iiiiiiii!

Sommaren 2008: beslutets tid, följdes av hösten som var handlingens: jag slutade mitt jobb, min säkerhet klipptes som en vajer, den rasslade förbi mitt öra så nära att det fortfarande susar i hela huvudet. Hösten, vintern, väntan. Den andra januari börjar jag packa. Vem hade trott det om jag sagt det den där vinternattet i Uganda för ett år sedan: om ett år så. Jag hade sagt: men det är ju min dröm! Är det menat att den ska förverkligas? Jag tvivlar fortfarande, men igen: på rätt sätt.

2008 var året då Den Skenbara Verkligheten bildades och hejja! Sällan har jag varit så tacksam för en samling kvinnor som jag är för denna. Sällan och kanske aldrig. Bästa glädjen.

Lite sjukdom i familjen på vinterkanten skakade om mig ordentligt. Inledde och avslutade året vid en sjukbädd, nästan i alla fall.

2008 var ett annorlunda år på så många sätt, och jag mäktar inte skriva rader för att sammanfatta, men jag kommer sorgset vinka farväl i morgon. Vinka farväl men också vinka hej, välkommen åt 2009, övertygad om att även det året kommer bjuda på fina saker.

Nå, den där listan som ingen efterfrågat men som kanske en eller annan tyst säger "fint" inför; here it is. Oredigerat, eller nja, kronologiskt efter då jag i år läste dem (notera att det finns flera jag gillat mycket, den här selekteringen känns väldigt mycket uttag brännboll i fyran):

Special Topics In Calamity Physics - Marisha Pessl
Happy Sally - Sara Stridsberg
The Sorrows of an American - Siri Hustvedt
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
Bellefleur - Joyce Carol Oates
No one Belongs Here More Than You - Miranda July
The Road - Cormac McCarthy
Människohamn - John Ajvide Lindqvist
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björns Sortland
Vi, de drunknade - Carsten Jensen
Boktjuven - Markus Zusak
Coraline - Neil Gaiman
The Underground Man - Mick Jackson
Lighthousekeeping - Jeanette Winterson
Efter Männen - Nina Bourdieu
Pappan och havet - Tove Jansson
Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami
Gör vad du vill - Erlend Loe
Case Histories - One Good Turn - When will there be good news - Kate Atkinson (med det lilla lilla tillägget att jag är mitt i den sistnämnda, det är årets sista bok, tror jag bestämt.)

Förmodligen skulle jag kunna sålla lite, lite hårdare. Förmodligen har någon oförtjänat inte kommit igenom nålsögat. Konstateras att flera av dessa är författarskap jag är extra nöjd över att lärt känna i år. Flera av böckerna, kanske rentav de flesta är bebloggade. Notera dock att jag jag inledningsvis inte hade hajat det där med etiketter: de är svårsökta.

Summa summarum: ett bra år, 2008.

Återstår bara: Må alla ha ett riktigt gott nytt år. 2009: välkommen!

Tindrande, vindlande, förunderligt

Och så här alldeles i slutet av det här förunderliga året läser jag Erlend Loes, Gör vad du vill och den är fantastisk, har du en enda julklapp kvar att köpa: köp den. Eller köp den ändå, till dig själv!

Staplarna får vänta till mellandagarna, det är väl ändå då man ska summera året. Nu ska jag läsa ut Haruli Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som jag har påbörjat, och bebloggat, vid två tidigare tillfällen under året. Nu var tiden visst inne, för swish, sidorna ramlar genom fingrarna in i hjärnan och precis som med hans noveller i The Elephant Vanishes som jag då och då-läst under hösten så gillar jag så mycket att hjärtat skuttar glatt.

Återstår bara, till dess jag kommer tillbaka efter begivenheterna att tillönska er en riktigt God Jul och trevlig läsning och fint umgänge. Vi ses!

Ett plus ett plus ett och så en stapel på det

När jag gick i skolan och skulle lära mig räkna med koordinatsystemet så frågade jag min lärare varför jag skulle kunna detta. "Om du ska bli bombflygare" svarade han. Det är mitt kanske allra starkaste matteminne. På universitetet hatade jag verkligen statistik, att det skulle vara mitt viktigaste arbetsinstrument under nästan tio år kunde jag inte ana. Två månader away from desk, två månader in i det nya livet tänkte jag så borsta bort dammet från excelarken och göra lite bokliga uträkningar:

- årets lästa uppdelat på kön, typ, geografi och sidantal
- årets köpta*

Det kommer så klart bli en best of 2008-lista också, något annat vore ju helt obloggeriaktigt.

*jag köper förvisso oftast från en viss näthandel men ibland kommer jag hem med bärkassar fyndade i nån biblioteksutförsälning eller nåt boktält på Österlen. Dessa kan inte medräknas ety bokhyllan är fortfarande nedpackad. Jag vet följaktligen inte hur representativ diagrammet årets köpta kan bli. Men hepp, nån slags fullpriskontrol i alla fall? Oj javisst ja, alla spontana pocketshopinköp finns ju inte heller med då. Hm. Well, vi får se. Stay tuned.

De där böckerna som jag fick bara så där häromdagen var förstås avsedda att vara julklappar* - egentligen. Men jag gav A en bok som var köpt i samma syfte redan för ett par veckor sedan: Den hemlige kocken Av Mats-Eric Nilsson.

Detta har förstås lett till två saker: vi måste båda köpa varandra nya julklappsböcker (eftersom en julklapp bara är komplett om den innehåller minst en bok) samt att kökets alla matförpackningar noggrant läses. Jag kan ha skapat ett monster.

*Nej jag vet, det är ju inte klokt. I min familj håller vi egentligen styvt på traditionerna. Första födelsedagen jag och A firade ihop var min 25-årsdag. Vi var i Italien, och dagen innan sa jag - som man ju gör (ju!) "I morgon sover vi lääänge". Varpå A gav mig sovmorgon och det hela slutade med att jag fick nypa honom tills han gick upp. Oj, oj, oj... Det är som att tro på det man säger varje år "I år slopar vi julklapparna, eller hur?". Tänk den som verkligen gör det och står där på julaftonen. Gasp!

A har förresten redan fått och öppnat sin födelsedagspresent från sin mamma, trots att han inte fyller förrän i januari. Man baxnar.

Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Den gemensamma nämnaren (men definitivt inte den minsta)

I bokcirkeln igår hann vi inte bara med att prata om J.M.G Le Clézios Raga (kanske mer om den sen) utan också om läsning i stort. Närmare bestämt den ständigt pågående diskussionen om huruvida all läsning är bra läsning. Vi gillar metaforer i min cirkel:
- Varför kan man kritisera de färdiggjorda köttbullarna till förmån för hemmarullade och enas i att de hemmarullade är bättre med inte kritisera dålig litteratur* till förmån för god litteratur* och enas om att den godare är bättre utan att betraktas som en snobb?
- Kan man jämföra dålig litteratur med hasch, dvs som en inkörsport till tyngre droger, funderade vi på en stund (men då visste vi inte om den dåliga litteraturen kunde vara en inkörsport till ännu sämre litteratur, jmfr hasch till heroin).
- Jag funderade lite kring det där med att jämföra dålig litteratur och promenader. Jag trodde ju för några månader sedan att jag skulle börja springa, och det sket sig ju rätt rejält måste jag ju erkänna. MEN: en timmes rask promenad om dagen blir det, och så här: kanske kommer jag aldrig att springa. Kanske kommer jag springa en bit. Kanske kommer jag till sommaren löpa fram över den skånska slätten med vinden i håret. Bokrelaterat: börjar jag med den dåliga litteraturen så kanske jag fortsätter med den, ELLER kanske varvar med en sk god bok emellanåt ELLER kanske bara läser det godkända så småningom.

Sedär, så många tankar. Jag är inte säker på vad jag tycker. Jag tycker ju kanske lite synd om dem som bara läser Läckberg, för det är ju onekligen väldigt trista böcker. Är jag snobb för det? Jag säger ju inte att all "god litteratur" är rolig att läsa; och vad gör den då till god? Vad är syftet med läsning? Jag underhålls inte av Läckberg, men det finns säkert god litteratur jag skulle tråkas av också. Men där Läckbergs (jag tar hennes som exempel, det måste ni förstå) inte ger någonting kanske den lästråkiga finlitteraruen ändå ger något annat mervärde än bara läsupplevelsen (men! jag läser ju oftast för själva upplevelsen. Och ni som är här inne ibland vet ju att både det ena och det andra slinker ner). Åh, vad jag gillar få fundera över det där.

Och så pratade vi om vem som bestämmer vad som är fint och fult, och om vad det är som avgör vad som ska recenseras (med anledning av Malin Ullgrens text i DN häromdagen). Och i fall det är försäljningssiffrorna som ska avgöra (= höga siffror ingen rec) så borde ju rimligen varken Bruno K: Öijer eller PO Enqvist recenseras. Eller är det exponeringen som fäller avgörandet? De böcker som kan hittas i snabbköpen får inga recensioner för de hittar man ändå.

Och så till sist: hur tusan kunde en afgansk bok tränga sig in bland alla självhjälpsböcker och svenska deckare? Tänker naturligtvis på Flyga drake som ju läses och säljs överallt. Och så Murakami, till sist då, som vi inte pratade om men som måste nämnas: han läses ju tamigtusan också överallt. Och av alla, verkar det som.

Och jag älskart. Jag älskar att vi samlas och pratar böcker och dricker vin (och igår åt vi dessutom en hejdundrande svampsoppa) och att vi inte har några svar, att ingen sitter på facit utan att det får bli flera "Va, tyckter du?" och "Hur tänker du?" och "Jamen så klart!". Igår var vi uppklädda till tänderna i klänningar och pärlor, Nobelfest såklart. Förra gången sportades ugglepyjamas. Jodå, en brokig samling med det gemensamma intresset kärleken till att läsa.

Och för egen del måste jag ju säga att 2008 läsmässigt varit ett höjdarår. Dels att jag läst så mycket mer, men mest för att jag läst så mycket annat. Jag tackar alla mina nyfunna vänner för detta - både dem jag får umgås med i verkliga livet och dem jag bara träffar virtuellt. Kärlek! Jag återkommer vad det lider med en årskrönika, för jag känner att 2008 är värt det.

*hej hallå: jag bryr mig inte om att definiera, okej, hoppas det går bra ändå!

Förresten...

...just idag har jag drabbats av ett akut behov att åka till New York. Jag vill tillbaka till alla mina favoritställen. Jag vill upptäcka nya. Jag vill så det gör ont i hela mig. Jag älskar New York City (men vem gör inte det?). Speciellt om tidiga hösten. Den sprakande, om ni minns, den som försvann och ersattes av det här gråslasket. Åh, New York!

A Million Little Pieces: reflektion

Sist i världen läser jag James Freys A million Little Pieces, och kanske är det bra att göra det, såhär några år efter att alla skandaler blåst över? AMLP lanserades som en BOATS, men det uppdagades senare att så inte var fallet. Det var hittepå och världen, med Oprah i spetsen, var kränkta och förnedrade. Oprah hade tagit Frey under sina vingars skydd och han sålde miljarders (nåja) exemplar på grund av det. Men så var han ingen gammal knarkare alls. Åtminstone var inte allt som står i boken sant: Oprah arg.

När jag plockade upp den här, i London, så hade jag nästan glömt debatten som följde på avslöjandet. Och nu kan jag inte minnas vad som var så upprörande. Just nu fascineras jag av en oerhört speciell prosa: presens, jagform och satser som staplas på varandra. Staplas och staplas. Klaustrofobiskt nästan.

En typisk mening kan se ut så här:

I go back to the Medical Unit and I find a Nurse and I tell her I have to go to the Dentist and she checks the outside appointment book and it checks and she sends me to the a Waiting Room and I wait.

Viktiga substantiv inleds med versaler, dialogerna utmärks enbart med radbrytningar, meningarna binds samman med det lilla ordet "och". Det tog några sidor innan jag vande mig vid formen (jag är ju också mer van vid kommatecken), men nu tänker jag att skit samma om detta har hänt eller inte. Det är väl bättre om det inte hänt, och förresten har det väl hänt någon. Jag gillar formen. Jag gillar språket. Monotonin på en drogavvänjningklinik, smärtan, ångesten, spyorna. Abstinensen. Allt kommer fram genom den kliniska berättarrösten. Ibland är verkligen texten tillräcklig, inget annat behövs.

Boken är lite för otäck för att läsa i ett huj, jag läser korta stycken. Den saknar naturligtvis även kapitelindelning men bryts tack och lov upp emellanåt. Jag kommer återkomma. Oprah får säga vad hon vill.

(Uppad: Sådärja, nu har författaren fått rätt namn också. Tack, Magix)

omg

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

One Good Turn

Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.

One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".

Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

One Good Turn - One Good Book

Jag är så glad att jag, när jag packade ner bokhyllan i somras inför renoveringen, var smart nog att lämna många olika sorters böcker i läshyllan. För en bokhylla är det inte - det är en att läsa-lista i fysisk form, och eftersom mitt lässug är så olikartat: ena dagen ditt och andra datt finns där faktiskt lite av varje. Och efter de forna veckornas strävhet, scrolla nedåt, så känns det skönt att Kate Atkinson One Good Turn stod där: grön, trygg och len som sammet för den upprispade läsnerven. För ibland är det just det man vill ha. När det blivit lite... för mycket. Därmed inte sagt att Atkinson skriver banala smör och grädde-historier, för det gör hon inte. De är smarta historier, bra språk och bra handling. Ja, smart är väl rätta ordet. Jag läste den första i serien om Jackson Brodie i somras och, hundra sidor in i One Good Turn verkar den här vara lika bra. Juste.

Tu man hand

Jag har sysselsatt mig med strävhet ett tag. Mina lästa böcker verkar ha haft ett tema i svårartade relationer: mellan mamma - barn, mellan man och kvinna, kvinna - kvinna, man - man, mellan människor och verklighet, mellan verklighet och fantasi. Till sist nådde jag fram till den svåraste av dem alla: den förbjudna relationen. Den mellan ett barn, eller en nästan-vuxen, (eller är han kanske mest vill vara-vuxen?) och en man.

Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme har en inneboende strävhet som hoppar över sidorna. Den sköljer över och det går i sån rasande fart att det inte går att värja sig. Men det är inte en tsunami, snarare ett ihållande spikont, iskallt, regn. Den sorten som letar sig in innanför kragar och gör fingrar och näsor röda av bitterhet, samtidigt som kinderna förblir mintgrönsbleka.

Barnet, den nästan-vuxne, den fjortonårige pojken, bor hemma hos Lasse, en ganska odefinierbar man, amatörbiolog som skriver om vargar. I lägenheten finns uppstoppade djur, det upplysta akvariet, snäckor, böcker, papper. De äter smörgåsar, dricker te, simmar och ritar och skriver. Pojken sover i hallen, det är höst och kallt, och han straffar sig själv. Det som hade kunnat vara ett sanctum, en tillflyktsort från den institutionaliserade mamman, den välvilliga pappan med den nya frun och likaledes institutionaliserade systern blir i stället en tillvaro där jaget brottas med sig själv. Och så med Lasse. Och det är här det blir svårt: handlar det om pedofili? Det är oklart och outskrivet, både handlingar och känslor låter ana, men utan att veta. Och Lasse, är verkligen han boven i dramat? Är det per automatik ondska. ÄR det ondska? Efterom läsaren aldrig får veta går det inte att ta ställning, och jag, som läsare, tackar för det. Jag kan gå in i pojken och behöver inte läsa genom ett tabufilter. Jag kan blunda. Jag och alla andra.

Självsvälten och straffandet - pojken håller händerna på den brännheta vattenkitteln och räknar långsamt - är det symtom på att tillvaron så som den är just nu är fel, eller på något annat, att så som det har varit, skadar. Skaver och ilar. Tar sig in, suger fast. Pojken vill ju stanna kvar, trots att uppbrottet närmar sig. Hela världen vet att något är fel: Lasse, pappan, pojken, psykologen, lärarna. Och det är väl där strävheten kommer in, den sura smaken i munnen: hur i helvete kan en omvärld förbli så handfallen? Om en fjortonåring kommer med upprispade händer och revben tydligare för varje dag: varför finns det inget där?

Boken är, i sin otäckhet, vacker, och naturligtvis än mer otäck för att den är vacker i stil och form. Språket är enkelt, avskalat, och jag - som älskar volumiösa omskrivningar och meningar som inte skäms för sig själva - hade stundom önskat att den vore än mer sparsam. Men kanske finns en poäng att visa varje dags tedrickande, anoracklånande, vägrande att ta av (Lasses) halsduk, räknande, nedkrypande i sovsäcken, kittlande, simmande, vargskådande och betraktande av världen. Själva monotonin som upptar jaget och skapar verklighet. Och jag blir ledsen över att Lasse, biologen, studerar vargarna och upprörs, men inte förmår se pojken. Eller se, det är kanske det han gör? Studerar och försöker, men inte förmår.

Den är, som sagt sträv, Tu man hand. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig emellanåt och gå och skura lite: doppa händerna i mjukt, ljummet såpvatten, bubblorna som en skyddande hinna. Och när sista sidan var utläst gav jag mig ut i gårdagens novemberrusk och köpte de största, gulaste chrysantemumbollar jag kunde hitta. De står på verandan nu som gula solar.

Sköra unga män

Jag läser om sköra unga män: Först Erlend Loes Naiv. Super som gör mig lite glad och gumrande. Som gör mig lätt och tänkande rosa tankar. Som betyder. Inget dåligt alltså med rosa tankar. De kräver sin rätt de också.

Sedan läser jag Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och tänker tankar som är svåra, känner. Som gör att jag måste bryta mitt i och hämta luft. Jag är inte färdig ännu, men den penetrerar. Tackar det varma, mjuka, såpvattnet för sällskapet. Discodans och tuttifrutti hade inte passat lika bra, men det där skrubbandet jag ändå skulle hålla på med: ja.

Jag minns diskussionen om vem som läser vad, och tänker: den som läser den ena borde nog också läsa den andra. Ni vet: livet, etc. Sköra unga män!

På söndag är det fars dag: boktipset

I en värld där det finns julmust light, och en bok som Pappan och havet och där USA för första gången fått en svart president (och ännu viktigare: fått en president som verkar ha som ambition att faktiskt göra världen lite, lite bättre) och där man kan få frostnupna kinder i sen eftermiddagssol, där går det kanske att tro på ännu bättre saker än så. Går det att tro på fulländning.

Jag vet inte om Obama är fulländning direkt, ingen människa personifierar det, ty det skulle innebära att vara alla tillags. Och då skulle man vara en ganska kass president, inte sant. Pappan och havet däremot. Jag tjatar om Tove Jansson och Mumintrollen, men vad annat kan man göra? En bok där pappor talar ett bångstyrigt hav tillrätta, där den ensammaste varelsen i världen dansar glädjedans, där en ö är besjälad, där den som är förment elak egentligen har ett hjärta av guld och där en önskan om eviga söndagar bejakas, samtidigt som den är så vacker och så hemsk, och så fnissig och så melankolisk att jag blir alldeles hjärtsnörpig (igen). En bok som innehåller ord som ljungland och sjöhäst och fågelbo och vaxdukshäfte. Meningar som

Hela öns vemod och hela havets enslighet hade krupit in i dem och nu fräste de ut alltsammans igen i att bärga och bära och stapla, de hojtade till varandra genom dånet från sjön bara för att visa att de levde av alla krafter, och fortfarande gnistrade en himmel utan moln ner över den stormiga ön.

Jag gav Muminböckerna åt min systerdotter, Lilla O, när hon döptes och bestämde mig för att köpa dem till mig själv i samma veva. Började med Trollkarlens hatt och Sent i November. Den här fick jag dock häromdagen av Ka, och utnämner den till den finaste av dem jag läst.

Och genast, genast tänker jag att: om jag hade åkt hem till mamma och pappa i helgen, som det var sagt, så skulle jag ge den här till pappa, inbundet i ett fint band och massa kärlek. En pappa som lever sin dröm, det vill jag ge min pappa på fars dag. Nu får han tåla sig till vi ses nästa gång i stället. Det går nog bra, det med.

Glöggbloggen

Nä, den där blåbärsglöggen var allt ett bottennapp. Jag drack den i och för sig het, och kanske borde ge den en chans att impa kall, men besvikelsen här igår var enorm. Som jag laddat. Glögg + favoritbäret blåbär = hur kunde det gå fel?

Smakade för spritigt, saknade både rundma och sötma. Så, nu har vi tre och 3/4dels flaska över. Vad gör vi med dem då?

Mitt sommarlov

Man ska aldrig - säger aldrig - försöka detaljplanera sig igenom en ledig dag. Den inre anarkisten gör uppror och allt du trodde du skulle göra görs icke.

Ni minns hur jag 08.21 trodde det här:

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först (...) Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

skulle bli min dag?

Ånej. Det här blev min dag:

Började som bestämt med en novell The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Förfärligt fin och förfärligt läskig.

Sen somnade jag. Sen vaknade jag.

Sen läste jag lite bloggar, pratade i telefon, klappade katten, gick en liten promenad.

Läste därefter Shrödinger´s Cat av Ursula K. Le Guin. Hm. Vad jag tycker? Vet ej. Men skapade en extrem lust att klicka hem något annat av Le Guin. Tips?

Sen var det egentligen lite för sent för lunch, men ändå. Såg ett avsnitt av Weeds. Sen läste jag lite bloggar.

Sen började jag läsa lite i Pappan och havet. Så fin, så otroligt fin. Efter 33 sidor är jag magiskt hänförd, förtrollad, ja rentav förhäxad. Jag struntar i Filter, jag struntar i Hanif. Jag vill vara på havet med pappan och trollet och Lilla My.

Åh, nu ringde A och frågade hur många flaskor av den där årsglöggen han skulle ta. Jag svarade fyra. Och två med romsmak.

Blåbärsglögg och Mumintroll: jag tror jag är i himlen.

Upp till bevis

Okej. En sekunds research hade givit vid handen att Sleepy Hollow finns i den antologi jag har framför mig: American Gothic Tales, Joyce Carol Oates (red). Hade alltså inte behövt köpa, eftersom jag haft den här i min ägo i snart ett år. Mutter. Hade jag älskat novellen hade jag väl varit glad över att få en upplaga med bilder, men... bilderna är fula och novellen, som sagt inte så kul. Så nu är det upp till bevis, Joyce: är resten ett bättre urval?

Plockgodis

Först och främst: Idag firar vi naturligtvis Obamas valseger. Världen kan inte bli mer skrämmande än den varit de senaste åren. Jag hoppas att den i och med nattens resultat blir lite bättre.

Den egna horisonten sträcker sig inte långt bort. Efter att ha haft några fullspäckade dagar som inbegripit både möhippa, storstädning inför säljfotografering (det ser ut som ett shakerhem, och I like. Ska göra mitt yttersta för att nästa hus inte ska fyllas till brädden av allt möjligt. Det enda jag verkligen saknar är - surprise - mina dignande bokhyllor.), över dagen-besök i Skåne (tolv timmars bilåkande på en dag är för mycket, blurgh) och skräckhelg med bokcirkeln (det blev till sist verkligen skräckligt. Inte så mycket på grund av The Legend of Sleepy Hollow (Washington Irving)som var en puttrig liten historia med mycket miljö och lite skräck. Hur de ens lyckats göra en film av den är obegripligt. Naturligtvis var det spökhistorierna som bidrog till nackhår i givakt. Huga! Tur vi spelade ett fnittrigt parti Alias innan läggdags så värsta rysningarna försvann) ligger den här dagen helt tom framför mig.

Soffan, som jag sitter i, är dock inte tom. Bredvid mig ligger dagens äventyr: Senaste numret av Filter, viLÄSER som någon av cirkelpersonerna glömde, American Gothic Tales; Joyce Carol Oates (Red), A Case of Exploding Mangoes av Mohammed Hanif och Pappan och havet av Tove Jansson (present från bokcirklande Ka, man bockar!).

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först. Känns som en extrem lyx att ha tid att läsa ett magasin så fyllt från pärm till pärm. Mina tidningar ligger oftast strödda över huset, men nu - med det nya tömda hemmet - har jag fått välja ut vilka som fortfarande ska få vara inne. Och korgen på toa är bortplockad, där brukar det samlas en del lektyr. Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

brb

Så snart jag kunnat samla tankarna nog för att skriva en text om Angela Carters Den nya Evas passion, ska jag göra just det. Men inte just nu för den där flytten innebär försäljning och köp och homestyling och dagsutflykter till Skåne. Och i helgen kommer bästa bokcirkeln hit på miniskräckbokkollo. Vi läser The Legend of Sleepy Hollow och jag hoppas på ruskväder och brasmys. Och vin, omg vad jag längtar efter att sitta i brasmys med bästa bokcirkeln och prata böcker och dricka vin. Hurra för helgen!

Men: inget bloggande förrns tidigast måndag, okej?

Här hade jag tänkt lägga in ett youtubeklipp av något fint, men ni får leta själva i stället. Eller skriva något i kommentarerna, det är ju alltid trevligt.

EDIT: miniskräckbokCIRKELkollo, givetvis. Bokkollo är det ju eminenta Bokhora som har. Inte meningen att kidnappa ordet, skyller på entusiasm (och för all del bokkollo-längt).

I don´t want to be a clue...

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

Den nya Evas passion: mitt-i-boken-undran

Ibland vill jag fråga något men inte blotta min okunskap. Så är det nu, men ändå: nyfikenheten (älska nyfikenheten) tar överhanden. Jag läser Nya Evas Passion av Angela Carter och det känns som om jag har ett gigantiskt kunskapsglapp som bara måste fyllas.

O visa läsare av denna blogg, led mig! Vad ska jag läsa härnäst?

Dockan Bella

Jag fortsätter på den inslagna vägen och läser små pärlor om utanförskap: Nina Bouraouis Dockan Bella är en berättelse i dagboksform, det namnlösa jaget lever för att skriva och för att älska. Hon tillbringar sin tid i Flickornas undre värld där hon desperat söker kärlek. Distansen till alla andra, inklusive läsaren, är uppenbar och befriande, berättelsen tar sig ändå under huden, och jag kommer på mig själv med att hetsa mig över bokstäverna. Det sticker i ögonen och valet att låta trycka bokens bokstäver i storlek 14 (16?) är stundom smärtsamt. De hundratjugotre sidorna är luftiga nog som det är och den till synes oredigerade (nej, jag är inte så naiv) textmassan lämnar skavsår i hjärtat.

Lyssna:

14 maj
Jag har alltid trott på kärleken, jag har alltid tänkt att åtrån aldrig riktigt skulle dö.
Det finns en hemlighet hos flickorna.
Man skulle behöva hitta på ett nytt slags skrivande.
Jag vet inte om jag en vacker dag kommer att bli tvungen att välja mellan att skriva och att älska.

Texten saknar helt miljö- och karaktärsbeskrivningar, men den som varit i Paris, och varit ute i parisnatten och kanske allra helst tillbringat någon tid i Maraiskvarteren känner igen sig ändå. Texten känns komplett, och lämnar mig nöjd, om än hungrande efter mer.

Sent i november, en månad för tidigt

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?

Noveller och romanetter för hela slanten

Herregud vad jag gillar att bli knockad av de böcker jag läser. På sistone har jag plockat på mig kortkorta saker som ger mersmak och som löddrar, saker som ger käftsmällar och kraschar pang i solar plexus. Inget smek och fniss utan andan-i-halsen. Jag började med Lighthousekeeping*, som ni redan vet, gick vidare till Oranges are not the only fruit* hoppade till Innan männen** och sedan bums iväg till Insekt***. Däremellan de första novellerna i The Elephant Vanishes**** och nu är jag redo för nästa utmaning och jag älskart.

* Jeanette Winterson
** Nina Bouraoui
*** Claire Castillon
**** Haruki Murakami

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Jo men visst har det känts så här ibland?

In the library I felt better, words you could trust and look at till you understood them, they couldn´t change half way through a sentence like people, so it was easier to spot a lie.

Jeanette Winterson (så klart!) Oranges Are Not The Only Fruit.

Knockad av Lighthousekeeping

Av någon anledning har jag blandat ihop Jeanette Winterson med Minette Walters, och Minette Walters har jag ingen koll på mer än att jag liksom fått för mig att det inte skulle passa mig att läsa henne (hallå, deckare - Kristin har ju redan berättat för mig att jag ju inte borde eftersom jag ju inte gillar). Nåväl, följden av den sammanblandningen har varit att jag inte plockat upp Winterson. Ack vilket misstag! Jag började läsa hennes kolumner som ju alltid är så smarta, och så, efter att rådgjort med Ka så plockade jag med mig Lighthousekeeping hem.

Och herrejävlar vilken bok. Jag är knockad! Förälskad i vindlande gångar och ord. Vad kan jag säga, mer än detta, jag vet inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag helst vill läsa om igen på studs (och denna gången långsamt, med pennan) eller om jag vill plocka med mig en ny hem. Jag är väldigt nyfiken på Oranges are not the only fruit, men samtidigt: jag vill genast hej tillbaka till Salts. Åh, dilemma, men ett så skönt!

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Dagens undran

Det som stressar mig kanske allra mest med att läsa så många bokbloggar (mmmm bokbloggar) är att alla verkar läsa i sådan rasande takt. Och i går på bokcirkelmötet (mmmm bokcirkel) fick jag det bekräftat igen: alla läser så jämrans snabbt. Så här i kvartalsrapporttider blir det ännu tydligare. Folk som läst 50 böcker detta kvartalet gör mig stressad till ingen nytta alls. Men det är alltså bara lite lägre än jag läser på ett år. Och då läser jag ändå betydligt mer än de flesta andra jag känner.

Bokflodsstressen är ju inte så angenäm alltså. Lässtress! Vill inte ha. Men vill hinna med. Uh.

Dagens bokliga iakttagelser

* en äldre dam, en mormorsdam i grå knut mitt på skulten, i mormorskläder och långsam mormorsgång som med ett aahhh sätter sig på tåget och slår upp sin Stephen King!

* ett par i fyrtioårsåldern som diskuterar konsumbutikens pockethylla.
"Kolla, här finns ju både Tyskungen och Stieg Larsson. Och kolla, har Liza Marklund kommit med en ny."
"Ja oj så mycket bra det fanns här, förstår du."

Ett plus ett minus (i det som är min boksmak).

Det där med balans

När jag kom till jobbet i morse låg det ett finfint usb-minne på mitt tangentbord. Ett usb-minne fulladdat med musik, två listor: Jessicas glada och Jessicas adrenalinkick. Löparspåret, here I come. Har peppat hela dagen, och lyssnat igenom båda listorna. Svårt sitta still då!

Kvällens andra aktivitet: läsa så ögonen blöder i Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates, nästa bokcirkelbok. Bästa bokcirkeln träffas på onsdag och jag har varit en dålig läsare. Eller - jag har läst 700 sidor vampyrtonårskärlek i stället. Hm. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, det är inte direkt en sidvändare vi valt. Åh, förstå mig rätt: jag älskar JCO, men hon använder väldigt många ord. Fler ord per sida än de flesta andra.

Men åh! ingen bebloggning förrän efter mötet.

Inte bara cupcakes - catcakes (och sen ska jag sluta för idag)

Men bilderna då! Cupcakes pics extravaganza.

Försöker undvika att mitt huvud ska explodera: i stället för bokmässa - cupcakes

Så lite som det skrivs på den här sidan skulle man ju lätt kunna tro att jag var åjagvetinte kanske i Göteborg på den däringa mässan. Det är jag inte, bara i tanken. Planen var att vara där - allt var klart inklusive mötesplats och färdsätt och boende och, ja allt. Men så. Nej. Mitt huvud var lite för fullt och ville som inte vara med. Så idag sitter jag i mitt fortfarande efter målningen ytterst sparsmakade, ja spartanska, vardagsrum och surfar lite. Mest kollar jag bokbloggar som skriver från mässan. Tack Bokhoror och Jonas Thente för att ni inte bara skriver om det fantastiska utan också hur slitna ni är. Det gör faktiskt min kväll lite skönare.

Mitt huvud är fullt* av tankar om den där vahettere framtiden. Stora grejer på gång: Sluta jobbet! Flytta till Skåne! Starta verksamhet! Jag är så jävla - förlåt - lycklig och överväldigad att jag nästan spricker. Men för att inte den här bloggen ska översvämmas av framtiden så har jag startat en ny blogg enkom för planerna. Än så länge är den lösenordsskyddad - och ganska tom - men hepp! Stay tuned!

Och för att inte vara tjatig på det gamla vanliga sättet ska jag bara viska lite lågt om Stephenie Meyer. Breaking Dawn = spännande! Jag vill veta hur det går! Klämmer tjogvis med sidor så fort mitt väldigt aktiva huvud tar en paus.

Saker jag sysselsätter mig med där jag kan tänka samtidigt: gå långa promenader. Baka cupcakes (jag tror att det bästa är att välja båda dessa sysselsättningar. I alla fall inte bara cupcakes).

Ni minns ju hur jag bara "Nu eller aldrig" för några veckor sen? Löpning! Ähum. Jag hann som "springa" en gång sen kom värsta sjukan, London, Malmöresa och Oslo och tog lite överhand. I morgon ska jag ta på mig studsskorna igen. Och Jana har ju faktiskt här avslöjat att för mig specialkomponerad springmusiklista skapas i hennes dator.

Att vara en hejare på att baka cupcakes ligger inte bara i min självbild utan också i min framtid. Men utan kök är det ju inte helt lätt. Förra helgen försökte jag utan spis, men med mikro. Tänkte att det ju inte gör något om själva muffinsarna inte får nån färg - det är ju ändå pyntet som är det viktiga. Och oh my god! Så himla kul! Och kolla vad snygga de blev!

Veganska, så klart, med undantag för formmassan som jag helt sonika glömde kolla ingredienserna på för hey! Panduro, där säljs ju ingen mat. Mjölkpulver är det i. När formmassan (sockermassan) är slut ska jag övergå till marsipan i stället.
Missöde numero trés var att vi tog vanligt strösocker i stället för florsocker i smörkrämen. Inte så spritsvänligt och rätt svårätet (vilket väl var bra. Vi ville mest göra, men att äta 20 cupcakes, det hade vi inte nån lust till. Skådebröd, med andra ord.) Nästa gång har jag kanske både rätt ingredienser och rätt ugn. Vem vet, då kanske jag lägger ut receptet.

*Eftersom jag inte vet något överhuvud taget om hur framtiden kommer se ut - mer än drömmen - så låg mitt huvud en hel natt och googlade i den biologiska bildbanken efter den optimala klänningen att ha när portarna slås upp. Det kallar jag att prioritera helt rätt.

"Braking Dawn"? Jajemän.

Äh, ni vet vad jag menar.

Även norrmän läser om Lisbeth och Bella

Jag var i Oslo igår, pretty pretty Oslo. Dessvärre var det bara ett snabbt-in-snabbt-ut-besök, men lite hann jag se i alla fall.

På väg ut till flygplatsen (jag vet, det är gräsligt illa att flyga den korta sträckan) stoppades jag av några som ville ge mig lite krim. Deckare alltså. Åh vad roligt, sa jag, jag har aldrig läst på norska förut. Sen tog jag mig en titt på bordet*: Stieg Larsson och Liza Marklund. Nämen, nä. Dessutom var man med nödvändighet tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, för javisst var det en bokklubb. Ingen norsk krim för mig alltså.

En snabb vända in på en av alla bokhandlar på flygplatsen visar att man läser Stephenie Meyer även i Norge. I tre länder av tre besökta under september månad, med andra ord. Ingen bokjuv såg jag dock.

Och vad är det med flygplatser som gör att man (ja, jag i alla fall) tappar alla hämningar? Jag struttade glatt ut ur flygshoppen med en hel påse smink. 804 kronor. Norska kronor. Ja, ja - jag ser ut som Charlotte Perelli idag (äh, vid närmare eftertanke kanske det inte är en komplimang?) men 804 kronor? Norska? Phu.

Köpte ju Braking Dawn (för att fortsätta min Stephenie Meyer-blogg) i förrgår. Kunde inte hålla mig, utan bröt ryggen på vägen hem. Halva läst, och jag måste igen undra: är hennes senaste så mycket bättre, eller är det jag som har vant mig? Längtar hem och få fortsätta min frenesi.

*Först skrev jag mordet. Så festligt.

Pytt-i-panna-läsning

Jomen jag var ju sjuk (det har inte undgått någon förmodar jag) och lite vek. Men om man sover sisådär 22 timmar i sträck så vill inte hjärnan stänga av efter det. Då kan man försöka orka roa sig med att göra det jag gör helst, nämligen läsa. Det är enda fördelen med att vara sjuk. Med nödvändighet bara lätta böcker (sett i gram) så att de går att hålla dem upprätta trots feber och ajskap.

* Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Men mamma, visst måste jag ha läst Muminböcker förut? Det är ju så bekant? Ett kärt återseende då. Och jag gillar, oj vad jag gillar. Ska genast ta mig an de nästkommande.

* Simtag av Jessika Berglund. Fin fast lite väl sprasmakad för den här mer ordrika Jessican. Dock perfekt sträckläsningsbok som samtidigt fick vara min fira in september-bok. Höstkallt vatten! Sista värmen på en klippa. Jo, fin. Och köttig i sin sparsmakhet.

* Fåglar i förorten Joar Tiberg. Minns ni när jag var på bibliotekets utförsäljning? Då slank den här med, mest för att den lovade Finnskogen som jag har speciella band till. Fina små vardagsbetraktelser om fåglar och livet. Och indien!

Men så när krafterna återkommit litegrann och armarna kändes starka nog återupptog jag förhållandet med Bella, Edward och Jacob. Och tjoff pang bom! Tre böcker tog det men NU med EN kvar är jag ju lika förälskad. Kanske inte i Edward eller Bella eller Jacob men i Meyer-land. Hade jag bara vant mig, eller var Eclipse bättre skriven än de föregående två? Var den något mindre könsrollsuppdelad (nja, kanske inte. Vid ett tillfälle när Bella varit med om hemskheter kommer hon hem och lagar pappans mat, innan hon åker igen. Och inte är det middag till dem båda utan genomgående "Charlies dinner". Läskigt.) Men oavsett detta som diskuterats till döddagar, och som vi alla är så medvetna om: my god vad jag längtar efter Breaking Dawn nu. Som dessutom hunnit komma ut i storpocket redan. Yay!

* Ingen bokmässa för mig, och jag är så jäkla ledsen för det. Det har varit lite mycket som de säger och det extremt tråkiga beslutet fattade jag i morse. Gråter lite över det. Men, det ger mig tid att faktiskt ha en möjlighet att hinna läsa Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates som är nästa bokcirkelbok. Och så kanske jag hinner med några snabbesök i Forks, dessutom. Fast det är i Göteborg jag vill vara - precis som ALLA andra. Bu för mogna beslut.

London: Madonna, Wicked, böcker

Å, stackars eftersatta blogg. Jag vet ju nästan inte var jag ska börja, eller fortsätta för att vara petig.

Men jag kanske ska börja med Madonna? Jo, jag tror jag gört, jag börjar från början. En dödssjuk Jessica åkte iväg till London. Alltså verkligen, dödssjuk. Snuva, värsta grejen. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle behöva sälja min biljett. Nåja, några gröna och gula piller senare, kombinerat med pepptalk och näsdukar så var nej inte längre ett alternativ.

Tack. Gode. Gud. För. Det.

Så fruktansvärt bra! Jaja, hon sjunger ju inte något vidare men en väloljad dansmaskin är hon. En dansmaskin med leksaker i form av ljus, grunkor och naturligtvis de andra dansarna. Och 74 000 människor som sjunger med gör ju sitt till.

Bäst: Alla gamla låtar! La isla bonita, Vouge och Like a prayer. Eller kanske när hon hade klätt ut sina dansare till forna tiders Madonna. (Jo, jag vet, jag går retro. Men jag har inte lyssnat på Mads de senaste tio åren, så jag är glad över vad jag får).

Roligast: killen bakom som uppenbarligen också hade väntat sedan 1987. Varje gång Madonna rörde sig (hela tiden) skrek han "Oh My God" så det ekade över stadion. Och han kunde varenda ord i alla sånger. Yay!

Tråkigast: Att inte Robyn dök upp. Vi var inte de enda som trodde hon skulle vara uppvärmning, men nope. Ingen Robyn. I stället fick vi lyssna på nån slags housemusik (å, jag blottar min okunskap nu är jag rädd) och vänta på Madonna i fyra timmar. Ont i fötterna innan konserten ens börjat, någon?

Jag ska inte trötta er med att göra om detta till en resedagbok, men:

* Böcker. I London läser man Boktjuven och Stephenie Meyer. Precis som här. Jag gick lite överstyr och inhandlade massor med litt. För det är ju så himla billigt och så sjukt bra utbud. Foyles rekomenderas varmt. Liksom faktiskt HMV där jag förutom att köpa hela Carnivale hittade massor av Murakami för tre-fem pund.

* Teater. Ahmen, alla som gillar Wizard of Oz måste läsa Wicked. Samma värld, samma Emerald City och samma Wicked witch of the West. Bara det att den är ur häxans perspektiv. Och har man läst Wicked (eller om man bara älskar Wizard of Oz) så måste man, om man har möjlighet gå och se Wicked. Fy fasiken så bra! Gregory Maguire har tagit flera gamla berättelser, bland annat Askungen, och skrivit om dem ur någon annans perspektiv. Läs! Se!

* Mat. Jo, det där med att vara vego ställer ibland till problem. Försök hitta något vettigt att äta i Paris, till exempel. I London är problemet det omvända: det finns för mycket att välja på. Är man van vid att alltid vara hänvisad till det enda vegoalternativet på menyn kan det vara överväldigande att befinna sig på en restaurang med sex veganska efterrätter, till exempel. Så är London. Investera i en vegetarisk London-guide (det finns en uppsjö) för att hitta rätt.

Det ena och det andra: Mumin, Simtag och geniet Jan Stenmark. Plus ett kort ps om Boktjuven.

Blogginlägg i feberrosig punktform:

* Jag har drabbats av den där dunderförkylningen som alla andra också verkar drabbats av. Håller mig således hemma, och tycker synd om mig själv.

* Köpte igår Jan Stenmarks Du & jag. Fnissade hemskt i butiken, men nu får den mig inte ens att le. Esom Stenmark är ett geni skyller jag allt på förkylningen.

* Utlovade kritik av Boktjuven. Den uteblir. Jag levde i villfarelsen att den var upprepande. Slutet förlät den eventuella fadäsen. Jag älskade (se mitt tidigare inlägg och på ungefär 3000 andra bloggar).

* Simtag av Jessika Berglund slukades, sträcklästes i morse. Inte säker på att det var så smart: bokliga bad i mörka sjöar och verklig feber kan leda till mardrömmar. Kan inte säga ngt om den ännu dock, den är bokcirkelbok och får inte bebloggas innan möte.

* Nästa möte i bokcirkeln är i morgon, men jag kan inte vara med. Blä. Eller jag klagar inte så mycket esom uteblivandet beror på att jag måste passa superdupertidigt flyg till London, där Madonna och kompisar väntar. Men jag vill ju inte byta bort nåt, inte ens gott mot gott.

* Tänker nu sova ytterligare ett tag och sedan läsa Trollvinter eller Trollkarlens hatt. För jag har ju aldrig läst Mumintrollen. Sant och galet. Gav dock en hel hög av kapitelböckerna till vackraste systerdottern Lilla O på dopdagen (aldrig för tidigt att påbörja biblioteket, inte sant) och planerar högläsa dem för henne när hon är lite äldre. Men då måste jag så klart ha läst dem först själv.

* Ja det är synd om mig. Presenter mottages tacksamt.

Ännu ett blogginlägg om Bella och Edward

Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)

Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.

Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.

Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.

Boktjuvsrecykling och parallellspår

Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.

Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.

Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.


Men hallå, om boken nu då!

Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.

Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.

Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.

Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.

Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).

Hösttermin

Jo, vi inledde hösten igår: soffan på plats i det nymålade vardagsrummet (bokhyllornas frånvaro ger en viss tomhet i rummet dock), jag och A på plats i soffan (han med Människohamn, jag med Vindens skugga), temugg, kattspinn och som grädde på moset en sprakande brasa. För trots att sommaren bjudit på både regn och rusk och att alla attribut varit på plats även i juli, så är det inte samma sak när det är ljust ute. I like läsa när det inte går att se ut.

Trivsamt värre, även om A läste den bättre boken av oss två, helt klart.

Bokinspiration

Min föräldrar har varit på Irland och som sig bör fick jag ett vykort. Men inte vilket vykort som helst. Första raden på baksidan lyder "Varför tänker man på Jessica när man ser ett sådant här kort?" En retorisk fråga naturligtvis ty framsidan täcks av ett collage av irländska författare; bilder på Joyce, Moore, Synge, Wilde, Swift, Kavanagh, O´Casey, Behan, Yeats, Shaw, Stoker och Becket. Två observationer: Irelands Writers (som rubriken lyder) är bara män, och jag har inte läst på långt när alla. Men oj så fint kort, och ett utmärkt bokmärke! Kanske ska jag laminera det, till och med.

Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:

"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."

Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.

Glädjeyttringar (spontana).

Men hörrni! Jag har ju helt förbisett. Det är ju SEPTEMBER! Den attraktivaste av alla månader (tätt följd och ibland omsprungen av oktober. Metaforiskt, i kalendern kommer alltid september först).

Äntligen, jippi! Åh, bara tanken på krisp. Hög luft. Halsdukar. Tweed (damn att det är av ull, men sinnebilden!). Stövlar. Höstlöv.

Åh, måste genast uppdatera tesortimentet. Och borde de inte släppa Blossa 08 snart?

Höst, höst, höst, höst! Dansa runt i virvlande löv. Yay! Eller: jag menar så klart springa runt i virvlande löv. Inte konstigt jag kände för att börja springa just igår!

Nu eller aldrig!

Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.

Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.

Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.

Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.

Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!

Födelsedag!

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

The Master is rising?

Tja, det var ju en synnerligen mesig solförmörkelse. Tur jag inte sportade svetsglasögon. Förvisso gav de cirkelrunda hålen i kartongen halvmåne- (halvsol?-) skuggor, men nja, så impad blev jag nog inte.

Är det förresten bara jag som tänker solförmörkelse - vampyrer mitt på mörkan dag - apokalyps? Och så undrar jag: jag är inte så hemma på zombies, hur är det med dem och dagsljus? Funkar de på samma sätt som vamyrer, måntro? Poff bursting into flames? Eller skulle man, teoretiskt sett, kunna vänta sig en z-attack när som helst på dygnet, solförmörkelse eller ej?

Packa pappas kappsäck?

I flera månader har bokbloggarna klagat över det gigantiska problemet "vilka böcker ska jag välja när jag åker på solsemester/till landet/till stranden". Jag har nickat igenkännande och varit ganska tacksam över att denna sommaren bara inbegriper kortare utflykter, på max några dagar.

Men, mina barn, nu ska ni få höra: Vi ska renovera. Om några veckor kommer en snickare och en målare hit. Det betyder att alla böcker (och andra mindre viktiga tingestar som, oh allt annat i huset) måste packas i lådor. När jag som bäst lade ännu en bok på högen (som i den gigantiska högen med böcker som ABSOLUT inte får packas ner för då kommer jag GÅ UNDER) sa A:

- Tänk på att det tar ett tag innan vi kan packa upp dem också.

Nu räknar jag (kanske i överkant) med att inte se mina raringar på två månader. Hur är det ens möjligt att välja? Det där lilla problemet att vi inte har någonstans att bo under den vecka de målar golven känns som ett litet problem i sammanhanget. Två månader: vet ni hur lång tid det är? vet ni hur många valmöjligheter jag måste ha? vet ni hur många humörsvängningar och likaledes genresvängningar det kan hinnas med på två månader? Massor. Suck.

En fördel med detta (förutom den uppenbara, nyrenoverat hem) är att bokhyllan gås igenom ner till minsta titel. Det går ju inte bara att lägga böckerna i kartonger, utan jag måste naturligtvis kolla varje bok. Spontanshoppare som jag är, med den lilla ovanan att köpa många fler än jag läser (fast alltid med ambitionen att läsa precis varenda bok, något annat vore knasigt) så har jag en hel del spännande alster i hyllan. Och sorteringen gör säkert att fler av dem jag kanske inte skulle valt annars (eftersom det senast köpta alltid är det mest intressanta - tills en ny batch kommer innanför dörren) hamnar i högen. Jo, en genomgång är nog bra. Men huvva, vad gör jag om jag drabbas av omläsningscravings? Eller bara måste läsa Moby Dick, eller någon av dem som hamnat i lådor. Jag gissar jag får ge mig till tåls. Den som väntar på något gott, inte sant. Och kära återseenden lär det bli. Jodå.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Ombyte förnöjer?

Oh, spännande, ny layout. Vad tycks? Ja, nej, indifferent?

Jag önskar naturligtvis att jag hade vetat hur man gjorde för att skapa något helt unikt, men nej. Min talang ligger inte i koden.

På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Jag har varit ute och slagit gräs med lie. Känner mig som universums härskare:
- Mwohahaha, come to me ye little weed scum, I will destroy you all!

Ni hör avgrundstonen, no? Visade sig att the little weed scum var starkare än jag trodde och slog tillbaka: brännässlor och tistlar. Till sin hjälp hade de också en flock broms. Men det var inte förrän lien själv vände sig emot mig och högg mig i benet som jag gav upp. Aj. Plåster nu. Och salubrin.

Henry, Charles & Camilla, Bunny och de andra skulle aldrig förnedra sig på detta sätt. Skulle de bege sig ut i solen med en bok och en flaska hemgjord flädersaft? Ja, det tror jag.

Ps. Jag tog en gruvlig hämnd på nässlorna. Stampade på dem och skrek gällt. That ought to do it.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Om du ska läsa Denise Mina, glöm för all del inte skämskudden.

Jo, jag läser fortfarande Blodsarv. Nu enbart på grund av de allt mer makabra citaten:

Citat ett: "När dörren till hans rum öppnades möttes hon av en lockande doft, en blandning av tung, söt talg och citron - en koncentrerad lukt av stora, smutsiga karlar."

Citat två: "Armarna var för magra och bröstet var täckt av svarta lockiga hårtofsar, formade till ett stiligt T vars skaft försvann ner innanför byxlinningen. Bröstvårtorna var mörkrosa och håret strålade ut från dem som ögonfransar så att bröstet liknade ett häpet ansikte"

Citat tre: "Han såg rakt fram, just då med tankarna på annat håll och omedveten om henne, och vältrade runt saliv med tungan. Ljudet värmde i hennes mage."

Okej. Exakt hur tänkte man här?

Citat ett: hur faen luktar det egentligen? Och "lockande" doft? Uuuuurk.

Citat två: Detta är alltså hur Denise Mina besriver någon som ska föreställa attraktiv. Jag vrider mig i skrattspasmer, bakom min skämskudde. Herregud.

Citat tre: Eh? Urk?

Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...

På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.