Flygplatsiaktagelser (2)

Flygplatser. Köpenhamns är trevlig. Frankfurts gillar jag, där kan man hitta oaser av lugn som känns mer som fik än flygplats. Jag får ont i magen av Wiens. Budapests är en enda stor kommersiell vänthall. Bryssel en gigantisk hangar där man alltid går på rullband, och kryssar fram mellan Samsonite kabinväskor dragna av kostymklädda människor. Stockholm Arlanda känner jag som min egen ficka. Inget nytt, inget spännande, men inte heller något oförutsett. Newark älskar jag, inte för flygplatsen som sådan utan för att jag när jag befinner mig där är på väg till New York, denna älskade plats. Macedonian Airport, i Thessaloniki, i är liten, rökig och rörig. Alltid är den första information man får (vilken gate, tid för avgång) missvisande. Bäst att fråga en gång till. Och kanske en till. Charles du Gaulle är trist, ack så trist. Har man väl tagit sig till den satellit där din gate är så är det kört. Ingen väg tillbaka och inget att titta på. Banjuls flygplats i Gambia är kaos. Hetta och män som enträget erbjuder att ta väskan, vart man än vill ha den. På Kingston Airport möttes jag av ett hav av svarta ansikten som alla tittade efter någon annan än mig.

Alla flygplatser lyktar likadant - parfym, svett och förväntningar. Ljuden är desamma - gnälliga barn, smattrande klackar, mobilsamtal på kända eller okända språk. Högtalarutrop som oftast är obegripliga på alla språk, inklusive de man faktiskt talar. Biljud gör att man i bästa fall hör "Düsseldorf" och förstår att det är de som ska dit - eller kommer därifrån, eller har någon anknytning dit - som är berörda. Inte jag den här gången.

Kanske är det allt detta som gör att människorna ser likadana ut? Oavsett om de är i sandaler i septemberkrispet, på väg från varmare platser, eller om de är på väg till möte, eller till ett romantiskt rendez-vous i någon pulserande stad?

/J