Packa pappas kappsäck?

I flera månader har bokbloggarna klagat över det gigantiska problemet "vilka böcker ska jag välja när jag åker på solsemester/till landet/till stranden". Jag har nickat igenkännande och varit ganska tacksam över att denna sommaren bara inbegriper kortare utflykter, på max några dagar.

Men, mina barn, nu ska ni få höra: Vi ska renovera. Om några veckor kommer en snickare och en målare hit. Det betyder att alla böcker (och andra mindre viktiga tingestar som, oh allt annat i huset) måste packas i lådor. När jag som bäst lade ännu en bok på högen (som i den gigantiska högen med böcker som ABSOLUT inte får packas ner för då kommer jag GÅ UNDER) sa A:

- Tänk på att det tar ett tag innan vi kan packa upp dem också.

Nu räknar jag (kanske i överkant) med att inte se mina raringar på två månader. Hur är det ens möjligt att välja? Det där lilla problemet att vi inte har någonstans att bo under den vecka de målar golven känns som ett litet problem i sammanhanget. Två månader: vet ni hur lång tid det är? vet ni hur många valmöjligheter jag måste ha? vet ni hur många humörsvängningar och likaledes genresvängningar det kan hinnas med på två månader? Massor. Suck.

En fördel med detta (förutom den uppenbara, nyrenoverat hem) är att bokhyllan gås igenom ner till minsta titel. Det går ju inte bara att lägga böckerna i kartonger, utan jag måste naturligtvis kolla varje bok. Spontanshoppare som jag är, med den lilla ovanan att köpa många fler än jag läser (fast alltid med ambitionen att läsa precis varenda bok, något annat vore knasigt) så har jag en hel del spännande alster i hyllan. Och sorteringen gör säkert att fler av dem jag kanske inte skulle valt annars (eftersom det senast köpta alltid är det mest intressanta - tills en ny batch kommer innanför dörren) hamnar i högen. Jo, en genomgång är nog bra. Men huvva, vad gör jag om jag drabbas av omläsningscravings? Eller bara måste läsa Moby Dick, eller någon av dem som hamnat i lådor. Jag gissar jag får ge mig till tåls. Den som väntar på något gott, inte sant. Och kära återseenden lär det bli. Jodå.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Ombyte förnöjer?

Oh, spännande, ny layout. Vad tycks? Ja, nej, indifferent?

Jag önskar naturligtvis att jag hade vetat hur man gjorde för att skapa något helt unikt, men nej. Min talang ligger inte i koden.

På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Jag har varit ute och slagit gräs med lie. Känner mig som universums härskare:
- Mwohahaha, come to me ye little weed scum, I will destroy you all!

Ni hör avgrundstonen, no? Visade sig att the little weed scum var starkare än jag trodde och slog tillbaka: brännässlor och tistlar. Till sin hjälp hade de också en flock broms. Men det var inte förrän lien själv vände sig emot mig och högg mig i benet som jag gav upp. Aj. Plåster nu. Och salubrin.

Henry, Charles & Camilla, Bunny och de andra skulle aldrig förnedra sig på detta sätt. Skulle de bege sig ut i solen med en bok och en flaska hemgjord flädersaft? Ja, det tror jag.

Ps. Jag tog en gruvlig hämnd på nässlorna. Stampade på dem och skrek gällt. That ought to do it.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Om du ska läsa Denise Mina, glöm för all del inte skämskudden.

Jo, jag läser fortfarande Blodsarv. Nu enbart på grund av de allt mer makabra citaten:

Citat ett: "När dörren till hans rum öppnades möttes hon av en lockande doft, en blandning av tung, söt talg och citron - en koncentrerad lukt av stora, smutsiga karlar."

Citat två: "Armarna var för magra och bröstet var täckt av svarta lockiga hårtofsar, formade till ett stiligt T vars skaft försvann ner innanför byxlinningen. Bröstvårtorna var mörkrosa och håret strålade ut från dem som ögonfransar så att bröstet liknade ett häpet ansikte"

Citat tre: "Han såg rakt fram, just då med tankarna på annat håll och omedveten om henne, och vältrade runt saliv med tungan. Ljudet värmde i hennes mage."

Okej. Exakt hur tänkte man här?

Citat ett: hur faen luktar det egentligen? Och "lockande" doft? Uuuuurk.

Citat två: Detta är alltså hur Denise Mina besriver någon som ska föreställa attraktiv. Jag vrider mig i skrattspasmer, bakom min skämskudde. Herregud.

Citat tre: Eh? Urk?

Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...

På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.

Solenergi

Hade precis skrivit ett så jäkla gnälligt inlägg om semsterlängtan och yadda yadda, men så mindes jag ju att faktiskt allt är ju så himla bra. För bövelen: slentrianklag är sämsta nånsin. Så för er som ev hann läsa: jag tar tillbaka! Raderat och borta!

Ha en fantastisk dag!

Jag skulle vilja bli riktigt, riktigt rädd, i sommarnatten. Och uppmanar härmed er att ge mig era allra mest blodisande boktips. Nagelbitartips där man blir "inte våga ta djupa andetag för då röjer jag mig"-rädd. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Jag är nämligen rädd (!) att jag blivit lite avtrubbad.

That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die.

Hm, jag hittade ju på ett sånt bra ord på kombon lunch och blogg. Bloggande på lunchen alltså. Nå, det som så mycket annat är bortglömt.

Idag har jag tre finfina pendlingsiaktagelser. Eller fyra förresten, en generell också: jag tror att människorna nu äntligen börjar slappna av och att det illustreras genom det massiva pendlarläsandet. Idag var det alldeles tyst på vagnen, inget mobilprat, bara boksidor som vändes med oregelbundna mellanrum. Jag antar att det är annorlunda om man tar turisttågen, men pendeln vid halv åtta från landet mot stan var en oas.

Jag försöker fylla ett kunskapsglapp och läser en antologi: H.P Lovecraft and others; Tales of the Cthulhu Mythos. Åh, slemmiga vingbeklädda monster och dyrkare av desamma. Passande nog råkade jag se Nightmares and Dreamscapes-avsnittet Crouch End igår, baserat på en novell som ursprungligen publicerades i New Tales of the Cthulhu Mythos . Ren slump, inte desto mindre välkommet.

Trots att jag tidigare beskrivit den här sommarens litterära urvalsmetod (bokens gram får bestämma, snarare än något annat) så är sommaren alltid vikt åt skräck. Men kanske hellre på teve än i bokform? Kombon splatterskräck i agustinatt och utedass är oslagbar, nästan mer än man kan klara. Tack och lov tillbringas denna sommaren med inomhustoalett.

- Men hallå, du tappar ju tråden. Vad var det egentligen du ville? Vad är de andra tre iaktagelserna?
- Åh, förlåt.

Jo:

Dam i sextioårsåldern iklädd långkjol, knytblus och med håret i en knut à la Selma läsande David Eddings (kunde tyvärr inte klura ut titeln) med en sällan skådad iver.

Kvinna i 40-årsåldern iförd vit skjorta och kostymbrallor i svart som läste Mötley Crües biografi.

Och så slutligen en helt vanlig farbror i beiga byxor och vindtygsjacka som satt och småfnissade till Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du.

Åh, bästa bokiaktagelserna hittills, tror jag bestämt. Och tänk ändå vad jag missade, på väg kanhända mot R´lyeh.

Innan sista jobbveckan ens påbörjats nallar jag av semesterläshögen. Har valt sommarlitt enkom utifrån aspekten "för tung för att släpa på pendeln", redan valt dem för dess läsvänlighet har jag naturligtvis gjort tidigare, ergo: jag gick inte in i bokhandeln och tjöt "ge mig det tyngsta".

Carsten Jenssens Vi, de drunknade har blivit stående i hyllan sedan ankomst, sedan den la ankar utanför min bokhylla. Men igår: jag insåg att väntan redan varit för lång. Med juliregnet piskande mot rutan och en eld flammande i öppna spisen tog jag katten i famnen och sa: du är skeppskatt. Lydigt la hon sig på magen och spann medan jag bröt upp boken och inledde en saltstänkt resa. Och ah! åh! oh! Aj, aj, aj vad ont den gör och aj aj kapten, jag kommer läsa om så ögonen ska blöda och det struntar väl jag i om semestern börjat: kalla det myteri om ni vill. Jag är beredd på allt: plankan, kölhalning. Det är värt det, verkar det som. Utförligare rapport kommer när fler sjömil tillryggalagts.

Ps. Nästa gång kommer jag nog hålla mig ifrån sjötermer, ty detta är nog alla jag har ens ett hum om. Barbord också, men nu är det slut!

Kvartalsrapport, vad är detta, revisorsbloggen?

Nytt kvartal betyder kvartalsrapport och jag tittar i min läslista och undrar: var är alla böcker? Jisses så få det blivit, men OJ vad mycket bra. Det har ju nästan bara blivit små kärleksbomber senaste tiden. Jag skriver sonika allt** jag läst och betygsätter med kärlek, nja och håll er borta. Kanske inte så informativt, men hey - här är det jag som bestämmer vad som gångbart är.

Kronologiskt i alla fall, april, maj och juni.

* Rebecca - Daphne Du Maurier (kärlek)
* The Vanishing - Bentley Little (nja plus)
* Bellefleur - Joyce Carol Oates (oj så mycket kärlek)
* Koyoto och fjärilarna - Lennart Ramberg (håll er borta)
* The Wasp Factory - Iain Banks (nja plus)
* Ut och stjäla hästar - Per Pettersson (åh, kärlek)
* No one belongs here more than you - Miranda July (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Fjärilen från Tibet - CJ Håkansson (håll er borta)
* The Road - Cormac McCarthy (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Reglerna - Sara Mannheimer (måste läsa igen. Vacklar mellan kärlek och håll er borta)
* Människohamn - John Ajvide Lindqvist (oceaner av kärlek)
* Case Histories - Kate Atkinson (kärlek)
* Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björn Sortland (åh, kärlek)

Åh! Ett finfint läsekvartal, och ett kvartal som varit finfint på alla andra sätt också. Nya vänner och mycket bus. Ibland är det finfint att vara jag.

** Skönlitt och färdigläst. Ovanligt många har lämnats åt sitt öda halvlästa, de ligger här omkring mig och undrar: varför inte jag? Tender is the night, Shantaram, Something Wicked This Way Comes... Jag stryker över ryggen och lugnar: snart är det er tid.

Atmospheric Disturbances

Tänk dig att du kommer hem en dag och din älskade är där, och allt verkar precis som vanligt. Men ändå inte: hon ser ut som din älskade, hon rör sig som din älskade, hon pratar som din älskade. Men ändå: du är övertygad om att det inte är hon. Inte bara övertygad - du vet att det inte är hon.

Två böcker på detta tema har jag läst på kort tid: i vintras, i Afrika, läste jag Richard Powers The Echo Maker om en man som drabbas av capgras syndrom, vilket är vad detta tillstånd, att man är övertygad om att en nära vän eller släkting är ersatt av en bedragare, heter. En faschinerande bok om psykologi och livet och uppgivenhet. Margret Atwood jämför den med The Wizard of Oz.

Rivka Galchens Atmospheric Disturbances är en helt annan bok. En dag vaknar Leo Leibenstein på soffan av att hans fru, Rema, kommer hem, bara för att upptäcka att det inte är hans fru. Det är en doppelgänger, en dubbelgångare, eller en simulacrum som Leo benämner henne. Leo är psykolog och en av hans patienter, Harvey, försvinner. Två händelser som kanske, men kanske inte, hör ihop. Läsaren tas med på en vindlande resa - både geografiskt och språligt - på jakt efter den sanna Rema, den riktiga. Som dricket te långsamt genom att doppa fingret i vätskan och slicka av dropparna, som har rågfärgat hår vilket luktar gräs, som inte gillar hundar, som har en ljusblå kappa med för stora knappar. Som har hemligheter vilka viks upp som små papperslappar.

Det är en skröna, boken, med ett tydligt tilltal direkt till läsaren. Leos tankar är dem vi får följa och de är så fina. Jag fnissar på tåget, jag stryker under. Vindlande vändningar! Atmospheric Disturbances håller, nästan, hela vägen. På väg mot de sista tio sidorna blir den lite för märklig att hänga med i, och slutet knyts fint, men något snöpligt, ihop.

Och titeln då? Ja, en inte obetydlig roll spelas av the Royal Academy of Meterology och den mystiske Dr Tzvi Gan-Chen. Väderfenomen som vapen, och förmågan att kontrollera vädret (i motsats till att bara förutspå det alltså) är bara några av de märkligheter läsaren presenteras för. Allt i ett finurlight halvvetenskapligt skimmer. Me like!

Detta är en bok med massa språk och ganska mycket stämning. En del av mig bryr mig verkligen om utifall Leo ska hitta den rätta Rema, medan en annan del av mig bara vill ha alla vackra vändningar.

Lyssna: "She set boil to the teakettle, whose sound I had already, so quickly, become familiar with, although it was an electric teakettle, so instead of a certain trembling there´s a more cavernous gentle rumbling sound, and one waits expectantly for the understated click that means the thermostat has been thrown and the water is boiled, though eletric-teakettled water is never hot enough for me, never as hot as from boiling on the stove, though I know that it´s impossible that it´s not hot enough, I know that all boiled water should be, barring major atmospheric differences, equally hot."

Eller på det lite mer lågmälda: I´d thought you didn´t even love her that much anymore, some part of me taunted. Some parts of me are so mean.

Eller:

"What did you say?" someone said maybe to me.
"Nothing," I said to almost no one.