Shufflade iaktagelser

Iaktagelse ett: Att lyssna på musik i datorn kan ha sina fördelar. Jag gillar inte att sätta på shuffle - eftersom jag tenderar lära mig inte bara låtarna utan också vilken följd låtarna kommer i på skivan så blir jag väldigt störd om någon tryckt på shuffleknappen, så att den låt jag förväntar mig inte kommer. Men ibland blir det bra. Idag tyckte datorn att jag skulle lyssna på Kent 400 slag - Edith Piafs C´etait une Histoire D´amour - Ani DiFranco Origami - och nu Black Eyed Peas Anxiety. En blandning som fungerar förvånandsvärt bra.

Iaktagelse två: Vi kommer aldrig behöva köpa fler kinesiska ätpinnar. Städade ett skåp och hittade minst tio par. Att lägga till de tjugo par vi redan hade. Nån som kommer på ett bra pyssel eller nåt annat jag kan göra med dem? Förutom att öppna restaurang då.

Iaktagelse tre: Fredrik Virtanen har en bild på min kusin på sin blogg, den 29 december.

/J

Bildbevis

Angående förra inlägget. Times bästa bilder 2005.

/J

Perspektiv

Har tillbringat senaste timmen med DN. DN och kaffe. Har läst om 2005 och därför: Jag ska inte klaga mer. Härmed är ältandet och gnällandet över, och uppryckningen ett faktum. Jag ska börja med att klä på mig och gå ut, har inte varit utanför dörren på flera dagar. Tror inte att uppryckandets tidevarv kan starta utan frisk luft. Jag ska gå en promenad på söder. Kanske går jag in på Gryningen och köper en flaska kokosolja (smörj in före dusch, gör huden mjuk). Sedan kanske jag tittar in på Cajsa Warg för att insupa lite atmosfär (och köpa rättvisemärkta hela espressobönor och mörk choklad). Efter det promenerar jag hem igen, långsamt, med bra musik i lurarna. Låter det som en bra start?

Perspektiv är ordet för dagen. Och jag kan inte riktigt hitta saker att klaga på (nej, jag letar inte) i mitt liv, efter att ha blivit påmind om världens 2005. Katastrofernas år. Jo, tack. De stora och de jättestora. Och de små, som inte förtjänar nyhetsplats men som ger efterdyningar och rubbar mina cirklar. Har jorden blivit en sämre plats att leva på? Allt stöd till hjälporganisationerna efter tsunamin gav visserligen hopp om givmildhet, men det är så många händelser som också hade behövt hjälp - i lika hög grad. Behöver ni en påminnelse? Årsredovisningarnas tid är här - DN är bara ett exempel.

Slut på det egna ältandet nu alltså. Perspektiv. Dessutom, det var bara andra hälften av 2005 som var riktigt uselt för min del. Året kan illusteras så här: Tänk dig en tallrik mannagrynsgröt (förutsatt att du gillar det. Annars får du föreställa dig något annat.). Du tar första skeden, den är rätt god, men saknar något. Ett par korn salt kanske? Saltar - och det blir oätligt. Mitt år. Jag minns bara den förstörda gröten, och inte de första, helt okej, tuggorna.

2006: Mer hälsa, (bra mat och motion). Mer vänner (ska sluta stänga er ute). Mer kultur (tre biofilmer på ett år, och knappt något annat, är ett lågvattenmärke. Har läst färre böcker i år än vad jag brukar göra. För att inte tala om de obefintliga antalet gånger jag varit på teater, opera, balett. Eller hur sällan jag tittat på konst. Har inte ens läst nåt bra magasin. Min kultur det här året har förminskats till dagstidningarnas kultursidor. Inte bra.). Mer skapa (Skriva, skriva, skriva. Inte bara jobbgrejor.). Mer koncentration (på jobbet, framförallt). Mer engagemang (vill inte vara blasé, vill bli arg och upprörd och glad och överlycklig och ilsken och nöjd. 2005 innehöll alldeles för få diskussioner. Well, klart jag diskuterade, men var min själ där? Nä.). Mer mystik (Vet inte riktigt vad, men det får väl ge sig med tiden.).

All right then. Då var det klart. Härmed är jag en nöjdare, lyckligare människa.

/J

Årets näst sista dag, klockan är kvart över tio på morgonen.

He ett ganska bra 2006

Utanför rutan faller snön på det sätt som jag bara trodde att den gjorde i amerikanska teveserier: stora virvlande flingor som ser ut att aldrig smälta och vara lätta som dun. Träden på gården är vita och det är en sällsam stillhet.

Har gått över från tedrickande till glöggdrickande: Den sista slatten av den glögg som E och A hade med sig när de var här på middag finns nu i koppen bredvid datorn. Även över det råder en sällsam stillhet. Ett stearinljus fladdrar i det något dragiga fönstret, det doftar glögg, rökelse och såpa. En perfekt bild över ett perfekt liv. Om det inte vore för oron som gnager. Magen som värker och huvudet som är fyllt av tankar. Jag tänker mycket. Ältar, analyserar och vrider och vänder. Helst går jag samtidigt, stora, snabba, irriterade steg, med iPoden på, det ljud jag väljer att höra rätt in i öronen.

Jag har stängt av radion helt nu, och inte satt på någon musik. All min melankoliska musik skulle förstöras om jag spelade den just nu. Så varken Leonard Cohen eller Salomon Burke, varken Nina Simone eller Antony and the Johnsons får något utrymme. Tom Waits hade platsat, Tom Waits platsar alltid, men jag låter datorns susande vara det enda som hörs.

Jag har så många planer. Alltid tänka framåt, inte sant. På att göra stora saker, se till att fler får det bättre, fler djur och fler människor. Se till att jag skriver klart min bok och skickar den till förlag. Den är ju redan klar, så när som på några småsaker. Så varför gör jag det inte bara? Varför är jag inte på gymmet, det skulle behövas. Varför städar jag inte garderoben, sorterar semesterbilder eller skriver den spalt, den krönika och den artikel vars deadlines närmar sig med stora sjumilakliv? Varför skriver jag bara ner mina halvtänkta tankar här i stället för att göra något som får mig att må bra? För att jag inte vet vad det skulle vara. Dra på mig dansskorna och ge mig ut i vimlet? Skulle inte tro det. Träffa mina vänner? Nej, det skulle kräva ord. Verkligen städa garderoben eller sortera kort? Skulle det göra mig lycklig? Knappast.

Fick en nyårshälsning från Ungern idag. Det löd "Låt 2006 bli ett medelbra år. Bättre än 2005 men sämre än 2007". Det är en fantastisk tanke, och det önskar jag er.

Det har slutat snöa.

/J

29 december, klockan är 17.56

och detta är jag.

Okej, detta var roligt. 

...och hon som skrattar ser ut så här.




/J
ps. Nej nej nej, detta ska inte bli en jag-älskar-katter-blog. Jag lovar. 

Så här ser hon ut, hon som snarkar... 

Den största kärleken

När jag sitter vid datorn har jag radion på. P3, men jag lyssnar inte så noga (fast de pratar om Ivanhoe, och har precis samma analys som jag och alla andra: Välj Rebecca! Det är roligt). Stördes en stund av Maud Olofsson, då sänkte jag, och det ljud som blev min matta var kattens snarkningar. Hon ligger på stolen som är inskjuten under bordet. Och hon snarkar, högljutt och nöjt. När vi har gäster hemma brukar de skratta åt kattens snarkningar. De tycker att det låter roligt, eller gulligt. För mig är det det bästa ljudet. Den optimala tryggheten. På väg mot köket och tekokning blir jag stoppad av den andra katten. Hon snarkar sällan, men hon gapskrattar. Ja, inte med ljud, men jag ser allt att det är det hon gör. Hon stoppar mig genom att sträcka hela sin kropp och ta tag, försiktigt, i mina byxben. Jag sätter mig på mattan och klappar henne på magen, som hon befaller. När jag pratar med henne så svarar hon. Den andra, snarkande, katten kommer fram och vill bli gosad med. Plötsligt känner jag mig älskad.

/J

By the way

Btw, jag sällar mig till skaran som önskar att det här jävla året ska ta slut snart. 2005, kanske det värsta nånsin? Är det så livet efter trettio ska levas, ja, återigen, då vill jag inte vara med. 2006 bara måste måste måste bli bättre. Mer ljus, mer sol, mer skratt, mer vänner (tid med), mer glädje, mer av allt som är bra och bort, bort, bort med allt som är dåligt. Jag har nog aldrig flytt så mycket som jag gjort under 2005, jag har aldrig haft behovet av. och då är jag ändå frisk nu. Minns hur det var innan?

/J
Fortfarande den 28 december, 16.53

Jag vill inte vara med

Det tog emot att skriva. Eller rättare sagt: viljan fanns men inte modet. Ännu ett långt hål av ingenting, det är visst omöjligt att göra något regelbundet? Har precis blivit läst lusen av (vad betyder det?) av en nära och jag är ledsen. Eller precis är väl relativt, det var två dagar sedan nu. Två dagar av sorg. Och av ilska, och oro. Ångestklump i magen, ångeststickningar i armarna. Varför ska det vara så svårt? Är hela jävla livet en balans på en smal jävla tråd, som hålls uppe av dansande björnar? I så fall så är det för svårt, i så fall vill jag inte vara med. Det är så fruktansvärt orättvist. Jag känner mig kasst behandlad. Kasst, för jag är inte dum, jag är inte fel, jag är inte äcklig eller överlägsen. Inte med mening i alla fall.

/J

28 december klockan 16.47

Nä, men - du sa, vad då?

"Småbarnsmammans fängelsebröllop med sexmonstret." Expressens förstasida idag.

Jag säger då det. Då det.

Klockan är 15.39, det är torsdag.

/J

För all del

Har städat skrivbordet, fanérytan är tom och glänser. Molnen, som jag ser skymta genom fönstren i kontoret på andra sidan gången, lyses upp av en sol som jag hunnit vänja mig vid under de två dagar den visat sig den här veckan. Den var borta i morse, nu är den tillbaka. Märker att jag är väderfixerad. Men jag har aldrig påverkats så starkt av väder - av ljus och mörker, kyla och värme - som den här hösten och vintern. De senaste veckorna är ett töcken. Ett töcken av för mycket av allt, utom ljus och sömn.

Har alltid skrattat överlägset åt dem som säger att "för mycket av det goda är av ondo". Har alltid sagt - ge mig mer! Om jag gillar - ge hit. Om jag inte gillar - låt bli. Jag lutar åt att jag kanske haft fel. Kanske är det i rimliga mängder som är bättre? Lagom. Fan så trist. Nä, jag säger fortfarande: Ge mig mer. Ge mig så mycket mer att jag kan ge. För jag vill ha, och jag vill att andra ska ha. I Östermalmshallen sitter gamla (mycket gamla) tanter på bänkar och stirrar på överflödet. Utanför sitter gamla män (inte lika gamla, skenet bedrar) och stirrar på samma överflöd. Med den skillnaden att det överflödet inte är deras. Märk att skillnaden inte är könsmässig, detta är den observation som gjordes av mig idag, det råkade vara tanter inne och gubbar ute. En annan gång är det en småbarnspappa inne och en ung tjej ute. Det hör inte hit.

Vad som hör hit är att Handelns Utredningsinstitut tror att vi kommer spendera 5000 spänn per person i julhandeln. Det är galet, wicked crazy. Typiskt att lyx måste kosta. Jag faller ju nämligen in i kategorin som säger att jag hellre väljer det bra än det dåliga, hellre det goda än det äckliga och hellre de skinande än det smutsiga. Men allvarligt människor: Hia er! Nån måtta, om jag får be? Finsmakare vik hädan, här är det överflöd á la Baccus och romarna som gäller.

Glamourvegan med rättvisepatos och lyxkänsla. Låter som ett reklambudskap. Vad som säljs? Jag.

/J

Mera bra

Har gjort en sak till. Druckit glögg. Sweet Jesus: Blossa 05 är goood. Men drick den inte för varm, bara lite mer än rumstemperatur. Och inga tillbehör. Varken nötter, russin eller pepparkakor. Funkar utmärkt till BtVS dock. Så också en glöggvariant med vaniljvodka, och en med rom (Har bara smuttat, väntar med att dricka den till S och P är med, de älskar rom. Det är för övrigt S som äger Buffyboxen, vilket ju säger en del om hennes kvaliteter.)

Så. November är bra. Glögg, rom, julstjärnor och yppigt snöfall utanför fönstret. Nu: På med ytterkläder, iväg och köpa kattsand.

/J

(och klockan är 21.03, tidsinställningen kajko)

Hej, tillbaka från Sunnydale

Jösses.


Oj.

Jaha.

Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.

Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.

Vad är det som gör det?

Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.

Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?

Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.

Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.

Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.

//J

(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)

Avslut

Jag har jättesvårt för avslut. Drar gärna på saker onödigt länge, hänger fast och kvar. Ibland är det roligt, som middagen i lördags som slutade med taxi hem halv sju på morgonen. Ibland är det mindre roligt, som det faktum att jag just nu har en byrå stående mitt på vardagsrumsgolvet. Halvmålad. Jag ser hur fin den kommer bli - röd, blank lackfärg, så nära latex man kan komma. Men den är struken en gång och nej, jag vill inte börja kladda igen.
Emellanåt blir jag besatt av avslut. Lånade första säsongen av Buffy (kan det vara den serie som faktiskt kommer tvåa i listan? Twin Peaks är så klart fortfarande ohotad långt uppe på förstaplatsen, och jag har haft lite svårt att bestämma vilken serie som ska komma därefter. Men kanske är det urcoola Buffy?) och tittade non stop till hela säsongen var färdigtittad. På två dagar! Det är inte hälsosamt, det är jag säker på. Lånade följdaktligen både säsong två och tre på rak arm, men måste hålla mig. Har sett två avsnitt av tvåan redan, vilket innebär att jag har fem gånger tjugotvå plus tjugo avsnitt kvar. Sedan Angel. Kan bli en bra vinter. Men byrån lär inte bli målad.

/J

Rovor i morgondis

Skåne visade sig från sin allra vackraste sida när jag åkte flygbussen genom landskapet igår, i morgondis. Helt inne på att flytta till, kanske Staffanstorp. En liten gård, såklart med allé av vindpinade pilträd. Gummistövlar och solvarm mylla. Jorkällare fylld med äpplen och rovor. Gå en kilometer till landsvägen för att hämta DN (upplagan som inte ens hade hunnit med att få in nyheten om Jordanien). Skotta snö i snålblåst. Skorrande skånska. Spettekaka. Nä det blir nog Stockholm ett tag till. Fast just i går morse, och i dag också faktiskt, så var tanken lockande. Tänk om. Ett korsvirkeshus på Österlen, med havet utanför huset. Köpenhamn inom räckhåll, och så även Lund och Malmös möllevångstorg. Tja, kanske ändå.

/J

My secret love

Den är svart som natten, blank, dovt mullrande. Och den suger. Perfekt. Min nya dammsugare. Den gamla blev sjuk när vi renoverade, och hackade och hostade fram till slutet. Tills en dag, alldeles nyligen då den hostade upp ett moln av damm, drog sin sista suck och dog. Det duger inte med en astmatisk dammsugare i en lägenhet med katter och människor som inbillar sig att de gillar att fixa. Gärna så dammet yr. Nya tider spår renhet.

Nu: Skriva krönika. Sedan: Packa. I morgon: Lund.

/J

Interna bloggfunderingar

Ja, nä, det är inte Linda Skugges blogg det här. Det är ett okänt antal personer som läser, antagligen är antalet ganska få. Än så länge. Kanske - förhoppningsvis? - följer ära och berömmelse och därmed många som tittar in på en mening eller flera. Så därför är det möjligen ganska förment av mig att skriva om två av dem som jag faktiskt tror är här inne. Båda två arbetskamrater. Båda två tycker jag om. Där slutar likheterna - åtminstone de likheter som eventuellt har med bloggeriet att göra. Den ena är bloggovan. Så till den milda grad att det var insteget på den här sidan som gjorde att hon - för egen del - för första gången läste något som står i en blogg. Den andra, bloggvan. Så till den milda grad att det var på hennes inrådan jag började läsa. Så till den milda grad att hon beslutade sig för att läsa mindre, bry sig mer om sina barn. Sagt med skämtsam glimt i ögat så klart.

Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.

Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?

Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"

Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.

Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?

/J

Som en gammal merca

Jag kan vara extremt svårstartad. Jag vet det själv, och jag är inte stolt över det. Spontanitet är inte min starka sida. Ska jag göra något så vill jag veta om det på förhand, helst med några dagars förvarning. Lägg till detta mitt ganska fulla schema, dagar som är uppbokade flera månader framöver, och det samma gäller kvällar och helger. När jag väl har en kväll över så är jag mer än nöjd över att få ha en timme framför teven, datorn eller tillbringa den med näsan i en bok. Många saker, kanske alla på ett plan, är självpåtagna. Dagar som i lördags, när jag faktiskt får bli uttråkad är sällsynta. Och i kväll var jag egentligen upptagen, som vanligt. Men så hörde en kompis av sig med den förlösande frågan "Vin?". Och emot min egen natur gick jag när jag svarade honom "Gärna." Och som vanligt, när jag väl är lite spontan blev jag inte besviken. Så nu sitter jag, vinrusig i pyjamas, och nöjd. Dags för middag.

/J

Sotsvart

Jaha. Det var det, sommaren är officiellt avslutad. Beckmörkt, och klockan är inte ens fem. Allvarligt, kan någon förklara prylen med vintertid, jag förstår den inte. Struntar väl i vilken färg himelen har när jag vaknar, men när jag går hem kan det väl ändå vara ljust?

/J

Den tid som flytt

Kan någon förklara vad grejen är med vintertid och sommartid? Varför tycker - nån - att det är bättre att det är mörkt på kvällen än att det är det på morgonen?

Bara jag som förvirras? Ställde om klockan, men var ändå uppe klockan fem. Gick och la mig igen när jag upptäckte att inga klockor stämde överens. Och här är jag nu - sen, trött och inte alls nöjd över att ha fått en extra timme. Eller har jag förlorat en?

//J

Goin´ fishing

Gah! Gissa om jag gjort allt jag skulle i dag? Och gissa om jag gjort massa annat i stället. Hela vardagsrumsgolvet är uppdelat i pappershögar. Det som eventuellt ska bli skoskåp var fyllt med halvfärdiga tavlor, backar med minnen (Skräp och fint om vart annat. En back var fylld med kvitton och officiella papper, den var inte min, jag slänger allt sånt, säkert inte rätt. Mina minnen består av utrivna tidningsartiklar, fnissiga lappar, fina foton, brev, dagböcker, antecknade viktigheter och antecknade oviktigheter. Huller om buller, men jag vet vilken servett som en gång i tiden luktade av vilken parfym. Även om doften för länge sedan avdunstat. Röran ser inte mycket ut för världen, men just den tågbiljetten från 1991, eller det tuggummipappret från 1992 har signifikans. För att inte tala om den kulturkrönikan som inspirerade mig till stordåd och fritt tänkande) och lådor med halvfärdigheter, en trasig mixer, linjaler och en innebandyboll. Och ett fantastiskt foto på A:s morfar som barn. Han sitter på en gunghäst, och det är vackert. Eftersom en fotovägg är en något som planerats så kommer den bilden ha en given plats. Lycka.

Men klar blev jag nu inte, och visserligen fyllde jag två pappkassar med papper att slänga, och minskade det som ska sparas ordentligt, men klar, nej. Måste försöka fixa det i veckan. På onsdag kommer folk hit, och på fredag åker jag till Göteborg. Well, litet problem. Dessvärre har jag inte skrivit en rad. Och tänker strunta blankt i det nu. Ni som kan er Twin Peaks, vet att rubriken syftar, inte bara på en extremt osmaklig "sport" utan också på den första repliken som yttras i serien. Av Pete så klart, strax innan han hittar Laura på stranden. Ska vika tvätt till resten av serien. Livet är bra.

/J

Skräpkonsumtionens inflytande på humöret

Gårdagens melankoli trängdes undan med - amerikansk skräpfilm. Collegefilm om varulvar i Los Angeles. Visserligen med Christina Ricci, och stundvis underhållande men mest bara konsumtion. Oavsett om det berodde på skräpfilm eller annat så känns livsandarna starkare idag.

Idag: Hemmapysslande. Städa skoskåpet, olja in köksbordet, vika tvätt, sortera semesterbilderna. Och samtidigt med detta: Fundera på en krönika, ett frågespaltsvar och skelettet till ett reportage om palmoljans inflytande på flora och fauna. Förhoppningsvis hinner jag allt detta och dessutom ha några lediga minuter som kan ägnas åt ord som andra skrivit.

/J

Actionladdad vardag

Melankolisk av bara helvete. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte avgöra var det börjar och var det slutar. Kan inte heller avgöra om jag vill gå ut, springa en mil eller två, eller lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet. Kanske gråta en skvätt. Vet vad jag inte vill - träffa folk. Ensam hemma är jag, men det gör mig inte heller nöjd. Jag vet egentligen vad det är: En förkylning på väg att bestämma sig för om den ska bryta ut eller skita i det. Dricker Yogi-te med likör i, ur högtalarna strömmar Antony and the Johnsons Cripple and Starfish, på gården utanför fönstret virvlar gula löv, och i mitt knä ligger ena katten och snarkar. En kombination som kan få vem som helst att känna sig lyckligt vemodig. Men jag är inte på humör för det här humöret! Jag vill vara stark, frisk och pigg. Jag vill vara fylld av energi, redo att ta mig an... allt!

Vill förresten poängtera en sak. Det är inte höstdepp. Det ligger inte för mig. Ovan nämnda sysselsättningar och en del andra, som rött mustigt vin, linsgrytor, sällskapsspel, ohämmat surfande, skratt, böcker och bobyggande kombinerat med varma halsdukar, tjocka tröjor, raggsockar, rutiga kjolar, rosiga kinder och kärlek är ju enbart bra saker. Gillar inte att frysa, men det gör jag å andra sidan på våren också - och då kombinerat med olust och prestationsångest.

Sheisse, läser det jag skrivit och bestämmer mig för att sluta där. För din skull. Jag beklagar sliskigheten. Det får bli soffan, men först där avgör jag om det är dags för dålig teve eller riktigt tjock bok. Beror på hur kall jag är om händerna - fryser jag för mycket får det bli teve, gör likören mig varm blir det bok.
/J

Vägvisare

Vi läser DN vid frukostbordet. "Har du hört att Gringo Grande fick pris som årets nykomling", säger mitt frukostsällskap.

Klart jag vet. Till skillnad från honom så är jag inte bara en oflitig bloggskrivare, jag är också en flitig bloggläsare. Mycket av mina kunskaper om det som händer just nu kommer snarare från olika bloggares texter än från, säg, tidningarnas hemsidor. Brukar börja med Linda Skugge, Sveriges kanske mest lästa, och i alla fall mest omskrivna, blogg. Det är inte nödvändigt för mig att hålla med om det som skrivs, och i det här fallet kan jag inte ens identifiera mig med det mesta. Den enda aspekten där vi är lika är bacillskräcken. Och det är ju ett ganska osympatiskt drag, men jag håller med till fullo när hon skriver om det nya lortsverige.

Från Skugge brukar jag vandra till Isobel Hadley-Kamptz blogg. Hit går jag för att jag gillar språket. Det låter ju helt löjligt, men jag gillar sättet hon formulerar sig på. Ointresserad som jag är av fotboll, så går borde de texterna gå bort, men det finns en skönhet i språket som gör att jag läser även de inläggen. Även om jag hellre läser om hennes möten med andra människor. Politiskt så håller jag inte med, och den största beröringspunkten måste vara vår gemensamma fäbless för Twin Peaks, och särskilt för karaktären Audrey.

Från Isobels blogg brukar jag vandra vidare. Igår gick turen på ett ganska oväntat sätt - via Johan Norbergs blogg till Natacha Peyres hemsida, bara genom att följa länkarna. Två, på väldigt olika sätt, intressanta personer. Jag fascineras mest av allt av människor som står långt från mig. Här är två personer som gör det - åsiktsmässigt och, kanske tyvärr, utseendemässigt.

Och mellan alla dessa mer udda träffar snubblar jag över såndant som händer i mediasverige. Det är främst de bloggarna jag verkar hamna på. Har inte engagerat mig så mycket i att leta upp bloggar som handlar om annat. Texter och ord, och texter om ord, det intresserar mig.

Men frågan för dagen är: om allt redan diskuteras i bloggsfären vad ska tidningarna då skriva om? Internet har inte lett till det tryckta ordet död, vilket en del trodde. Men vad kommer bloggarna innebära för dagstidningsjournalistiken? Vad betyder det när Linda Skugge med sin blogg är nominerad till stora journalistpriset. Skulle detta, hypotetiskt, kunna häda även den som inte har Expressen i ryggen. Även någon som aldrig blivit publicerad i en tidning? Nya frågor, är säker på att detta diskuteras någonstans, i någon blogg.

//J

Edit: När jag läser det ovan skrivna märker jag att det verkar som om jag bygger min världsbild på bloggsfärens tankefrön. Det stämmer naturligtvis inte. Däremot har det blivit en del av mediekonsumtionen och därigenom en del av det som skapar världsbilden. Men bara en del av flera.

Försvinnanden

Det var nästan en månad sedan jag skrev senast. Skandal. Har visserligen tillbringat två veckor av denna månad på andra sidan världen utan tillgång till dator, men nån slags skandal är det väl ändå. Jag lovar att skärpa mig - cross my heart and hope to die.

Risken finns dock att jag försvinner in i en nyliberal dimma - efter alla skriverier om Ayn Rands Och världen skälvde så kände jag mig manad. Eller, come to think of it, debatten om boken har väl pågått se senaste decennierna, det är väl snarare Timbros lansering av pocketen och den efterföljande debatten som genererat skriverier. Hursomhelst så fick det mig väldigt nyfiken, och igår köpte jag 1300 tätskrivna sidor. I går kväll kom jag till sidan 21 innan jag somnade, men jag skyller på att det är var fredag. Har roat mig med lätt (som i lättläst, inte nödvändigtvis lättsam) lektyr den senaste tiden, det tenderar bli så när man är på resande fot; Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, Hjärtat är bedrägligast av allt av JT Leroy och Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo. Kan rekommendera alla tre, på ganska olika grunder. Bäst tyckte jag nog om den sistnämnda.

Men nu är det som sagt andra bullar som gäller. Min vana trogen har jag dock flera läsningar på gång - och jag kommer blanda Rand med Marilyn Mansons självbiografi (The long hard road out of hell, med Neil Strauss). Tror inte det är någon större risk att blanda ihop de två verken, men vem vet - jag kanske blir förvånad?


//J

Lättköpt

Det krävs inte mycket för att jag ska falla. Läser bloggarna från bokmässan (min avundsjuka är inte mindre nu än den var för elva timmar sedan) på Expressens och DNs hemsidor. Expressens är lite småroliga, men jag väntar på att bloggarna (Isobel Hadley-Kamptz och Björn af Kleen) ska börja gå åt ena eller andra hållet - det ärkelitterära eller det Expressengöttiga. Jag hoppas på det första. Just nu är de lite ljumma, men eftersom jag läser Isobels blogg i vanliga fall också, så vet jag att den tjejen besitter råhet och känsla. Väntar alltså på att det ska ta fart - och hoppas det blir bättre innan söndag.

DNs däremot. Jonas Thente. Åh - uppdatera oftare! Vet inte vad det är som gör att det känns som om jag får flipperben bara av att läsa om dina. Du får det att låta avskyvärt. Underbart. Får mig naturligtvis att vilja åka dit ännu mer.

//J

Lasermus

Hahahaha! Lasermus! Vilket fantastiskt roligt namn. Låter urporrigt. Lasermus! Gapskrattar - lika mycket åt namnet som åt hur roligt min pussy-cat uppför sig när lasermusen blinkar rött.

//J

Listmani

Idag har jag inte jobbat. Okej, jag har suttit på min plats, några kolumner i några excelldokument blev några riktigt skapliga diagram, som jag drog några, kanska alltför långtgående, slutsatser ur. Men mina tankar har varit annorstädes. För varje kolumn som blev en stapel har jag skrivit saker som "Silvertejp. Tvättmedel. Roller (som senare ströks). Läppbalsam. Myggnätet. Gasbinda. Extra shorts. Svarta klänningen." Ni ser - klockren packningslista. Lista över saker som bara kommer, och som biter sig fast som en ettrig sexåring och inte lämnar mig ifred förrän jag gjort något med dem, det vill säga, skrivit ner på lista. Och nu är jag hemma, och kan alltså göra det jag velat göra hela dagen, hela veckan. Men nej. Hade för ett vagt ögonblick glömt bort att jag hatar att packa.

Men satt champagnen på kylning, det har jag. För om bara A kommer hem ska det firas: semester! På söndag går färden mot äventyret Borneo. Lovely!

//J

Avundsjuk

Jag vill också blogga från bokmässan i Göteborg. Jag vill, jag vill jag vill. Men nähä. Och fyi - om det fortfarande finns någon som tittar in här så har vi inte slutat blogga. Bara en längre paus inträffade.

//J

Trött

Somnade före middan igår. Det var länge sedan, ska tilläggas. Satt uppflugen på en barpall i köket och drack vin och tittade på när A gjorde krämig kantarellrisotto (ja, det går finfint att göra vegansk krämig risotto, och ja, det är kantarellerna från skogsturen för några veckor sedan. Nu är de slut). Hade längtat efter den krämiga kantarellrisotton sen någon gång efter nio på morgonen. Nåväl, när den var klar kom A på att det var möte i husföreningen och gick dit. Under tiden hann jag somna i soffan, och vaknade inte förrän A kom tillbaka. Då åt vi och det var gott. Det bästa är att jag har rester till lunch (tyvärr inget vin, dock) så nu måste jag hålla mig och inte äta lunch klockan tio...

Inte nog med att jag somnade så tidigt igår (hann somna framför teven igen innan jag slutligen gick och la mig på riktigt. Och då var inte klockan mer än tio.) jag vaknade inte i morse. Hörde A göra hallonsmothie i köket, som fortfarande i drömmen. När jag väl vaknade till var klockan kvart över sju. Milda makter, den tiden brukar jag ju vara halvvägs till kontoret. Förklaringen till varför jag fått sova: "Du såg så trött ut". Ja, jag är trött. Och stressad. Desto större anledning att väcka mig, så jag hinner jobba och kan gå hem i tid. Nåväl, alla fungerar olika, och det var av omtanke.

Så, fortfarande något sömndrucken, oduschad, med en köpekaffe på skrivbordet är jag redo att ta mig an dagen.

/J

Felparkering

Idag när jag gick till jobbet så stod en man som renoverar fasaden några hus bort och sköljde av en midnattsblå BMW som hamnat i byggdammslinjen. Elva timmar senare, på väg hem, står samma man och sköljer av samma bil. Igen eller fortfarande? är frågan.

/J

Talartid

Jag tittade på teveprisgalan i går kväll. Jag vet inte om det var en medveten strategi för att skapa ekvilibrium efter Fi-kongressen men oj! vad mycket gubbar. Gubbar, pojkar, män i mörka kostymer (med vissa undantag) och en och annan tyst kvinna i urringad klänning. Talartiden sjukt ojämnt fördelad mellan könen (något som Kobra-Kristoffer uppmärksammade och viskade in i sin medmottagares öra - och även in i mikrofonen).

Det har gjorts undersökningar om detta på svenska förskolor. Under en testperiod fördelade fröknarna (ja, det är mest fröknar) ordet till barnen så att pojkarna och flickorna fick prata exakt lika länge. När fröknarna sen frågade vem som pratat mest så svarade både flickorna och pojkarna att flickorna pratat mest. Så ovana är barnen vid att höra flickornas röster lika mycket som pojkarnas. Kanske ett experiment värt att prova även inom tevevärlden?

/J

Flygplatsiaktagelser (3)

Vem designade flygpersonalens kläder? Eller frågan kanske är När designades flygpersonalens kläder? Herregud, det är 2005 - ge oss något snyggt, eller något som åtminstonne är lite värdigt. Blonderat hår i knut, diskreta smycken, solariebränna och scarf knuten i rosett om halsen är inte snyggt. Och till det kläderna! Kanske därför Austrian airlinespersonalen är så genomgående sur. De är värst klädda av alla - i knallröda tights ser de ut som alver i en 70-talsfilm. Charlies änglar möter Sagan om ringen möter Star Trek. Inte lyckat.

/J

Flygplatsiaktagelser (2)

Flygplatser. Köpenhamns är trevlig. Frankfurts gillar jag, där kan man hitta oaser av lugn som känns mer som fik än flygplats. Jag får ont i magen av Wiens. Budapests är en enda stor kommersiell vänthall. Bryssel en gigantisk hangar där man alltid går på rullband, och kryssar fram mellan Samsonite kabinväskor dragna av kostymklädda människor. Stockholm Arlanda känner jag som min egen ficka. Inget nytt, inget spännande, men inte heller något oförutsett. Newark älskar jag, inte för flygplatsen som sådan utan för att jag när jag befinner mig där är på väg till New York, denna älskade plats. Macedonian Airport, i Thessaloniki, i är liten, rökig och rörig. Alltid är den första information man får (vilken gate, tid för avgång) missvisande. Bäst att fråga en gång till. Och kanske en till. Charles du Gaulle är trist, ack så trist. Har man väl tagit sig till den satellit där din gate är så är det kört. Ingen väg tillbaka och inget att titta på. Banjuls flygplats i Gambia är kaos. Hetta och män som enträget erbjuder att ta väskan, vart man än vill ha den. På Kingston Airport möttes jag av ett hav av svarta ansikten som alla tittade efter någon annan än mig.

Alla flygplatser lyktar likadant - parfym, svett och förväntningar. Ljuden är desamma - gnälliga barn, smattrande klackar, mobilsamtal på kända eller okända språk. Högtalarutrop som oftast är obegripliga på alla språk, inklusive de man faktiskt talar. Biljud gör att man i bästa fall hör "Düsseldorf" och förstår att det är de som ska dit - eller kommer därifrån, eller har någon anknytning dit - som är berörda. Inte jag den här gången.

Kanske är det allt detta som gör att människorna ser likadana ut? Oavsett om de är i sandaler i septemberkrispet, på väg från varmare platser, eller om de är på väg till möte, eller till ett romantiskt rendez-vous i någon pulserande stad?

/J

Flygplatsiaktagelser

En stor del av alla resor är affärsresor. Men en hel del av resenärerna måste ju vara på väg till eller ifrån ett äventyr, någonting roligt eller otroligt. Hur kommer det sig då att flygplatser inte utstrålar mer... lycka? Människor tittar uttråkat på de andra uttråkade resenärerna. Glasartade blickar, barngråt och apati. Det är förvisso sällan man ser någon vara riktigt arg på en flygplats, men ännu sällan man ser ett lyckligt leende eller hör ett gapskratt. Kanske tror man att lyckan finns i andra änden av flygresan? Att den finns när man kommer fram, oavsett om det är hem eller bort?

"This makes me happy. Handbags, shoes and jewelry" ropar taxfreereklamen. Är det det alla tror, det man hoppas på? Att köpa 200 gram Godivachoklad, en flaska gin eller en hermésscarf är säkert inte vägen till lycka. Inte ens första steget på den vägen. Ändå går jag in i butiken jag också. Stirrar på flaskor, askar och små glittrande förpackningar. Köper inget den här gången, vilket inte förändrar min känsla åt något håll. Jag blir varken lyckligare eller olyckligare av att inte konsumera.

/J

Den manliga dominansen

Som vanligt är det mest män på det tidiga morgonflyget. Denna gång ser de dock lite annorlunda ut. I stället för tystlåtna, DI-läsande kostymmän är det uppsluppna, öldrickande sportbladetläsare. Planet är på väg till Budapest där det ska hållas VM-kvalmatch. När jag påtalar det ovanliga klientelet för min trevlige stolgranne på väg hem (resan var kort, så jag åker både dit och hem samtidigt med supportrarna, dock utan eget intresse av fotbollen) så säger han att jag inte ska döma hunden efter håren. Det är inte alls otänkbart att det är samma människor, att de till vardags är kostymnissar. Det har han säkert rätt i. Med denna, den andra masken, följer naturligtvis viss känslomässig förändring. Förändrad är dock inte könssammansättningen. Det är slående.

/J

Att ta plats

Varför tror somliga att det är helt okej för dem att ösa sitt förakt för [insert lämpligt ord här] över mig? Tidig morgon, riktigt tidigt. På väg till Arlanda med en taxichaffis som anser sig orättvist behandlad av myndigheter, försäkringsbolag, politiker, samhället, och som han säger, alla "akademikerfjantar".

Han pratar om "Sexpressen" och "Snuskonbladet" (ja, återigen hans ord) och alla människor som snackar skit. Utan minsta insikt att han gör samma sak själv. Dessutom slösar han min tid, och fyller mina öron, och mina tankar med sin skit. Hade kanske varit okej om han väntat på svar, varit intresserad av att få en åsikt, eller åtminstone velat att jag lyssnat på riktigt. Men han verkar mest nöjd över att bara prata på.

Tack och lov flyter trafiken på, fem i sex är det inte många andra bilar ute. Jag tackar min lyckliga stjärna och försöker blocka ut hans negativa energi och verkligen lyssna på vad han vill ha sagt. Vill han ha hjälp av mig? Jag vet inte. Så fort jag ställer en fråga, eller ber honom utveckla det han säger så växlar han till nästa ämne. Nästa orättvisa som drabbat honom. Jag förstår att det är synd om honom.

/J

Uppmaning!

Se till att gå och rösta i kyrkovalet den 18 september, om du är medlem i Svenska kyrkan. Sverigedemokraterna mobiliserar för att ta platser, och risken är stor att de tar platser om få röstar. Så - seså, gör din medborgerliga plikt och se till att onskefulla krafter inte får chansen att göra sig hörda.

/J

Medieskugga

Knappt hade vinden mojnat och periferinyheterna kring situationen i New Orleans börjat nå oss (tänker på den om hajen så klart) förrän nästa stora händelse är ett faktum. Bagdad skakas av en katastrof av giganstiska proportioner. Medierna vacklar - vart ska kamerorna riktas?

Men vissa saker går sin gilla gång, och det lilla livet får orimliga proportioner. Från Bankeryd kommer... receptips. Det känns inte helt väntat måste jag tillstå. Men efter journalisternas hyllningar är det väl bara att baka.

Ska bli mer intressant att få veta vad det är som den borgerliga alliansen kokat ihop när det är klart. Riktigt spännande till och med. Jag hoppas på mer rapporter om politiken, och mindre om maten. Fast resultatet av mötet kanske blir en gemensam kokbok? Koka soppa på en spik, och man tager vad man haver är ju onekligen uttryck som ibland kommer till pass när man pratar om den svenska politiken.

/J

Gnällspikar

Stamina. Sisu. Uthållighet. Strunt samma vad det kallas, jag saknar det. Försov mig i morse och bler sur. Sur, gnällig, ont i huvudet och trött. Men visst, har haft långa grubbliga dagar en tid nu så kanske har jag rätt att vara lite gnällig. Eller också inte. Jag gillar verkligen inte gnällspikar. En kollega frågade om jag nånsin blir arg. Uppenbarligen känner hon mig dåligt. Jag är alltid lite småarg. Fast inte över småsaker. Blir inte upprörd över kändisars barnuppfostran (som jag tror var ämnet för dagen då) eller andra perifera småsaker. Men är ständigt arg över orättvisor, djuruppfödning, sexism, rasism och ickesolidaritet. Hela tiden. Men jag går inte kring som Lilla My, konstant kokande och fräsande. Det hade blivit outhärdligt.

Pratade med mamma, hon berättade om ett teveprogram hon sett om en man som fötts utan både armar och ben, men som gick (jo, faktiskt) genom livet med optimism och framåtanda. Tänk er hans mörka stunder. Jo, men dagar då jag försovit mig är jag inte nöjd. Klockan är åtta, här sitter jag med min nya drog och jag har inte ens gått till jobbet ännu.

/J

Saknas kon när båset är tomt?

Uppdrag granskning handlade i kväll om mjölk, feta barn och EUs mjölksubventioner. Se där, människors komjölksdrickande är inte bara dåligt för korna. Då kanske det - bokstavligt talat - blir annat ljud i skällan?

/J

Jag kan ha fel

Jag ändrar mig. Idag är det nästan perfekt höstväder. Igår var bara nästan, nästan perfekt. Hälften av människorna jag mötte på min morgonpromenad till jobbet hade sommarkläder. Resten hade höstkläder. Vem ska vinna? Jag håller på Bore, vis av erfarenhet. Fortsätter det så här så blir det svampplock till helgen.

/J

Snöboll i rullning

Ja okej. Det där var i längsta laget. Men hey - ge mej lite cred. Fatta hur det känns att få skriva oändliga texter öppna för alla att läsa. Berusande känsla. Fast tanken är att någon ska vilja läsa också.

/J

Världens tillstånd, trots höstkrisp

Idag var det nästan perfekt höst. Den bästa årstiden, och dagar som denna när de varma sommarvindarna som snart är borta trasslar in sig i de kyliga som snart skall vara de som piskar ansiktet. Färgerna är starka, och de loja sommarkänslorna borta. Känner lika tydligt som jag ser. Närmare skratt, närmare gråt, närmare ilska och närmare kärlek. Vårens prestationsångest är borta och allt som görs känns som lek och därför lätt.

Och så slår jag upp tidningen och möts av människors dumhet. Även idag, när jag går oskyddad genom livet. Gary Qalls, 48, som varit soldat sedan han var 20, och som förlorat sin 20-åriga son i kriget mellan USA och Irak kommenterar Cindy Sheehans kamp mot kriget med att "Hon har allierat sig med homosexuella och Michael Moore, människor som saknar moral och sunda värderingar." Nog för att jag tycker att det är lite märkligt att engagera sig mot något (till exempel kriget i Irak) först när det berör en själv (även Cindy har förlorat en son) men snacka om att Gary inte har alla praliner i påsen. Ännu en som går genom livet lurad.

Fast vi går kanske alla genom livet lurade, mer eller mindre? Läkare utan gränser skriver att varje månad dör lika många i Malaria - en sjukdom som går att bota - som det dog människor i tsunamin i julas. Det är den verkliga katastrofen, att världen står stilla och tittar på. Vi har sett det förut. Då var det Etiopien, nu är det Sudan och Niger. Och en rad andra platser vilket vi aldrig får reda på.

Hösten närmar sig, en underbar årstid. Oktober är, den vackraste månaden. Men som en parfymindränkt trasa av äckel lägger sig det faktum att med hösten kommer pälsarna fram. Spelar ingen roll om det är en ankellång blårävspäls eller en kant runt luvan. Päls betyder död. Lidande och död och blod.

Känns ändå bättre att tänka på världens elände en dag som denna - känns som det skulle gå att fixa. Virade min varma sjal i syntetmaterial tätare omkring mig när det fram emot kvällen verkade som om det var vintervindarna som skulle vinna kampen över dagen. Känns tryggt, kändes som jag skulle kunna ta tillvara på mig själv lite bättre. Trots dumhet och apati.

/J

Antiklimax

Kändes som en stor dag. Tankar, stora tankar, och små tankar, skulle äntligen hamna där andra kan se dem. Men så kom saker emellan och allt som skrivs är det här. Jag hoppas det blir bättre i morgon. Vi skålade i Absint när vi registrerat bloggen. Också viktigt. /J

Snart börjar det!

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Fusce at nulla. Praesent lectus felis, auctor pulvinar, aliquam a, ornare sed, nibh. Curabitur ac nibh ut nisi semper eleifend. Aenean quis elit. Phasellus pharetra. Pellentesque ac est. Aliquam tristique erat eget sem. In ac sapien non enim tristique varius. In iaculis elit eget sapien. Aliquam erat volutpat. Ut eget eros nec mi feugiat pellentesque. Praesent vulputate velit a erat. Vestibulum non ante. Aliquam ultrices convallis risus. Vivamus sed nunc et felis malesuada tincidunt. Vestibulum condimentum, libero in mollis pretium, orci nisl mattis velit, in rhoncus nunc massa nec eros.