Förföljd av Shantaram!

I en kommentar (jag är mycket förtjust i kommentarer, förresten!) nedan påmindes jag om bok.nu där man kan regga sig och gå in och betygsätta böcker med mera. Jag har inte varit så flitig där, men efter vad de kunnat utläsa av mina betyg har jag fått en del boktips. Och så klart, i listan av "Böcker vi tror du kommer gilla" fanns Shantaram. Alltså jag blir inte av med bokjäkeln. Den förföljer mig!

En intressant upptäckt mitt i bokkollopackningen

Det finns vissa böcker som liksom förföljer en. Illusionisten (The Magus) av John Fowles är en sådan bok. Den har poppat upp med jämna mellanrum (inte sällan i kontexten "Men VA! Har du inte lääääst den? Det måste du göra!/Du skulle älska den!/Den är fantastisk/Min bästa bok"). Och den har stått i min bokhylla bra länge, den har fått följa med på semester, genom flyttar och den har lästs av min man (som sedan sällade sig till skaran ovan: "Du måste läsa!"). Följaktligen har den blivit min alldeles egna Flyga drake. En bok som det tipsats om till oläslighet. Men så igår när jag förstrött (nåja) kollade in min marginaliserade "bokhylla" så låg den där. Så jag plockade fram den för att se om det kanske var dags nu. Kanske skulle den till och med få följa med på kollo? Så jag började läsa. Och döm om min förvåning när det visade sig vara en helt annan bok. Inte alls var jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag trott, men uppenbarligen har jag inte ställt en enda följdfråga till tipsarna. Intressant. Men inte alls dåligt. Den får helt klart följa med på kollo.

Så, då var det bara resten av packningen kvar, och jag konstaterar att det är här det verkliga bryderiet ligger. Alla mina skor är trasiga, nedpackade eller ämnade för en helt annan temperatur än den här. Alla mina klänningar är fula. Alla mina byxor är helt fel. Överväger pingvinmönstrade mysbrallor: Jag hade verkligen behövt en shoppingrunda. I stället tar jag Boo med mig ut i skogen; jag ska vara ifrån henne hela helgen och det känns konstigt. Samtidigt är det ett genidrag att åka på herrgårdsbokhelg mitt i pack och stök. Inga kartonger! Ingen valp som vill leka klockan fyra på morgonen (dock kanske det finns en eller annan deltagare som uppvisar samma beteende), inga måsten utom av typen: Du MÅSTE läsa det här. Jag längtar löjligt mycket.

(Bilden är stulen, jag hoppas på överseende)

Marley och jag

Detta har hänt:
* Vi skaffade en valp
* A tyckte att det var passande att ge mig en present i form av en bok
* A tyckte det var passande att boken handlade om en hund
* A förbisåg det faktum att jag avskyr boats, med anledning av ovanstående
* Jag läste lite i boken
* Jag skrattade
* Jag dissade
* Jag läste ändå ut

Såhär: i går kväll låg jag på övervåningen i dubbelsängen med ena katten på benet och andra vid huvudet medan valpen och A var på nedervåningen. Jag läste i den där boken. Nu hade valpen i boken blivit gammal. Jag började leva mig in. Jag grät. Jag grät så att sängen skakade, ena katten började slicka tårarna från mina kinder, katten på benet fick klamra sig fast med klorna i täcket för att inte trilla av, valpen vaknade och grät men får inte komma upp ty detta är det arrangemang vi har.

Boken sög, jag skulle vilja bränna skiten, den innehåller en attityd till huvudpersonen som är erbarmlig. Den är smörig, lismande, putslustig och så: så jävla sentimental att man får gåshud.

Hollywood brukar lura mig. De tar en pappa, en son och en hund. Och så en katastrof och lite stråkar på det: jag bölar ögonen ur mig. Jag bölar till Buffy, jag bölar när de tänder första vårdkasen i Sagan om ringen, jag bölar till nyheter och värst av allt bölar jag när djur dör. Dödsannonserna som tidigare fanns i tidningen Djurens Rätt var som att trycka på en knapp. Ibland kunde jag inte ens öppna uppslaget utan att börja böla. Men jag bölar också när jag är arg, rädd, hungrig eller trött. Och jag bölar uppenbarligen till kassa berättelser om hundar som blir gamla och döva och får ont i leder och ben. Jag bölar faktiskt lite just nu.

Älskar, älskar, älskar. Och ett tips!

Oj, vem tryckte publicera på nedanstående? Till och med mina stundom ganska felfyllda inlägg brukar vara lite mer färdiga än det där. Nå, låter det vara. Fläkte upp naglarna på kartongerna och var tvungen att läsa lite Filter. En timme senare: naglar filade och jag är fascinerad. Bästa tidningen utan tvekan. Älskar att den kommer varannan månad. Älskar långa reportage. Älskar att de skriver seriöst om meteorer (dödsångest, det är till 2036 vi har på oss alltså?) och Carola. Älskar bra journalistik, och jag älskar förvisso bloggar, men Filter är svaret på varför det inte räcker. Och älskar att jag under den här timmen bara hunnit skumma ytan.

Så nu har jag hyllat Filter och då får ni ett länktips också. Dagens spotifylista. Utmärkt för alla som i likhet med mig aldrig på egen hand upptäcker någon musik. Jag har alltså de senaste åren spelat Morrissey, Tom Waits, Damien Rice, Anthony and the Johnsons, Anna Ternheim, Kent, Thåström, lite Nick Cave och Regina Spector. Och inget annat. Jo! Min låtlista (min enda till dess jag fick två springlistor av en fd kollega) som innehåller nio versioner av Hallelujah. Ni fattar ju: den här bloggen kanske inte är så kul som den är, men hade det varit en musikblogg hade det varit helt jävla värdelöst.

Ok. Måste packa nu, måste.

Åh hurra!, jag vet att ni legat vakna på nätterna och undrat hur det går med valet. Valet av de femton, alltså. Jomensåhär: vi bokar
de flytthjälp. 44 kubikmeter mot annars 18. Jag behöver inte välja utan kan lägga alla i en kasse, och i värsta (?) fall ta med mig i bagaget. Så här i efterhand konstateras att jag kanske inte hade behövt välja en enda - alla hade kunnat åka ner i kartonger. Ty på kvällarna stupar jag i säng, och orkar på sin höjd läsa lite i den där bedrövliga boken om hunden, eller i en damtidning. Svulstiga romaner, sylvassa romanetter och underfundiga noveller går liksom bort. BOATS och flärd i stället.

Humor?

Jag fortsatte förresten läsa den där boken ändå, om Marley, hunden, som jag svor ve och förbannelse över häromdagen. Gapskrattar när jag läser. A undrar - retoriskt - om den är bra. Nej, verkligen inte. Sämsta på år och dag (jfr Shantaram) men den är ju ganska rolig under stundom.

Tappat lösentord, upphittat ursprung

Röra! Det är en enda röra. Varenda grej är i vägen och hur kan det kännas som om huset är fyllt med mer grejer nu än innan de där miljarders flyttkartongerna fylldes och prydligt staplades på varandra i ena rummet? Soffan barrikaderas av täcken och filtar och mitt i allt en hund som - jag svär - är 50 procent större nu än för tre veckor sen. Hon stökar ner, det kan inte förnekas: strumpor, och ben, och tuggleksaker, och bollar. Plus att hon flyttar saker: halsdukar, tidningar, tofflor. Valp kombinerat med flyttstök gör situationen inte alltigenom fantastisk. Men en vecka: sedan stök på nytt ställe.

I packningsprocessen ingår att gå igenom och packa om en del kartonger som stått sedan förra flytten (för bara drygt två år sedan). Och idag hittar jag spåren av mitt förflutna, nyckeln till varför Skåne: mormors salt- och pepparkar formade som gäss. De har inte fått bo framme här i torpet, men kanske nu, kanske känner jag - vi - att de kommer till sin rätt i Skåne, home of gäss. Mormor har varit död i tio år, men hon dyker ändå upp titt som tätt. I julas gjorde jag senapsaubergine (i stället för dito sill, mycket populär) och medan jag stökade hittade jag en förpackning senapsfrön. De kostade 1,50 när de köptes. När mormor köpte, för alltså mer än tio år sedan. De var torkade och förpackningen obruten: jag la i några, för syns skull. Och, som det visade sig, för smaks skull. Aldrig har senapsauberginen varit så full av smak. Hade den varit en tacosås hade den fått epitetet hot. Fram till för några år sedan hade jag mormors micro och mormors dammsugare. Båda spred en härlig doft av Röd Prince när man använde dem. Kan sakna det lite när jag micrar något.

Förlorade mitt lösenord till blogger, tänkte att jaha: det var det, kul så länge det varade. Men precis som med bankomatkortskoden som jag förlorade förra veckan så kom den till mig under natten. Och nya numret av Filter har äntligen funnit vägen till min brevlåda.

Veckans tema kanske är återfunnet?

Som en del i packningsprocessen...

...läser jag nu damtidningar. Jag har en fallenhet för att alltid köpa tjocka, glossiga magasin när jag är på resande fot. Eller är lite hängig. Eller bara för att. Sedan läser jag dem aldrig, möjligen bläddrar jag lite i dem, men inte ens det är säkert. En dyr, miljöovänlig och ganska onödig hobby. Hur som helst: flyttning är lika med rensning, och när jag försökte smuggla ner sagda magasin i en flyttkartong tog det stopp.

- Dom här* får inte följa med.
- Men de är ju olästa. Jag menar: inspiration.
- Nej.

Ok. Så det som ser ut som bästa slappardagen (dock inga praliner) är alltså flyttförberedelser. Valpen och jag ligger sida vid sida och läser. Eller läser förresten, jag sliter ur de sidor som jag tror att jag vill läsa. Mest gillar jag bilderna, och kanske en och annan färg. En stor hög utrivna sidor ligger nu bredvid mig, på valpen.

Voj, voj: att packa, det är jobbiga grejer, det.

*Sveriges Natur, Tidningen Djurens rätt, Filter, ALT, National Geographic, Språk, Arena, fototidningar och andra som har ett lite mer långsiktigt värde, liksom så klart alla tidningar jag medverkat i, får naturligtvis följa med.

Borde man inte utrustas med lite logik?

Det där med böcker som översätts slarvigt är ju något som är ständigt återkommande i litteraturdiskussionen. Och det är inte så konstigt, det blir ju ofta fel. Och det är ju bara felen man upptäcker - allt som går förlorat i tonläge och antydningar får man aldrig veta. Det som i och för sig är korrekt kan ju bli så fel. Men så ibland blir det helt tokigt. Jag läser just nu Marley och jag (livet och kärleken med världens värsta hund) av John Grogan. En BOATS. En BOATS om en hund minsann. En journalist som skaffade hund och var tvungen att skriva en bok om det (lite suck). Det är inte litterärt någonstans, den är faktiskt till och med ganska dåligt skriven. För mig som precis insett att allt som inte är fastskruvat är tuggbart och som själv lite tafatt jobbar med "hit" och "sitt" och "gå fint" så är igenkänningsfaktorn den enda behållningen. Det betyder inte att jag inte stör mig på: "När vi hade vänner på besök drack Jenny grapefruktjuice ur vinglas för att inte väcka misstankar." Marianne Mattson - hur tänkte du nu?

Femton böcker

Femton. Så många böcker ska jag nu plocka ut innan den Slutliga Nedpackningen Av Det Som En Gång Var Min Bokhylla. Javisst, 90 procent, eller något i den stilen, av mina böcker har varit nedpackade sorgligt länge, sedan i somras, sedan Tiden Innan Renoveringen, sedan Tiden Innan Skåneplanerna. Nu är det två veckor kvar till flytt, och femton böcker ska få vara onedpackade. (Vad min man, som satt upp regeln, inte vet är att jag kanske, om jag har tur, och det tror jag med denna ledtråd och förra året i färskt minne, kommer få en några små smaskigheter redan nästa helg). Oh yes, my precious! Att hela nästa helg dessutom är läshelg gör naturligtvis valen än viktigare.

Nu återstår bara att sålla. I min provisoriska hög ligger nu kanske tre gånger så många. Hm hm hm. Och så undrar de varför det tar sån TID att packa?

Donna Tartt släpper nytt!

Ett fredagsnöje är att svara på Bokhoras fredagsfråga, eller, om man inte vill eller kan svara, läsa kommentarerna. Jag gillar återkommande saker, speciellt bra återkommande saker. Den senaste frågan handlade om böcker som inte levde upp till förväntningarna. Jag svarade Shantaram (urk, den där boken återkommer om och igen), Blonde (som jag ska läsa ut, nu med nedskruvade förväntningar), Myrrha och Fågeln som vrider upp världen. Den sistnämna gillade jag ju (nej inte ju - jag ser nu att jag inte bloggat om den (heller, av fyra lästa bloggar jag om en) gillade jag [ ] mycket, mycket. Kanske till och med en favorit? Kanske till och med en av förra årets bästa? Men detta lilla lilla som behövs för perfektion saknades ety jag hade förväntningar högre än Dark Tower*, eller vilket torn du vill, förresten.

Å, dessa sidospår! En bok som ofta dök upp i svaren var Donna Tartts andra bok, Den lille vännen, och så var det nog för mig också (Läs hellre To Kill a Mockingbird för samma tema och samma känsla) men ändå: när kommer Tartt med nästa bok? För visst väntar vi? Jo, 2012 enligt googling, och den ska handla om

a story of loss and obsession about a young man, guilt-stricken and damaged after the death of his mother, and the growing power that a stolen piece of art exercises over him, drawing him into an underworld of theft and corruption where nothing is as it seems.

Får se om den är värd att vänta på? Donna Tartt är minsann inte något som kan definieras som återkommande.

*Avslutade precis del två av Stephen Kings Dark Tower-serie, och mumma, mina vänner. Första delen - The Gunslinger - var väl sådär, men del två - The Drawing of the Three - får mig att direkt vilja fortsätta färden mot tornet. Och meta! My god vad jag gillar meta, men oroar mig lite: är jag en tillräcklig kingkännare för att identifiera alla blinkningar han kastar ut? Säkert inte, men när jag känner igen nåt slår hjärtat fortare och... Vänta, detta är ett eget inlägg? Ja. Konstaterar bara att jag var tvungen att konsultera Kingens egna bok Att Skriva för att se vad han har att säga om ofoget att ... tre gånger per sida, vilket han gör i del II... Del I tvättades från Kings hatobjekt adverben i den senare upplagan som jag har, och jag hade kanske önskat att pricksjukan fått gå samma öde till mötes.

Nå, i Att Skriva finns en lång litteraturlista (Kings första råd är: Läs mycket, skriv mycket) och hååååå, hade det inte varit för den där flytten (böcker är tungt) hade jag slängt mig till närmsta butik och tokshoppat. Hm, internethandlarna levererar ju - kanske ska se till att det finns en leverans när jag kommer fram till nya huset? Nej, vid närmare eftertanke så går det inte, men tanken får jag leka med. Den behöver inte packas ner.

EDIT: Jag har nu skrivit rätt titel på Stephen Kings bok om skrivande, som alltså inte heter Om Skrivande utan Att Skriva. Förhoppningsvis har jag ändrat på alla ställen, men säker kan man inte vara. En vacker dag, mina vänner, en vacker dag...

Charlie - Margareta Suber

Charlie blev jag rekommenderad under Bokhoras Bokkollo i mars förra året. Jag lämnade den trevliga middagen med en hel lista på inte bara böcker, utan även musik och teveserier. Och hurra! Snart är det dags igen, som jag längtar.

Charlie skrevs 1932, och var den första lesbiska romanen i Sverige. Den togs emot med positiva ordalag, utan att man för den delen berörde vad det var den handlar om i recensionerna.

Det är en fin liten bok, det här. Den känns inte daterad, även om den täcks av till hälften är damm och till hälften ett skimmer från en svunnen tid. Jag tänker på Bonjour Tristesse, när jag läser, Françoise Sagans skildring av en sommar på en het badort. Och trots att Charlie utspelar sig på en nordisk dito, så är nog inte jämförelsen helt fel. Det är något med stämningen, språket och kanske det faktum att huvudpersonen är en ung flicka - pojkflicka, if I may*, - omgiven av personer som är vuxnare, men inte nödvändigtvis mognare eller säkrare. Men då Sagans skildring av relationen mellan dotter och pappa är fin (om jag inte minns helt fel, det är i alla fall känslan den lämnat hos mig, men mina böcker är fortfarande till största delen nedpackade, annars hade jag omläst för att se om min känsla och likheterna stämmer så väl som jag tror. Lång parentes!) så är den i Charlie minst sagt ansträngd.

Nå, handlingen för övrigt? Så här skriver förlaget:

Margareta Suber har skrivit en vacker och modern skildring av kvinnan Charlie som träffar tvåbarnsmamman Sara på fashionabel badort utanför Helsingfors. I denna kosmopolitiska miljö äts det kräftor, dricks champagne och dansas in på småtimmarna. Charlie blir blixtförälskad i Sara och förvecklingarna tar vid.
Charlie är en varm och vacker skildring av förälskelse och kärlek, som pryder sin plats i Normal förlags klassikerserie.

och det stämmer väl ganska bra, tycker jag. Läsvärd är den absolut, trots att den ibland känns något daterad. Som en påminnelse om hur det var för inte så länge sen, men framförallt som en fin kärleksskildring, en ung kärleksskildring. Och inte minst: läs den för Språket och Stämningen.

* romanen är strösslad av engelska meningar, på samma sätt som en del äldre är strösslad med franska. 2009 känns det lite löjligt. Nog för att vi lever i en tid där det engelska språket tagit allt större plats, så görs det inte lika utstuderat. Eller lika märkbart, i alla fall. Här är det alltså inte enstaka ord som anglofierats utan fullständiga meningar och små dialoger. Jag tänker: tidsandan! för att inte störa mig.

Jo, en sista sak: jag hade tänkt skriva ett helt inlägg utan ordet "valp" i, men: som av en slump heter Charlies valp nästan samma som min. Hennes heter Bobo, min heter Boo, men vi kallar henne Bobo (eller Bosse). Det tyckte jag var roligt, som ju alltid letar kopplingar, på ena eller andra sättet.

Men alla andra får ju!

Valpen har lärt sig ett nytt trick. Hon lägger huvudet på tassarna, suckar djupt, stirrar på mig och säger:
- Du hatar mig.
- Men lilla gumman vad i hela världen menar du? svarar jag.
- Du leker aaaaldrig med mig.
- Men vi kom ju precis in, vi har ju sparkat boll, kastat pinne och busrusat i en timme, alldeles nyss.
- Men du gosar aaaldrig med mig. Inte sen i morse.

Ja okej då, visst kan vi mysa lite. *plockar fram Margareta Subers Charlie som lämnades med bara tio sidor kvar i morse* Jag är inte alltid svårövertalad.

Majas morsas kompis sambo

Igår var jag på bokcirkelträff - äntligen! - igen. Att det kan vara så härligt att få nörda ner sig i sitt favoritämne: böcker, språk, ord! Vi hade läst Katarina Kieris Majas morsas kompis sambo (vad är det med dessa omöjliga titlar?). Det är en novellsamling - åtminstone står det att det är det. Jag håller inte med. En novell måste kunna stå för sig själv, och läsas med behållning för sin egen skull. En novellsamling bör man kunna läsa hur som helst - börja med novell fem, hoppa över tre och och fortsätta med nian. Eller ettan. Så är inte MMKS uppbyggd utan de olika kapitlen flätas in i varandra och görs osjälvständiga. Tidigare kapitels nycklar ges i de senare texterna. Boken är uppbyggd av elva små texter, där varje text har ett eget/nytt berättarperspektiv, och varje berättare är elev (eller i två av novellerna) lärare på en skola i Luleå.

Som ofta i ungdomsromanen - om man ska genrebestämma - är alla typer väldigt PK representerat. Vi pratade igår om att vi riktigt kunde höra snacket på förlaget: "Jamen så har vi den blyga tjejen och så har vi den coola och så bögen och så invandrarkillen som är tuff och stökig men mjuk inuti." Lite så. Och de finns där allihopa, men kanske är det så på en skola, att alla verkligen finns där. Jag som har en viss faiblesse för amerikanska high schoolfilmer känner ju igen det därifrån. Det blir en karikatyr om man nödvändigtvis ska tränga in allt som ska vara.

Kieris språk skapar stämning och visst finns det ett visst mått av igenkänning. Kanske mest gentemot Margareta Spegel, lärarinnan. Jag hade gillat att läsa den texten när jag var femton (och om detta var vi ganska överens igår).

Men ändå är det något med boken som inte fastnar. Ungdomarnas olika öden berör, javisst, men idag, dagen efter, kan jag inte riktigt särskilja dem. De var för lika, för tama, kanske. Min största invändning - efter beskrivningen som novell - är att allas språk är precis lika. När de tänker är tankarna utbytbara. Jag tror inte att invandrarkillen och bohemtjejen och läraren använder samma ord och samma fraser. Och ändå används de här. Det gör att det blir en smet och jag får svårt att komma ihåg vem som var vem. Missförstå mig inte: det är angelägna texter och jag tycker det är synd att inte varenda text är så självlysande som den skulle kunna vara. För ibland blixtrar det. De två novellerna som är lärarens - Luftrum 1 och Luftrum 2 - är så fina att det smärtar. Och det förtjänar de andra att vara också.

Geek Love

Jodå, det går visst det att läsa böcker med valp. När hon inte vill busa (sno strumpor är en favorit) eller vi är ute i skogen och ränner så sover hon. Som alla andra barn med andra ord! Och då kan man passa på att läsa. Kanske är hon till och med mer läsfrämjande än om det bara är jag här, för så fort jag rör på mig till ett annat rum så följer hon efter. Och eftersom hon inte ska störas när hon sover så får jag snällt sitta still.

Geek Love av Katherine Dunn jämfördes med John Irving och David Lynch på innerfliken. Det skulle jag vilja dementera, jag fick kanske kanske lite John Irving-vibbar om jag ansträngde mig, men David Lynch? För att det var en dvärg med då, eller? Nej, inget att hans drömlika scener hittade jag i boken. Som vardande stort DL-fan fanns således risken att bli besviken, ety det var med största sannolikhet på grund av liknelserna jag plockade upp boken från början. Men oj vad jag inte blev besviken ändå!

Detta är berättelsen om om en familj på en kringresande cirkus. om Chrystal Lill och hennes man Al, och om deras barn. Deras speciella barn. När cirkusen gick dåligt bestämde de sig för att experimentera: lytt och halt och groteskt fet kan alla bli men ett riktigt freak slår allt. Svans, simhud och tre ögon, DET är vad folk vill se. Berättarjaget är ett av deras barn, ett av deras mindre lyckade experiment: den puckelryggiga albinodvärgen Olympia. Mindre lyckade för att hennes speciella utseende är så mycket mindre speciellt - vad gjorde de fel? Varför blev det inte mer än så? Således får Olympia, Miss Oly, inte någon egen show utan hennes liv går ut på att serva sin bror, den fantastiska Aqua Boy, Arty. Arty föds utan armar och ben men med fenor i dess ställe. Och dessutom med ett ego och en karisma utan dess like. Han manipulerar och domderar. Och Oly, och också Iphy, ena delen av det siamesiska tvillingparet, när en förälskelse till Arty. En förälskelse som blir farlig.

En dag när Arty har sin show, med inslaget "fråga Aqua Boy" inser han att det människor vill är att bli som honom. Detta är startskottet för den sekt som sedan följer carnivalen i hälarna. Ty Geek Love vänder på begreppen: att vilja vara en "norm", alltså någon utan speciella gåvor, är föraktfullt. Vad har de att erbjuda? Vem vill vara som alla andra? Varför sikta på att vara smal och vacker när man kan vara unik!

Skildringarna av cirkusen sker i tillbakablickar (fast utgör lejonparten av boken) och vi får också följa Oly i vuxen ålder, efter katastrofen. Och där sker också förvandlingar, från det åtråvärda, det sexuella, till det intellektuella.

Geek Love är en historia om kärlek. Geek Love är en historia om innanförskap (till skillnad från utanförskap), en historia om familjeband, galenskap och att göra det omöjliga. En fin historia. Sorglig och vacker. En språk- och stämningbok med en plot som intresserar. Att läsa mer av Katherine Dunn är ett måste.

Geek förresten, är inte bara någon som är nördig eller biter huvudet av kycklingar. Det kan även vara någon som biter huvudet av ormar eller insekter. Wikipedia har mycket intressant i ämnet - läs där till dess du fått Geek Love i din hand!

Floppiga öron

Vi har blivit med valp! Sen några dagar tillbaka bor en underbar liten svart sak hemma hos oss. De här dagarna har jag läst exakt tjugo sidor. Det bygger man ingen blogg om böcker på. Jag skulle förvisso kunna skriva spaltmetrar om valpens floppiga öron eller hur duktig hon var i morse (klockan fyra!) när hon kom på hur pipleksaken fungerade (nu sover hon!). Men jag är nästan säker på att ni som brukar läsa här inte är så intresserade av det. En bild får ni, och så återkommer jag när läget lugnat sig lite.

(John Irving + David Lynch) + valpbok - (Cartarescu + Lovecraft) = lördag förmiddag

Brasan låter så som den gör när jag lyckats tända den ordentligt: det smäller i träet och ljudet är så ursprungligt på något sätt. Igår träffade jag torpets nya ägare för första gången, jag var inte med på kontraktsskrivningen men igår kom de hit för besiktningen. Jag avundas dem. Tänk att få flytt in här, jag hoppas de vet exakt hur bra det här torpet är. Men jag längtar till gården! Jag drömmer om gården, om valpen, om bokcafét, om livet på nätterna.

Har legat vaken halva natten och läst i valpboken, den var klok. Jag är gammal hästtjej och har haft hand om djur alltid: mitt självförtroende är stort.

Idag ska jag börja läsa en bok om en kvinnlig geek. Dvs en person som biter av huvudet på levande kycklingar på scen. Hm. Hennes projekt efter geekperioden var att, när hon var gravid, dricka så mycket gift och ta så mycket droger som det bara går för att få barn som är så fantastiska som möjliga. För att visa upp dem, naturligtvis. Som en kombination mellan John Irving och David Lynch står det på omslaget. Spännande.

Jag är splittrad och inget (annat än Lost och valpboken) kan hålla mitt intresse länge nog, varför böckerna av Mircea Cartarescu och H.P Lovecraft som jag påbörjat, är helt fel. De är för snåriga och vindlande för att hålla min hjärna fast. Men sen så. När jag är mitt vanliga jag. Då!

Nej men jag ändrar mig ju hela tiden. Första boken jag läser blir inte Mircea Cartarescu (sorry lat, inga specialtecken) utan "Första valpskolan" ety vi hoppas på tillökning. Helt förbluffade framför storköpets utbud av tuggleksaker och bitmojänger fick en liten tygknut (i rastafärger!) och en påser valpgodis "Puppy love", (hjärtformat!) följa med i korgen bredvid boken men vi måste nog ta experter (Valpskolan!) till hjälp för att hitta rätt i djungeln. Hunden, valpen, är en hittehund men vem han eller hon är vet vi inte ännu: vi träffar på söndag, men jag är redan helt sprallig.

Nyårsdag, eftermiddag

Jag vaknade, som vanligt, lite för tidigt i morse. Till skillnad från oftast när kalendern visar första januari var jag dock bara lite grusig: vi skålade i champagne på tolvslaget - som sig bör - men iförda mjukisbyxor alla fyra. Åtta minuter över midnatt återgick vi till Twin Peaks, det maraton vi så länge väntat på. Eller nu ljög jag: åtta minuter över midnatt förberedde vi hallon- och blåbärspaj med glass och damn good coffee. Det skulle ju varit körsbär naturligtvis, men det dög bra. Nån gång vid tvåsnåret somnade jag i soffan - de andra tre såg ett avsnitt till, jag gick och la mig. Och vaknade halv åtta när de andra fortfarande hade timmar av sömn framför sig. Jag gillar mina morgnar, och jag plockade upp Mircea Cărtărescus Orbitor. Vänster vinge som jag sett fram emot länge (böckerna jag planerat (detta ord jag är så bra på att ta till!) läsa låg i ett annat rum, men det gör inget). Några timmar i öst innan frukost - och mer Twin Peaks - var perfekt. Längtar till jag ska få återgå. Ett par avsnitt innan S och P var tvungna att åka. Igår när de kom bytte S om till the Log Lady och de hade tre ugglor som låter om man trycker dem på magen, jag hade rött nagellack. Favoritsaker med favoritmänniskor. Jag har för övrigt fortfarande mjukisbyxorna på mig.