Actionladdad vardag

Melankolisk av bara helvete. Det kryper i hela kroppen och jag kan inte avgöra var det börjar och var det slutar. Kan inte heller avgöra om jag vill gå ut, springa en mil eller två, eller lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet. Kanske gråta en skvätt. Vet vad jag inte vill - träffa folk. Ensam hemma är jag, men det gör mig inte heller nöjd. Jag vet egentligen vad det är: En förkylning på väg att bestämma sig för om den ska bryta ut eller skita i det. Dricker Yogi-te med likör i, ur högtalarna strömmar Antony and the Johnsons Cripple and Starfish, på gården utanför fönstret virvlar gula löv, och i mitt knä ligger ena katten och snarkar. En kombination som kan få vem som helst att känna sig lyckligt vemodig. Men jag är inte på humör för det här humöret! Jag vill vara stark, frisk och pigg. Jag vill vara fylld av energi, redo att ta mig an... allt!

Vill förresten poängtera en sak. Det är inte höstdepp. Det ligger inte för mig. Ovan nämnda sysselsättningar och en del andra, som rött mustigt vin, linsgrytor, sällskapsspel, ohämmat surfande, skratt, böcker och bobyggande kombinerat med varma halsdukar, tjocka tröjor, raggsockar, rutiga kjolar, rosiga kinder och kärlek är ju enbart bra saker. Gillar inte att frysa, men det gör jag å andra sidan på våren också - och då kombinerat med olust och prestationsångest.

Sheisse, läser det jag skrivit och bestämmer mig för att sluta där. För din skull. Jag beklagar sliskigheten. Det får bli soffan, men först där avgör jag om det är dags för dålig teve eller riktigt tjock bok. Beror på hur kall jag är om händerna - fryser jag för mycket får det bli teve, gör likören mig varm blir det bok.
/J