Fundering kring ett boktips: The Wasp Factory; och kring behovet av fluffiga böcker utan sockerkristaller.

Någon på bokkollot tipsade mig att läsa Iain Banks The Wasp Factory och jag undrar stillsamt hur det kom sig*. Vad hade jag förmedlat som fick denne någon (jag minns ju inte vem det var, det var så många boktips just då) att göra det?

Något fler än etthundraåttio sidor senare konstaterar jag att
- jag är glad den inte tillhör de tjockisar jag så gillar att konsumera
- att jag inte riktigt vet vad jag ska säga

Lyssna här: Meet Frank Cauldhame. Just sixteen, and unconventional to say the least:

Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different and more fundamental reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmerelda, more or less on a whim.

That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and don't intend to ever again.

It was just a stage I was going through.

Baksidesblurbarna sträcker sig från "Brilliant" till "Rubbish" över "Read it if you dare" och det är väl ungefär jag känner också. En berättelse i jagform som är så kyligt distanserad att det är omöjligt att känna varken med eller mot huvudpersonen (däremot handlingarna han utför, men det är ju en annan femma). Den har ett sådant tydligt berättarperspektiv att det kommer i vägen för det otäcka, tonen så tydlig att den lägger sig som ett filter. Samtidigt vänder det sig i magen och när jag ligger i soffan och läser med ryggen mot fönstret går det kalla kårar. Jag vrider mig långsamt så att jag kan blicka utåt, ty vem vet vad som döljer sig i mörkret?

På skrivarkursmanér försöker jag bena: vem är hjälten? antagonisten? protagonisten? Det är inte självklart. Jaget är ju klassiskt sett hjälten, jag kan köpa det. En hjälte behöver ju inte vara positivt laddad. Fadern och brodern? Lika märkliga individer, fadern det krypande mysteriet, brodern det tydligt galna. Eftersom jag läst böcker med så tydlig platsförankring på sista tiden (Manderley, Bellefleur Castle, Svalbard) tänker jag att "the Island", där handlingen utspelar sig har en betydande roll. Den skottska kargheten, havet, sanddynorna. Ödsligheten och ensamheten är betydelsefulla för handlingen, men också för språk och känsla.

Jo, jag kan nog se ändå varför jag fick tipset, och tackar ödmjukast. Kanske borde det följt med en varning? Kanske borde det inte det: ett tips utan medföljande (eller nu ihågkommen) förklaring kanske ändå är det bästa.

- Detta borde du läsa!
- Varför?
- Därför!

Många bra upplevelser sker utan allt för mycket planering**, kalkylering. Jämför "midsommar" eller "nyår" (fenomenen) med den "spontana vinkvällen". Oftast vet jag exakt varför en bok står i min hylla, denna gången gjorde jag inte det. Förväntningarna förvisso höga, men på vilket sätt, var oklart.

Rebecca - Bentley Little - Bellefleur - klimatthriller - The Wasp Factory. Jag behöver lite ludd nu. Något snällt och krämigt. Något inbakat i fluff, men inte sött, då tror jag coman blir totalt, strävar inte sockerchock. Sega råttor blir helfel, totalclash (och magen vänder sig av bara tanken på gelatinet). Ska vända blicken från min skräckliga hylla och se om jag kan hitta något. Åh, och medan jag skriver inser jag att maken förekommit mig: igår kom han med finaste grejen: Lady Chatterleys Lover i den här fina Penguin Classics Deluxe-utgåvan och i den som får bli min närmaste kamrat: Miranda Julys novellsamling "No One Belongs Here More Than You". Trots tidigare inlägg om eskapism och verklighet tror jag den kan bli en fin flykt från eskapismen.

Vi får se vad som funkar. Varför har du valt den bok du läser just nu?

*Det var ju ändå första gången vi träffades, vem det än var.
** Jag är lite för bra på att planera, för dålig på att vara spontan. Trots att jag ju vet allt detta.

Kyoto och fjärilarna

Varför läser man?

Det finns säkert lika många svar på det som det finns läsare. Snävare: Varför läser man fantastik? Varför läser jag fantastik? Det finns olika anledningar, men två konstanter: Jag vill fly verkligheten en stund och jag tycker ofta inte verkligheten är trovärdig nog att göra bok av/film av/konst av. Jag köper det bättre när det är ett eller annat sjöodjur med i leken. Välskriven verklighet kan vara fantastisk (se Siri Hustvedt för ett gott exempel). Och med verklighet menar jag alltså inte dokumentärt: BOATS* får mig oftast att se rött. Därmed inte sagt att det behöver vara fiktion: Både Ryszard Kapuściński och Andreas Malm är goda exempel på att non-fiction kan vara utmärkt i litterär synvinkel, så väl som i den rent pedagogiska.

Men ändå. De allra, allra flesta böcker jag läser privat läser jag för att få försvinna en stund. Och då vill jag helst ha något som påminner om verkligheten, men ändå inte (Stephen King eller hans son Joe Hill, John Ajvide Lindqvist, Mare Kandre), eller något som tilldrar sig i en värld så skruvad eller avlägsen att den inte påminner det minsta om den värld jag lever i (Gregory Maguire, Tolkien, Terry Pratchett, Jasper Fforde). Alternativt, och det är min favoritsubgenre, utspelar sig i den här världen, men med så många konstigheter att det går lätt att bortse från eventuella verklighetsmissar. Joyce Carol Oates, Gabriel Garcia Marcuez, Milan Kundera. Jeffrey Eugenides, Donna Tartt, Harper Lee, Maria Gripe, Selma Lagerlöf,Michail Bulgakov... Listan med författare som skriver in sina verk i någon slags övernaturlig stämning kan göras lång. Och det är ju till dem jag oftast dras.

Med detta sagt, tycker ni inte att det är konstigt att jag väljer en bok som definieras så här: En het thriller om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella affärer i kylslagen miljö.

En miljöforskningsstation på Svalbard. Ett aluminiumsmältverk i Sibirien. Mellan dessa kylslagna poler pågår ett glödhett spel om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella företagsaffärer. Den osäkre doktoranden Kimi från Göteborg befinner sig på Svalbard för ett forskningsprojekt, men det stillsamma projektet slutar i en halsbrytande jakt efter sanningen över Svalbards frusna vidder, polerade konferensgolv och djupt in i den tunga ryska industrin. För en renare värld måste man skita ner sig ibland.
?

Jag kan kanske ursäkta mig med att det var ett spurge of the moment, en lång kö på coop, att de starka färgerna (Grönt! Svart!) var det som lockade. Kanske det, men också för att klimatförändringar är otäckare än alla Lovecraftska monster, värre än alla kalla Kingkårar, mer rysligt än, än, än... Ja, vadsomhelst faktiskt. Klimatförändringarna skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. Och kanske tänkte jag att en thriller skulle förleda mig tro att det verkligen var eskapism jag hängav mig åt? Kanske det.

Nå. Jag gillar inte deckare (med ett par små undantag). Gåtor intresserar mig inte nämvärt. Med det sagt kanske det är orättvist att jag ger mig på att skriva om Kyoto och fjärilarna. Men ändå. Idén är ju bra. Den geografiska miljön är bra (Svalbard! Iskalla vidder, fruset vatten, isbjörnar, eskimåsex), ploten helt okej. Men resten, det jag gillar: stämning, bra språk, sköna miljöer. Total avsaknad. Den är korrekt, javisst. Men vad gäller miljöbeskrivningarna är de för exakta för att vara målande. Personbeskrivningarna är plattityder: huvudpersonen är forskare, en före detta modell med intelligenskomplex, givetvis med en flickvän som är galleriföreståndare. Suck. Boven är ryss (suck). Den ena kvinnliga miljöaktivisten är skitsnygg, det är det enda vi får veta om henne (suck), den andra en svartklädd, pessimistisk, piercad, slagsmålskämpe (suck) med hjärtat på rätta stället (suck), filmaren känslokall milimetertysk (suck). Och så vidare. Och det andra som ska karaktärisera personerna är tydligen det material varav deras kläder är gjorda. På i princip varje sida finns en not om ett material. Nästan på ett tvångsmässigt vis, och inte så att jag får en bild i huvudet, utan oftast verkar det som att författaren petat in det lite i efterhand. "Javisst, nu har jag inte beskrivit en textur på tjugo rader. Låt se; Mohair. Rött. Mjukt."

Nej, någon verklighetsflykt blir det inte fråga om. Vill man ha rafflande verklighetsanknuten spänning är ju inte jag den att ge tips, och därför inte heller avrådan. Men, jag är nufiken: Varför läser du?

* Based on a true story

EDIT: Jag hade först skrivit "Varför läser man skräck?" och "Varför läser jag skräck?" vilket det ju inte alls alltid handlar om. Har ändrat till fantastik eftersom det kommer närmare sanningen. Sedan gäller det ju ändå, i mitt fall, många gånger skräcklitt, men långt ifrån alltid.

Hur jag blev en hyllmeter kvalitetslitt rikare, eller historien om när biblioteket i Gnesta fick mig att förlora vettet.

Lugn, lugn lördag. Diska lite, dammsuga lite, läsa lite. Lite igår-drack-jag-vin-grusig-i-ögat. Med den lokala gratistidningen uppslagen framför mig äter jag lunch. Men, vad är det här? Gnesta bibliotek säljer ut överskottsböcker! Neeej, i torsdags!
- Ska jag ringa och fråga om de fortfarande håller på?, säger maken.
- Jaha, okej. Jo gör det, svarar jag.

Ett internetbesök senare: de håller fortfarande på, sista dagen idag. Till klockan ett.
Titt på klockan: 12.39! Neeeej!

Maken ringer ändå. Jag hör honom fråga: kan ni hålla öppet lite längre? Vi kommer på stört.

Jag kastar mig upp från bordet, slänger av mig mina haskläder och in i första bästa outfit. Håret på ända, solglasögon får maskera mig bäst de kan - när det gäller kastas fåfänga, och vanligt hyfs, överbord. In i bilen: girar in på parkeringen bakom biblioteket med en minut till godo.

- Hej, var det ni som ringde?
- Jo.
- Titta ni i lugn och ro, jag måste ändå plocka lite här.
- Tusen, tusen tack!

Femton minuter senare lämnar vi biblioteket med bland andra Maria Gripe, Patricia Highsmith, LM Montgomery, Arthur C. Clarke, Daphne du Maurier, Robert A. Heinlein, Aksel Sandemose, Knut Hamsun, Laxness, Jerome K. Jerome, Ruth Rendell, John Irving, Christine Falkenland, Antonio Gamoneda och Susan Sontag.

Fnissig, rusig, generad och sex (6!) kronor fattigare kör vi så tillbaka hem. Genast påbörjas högläsning av Maria Gripes Agnes Cecilia.

Efter (ännu en) städning av bokhyllan (de fick plats!), excessiv läsning och två timmar wii fit somnade jag framför "Råttatouille". Bra lördag!

Bellefleur igen; slutrapport. Och så två påbörjade olikheter.

Jodå, Bellefleur (som alltså finns att köpa på Amazon - jag är dock glad att jag inte visste det ty mitt besök i Flen var så trevligt) höll hela vägen. Och längre än så - med några dagars distans (och fortfarande i ett förvåningens töcken över att den kunde vara så länge, att läsningen kunde ta så mycket tid) är den kvar, nästlar sig in. På R.O.O.M häromdagen såg jag Mathildes filtar, katterna strosar hemma i nytt magiskt skimmer, jag planerar att anlägga en damm i trädgården (och naturligtvis kalla den minkdammen). Melankoliska unga män påminner mig alla om Vernon. Och så vidare i all evighet. Bellefleur var en stor upplevelse. Joyce Carol Oates snåriga språk och säregna kommatering gör mig inget. Tvärtom. Av dem jag läst av JCO var den här den bästa. Hennes släktkrönika är så tätt vävd att det är magi att varje del står ut så tydligt. Och persongalleriet! JCO introducerar nya personer fram till tio sidor återstår. En big no-no, men naturligtvis klarar hon det. Och man vill lära känna alla bättre.

Jag har svårt att skriva om Bellefleur, vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva annat än de kärleksbombningar ni redan fått er till livs. Jag har egentligen bara en sak att säga: Läs. Den är fantastisk.

Medan jag landar sticker jag emellan med två olikheter. Olika varandra, olika det jag vanligtvis läser och olika Bellefleur:

* Kyoto och fjärilarna och
* Busters öron

Hello sportsfans!

Allright, ännu en sysselsättning läggs till de andra: Jag har köpt ett Wii. My god, hur kul som helst. Så nu boxas, bowlas och golfas det. Helst boxas. Först Singstar och nu Wii: jag kanske har en inneboende datorspelare i alla fall? (Ja, det är ju just min rädsla att fastna som gjort att jag aldrig låtit mig lockas till wow. Jag känner mig själv. Tydligen inte helt dock, trodde aldrig jag skulle spela tennis i vardagsrummet och tycka det var roligt.)

Sticker emellan med en lättsam rysare

Jag trodde inte det skulle vara möjligt att bli ens lite intresserad av något annat, med hundra sidor kvar av Bellefleur. Men eftersom den är så tung (eller mina axlar för svaga, alternativt min väska så fylld med allt annat som måste släpas runt; datorer, lunchlådor, mobiler och anteckningsblock. Solglasögon, paraply (nej, det har förresten aldrig hänt) och allmänt skräp) så har 550-sidor* inbundet bytts mot 350-sidor pocket i form av blod, exkrement, fjälliga varelser, vansinne och mörka, mystiska skogar: Bentley Littles The Vanishing. Slash and trash-skräck när den är som bäst. En reporter och en socialarbetare blir på var sitt håll involverade i mystiska händelser, där näringslivtoppar löper amok och hackar sönder människor och djur. En del filmas, och det är något konstigt med själva naturen: växter frodas och fördjunglar omgivningen samtidigt som männen visar minst sagt bestialiska tendenser. Det är en sidvändare, snabbläst, satt i nutidens och 1840-talets Kalifornien. Inte någon språklig eller stilistisk höjdare, men Little lyckas framkalla krypningar längs ryggraden med jämna mellanrum, inte så ofta eller så tydligt som hade behövts för att göra den riktigt ryslig på det sätt jag bäst gillar. Det är ganska mycket rakt på: huvud av, erigerade penisar rakt upp i ansiktet, sex, blod och roligt strössel av populärkulturella markörer. Han når inte upp till Stephen King-rysningar, och den är naturligtvis inte lika suggestiv som den bok jag varvar den med. Men som mellanbok för att hålla mig på lagom paranoidnivå (stirrar misstänksamt på mina fellow pendeltågsresenärer) fungerar den alldeles utmärkt. Tror jag har hittat en ny lättsam favorit som kan fungera för mig som lätta deckare kan funka på dem som gillar den typen av underhållning.

*Jag tror aldrig jag spenderat över en vecka med en bok jag verkligen gillar förut, helt nytt för mig att det tar sån tid att läsa. Skumt.

Joyce Carol Oates: Mysteriet med de svårfunna böckerna. A gothic saga?

Min Bellefleur-besatthet har inte mattats när de kvarvarande sidorna långsamt men ack så snabbt minskar i antal. Jag suger, suger, suger. Trots att jag vanligtvis tuggar snabbt och otåligt så tvingar jag mig att bara läsa lite i taget. Varje kapitel är en liten novell-liknande historia som likt lapparna i Matilde Bellefleurs (min favoritkaraktär) filtar bildar en berättelse.

Och visst var det ett litet äventyr att hitta Bellefleur, men det tar ju inte slut på sidan 538. Inte alls: Kvar finns A Bloodsmoor Romance, Mysteries of Winterthurn och My Heart Laid Bare. The Crosswicks Horror är dessutom på gång, och har så varit länge om jag förstår förtvivade fansistes rätt.

Men varför är de som är utkomna så svåra att få tag på? Mysteries of Winterthurn har jag nu hittat - och bokat - på ett antikvariat i Norrköping. De andra har jag ännu inte haft lika stor tur med. Inte ens My Heart Laid Bare som kom 1998 verkar finnas i mina vanliga vattenhål. Den finns på Bokus, men med den underliga infon att den skickas inom 26-40 arbetsdagar. Och nästan 300 spänn för en pocket? Vad sjutton betyder det?

Nä, jag är förstummad. Någon som vet något, som har någon information om någon av de här böckerna? Jag surfar rödögd efter info, och när jag får napp, när jag hittar snubblar orden över varandra: Lägg undan den, ge mig den, skicka den. Kosta vad det kosta vill. The Bellefleur curse? Jag tror jag vet.

Otroligt gott, inte så nära

Alltså, på tal om varelser som inte finns på riktigt: finns "Körslaget" på riktigt? "Brolle till attack på Bentzing." Är det på riktigt. Nej, jag trodde väl det. Phu.

Aftonbladets hemsida idag handlar dessutom nästan uteslutande om kroppar. Kroppar och Körslaget. Så är det nästan alltid, no?

Idag tar jag en favorit i repris: Saffransté. Världens godaste. Och ett sånt vackert ord. Saffran. Saffran, Saffran, Saffran (jo, jag vill nog skriva med versal inledningsbokstav). Jag gillar ju inte det där med humor något värst, men de där två fulla damerna, britter om jag inte minns fel, visst hade den ena en dotter som hette Saffron (hm, eftersom jag inte minns seriens namn kan jag inte googla, och utan googling är det omöjligt att stava rätt till namn, så: hoppsan. Felstavat?)? Och så Jonathan Safran Foer naturligtvis.

Undrar om man får döpa barn till Saffran i Sverige. Jo, titta, på SCBs namnstatistiksida hittar jag: Det finns 11 kvinnor som har förnamnet Saffran . Av dessa har 6 namnet Saffran som tilltalsnamn/förstanamn. Ingen man i Sverige heter ännu Saffran.

JSF ja, påminns om att min man (som ju inte heter Saffran) tjatat på mig att jag ska läsa Allt är upplyst. Han tyckte ännu bättre om den än Otroligt högt och vansinnigt nära. Långt borta men nästan här. Typ i närheten. Äh, jag menar Extremt högt och otroligt nära, men ni ser: utan google hade det inte gått. Den är omöjligt att minnas rätta namnet på. Nå, den sistnämnda (onämnbara) har jag läst. Gillade mycket mycket. Fint som snus. Ännu ett märkligt uttryck. Var kommer det ifrån? Något som skulle gå att googla, naturligtvis, men nu var det ju det där saffranstéet som kallade. Hm, jag är inte så förtjust i snus, alls. Ogillar mycket. Så nu tycker jag vi bestämmer att det hädanefter heter fint som saffran. Åh, saffranspannkaka på Gotland. Gott! Och saffransglass. När har jag ätit det tro? Har jag ätit det? Hm. DET är i alla fall en sak jag inte kan googla.

Alltså, jag gillar saffran i alla former. Det godaste vinet jag någonsin druckit var ett dessertvin smaksatt med - ni gissade rätt - saffran. Ibland gör jag linsgryta med saffran. Det är ohyggligt gott. Ska vi slå fast att saffran är min favoritkrydda? Jag tror vi kan göra det. På Zanzibar - the spice island - i vintras skulle jag köpa saffran. Den var dock utblandad med salt i proprtionerna skitmycket salt - nästan ingen saffran, så den har jag inte riktigt förstått hur jag ska använda. Kanske salta in citroner? I Ungern köpte jag hel saffran, den smakade ingenting. Så än så länge köper jag de små små fodralen på ica. En gång när jag köpte linser och saffran frågade kassörskan om jag inte hade glömt köpa mjöl. Och visst: lussebullar är ju vansinnigt gott det också, men slår inte min saffransdoftande linsgryta.

Så: i frågan om vad jag tycker bäst om, Körslaget eller saffran vinner saffran. Detta trots att det enda jag vet om körslaget är det jag råkat se på kvällstidningarnas hemsior.

Té var det, ja.

Duggregn och rosa regnjacka, grön-grönt gräs: plantering av penséer inne i ladan. Kloppeti-klopp, kloppeti-klopp: utanför ladudörren skrittar två hästar, deras ryttare tysta i regnet. Jag såg denna igår och idag önskar jag mig inget annat än en underskön frieserhingst.

Jupiter och Goliath, åh skulle de inte trivas i min trädgård,betande på fälten häromkring?

Mahalaleel skulle förresten också gärna få flytta in, är säker på att de fyrbenta som redan bor här skulle trivas med honom. Och Gullspira, stackarn alltid gående över fjällen.

Vilka fyrbenta, eller kanske fjäderbeklädda eller fenförsedda varelser från fiktionens värld skulle du kunna tänka dig att sambo med?

Så här ser de förresten ut

EDIT: De här, alltså!

Aha.

Ensam hemma kollar halvkass skräckfilm trots att det inte ens är skymning ännu; verkar som en juste lördag i teorin, men jag blir plötsligt gråtig och sentimental och känner mig rastlös och, ja just det, ensam. Lonley istället för alone, för alone gillar jag ju men inte lonley.

Bodde jag kvar i stan hade jag kunnat smsa säga: vin? öl? promenad? Detta är första gången jag känner att jag bor långt bort. Långt, långt bort. Häller upp ett glas vin men det är inte samma sak. Skulle vilja skriva "grät en skvätt" men så illa är det ju ändå inte.

The Poet

Germaine´s great-uncle Vernon, the poet, prematurely grizzly, sweet-faced, with the mismatched eyes that so delighted her (Vernon loved to squat before her, closing one eye and then the other, the blue eye, the brown eye, the blue eye, as the child gasped and muttered and waved her fists, sometimes shutting both her eyes in the excitement of the game, squealing with laughter that grew wilder as the game accelerated and the brown eye, the blue eye, the brown eye, the blue eye opened and shut more and more rapidly, until tears streamed down Vernon´s cheeks and were lost in his beard) was said, openly, with that Bellefleur “frankness” that caused so much grief, to be a disappointment to the family and especially to his father: not simply because he was evidently incapable of adding up a column of figures (something Bromwell had mastered at the age of two), or intelligently following family discussions on the perpetual subject of interest rates, debts, loans, mortgages, tenant farmers, investments, and the market prices of various Bellefleur commodities, and not even because as a slope-shouldered, absentminded, apologetic bachelor whose face resembled (as his niece Yolande affectionately said) a hunk of aged cheese, and whose shapeless clothes, so rarely changed, gave off an unfortunate odor of onions, stale sweat, solitude, befuddlement, rotting fruit (he thrust apple and pear cores into his pockets, orange rinds, banana skins, even half-eaten tomatoes, for he usually ate while on one of his walks, composing poetry in his head and then scribbling it down on slips of paper which he also thrust in his pockets, often not quite conscious of what he did), and– but how might it be expressed?–simple oddness, he was unlikely to marry into a prominent or prosperous family, and in fact unlikely to marry at all; but because of his essence, his soul, his very being.

Konsten att i en mening fånga allt viktigt om en människa, behärskar hon, Joyce Carol Oates. Imponerad blir jag. Ett vindlande som alltid, alltid hittar helt rätt. (Bellefleur sidan 153)

Lite bortskämd

Ja hej! Jag har inte glömt bort har bara haft lite fullt. När jag inte jobbat så har jag befunnit mig först på Manderley och sedan hos the Bellefleurs. Där är jag förresten fortfarande, och det tack vare ett synnerligen intressant beslök hos Langelets. Jodå, fint ska det helt vara.

Det sistnämnda besöket resulterade i en hel hög undersköna små vänner som ska fotodokumenteras inom kort. Teaser:

Gullivers resor, illustrerad från 30-talet
Wuthering heights
Alice in wonderland; en illustrerad osprättad från 1926 (tror jag) samt samma titel i penguin classic
Buddenbrooks; två delar fin-fin-fin, tygband
Kristin Lavransdotter - Kransen, Husfrun och Korset i tre separata band
Moby Dick i Penguin classic-utgåva
Brave new world i Penguin classic-utgåva
Kärlek i kolerans tid (jaja, det var en "helt vanlig" utgåva)
A christmas carol i band i rött och guld, illustrerad
Och Seven gothic tales (Av Isak Dinesen, eller rättare sagt Karen Blixen.)
Och så Bellefleur naturligtvis.

Och så säger de att man inte kan köpa lycka.

/Jessica

Last night I dreamt I went to New York again

Jag måste nog sluta med den där internet. Det är ju trots allt bara en fluga? För in i mina drömmar smyger sig små tidsmarkörer: inatt drömde jag att jag skulle till New York. Men i stället för att packa, vara glad eller på drömmars sätt skruva det så handlade drömmen om... vad jag skulle skriva på min Facebookstatus. Kom igen, hur sjukt är det? Och största problemet var inte att vara smart och brilliant utan hur kunna komma undan med denna klimatfientliga aktivitet som det innebär att åka på shoppingresa till världens underbaraste stad.

/Jessica

En liten kvartalsrapport

Att det redan gått ett kvartal av 2008 är naturligtvis dem mest spektakulära i sammanhanget. Hur är det ens möjligt för tiden att gå så fort? Året inleddes med en smärre skräll (en allvarlig olycka på Nilen, i Uganda) och nyårsaftonen spenderades i oro, med en vän som svävade mellan liv och död på sjukhuset i Kampala. Tidig nyårsdag med taxi till sjukhuset till en kostnad som, tack vare oroligheterna i Kenya, ändrades medan vi åkte. Ja, bensinpriset och tillgången till bensin ändrades inför våra ögon. Ett otäckare årsslut och påföljande början kan man nästan inte tänka sig. Vår vän kunde flyga tillbaka hem till London efter en dryg vecka, och han mår förhållandevis bra nu. Men visst satte det spår, det kan inte förnekas. Det är jag glad att ha lagt bakom mig.

Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.

Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.


Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:

Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American

Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.


Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.

Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts

Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.

Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)

Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.

För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.

Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.

/Jessica

*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.

Lunch-blogg (lugg?) som även är en kärleksförklaring: OMG, Laura Dern i Inland Empire. Oh. My. God! Så sjukt jävla bra. Kanske den bästa nu levande kvinnliga skådespelaren? Helt otrolig. Att både maken och jag somnade ifrån filmen är inte hennes fel. Eller David Lynchs. Det är ideellt jobbelijobbjobb (för mig) och festilifestfest (för maken) som tagit hela helgen och därmed helgens tillhörande funktion som energigivare.

(Bild från Dreadcentral.com)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Earth Hour om trettioen minuter och önskar så jag vore i en stad, se den magiskt släckas ner, tystna, viskande staden som tar ett djupt andetag renar lungor säger: aaaahhhhhh! Tack, snälla gör det mera? Earth day? Earth week? Kanske Earth rest of the days, åtminstone lite.

I stället är jag i ensligaste skogen, där varje dag är earth day, där varje dag kan andas djupt andetag, eller låtsas göra det. Ty motorvägen ligger bortom skog och fält och bortom andra skog och fält ligger staden, den som i kväll får en timme att säga suck, viska tyst, hitta rena luften. Åh, jag önskar det vore så, tårögd blir jag av tanken.

/Jessica

In my humble opinion

Min nya kategori "vill ha" kan tänkas bli den mest omfattande, ty jag inser att inte alla "vill ha" kan förvandlas till "har". Det vore en katastrof, på alla plan eftersom jag inte bara vill ha en bok då och då utan till exempel två getter, en macbook, ett superteleobjektiv till min kamera (ett sånt de gör på beställning och som inte prissätts eftersom: om du måste veta priset så har du inte råd), obegränsat med energi, obegränsat med tid, converse i alla färger, ett gigantiskt växthus, en bokcirkel med soppätning och vindrickning en gång i månaden, bättre kondition, en egen fanclub, en ph-lampa, gröna fingrar, mera nördighet, bättre minne, detaljkunskap om det mesta, obegränsad makt (för göra fred på jorden och stoppa klimatraset, naturligtvis) och David Lynchs samlade filmer. Ja, ni ser: en del av detta kommer aldrig tillfalla mig. Men man kan väl önska?

Idag önskar jag mig det här:

/Jessica

EDIT: så intressant! Jag har minsann klistrat in länk som sig bör, men ingen länk syns. Gör nytt försök. Vill, alltså, ha!

Dagens tips!

Idag ska jag dricka vin med världens bästa mamma, alltså min. Hon befinner sig dock hemma hos sig, och jag hemma hos mig. Mellan oss är det femtio mil. Ta flyget är inte en option, såldes sker vindrickandet och småpratandet och fnissandet telefonledes. Bra mycket bättre än det låter, ett sätt att minska avståndet. Varsågod: dagens tips!

Jag kommer dricka Ecologica, ur box*. Vad hon ska dricka, vet jag inte.

/Jessica

* Nä, jag dricker inte direkt ur boxen. Jag låter vinet passera ett glas först.

Det kunde jag ju ändå ana!

Ja, det är fredag, och visst är det trevligt med test - även om resultatet blev som förväntat.

Läste på någons blogg häromdagen, att den som fick lite lägre poäng rekomenderades åka på bokkollo! Är det redan ett vedertaget uttryck - eller är det fröknarna bokhoror som haft ett finger med i spelet?

/Jessica

Hur bra låter inte det här?

"Arthur Machens Drömmarnas berg har kallats såväl den vackraste som den mest dekadenta bok som har skrivits på det engelska språket.

Det här är berättelsen om den unge Lucian Taylor som hemsöks av underliga drömmar och visioner efter att ha vistats i en gammal romersk borgruin. Verklighetens till synes solida sömmar börjar snart att spricka och Lucian försvinner in i fantasins värld.

Lovecraft korade Machen som en av de främsta skräckförfattarna genom tiderna; Arthur Conan Doyle ansåg honom vara ett geni, och Stephen King, Clive Barker, H.G. Wells, Jorge Louis Borges och Arthur Miller har alla intygat Machens betydelse för sina författarskap." (Adlibris)

Läsarkommentarer på samma sida: "... ett måste för alla som gillar fin de siécle-litteratur. Mer dekadent än så här har den engelska prosan aldrig varit, och kommer förmodligen heller aldrig att bli. (...) Undrar om Machen någonsin läste J.K. Huysmans - när man läser The Hill of Dreams misstänker man det.

(...)Ta det dekadenta i Huysmans och Baudelaire, och det fasansfulla i Poe och Lovecraft så har du en ganska bra bild av denna säregna roman."

/Jessica

Att de kramas och pussas behöver inte betyda att de känner varandra privat.

Väldigt roligt. Och det enda i artikeln som var intressant.

/Jessica

Bloggpaus. Alltså en paus då det bloggas.

Jaha. Eftersom alla mina kollegor verkar befinna sig någon annanstans än runt fikabordet eller inne på sina rum så tänkte jag vara osocial och ta min klockan tre-frukt vid datorn. Och blogga lite, så där spontant och roligt. Min frukt var dock en apelsin, så inte nog med att jag har sölat ner hela mig, tangentbordet är nu helt kletigt. Urk. Och vad det var för något smart jag tänkte skriva - det har jag glömt.

Kanske var det bara min lycka över solen och min olycka över att påsklovet är slut? Ja, kanske. Kanske var det något helt annat.

Jovisst: snart kan ni bli medlemmar här.

/Jessica

Världens mest sålda - världens mest lästa?

På tal om Agatha Christie. I mitt sökande efter titeln på boken som bytte namn (det var 2007 det gjordes i Sverige, btw) så hittar jag denna intressanta lista, över de mest sålda böckerna i världen.

Harry Potter på tolfte plats! Bara Greven av Montechristo på åttonde och Don Quijote på fjärde har sålt mer, i genren roman. Religiösa texter (Bibeln på första plats) och politiska (Quotations from Chairman Mao) samt "Scouting for Boys Handbook for instruction on good citizenship, part of the worldwide Scout movement", en ordbok och sådant som kanske kan betraktas som visdom, ligger först. Men sen... Intressant läsning, måste jag säga. Jag visste att Harry Potter sålde mycket, men inte så. Det är inte den samlade utgivningen heller, utan en av delarna. "And Then There Were None" kommer tätt efter den unge trollkarlen, på trettonde plats.

/Jessica

Jorden runt på sju dagar

Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!

Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!

Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."

Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.

Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).

Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!

Just nu

Just nu är det sådär igen att till och med bloggandet blir ett måste och jag känner mig lite vilsen i den delen av tillvaron som hör hit. Det är nämligen så att jag nu är singel. Sapere aude är en singelblogg. "S" som bara skrivit ett par gånger har meddelat att hon inte vill skriva mer, eller skriva här i alla fall. Mycket tråkigt, men förståeligt: Hon ville inte skriva i en bokblogg (ty hon läser sällan böcker) och hon tycker inte att detta är hennes blogg. Men det är ingen bokblogg, försökte jag. Den råkar bara handla mycket om böcker. Fast så kollar jag vad det är jag skriver om, och visst, det är ju nästan bara om sånt jag läst. Varför har det blivit så? Kanske för att det är ett av mina största intressen, kanske för att läsning är en ensam sysselsättning och då finns det behov av att prata av sig efteråt? Om än prata i den tystnad som tomma kommentarsfält är. Jag vet inte. Det är inte vad vi planerade, säger "S". Vad tanken var från början, har jag glömt. Och vad jag vill nu, vet jag inte riktigt.

Tror att jag ska ägna påsken åt att fundera på vad jag vill. Eftersom jag inte direkt läser böckerna först av alla - eller får recex - så faller bokrecensionerna ganska platt. Varför skulle någon läsa vad jag har att säga om Myrrha (som jag läser nu) tre veckor efter den stått omskriven ö v e r a l l t? Hellre då kanske när jag läser Huysmans Avgrunden från 1891. Den har jag dessutom en del att säga om. Men jag vill ju inte bara skriva om böcker-jag-läst-som-ingen-annan-läst. Hade blivit fasligt tomt här då (ty jag faller alltid för välskrivna rekomendationer). Inte heller kan jag fylla en blogg med mina adlibrisbeställningar. (Eller jo, det kan jag ju dessvärre, men det hör inte hit).

Om nu detta är en bokblogg så har jag just nu - sedan Twilight - nio obloggade böcker. Om det inte är en bokblogg är jag ju osäker på vad det är. Just nu ingenting. Spridda beskrivningar av husmöss, läskatter och skogspromenader är väl trevligt and all that, men det är inte nog. Det är inte vasst. Och vara trubbig har jag ingen lust med, då är jag hellre inte alls. Om det inte är så att jag skriver bara för mig? Jag har ingen aning om huruvida någon mer än ett par tre personer läser här. Finns någon därute? Kommentarerna ger ingen ledtråd, och någon räknare har vi - förlåt jag - inte. Jag är inte någon vass bloggare när det kommer till det tekniska, det marknadsmässiga. Jag är ingen Blondinbella, direkt. Men kanske kan jag komma med bra inlägg ändå?

Jag är ju hopplöst nördig och fastnar lätt i det jag gillar (Hallelujah är min favoritlåt, den har jag nio versioner av). Jag inbillar mig lätt att jag är populärkulturslampa, men kom igen: kräver inte det ett visst mått av förnyelse? Att jag - återigen - ser om Twin Peaks eller Buffy är inte direkt nytt. Mina bästa filmer är samma som i början av nittiotalet: Dirty Dancing och Det stora blå. Och när lyssnade jag senast på någon ny musik - självmant alltså? Det händer att jag lyssnar på radio, men sällan. Javisst kan jag skriva hyllningar till Magasinet Filter, till Fokus och till Tidningen Språk, men mest är jag fast i det invanda. Jag gillar Dn. Jag gillar Elle. Jag gillar Ordfront, Bang, Rodeo och Arena. Men jag läser dem inte med sådan frenesi att det skulle bli skarpa inlägg. Jag ser nästan aldrig på tv (jo på apparaten, men inte sådant som kommer via någon digitalbox), men nördar in mig i någon teveserie som jag följer med glupande aptit. Men jag kan aldrig skådisar, regissör eller citat.

Jag gillar fotografering, att resa, odla grönsker, baka bröd, mina katter, gå promenader, handla second hand; diskutera klimatförändringar, djurrätt, fackliga och solidaritetsfrågor och sjunga singstar. Jag har färgat håret sju gånger sedan mitten av december och pendlar upp och ner i vikt värre än Brittan. Jag önskar jag var långdistanslöpare, sydde mina egna kläder och målade fler tavlor. Jag önskar jag lagade mer mat och städade oftare. Jag önskar alla en bättre värld. Jag älskar att bo på landet och se hästar genom hallfönstret. Jag sover sällan länge på morgonen - men gärna en tupplur mitt på dagen. Jag dricker te, kaffe och helst glögg, men aldrig glögg i december. Detta är andra våren i mitt liv jag ser fram emot, men har älskat höstar sedan jag var liten. Jag älskar att bli skrämd: högsta berg-och-dal-banan, läskigaste filmen och bästa spökhistorien, men blir räddast av verkligheten vars fiktiva motsvarighet jag aldrig sett maken till. Jag är dålig på humor. Jag har en halv hyllmeter litteratur om häxkonst och önskar jag kunde spå i tarotkort. Jag har ständig tidsbrist och dåligt samvete.

Men av allt detta blir det inte ensamt någon bra blogg. Kanske krävs en kombo. Kanske krävs att jag faktiskt skriver om allt - eller om inget. Eller så krävs en ny sambo?

Till sist: Medan jag funderar så en glad påsk önskar jag er. Våga byta äggen mot annat. Prova scrambled tofu. På påskafton äter vi 6 miljoner ägg i timmen. Det är många plågade höns. Sedär, det hade kanske kunnat bli ett eget inlägg?

/Jessica

Postkollobeställning

När man en hel helg umgås med människor som gillar att läsa, så formligen regnar det intressanta boktips. En del antecknades, en del inte (tyvärr). Och nu har jag lagt en postkollobeställning på adlibris. I kombination med den jättefina goodiebagen, reabeställningen för bara några veckor sedan, och det stora antalet olästa finingar i hyllan, så är det kanske inte så smart. Kunde man tro. Men si, så många kloka människor det var på kollot. Till exempel Hans som tycker att köpstopp, det är ju dumt, iställt försöker han läsa varannan ny och varannan gammal. En idé jag genast köpte. Och därför tryckte "bekräfta beställning" utan dåligt samvete.

Nu ska jag ta med mig goodiebagen upp i sängen. Så mycket läsa orkar jag nog inte ikväll - men bläddra! Hm, kanske läser jag ändå något kapitel i Myrrha, jag är - trots varierande recentioner - väldigt nyfiken på den.

/Jessica

Åh vad roligt med bokkollo!

Hemma igen, i min ensamhet, lycklig och nöjd efter toppenfint bokkollo, där det, utöver att läsas diskuterades böcker och i princip allt annat som kan vara intressant att diskutera: popkultur, nittiotal, katter, namn, vegetarianism, och mycket mycket mer. Lite trött i ögat är jag nu och har parkerat mig framför Twin Peaks. För oj, vad vi pratade Twin Peaks vid det bord där jag satt. Ska strax fortsätta titta, men vill bara kostatera: alla borde åka på kollo! Att träffa likasinnade och helt ohämmat få diskutera på den allra nördigaste nivån, är ju fantastiskt. Massa bra böcker, massa bra människor och massa gott vin. Kan det bli bättre?

/Jessica

Ingen imperialism av min tid

Efter att ha försökt boka in några vänner på Twin Peaks-maraton i röda stugan (komplett med Douglasgranar, flanellskjortor/tweadkjolar, körsbärspaj och damn good coffee) men insett att det nog misslyckas - vi är nu framme i slutet av juni i almanackan utan att ha kunnat enas, och att ja, det är till stor del min kalender som är boven i dramat - är det inte utan ett förvånat hm jag läser följande i gårdagens* tidning: Sju av tio människor planerar hemmakvällar efter tv-programmen. Nio procent av männen är villiga att ändra tiden för sitt eget bröllop om det sammanfaller med VM-finalen i fotboll.

Jag konstaterar - utan att döma - att man styrs av olika saker. Själv har jag inte ens tv. Det var liksom ingen idé. Stor skärm där det visas nedladdat, köpt och hyrt däremot. Kollar ju gärna på tv, om jag får bestämma vad och när, själv. Konstaterar också att det tyder på galet dålig planering att först boka in den där vm-helgen. Det borde man väl veta - på ett ungefär långt i förväg? Är man tillräckligt intresserad för att byta dag kan man väl gå in på fifas (eller var det nu kan stå. JAG är inte intresserad nog för att veta) hemsida och kolla upp vilket år det är vm? Tycker jag.

I samma notis står att Nordiska museet ska undersöka svenskarnas nya folkliga traditioner och då särskilt de som skapas av tv. Melodifestivalen är en sådan sak. Hur påverkar melodifestivalen kläder, mat och umgänge med släkt och vänner? Det kan man svara på på deras hemsida. Att den engagerar är klart. Det ÄR ju det viktigaste under året, åtminstone verkar det så när man tar del av tidningarnas rapportering. Om just melodifestivalen och smak går diskussionens vågor höga hos Läser och funderar. Själv är jag inget fan. Tyckte det var mysigt när jag var yngre och det var en (1) kväll. Själva serieformatet gör att det är tröttsamt. Om det går att tävla i musik, däremot, det vet jag inte. Tycker bara inte det är intressant.

/Jessica

* Ja, gårdagens. Jag hinner inte ens läsa tidningen på rätt dag. Och alla som bokbloggar verkar läsa tusen böcker om dagen. Jag hinner inte ens blogga om de få jag läst (elva detta året). Till exempel The Sorrows of an american, som var så fin, så fin. Detta korta hinner jag i alla fall skriva om den: Läs!

EDIT: Jaha, efter flera minuters letande på Nordiska museets hemsida hittar jag frågeformuläret - och ser att den som inte tittar på melodifestivalen inte heller ska svara på frågorna. Så kollar du? Svara. Annars inte!

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Bokhyllan

Löjligt nöjd känner jag mig över att bokhyllan expanderats med 632 centimeter, vilket gör att, trots att böckerna nu får stå i singelrader, hela dryga två hyllplan - 158 centimeter - är tomma. Pocketsektionen har utökats markant, och en helt ny vägg har vikts åt tre rader hyllor. Vackra bokfyllda hyllor. För första gången har böcker på engelska fått en helt egen sektion. Böcker på engelska i svenskt pocketformat får dock stå kvar i pocketsektionen, än så länge. Pocketböckerna har länge stått uppdelade i läst och oläst, och så även nu. Sagor och poesi trängs på en hylla och skräck/Sci-fi/övernaturligt med Tolkien, King och Lewis som starkaste namnen ska få flytta på sig, till hyllan ovanför den engelska. Detta eftersom mycken engelsk litt är just om vampyrer och annat som hör till en annan värld, den skräckfyllda, lustfyllda. Trots att jag ogillar prylar i bokhyllan så flankeras de av mina actionfigurer från Tim Burtons Corpse Bride och samma Burtons Voodoo Girl från The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, en favorit!

Om frågan uppstår: Är hyllplanstillägget en plannering inför bokrean? så blir svaret: Antagligen inte. Ska hålla mig i korta tyglar i år. Hittills påtänkt är följande:

ELSIE, ROBERT:BALKAN BEAUTY BALKAN BLOOD
PETTERSON, PER:UT OCH STJÄLA HÄSTAR
KURKOV, ANDREJ:DÖDEN OCH PINGVINEN
RAGDE, ANNE B.:BERLINERPOPPLARNA
SJÓN:SKUGGA-BALDUR : EN FOLKSAGA
KELBY, SCOTT:DIGITALFOTOGRAFI
DAVIES, MARTIN:TROLLKARLENS TRAST
GOMBROWICZ, WITOLD:DE BESATTA

Nej, snarare var det ett redan uppköpt behov, och ett behov av luft och struktur.

Åh, på tal om luft: har ni sett att man kan välja Miljöfrakt för tio kronor när man beställer på AdLibris? Då klimatkompenserar de för frakten. Alla bäckar små, och så vidarer - så hur bra är inte det?

/Jessica

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica

Ah, en stund här och där

Mellan mötet och lunchen skapades en tidslucka som spenderades på Åhléns bokavdelning. Köp fyra pocket, batala för tre. Ja, tack!

Doris Lessing The Golden Notebook
Jennifer Weiner Goodnight Nobody
Andrew O´Hagan Be Near Me
Kate Mosse Labyrinth

Går in som skiljedomare i en cat fight. En sådan som faktiskt innehåller katter. Inte som den där nere, även om de morrar långt ner i halsen.



Både waterbucken och impalorna klarade sig.


 

Serengeti, soluppgång, tionde januari

Clouds and a sense of humour don´t mix

Helena, numera Bokhora undrar vad som läses i årstidslimbo. Årtidslimbo, javisst - fortfarande bara möjligt släcka lampan i trekvart innan den måste tändas igen, men med ett glitter i ljuset. Jag fruktar våren, till och med nu långt innan knoppar ens funderar på att brista. Gillar inte ljusets återkomst, så obarmhärtigt. Men har inte (konstigt nog) satt mitt läsande i perspektivet årstid. Inte i februari. Men så tittar jag min läslista:

* Därv av Tatiana Tolstaja; en skildring av ett Ryssland i en framtid efter någon ospecificerad katastrof då allt är förändrat och verkligen tillbaka i medeltiden, fast inte riktigt. Kyla, mörker, hunger.

* När änglar dör av Andreas Roman; skapelsen ur Satans perspektiv. I say no more, yet.

* Twilight av Stepahanie Meyer; om vampyrer i high school-miljö. Bara läst de första kapitlen men, mmm, verkar lovande (men vad är det med böcker innehållande gäng av välbärgade enstöringar? The Secret History och Special Topics in Calamity Physics är bara två exempel. Två böcker jag verkligen gillar, dock, så det verkar ju inte vara någon nackdel.) Twilight är dessutom en pennan-i-handen-bok. Fullt med oneliners, oh dem stryker jag ju gärna under.

Hm, jag noterar en trend. För att motarbeta ljusets och vårens ankomst söker jag mig till mörker, uppenbarligen. Låter logiskt. Just nu, när det är beckmörkt ute är det inte svårt att tro att det är vinter - ett bra tag till.

På tal om vinter ett bra tag till, och på tal om vampyrer, förresten: på planet visades 30 Days of Night. Shiiish, vicket skräp. Jag som är svag för vampyrfilmer och hade hört mycket gott om denna, såg fram emot fest, men måste avråda alla mina fellow skräck-älskare: se ej. Tunn, tunn, tunn med så dåligt slut. Nu gjorde väl inte formatet (pytteliten flygplansskärm och knastriga hörlurar) det mesta för filmen, men jag vågar påstå att den varit kass även om jag sett den på bio (eller hemma, vilket alltid är det allra bästa - ingen som pratar under filmen, plus min soffa!)

Nu ska jag återgå till mörkret!

/Jessica

Den där ansiktsboken, part 1859

Ha ha, jag älskar Facebook som på allvar kan få mig att fundera över:

1. The end of the world is coming. What animal do you take on your spaceship?
Koala
A type of bird
Dogs
Mythical animals through the preservation of literature
A type of fish
Monkeys

Vilken fransk filosof jag blev? Nä, si det fick jag inte veta, ty jag vägrade skicka till 20 vänner. Summa summarum: jag hatar Facebook som på allvar får mig att slösa bort så mycket tid på trams.

/J

Och förresten. Visst är det mycket som måste sägas, mer som sägs, men till vilken nytta när det faller tyst ner i grön mossa täckt av damm, av snö, av regn, av tristess. Av ångande skogsdofter, mottaget endast av Vildvittran, Mårran av barnet som bor under trappan. Ord och bokstäver ner i myllan, meningen trampas ner av civilisationen. Vad är det för mening? Skrika högst, viska tystast, artikulera klarast. Om det bara är för en, ge mig avsikt.

/J

Tiden

I inlägget nedan skriver jag att det är tre veckor sedan vi kom hem. Det stämmer inte, upplyser min man mig om - det är bara drygt två. Tiden känns längre när allt är som vanligt. Men tiden borta? Trettiotre dagar i främmande land, eller länder som här var fallet. En månad som flög förbi, samtidigt som det fanns dagar där trettio mil på obefintliga vägar skulle tillryggaläggas: där kröp både tiden och vi, rent fysiskt men inte inte bokstavligt, fram.

Och så ibland detta:

En timme som flög fram, men som kommer stanna längre än de flesta andra timmar.

/Jessica

Stealing your attention

Stjäl några minuter av lunchen. Lika mycket för att göra motsvarigheten här till att dra det första strecket på en orörd canvas: att sätta igång, att besudla, att signalera uppror och nystart. Alltså - för min egen del. Men också för att kommunicera, trots att det blir kort och fragmentariskt.

* Vi är tillbaka från Afrika sedan tre veckor. Mer om resan kanske kommer. Den kan sammanfattas på flera sätt, men ord som omvälvande, annorlunda, slitsam, rolig och fantastisk tror jag måste till. Vi lyckades missa striderna i Kenya med två dagar; den 24 december lämnade vi Kenya och åkte in i Uganda. Sedan skulle vi, var det menat, åkt tillbaka till Kenya den 2 januari. Det gick inte, och vi fick flyga över till Tanzania. I Uganda väntade dock ett ebolautbrott på att sätta klorna i oss. Skrämmande. Djuren då, själva syftet med resan? Gorillorna i Rwanda (vackraste landet) var... fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på det mötet. Mäktigt. Serengeti, Nakuru, Tarangire och Ngorongoro bjöd på djurliv i olika skepnad. Sitter som bäst, på kvällarna, och går igenom de nästan femtusen bilderna. Kan konstatera att zebror och giraffer är jäkligt snygga djur, och att bufflar gör sig enormt bra på bild. Lejon och noshörningar kan man bara inte misslyckas med. Impalor är svårare, de måste nästan jagas av ett lejon (jo, sådan bild finns) för att de ska bli bra på bild. Geparder och leoparder är kräsna och svårsedda. Prickarna kanske är bevis nog? Elefanter då: massor (massor!) av bilder. Häftiga djur. Noshörningar svårfotograferade. Man vill ha lite action... Vilket hyenor bjöd på - både på bild och nattetid i tältlägret! Återkommer kanske, och kanske med bilder.

* Läsfronten: har, på grund av resande med andra inslag än sofflock, legat lite lågt på läsfronten. Älskade Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, gillade mycket The Echo Maker av Richard Powers. Tyckte massor om Happy Sally av Sara Stridsberg. Och det är nog det. Har en känsla av att jag glömt någon, hm, få se om det klarnar, och lover inga recentioner av dem jag läste under resan, mer än: om ni inte läst de ovan nämnda - gör det!

Läser just nu Därv av Tatiana Tolstaja - och trots att den skiljer sig från det mesta jag läst (jag måste erkänna att jag såg och gillade vad jag såg, innan jag ens läst vad den handlade om) så känns även den som en fullträff. Jag tror inte jag blivit mindre kräsen - snarare att jag är bättre på att välja ut!

* Två happenings i vår jag lääääängtar till: Bokkollo och Nick Cave på Cirkus. Ah! Jag är så lycligt lottad!

* Vädret. Är det detta vi måste leva med nu? En dags snö, resten regn och slask. Om ens det - idag är det vårkänsla, vårljus, i stockholmsluften. Galet.

Så, några rader från mig: hej, det är kul att vara här igen (även om jag gärna varit kvar i Afrika ett tag till. Röd jord, stekande värme, djurliv och salta bad går inte av för hackor. Måndagar på jobbet är inte fullt så intressant.)

Bokslut

Året är inte än till ända. Jag är dock på väg bort: i morgon lyfter planet som tar mig och mannen till Nairobi. Efter några dagar där åker vi - i grupp med andra - in i Uganda. Därifrån till Rwanda och bergsgorillor. En dröm, som - hoppas, hoppas, man kan inte vara säker, det är vilda djur de kan vara osynliga - går i uppfyllelse. En timme med de mäktigaste djuren. Efter fyra dagar tillbaka in i Kenya - Nairobi igen, sedan Arusha och Masai Mara. Ännu mera djur, men ännu inte slut. Från Masai Mara vidare in i Tanzania och Serengeti, sedan Ngorogorokratern. Därefter lång bilfärd genom landet, till storstad; Dar es Salaam. Förja över till Zanzibar för några dagars kontemplation innan det är dags att åka hem.

Varje enskild plats på resan osar av mystik, spänning och fantastiskt skådespeleri. Människor och andra djur. Sova under stjärnorna, höra elefanter trumpeta och lejon ryta. Jag är bortskämd och tacksam. Ödmjuk och förväntansfull. Om en dryg månad tillbaka - här. Till dess: God Jul, må 2008 fylla er med tacksamheet och spänning, kärlek och underbara stunder!

/Jessica

Stars Hollow på svenska, socker och Twin Peaks

Jag glömde att det var lucia igår. När jag kom till jobbet var alla kollegorna i foajén, och min första tanke var: "Ånej, jobbigt. Brandövning." Men det var det inte - det var jag som missat tåget. För att kompensera bestämde vi oss för att julmysa hemma. Först svängde vi inom elgiganten för att köpa reseadapter, och där fanns bästa julklappen: Twin Peaks-boxen. Äntligen! Lite lyckligare (jag har aldrig hävdat att man inte kan konsumera sig till lycka, bara att det inte är ett säkert, eller enda, sättet) åkte vi hemåt.

Väl hemma var det så dags att inhandla julmysattriraljer: clementiner, choklad, tomtegröt, glögg. Vilken tur att vi beslutade oss att svänga inom "centrum" ty hela storgatan var avstängd, marschallerna lyste, barn sjöng. Lions sålde kulkärvar, en skolklass sålde glögg och pepparkakor. Och från skyn dansade stjärnor, den smältbara varianten. Kort sagt: Järna hade förvandlats till Stars Hollow!

Eftersom jag - dessutom, gårdagen har ju fantasiskimmer - på förmiddagen hade blivit stajlad* av en riktig stylist* för en fotografering så var jag snyggaste någonsin: fint hår, fint rouge, fint allting. Sen att jag hamnade i sockercoma och somnade innan första avsnittet av Twin Peaks, ett avsnitt jag kan varenda vändning och replik av, var slut, det är en annan historia.

/Jessica

*Stylad? Stajlist?

Bröd och böcker, ett tydligt samband

Jag läser inga böcker, för närvarande. En obegriplig trötthet har lagt band på allt. Läser jag en sida vaknar jag när boken trillar ner på golvet. På morgonen är det bara tidningen som får utrymme på tåget - och på tåget hem lite musik, ingen bok. Allt det startrapporterats om de senaste veckorna ligger fortfarande påbörjat men outläst. En del bara en liten bit in (Fågeln som vrider upp världen) en del bara ett par sidor kvar (Tärningsspelaren). En del har jag nu passerat halva (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och Fantomerna). En del samlar damm (Allt) och en del bläddras det bara i med ambitionen att snart så (East Africa). Jag orkar inte. Och jag gör inget annat heller vad det verkar. går på tomgång, halvfart, sirapstempo. Trött, trött, trött.

Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.

Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.

Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.

Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!

Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.

/Jessica

"Ibland – ofta – är jag övertygad om att hela världen håller på att förvandlas till High Chaparall och att jag är den ende som förbannats med oförmågan att inte se."

Läser ni Jonas Thentes blogg? Inte? Ni borde!

/Jessica

Snöbollseffekt och årets enda julklappar!

Vanligtvis är det jag som gör beställningarna på Adlibris. Min man läser böcker, men köper dem sällan JAg desto oftare. Sedan min lilla överenskommelse med mig själv att inte köpa en enda bok förrän jag läst etthundra av mina olästa har jag övertalat A att köpa mig en. Tills igår då jag på Akademibokhandeln stod med stjärnögon och plockade. Och idag när jag fortfarande har känslan från igår i fingertopparna. Men denna gången gjorde vi adlibrisbeställningen tillsammans. Därför ser den lite annorlunda ut än vanligen. De två översta är mina*, de därefeter hans. De följande våra. Visst är det bra?

PESSL, MARISHA:SPECIAL TOPICS IN CALAMITY PHYSICS
HILL, JOE:HEART-SHAPED BOX
KEHLMANN, DANIEL:VÄRLDENS MÅTT
MONTEFIORE, SIMON SEBAG:DEN UNGE STALIN
THÅSTRÖM, JOAKIM:THÅSTRÖM TXTR : 1977-2007
BERANBAUM, ROSE LEVY:BREAD BIBLE
MOSKOWITZ, ISA CHAN:VEGAN CUPCAKES TAKE OVER THE WORLD
KLEIN, NAOMI:CHOCKDOKTRINEN
LYNAS, MARK:OVÄDER
LÖVIN, ISABELLA:TYST HAV : JAKTEN PÅ DEN SISTA MATFISKEN

*naturligtvis är det inte i ägandets bemärkelse mina-hans-våra, bara i beställningsögonblicket. Alla böcker i bokhyllan är väl... eh nä, de flesta är nog mina. Äsch, jag hoppas de aldrig någonsin ska behöva bli uppdelade, våra böcker.

/Jessica

Det enklaste brödet

Jag hade helt glömt hur otroligt tillfedsställande det är att baka ett bra bröd. Jag har kört på två samma recept i minst tio år - ett sconesrecept från min hemkunskapsbok (!) och ett "Gurus oknådade" som jag fick sommaren 1996. Ett tag bakade jag Gurus flera gånger i veckan men i lägenheten funkade det av någon anledning inte. Brödet blev alltid platt och styvt och ganska äckligt. Måste bero på att jag inte trivdes, eller något. Idag steg jag i alla fall upp tidigt med ambitionen: baka bröd. Hade inte riktigt bestämt vilket av alla de goda i min nya brödbok jag skulle välja. Alla verkade så krångliga, och jag ville bara ha ett enkelt, gott rustikt bröd. Så jag provade Gurus, trots alla misslyckade gånger jag bakat det. Men i stället för att låta det vara oknådat - vilket jag till nu tyckt varit den främsta poängen - så knådade jag det länge och väl, och sista gången lät jag det jäsa i min nya fina jäskorg från Saltå Kvarn. Detta medföljde att jag inte gräddade i en form, vilket jag brukar. Eller brukade, kanske jag ska säga. Brödet blev fantastiskt! Nästa gång ska jag ta i mindre honung och kanske salta lite på toppen, men för övrigt göra precis som idag:

Gurus (o-)knådade
8 dl mjöl
1/2 pkt jäst
4 dl lillfingervarmt vatten
1 msk salt
1 klick honung
rosmarin eler anis och fänkål, en nypa eller två
linfrön, kanske två matskedar

1. Smula jästen
2. Häll i hälften av vattnet och honung. Rör till allt löst sig.
3. Häll i resten av vattnet.
4. Häll i kryddor, salt, linförn och hälften av mjölet. Rör om.
5. Häll i resten av mjölet, rör om.
6. Lägg över bakduk. Jäs i 1 och 1/2 timme.
7. Häll ut på mjölat bakbord. Knåda ordentligt, häll på så mycket mjöl som behövs för att göra degen hanterlig. Häll degen i en jäskorg (eller vad du vill/brukar använda). Jäs i 1/2 timme.
8. Sätt in en långpana längst ner i ugnen. Sätt ugnen på 275 grader. Pensla brödet med vatten. Slå en kopp vatten i långpannan och sätt in brödet. Sänk till 250 grader.
9. Efter 15 minuter, sänk till 150 grader, grädda 45-50 minuter till.

Se där - så enkelt kan det vara.

Framgången inspirerade mig så mycket att jag ändå gav mig på att dels sätta en rågsurdeg och dels baka ett dinkelgrötbröd. Skålen med surdeg står nu i kakelugnens hylla, där det blir varmt när det eldas (vilket jag naturligtvis gör). Den andra, roliga, bubbliga degen står, rinnig och lös - och som sagt bubblande - på en första jäsning. Ska bli intressant att se om dessa projekt kommer fungera. Om de gör det, kommer jag sannolikt prova göra vildjäst av aprikos. Mest för att det verkar så osannolikt krångligt, och jag inte har en aning om vad det ska vara bra för. Men det ska jag snart ta reda på.

/Jessica

Saffranste. Världens godaste. Hittade i Norrköping. Ger mig vällust. Plus att saffran är sånt vackert ord.

/Jessica

I got the bread but not the butter

Det hela började egentligen i lördags. Eller möjligen förra tisdagen. Jag har i alla fall under en tid haft ett stort sug efter brödbak. Brödbloggarna verkar dock göra allt så krångligt. Vanligt enkelt gott, bröd är det jag är ute efter. Ursprungligt; seg skorpa, ljummet inre. Kanske lite salt på, men inte kryddigt. Ungefär som som det H bjöd på i lördags, till I:s soppa. Det perfekta brödet. Min enda kokbok om just bröd är dock oerhört oinspirerande. Som en hemkunskapsbok difinitivt skriven innan brödet kom in i folks liv på annat sätt än 6 till 8 skivor om dagen.

Så när jag var på väg hem idag och insåg att jag nog hade femtion minuter över så gick jag in i Akademibokhandeln. Bara för att liksom titta efter. Det var länge sedan nu, jag har hållit mig bra sedan jag initierade mitt projekt, läsa hundra av mina olästa innan jag köper en ny bok. Har visserligen övertalat, övertygat A en gång, att köpa mig Water for elephants, men det var av yttersta måste.

Jag hann bara in innan jag såg: Åh den! Och åh, den! Strök med handen, mindes plötsligt att jag ville ha. Gick fram till reseguidehyllan och hittade, åh den! Plockade åt mig ett exemplar av Lonely Planets East Africa, som faktiskt handlar om alla de länder jag åker till om tre veckor: Kenya, Uganda, Rwanda, Tanzania.

Men det var ju en brödbok jag var ute efter! Hittade Brödälskare - En inspirationsbok för hemmabagare av Henrik Francke och den såg ut att vara exakt vad jag letat efter. På väg mot kassan såg jag Klimatsmart. Din guide till en miljövänligare vardag av Mikael Persson, Bodil Sjöström och Per Johnsson. Och eftersom jag har så galet dåligt samvete över nämnda resa (en thailandsresa släpper ut 6 ton koldioxid per resenär. Det är lika mycket som genomsnittssvensken släpper ut på ett år. Min resa är på ett ungefär lika lång. Om vi ska ha ett hållbart samhälle måste alla minska de årliga utsläppen till mellan ett och två ton. Det är inte lite som måste göras, och brödbak är en del, men inte på långa vägar nog) så nappade jag åt mig den också.

Väl i kassan säger biträdet att det var köp fyra betala för tre. Eftersom jag då hade varit inne i affären nästan alla de minutrar jag hade till godo innan tåget gick så var nu goda råd dyra. Men så låg den där. Min enda julklappsönskan (som varit vansinnig att få i julklapp - 740 sidor inbunden bok passar inte på safari): Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen. Tung kasse, lättad plånbok, lätta steg. Jag hann med tåget.

På vägen mot huset svängde vi in på Saltå Kvarn och köpte en tiokilossäck av deras mjöl (det har jag lärt mig av brödbloggarna är ett bra köp) och dessutom deras fantastiskt goda torkade, osvavlade aprikoser, en påse dinkelflingor och en jäskorg. Nu sitter jag med godaste lusse-teet och bläddrar i mina böcker och drömmer om morgondagens brödbak. Lycka.

/Jessica

Åh, lilla musen som slank ur dödens käftar hade inte lika tur i nattens kranka sken. I morse låg den sönderlekt på vardagsrumsmattan, och katten - hushållstigern - låg förnöjsamt, stolt, en bit bort.

På den här fantastiska sidan lär jag mig att möss inte gillar enris. Dagens pyssel blir att plocka ris att lägga i tygpåsar. Som lavendelkuddar. Förhoppningsvis håller det våra små vänner borta.

Eh, ja. Granbilden var ju inte i helt rätt läge. Orkar/hinner inte ändra. Det är okej ändå va?

/J

Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Jag försökte mig ju på något nytt igår: ta det lugnt, slappa, softa, kalla det vad du vill. Jag har hört att det inte är så ovanligt, att det finns de som gör det regelbundet. Under pågående process var det helt okej, men sen. När hjärnan fick fritt spelrum igen, då brakade det lös. Alla viktiga grejer jag borde tänkt, sagt och gjort igår komprimerades ihop till en boll med sprängkraft att hålla mig vaken i natt. Så nu känner jag mig allmänt låg, trött och fortfarande ganska sunkig. Kommer inte göra om det, microslappning blir megastress.

/Jessica

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

Angel, Angel, Down We Go Together

Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?

Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.

/Jessica

Helpdesk på medeltiden

Via Spectatia hittade jag den här. Se där, bokrelaterat fredagsfniss!

/Jessica