Storm i ett vattenglas

Om någon, mot förmodan, skulle titta in här med jämna mellanrum för att se om det skrivits något nytt så blir den personen oftast besviken. Och detta är ett blogginlägg om bloggande. Om mitt bloggande, för att vara exakt. Det kanske inte var min grej, riktigt det här. Jag kanske är mer av en lyssnare, en läsare? I alla fall när det kommer till det här fenomenet. För ett fenomen är det. De stormar som rörs upp i bloggosfären är begränsade. (Eller i alla fall i delar av bloggosfären. Eller i en av den, jag är övertygad om att det finns flera. Små världar där man känner sig trygg. Kompisar som man aldrig träffat men som man känner sig trygg med. Ibland kommer det besökare från andra bloggosfärer, och ibland råkar man klicka på en sida där man inte varit förut. Ibland blir de nya besöken trevliga, man återkommer. Oftast inte. Så är det för mig i alla fall.). De stormar som rörs upp är ganska små, men upprörda. Kommentarerna haglar, samma kommentatörer, samma mottagare. Hur många är som jag - tysta åskådare?

Ah, är inte säker på att jag gör mig förstådd. Jag ska ta sommarlov, fundera på om detta är något för mig. I så fall ska jag lägga upp bloggen på alla sajter, portaler och liknande som gör att den syns. Och kommentera. Och så klart skriva.

Om jag inte kan vara delaktig ska jag inte vara med alls. Bloggläsandet blir tröttsamt, begränsande. Vissa fantastiska sidor kommer jag återgå till, andra kommer jag överge helt. Jag tror jag begränsar mina intryck genom att låta dem sorteras och silas genom ett antal bloggare. Jag vill ta ställning först, bilda mig en egen uppfattning, oberoende av vad andra skrivit. Så har det inte varit under den sista tiden. Och som sagt - de stormar som rörs upp är i ett vattenglas.

Solen skiner utanför fönstret. Jag ska gå ut i den världen nu. Tillbaka i augusti. Eller inte. Röd stuga utan varken teve eller internet lockar. Barfota i gräset. Mina egna tankar, oventilerade.

Skulle vilja rekomendera fler att göra så, men det avhåller jag mig från. Stormarna fortsätter. I lugn förvissning kan jag - om jag anstränger mig - hela sommaren höra skvalpet i vattenglasen, i fjärran.

Må gott. Och gå barfota ibland.

//J

Minusgrader i helvetet?

Kommer på att det enda som är mer osannolikt än att jag ska vara engagerad i fotbolls-vm är att jag ska blogga om det. Vilket jag ju nu gjort. Heh.

/J

Masspsykos?

All right. De som känner mig tror att jag bluffar. Själv tror jag knappt att det är sant. Jag har länge hoppats på att det ska infinna sig, men inte trott att det skulle göra det. Fotbollshysterin. Hos mig. Galet. Missade första halvlek igår för att jag satt på ett plan, och var uppriktigt besviken över det. Bad taxichaufören ratta in sporten (jag vet, jag åkte med den enda i hela Sverige som inte tillskansade sig fotbollen på ett eller annat sätt), i stället spelades Imperiet när jag steg in. Vilken annan dag som helst hade det varit helt perfekt. Å nu ba: Eh, fotboll tack! Bitte.

Stockholm från luften var en öde stad. Några stackars bilar som verkade förflytta sig snabbare än vanligt. Stockholm de sista minutrarna av första halvlek var tom. Taxin åkte genom öde gator. Rålambshovsparken knökfull, som ett ensamt undantag. Men i samma ögonblick som det blev paus trängdes folket på gatorna. Det var en mystisk spänd stämning: det kändes ända in i taxin.

Jag gled ner i soffan, bakom det ölburksfyllda bordet i samma sekund som andra halvleken tog sin början.

Sheisse.

Det var ångest. Jag trodde inte det skulle gå. Jag gav nästan upp.

Men så: Jaaaaaaaa! Jag skrek rakt ut. Och förvånade alla. Kanske mest mig själv.

Hey! VM är ju kul!

/J

060606

Jag vet att det skämtats om detta till förbannelse (hehe) men det händer ju bara en gång per millenie, så ok. Ville bara nämna det mest självklara middagsvalet, dagen till ära: wokad Seitan. Mohahahahaha!

/J

J vs barn: 1-0

Står i köket och studerar tre barn i den uppskattade åldern 4-6 år. De befinner sig på den angränsande gården och jag ser på dem att de har något fuffens för sig. Mycket riktigt: plötsligt sticker den äldsta flickan in armen och med ett ljudligt "Hoppsan" slänger hon in något på gården. Sedan börjar hon mödosamt klättra äver det ganska höga staketet. Jag går ut på gården och säger till henne att hon inte behöver klättra, jag räcker henne det hon tappat i stället.


När jag vänder mig om för att gå in hör jag den minsta ungen säga

- Näe, planen fungerade inte.

//J

Till och med att skriva en titel på det här är för mycket begärt

Gah! Prestationsångesten hugger tag i mig med klor som är långa och nyvässade. En text som alla som läst har tyckt varit bra - och fått vuxna karlar att gråta - sågar jag helt, bara för att jag själv skrivit den. Och plötsligt kan jag inte ens läsa innantill. "Textprov på 2-5 sidor", jaha. Ett på max fem sidor, eller flera där de sammanlagda sidorna blir fem? Eller hur många textprov som helst, så länge varje är mellan de angivna sidantalen? Sparar på en mapp på skrivbordet, och beslutar mig för att ringa dem och fråga.

Påbörjar det personliga brevet, det blir platt, otydligt och prettigt. Gah! Jag vill ju så förtvivlat gärna att jag slår knut på mig själv över att vara rätt, till lags, utstickande och provocerande men inte så till den milda grad att jag inte har någon chans.

Går och köper tofuglass i stället, och slår på teven. Kanske en inspiration där? Den långa listan med saker att göra skjuts på framtiden. För städa badrumsskåpet vem behöver egentligen göra det? Så mycket mer står på spel.

Önskar att jag hade energi att dricka sprit i kväll, men en gång per vecka är nog. Mer än nog faktiskt - torsdagens sura drinkar var tillräckligt, men jag önskar att jag var 21 med existentiella grubblerier. På den tiden botades de bra med billigt rödvin, idag, tio år senare krävs mer.

/J

Istid, bye, bye

Nästan all snö är borta i Stockholms innerstad, endast hårda grafitgrå isblock ligger fastfrusna på sina ställen. Idag var det behagligt att gå, utan mössa och vantar, mellan Söder och Östermalm. Morrissey sjöng för mig, det gör mig på gott humör. Och så hoppas jag att all grus och smuts och vinteräckel städas undan, snart. Bilen som borstar bort grus på trottoaren är ett vårtecken säkrare än fågelkvitter och snödroppar, och minst lika efterlängtat.

/J

En dröm om sommaren

Hemnet är min nya drog. Fantastiskt hur kul det kan vara att titta på hus. Som är till salu. På österlen. Och så plötsligt finns det där: det perfekta, det jag vill bo i. På österlen. Visning på lördag, bilen är bokad. Vad det innebär har jag ingen aning om men jag blir alldeles kall om fingrarna och varm i magen när jag tänker på det. Att på lördag - då går jag in i det som kanske är min framtid. Eller inte, kanske blir det bara en långväga biltur?

Hur som helst så kom jag precis på mig själv med att snegla på högen med gamla heminredningstidningar. Dem har jag inte bläddrat i sedan byggdammet städades bort. Men så plötsligt. Jag fantiserar. Fantiserar om jordgubbstårtor och löjtnantshjärtan. Om olivplantor och timjansdoft. Om bara ben och nakna fötter. Om spring på gräsmattor i soliga trädgårdar. Om sommaren. Och inser att det kanske lika mycket är den nya årstiden som den nya framtiden jag längtar efter. Så kanske blir det bara en lång åktur på lördag, en pic nic i ett landskap som har löfte om vår. Vem vet?

/J

Måndag hela veckan

Den här veckan har börjat strålande: klockan två i natt gick jag och la mig på soffan, då hade jag inte somnat ännu. Klockan kvart över sex, när larmet ringde trodde jag att någon skojade med mig (och nä, det var inte roligt). Slumrade om med följden att jag oduschad och utan att ha ätit frukost kom alldeles för sent till jobbet. Där det första jag gjorde var att slå sönder favoritmuggen.

Great.

/J

A Satisfied Mind

Vackra saker kommer sällan enkelt och naturligt. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vackert. Är det lika vackert på utsidan om man vet att insidan är hemsk? På mitt handfat står den fulaste pumpflaskan för tvål som någonsin skapats. Den är bara funktion, utan någon tanke bakom, jag lovar. Men jag vet ju samtidigt att någon skapat flaskan. Och vis av att innehållet är krämigt, väldoftande, miljövänligt och inte testat på djur så får den stå där i alla fall. Men ful är den. Kanske ska jag köpa en vacker flaska, kanske i rökfärgat glas, och hälla över tvålen i. Det hade gjort mig gladare, även om innehållet varit detsamma. Ibland förleds man att tro att något är bra bara för att förpackningen är ljuvlig. Jag förleds ibland att köpa böcker bara för att jag gillar omslaget. Trots att jag vet att den som skapat innehållet säkert har mycket lite med omslaget att göra. Samma metod använder jag när jag köper vin. En snygg etikett, ett uttryck som tilltalar. Mycket mera hågad att betala 228 kronor för ett vin med snygg etikett än för ett vin som ser ut som vilken flaska som helst.

Snö är en sådan bedräglig sak. Jag älskar vintern. Nej, fel. Jag älskar idén med vinter: Rosiga kinder, varm choklad, fluffigt snöskum, iskristaller som glittrar och en frisk andedräkt som syns. Men i själva verket är snön slaskig eller hård, mina fingrar är nariga och kalla. Alla kläder gör att man förvandlas till en svettig michelingubbe (när man inte fryser). Och trots det - utanför mitt fönster glittrar gräddig snö och vill att jag går ut. Den är mjuk, varm och inbjudande.

DN lyckades lura mig länge. Men jag har äntligen öppnat ögonen. Sedan de gjorde om tidnigen i kvällstidningsformat har även innehållet förändrats. Vad är det som gör att de inte tror att stora tankar får plats i tabloider? Märk väl att några av de största tankarna nu finns på print i pocketböcker. För att säga emot mig själv: döm inte hunden efter håren, eller a book by it´s covers. Ja, jag var lurad länge. Men nu har jag nappat på ett erbjudande från Svenska Dagbladet. Jag känner mig otrogen. Under några helger ska jag vänsterprassla, jag ska bolla båda tidningarna. Få se vem som vinner. Båda är ju i tabloid; med andra ord är det innehållet som får styra.

/J

Äntligen!

Version vaddå av mitt bokmanus är färdigt för genomläsning. Jippi, jippi, jippi. Har använt färdig alla ord för ett tag så det blir, här, inte bättre än detta. Men lättnad, berusande lättnad känner jag. Nu är det dags för genomläsning, igen.

/J

Edit: Ja, som ni ser så var det inte bara orden som tröt. All kunskap om grammatik och meningsuppbyggnad hade också försvunnit. Förhoppningsvis är allt tillbaka idag.

Komplimanger

Jag är väldigt svag för smicker. Men, then again, vem är inte det? Att få en oväntad, positiv, kommentar om sin person är antagligen något som alla suktar efter. Att fiska efter komplimanger, däremot, är inte lika tacksamt. De ska komma spontant, och frekvent. Därför behöver man kvällar som häromkvällen. När själva syftet med att dricka vin och fnissa är att man pratar om människor. På det mest vördnadsfulla sättet, naturligtvis, ända till dess samtalet handlar om de närvarande. Då skräds inte orden, då haglar kommentarerna. Stärkt går man och lägger sig på kvällen, övertygad om att jobbet, världen, nog hade varit en sämre plats utan mig i den.

Men det är den förväntade ego boostingen. När man däremot får höra nåt från ett håll som man inte på förväg vet är känslan berusande. Det hände mig häromdagen, och wow, till och med jag blir förvånad över hur påverkad jag blir. Och i all ödmjukhet, igen, så kan jag inte låta bli at ta det till mig, lägga på en speciell plats att ta fram när livet suger, och jag suger. Jag ska skriva orden på en lapp som jag förvarar i min plånbok.

/J

Vintersport

Stockholm city, lördag vid lunchtid. Snön vräker ner, det är en geggig flod av iskallt smältvatten, grus och slask på gatan. Vi är antagligen de enda som uppskattar att vintern tagit nya krafttag, för vi har besök från Australien. Vårt besök fotograferar varenda istapp och varenda snötäckt bil eller soptunna. Och när vi frusna, blöta och lyckliga går i vinterlandet hör vi någon som säger:

- Jag lovar att det är närmare midsommar än julafton.

Han som sa det lät frustrerad, och det får oss att gapskratta. Så fantastiskt roligt.

Igår inhandlade vi stjärtlappar och åkte pulka i tantolunden: tre vuxna bland alla barnen. Vi hade lika roligt som de, kanske roligare. Vår vän från australien skrek högt av glädje och snö i ansiktet. Idag har jag träningsvärk och blåmärken. Det är det helt klart värt!

/J

ps När vi kom tillbaka från pulkabacken, och vår vän hoppat på flygbussen, så ägnade jag resten av söndagen åt modetidningar: Vanity Fair, Harpers Bazaar och InStyle. Detta tillsammans med de finaste veganska chokladpraliner som Bryssel kunde frammana, det vill inte säga lite. Ibland är livet gott.

Elva saker som får mitt gomsegel att gråta glädjetårar

Saffransvin
Ingefärschoklad
Färska sojabönor med flaksalt (tack P!)
Granatäpplen
Champagne
Morots- och apelsinjos med ingefära, färskpressad
Hallonsmothie
En riktigt god apelsin
Solvarma jordgubbar
Nyskördade tomater
Nybakat bröd

/J

Tack!

Dessutom så måste jag säga: Jag har världens bästa vänner. På Little Persia innan koncerten slog det mig: När de skrattar ihop är jag lycklig. Och igår på Gondolen, slog det mig igen. Jag är välsignad.

/J

Insikter, Globen 1 mars

Globen, den första mars 2006. Depeche Mode. Allt bra: Bra scennärvaro, bra musik, bra mix mellan gammalt och nytt, bra show, bra platser, bra, bra, bra. Och ändå. Mitt i det underbara, mitt när jag står där, står trots att vi har sittplats, så minns jag: New Jersey, sommar, 1994. Ett stort fält, samma människor på scenen långt där framme. Jag svettas och skriker, knuffas fram och tillbaka i det uppspelta, böljande havet av människor. Fötterna är inlindade i toalettpapper och silvertejp - jag har fortfarande ett ärr på vänstra foten efter skoskavet som mina första DocMartens gav mig den kvällen. Lycka, det var lycka.

Denna gången, jag har inget att klaga på. Absolut inget, förutom att det slår mig. Mitt i musiken, mitt i Enjoy the silence. Att jag är tolv år äldre. Tolv år äldre än ung. Kanske var det på den där sommarängen som jag var ung senast? För sista gången. Jag har aldrig varit äldre än just i detta ögonblick. Just nu är jag äldre än vad jag var när det slog mig att jag blivit äldre.

Jag har inget att klaga på. Men insikten som kom, mitt i den låt som jag förmodligen uppskattade mest för 12 år sedan, fick det att kännas - ledsamt.

Dagen efter tog jag på mig randiga strumpor att sticka ner i pumpsen. Nitbälte i kostymbyxorna. Jag var äldre än någonsin förut, men förmodligen coolare också.

Inte helt oangenämt.

/J

Mina dåliga sidor

Man har ju skrivit en del presentationer i sina dar... (och med "man" menar jag lite generellt "jag, samt alla andra som upplever samma sak", inte nödvändigtvis män) ...och jag börjar känna ett behov av att variera mig. Den här gången bjuder jag på det som aldrig hamnar i mitt cv:

• Jag är alltid sen. Det är inte för att jag inte bryr mig om andra stackare som tvingas stå och vänta på mig, utan bottnar i en extrem tidsoptimism. Folk blir med all rätt irriterade på att jag aldrig bättrar mig, och kanske ännu mer irriterade för att jag aldrig verkar missa något i alla fall: Är jag en halvtimme sen till bion, har tekniken krånglat så att filmen är lika sen. Har jag minimal (okej, "icke existerande") marginal tills det att tåget går, lyckas jag ändå på något sätt hinna med. Förvisso astmatiskt kippande efter luft, och våt av svett efter en spurt som borde varit fysikaliskt omöjlig för någon med min usla kondition. Vilket leder oss till...

• Jag tränar aldrig. Det är inte det att jag vägrar förstå att motion är bra för kroppen. Jag är nog mest lat... euhm, bekväm av mig. Jag gillar faktiskt att röra på mig; tycker om att promenera, simma, cykla... springa korta sträckor i ren glädje över känslan av spring i benen… Men så fort jag mentalt förknippar rörelse med "träning" blir det jättetråkigt. Tipsa mig gärna om hur man ska bära sig åt för att tycka träning är roligt!

• När jag skriver e-post (och uppenbarligen även blogginlägg) överanvänder jag ofta de tre små punkterna ("..."). Det är antagligen för att jag vill antyda eftertänksamhet, eller vill framstå som lite underfundig. Även parenteser förekommer ofta. Jag gillar parenteser som en form av inskjutande beskrivning, eller kommentar av sido- eller underordnad betydelse till styckets huvudpoäng.

• För att vara estetiskt intresserad, så missbrukar jag allt för ofta animerade giffar som smileys på MSN Messenger. (Rädda mig från det genom att använda Google Talk istället!)

• För att vara utseendefixerad är jag väldigt otrendig när det gäller kläder. Det har delvis med att göra att jag inte ids bry mig om vad som anses vara inne. Sedan tycker jag även att det är skittrist att shoppa kläder. (Inredningsprylar är så mycket roligare! Ingen provrumsångest...)

• Jag tycker ändå att min egen smak är bäst (ja, nästan den enda rätta), och delar gärna in saker i "god och dålig smak". Fast jag egentligen vet att det bara finns "olika smak". Men ändå. Det är fult med spetsiga skor (jo!), man måste inte alls ha gardiner i alla fönster, folk som vill se ut som Britney Spears/Paris Hilton/valfri annan bimboklon är loosers, dokusåpor och kvällstidningar är fördummande och använd aldrig typsnittet Comic Sans!


Okej, det här var säkert inte alla mina dålig sidor. Men jag vill inte göra inlägget alldeles för långt, så jag avrundar här. Vill du tillägga något – lämna gärna en kommentar! För, som Buddha ska ha sagt, så ska man betrakta en person som påtalar ens brister som en människa som visar vägen till en dold skatt. Genom insikt kan man sträva efter förbättring.

Och just så vill jag även att du, käre läsare, ser på mig sedan när jag här skriver hur du ska tycka och tänka för att bli lycklig. ;)

/S

S mister sin bloggoskuld

Dags för mig att hoppa in i bloggträsket. Om du frågar mig varför, var svaret från början ”för att jag har ett stort behov av att skriva, som jag annars inte känner att jag får utlopp för” eller ”för att jag vill göra tidning – det saknar jag enormt mycket!”.

Webbloggar är så enormt mycket mer utbud än efterfrågan. Bloggare skriver för sin egen skull – inte för (den eventuelle) läsarens. Om någon läser det, och kanske till och med reagerar på det och återkopplar, får det uppfattas som en bonus. (Just den här bloggen, min och J:s, är faktiskt just nu så wild and crazy att den saknar ett statistikredskap att berätta för oss om någon någonsin råkat surfa hit.)

Nej, de flesta bloggar saknar allt vad målgruppstänkande heter. Om man inte räknar ”den som råkar vara intresserad” som en målgrupp.

Med detta utrett, så är det dags för mig själv att kasta min in i den här världen. Men jag vet inte längre om det beror på min längtan att få skriva – för då borde jag ju satt igång för länge sedan. Och inte tror jag att det kommer bli någon nättidning av det heller. Inte i det här forumet. Så, varför?

Någonstans hoppas jag nog ändå på en målgrupp. I en av förnuftet nedtryckt del av mig själv, tänker jag kanske att jag – när jag väl kommit in i flytet – ska lyckas skriva något som fångar någons intresse. Min vanliga drivkraft, som den empatiska elitist jag är, är förstås att dela med mig av mina väl genomtänkta sanningar, och genom dem göra livet bättre för alla kloka nog att ta till sig av min visdom. [ironisk smiley borttagen av blogspots självkännedomskontrollsrobot]

Hm. Egentligen hade jag tänkt att presentera mig själv i mitt första blogginlägg. Men det blev istället en metablogg… om bloggande. Där ser man. Om nu inte det här blir både mitt första och sista inlägg, kanske en presentation dyker upp så småningom. (<-- cliffhanger)

/S

Empatiska elitister

Den här bloggens webadress ska inte förknippas med Elit-listan. På något sätt. Empatiska var nyckelordet här, hat och mobbing nyckelorden där.

För den som händelsevis inte vet vad jag talar om: se DN igår och alla andra tidningar och bloggar idag. För och emot. Mobbing eller middagsbjudning. Privat sfär eller okänt myller av kända tyckare. Välj själv.

/J

Death by semla

Har kommit på det perfekta mordvapnet. I amerikanska teveserier (som jag ju älskar) så heter det alltid att dödsorsaken är "våld mot huvudet av trubbigt föremål". Vad kan vara bättre att använda än en korv med frusen mandelmassa. Hårt som fan. Och så slänger man den i micron efteråt och bjuder på semmelkalas. Va? Hur bra som helst. Kanske borde bli deckarförfattare? Se upp Camilla Läckerg här kommer jag! Kom på det när jag tog ut den frusna mandelmassekorven ur frysen. För här ska bakas vegansemlor i kväll. God bless Sojatoo.

Lyssnar på Dolly Parton, bakar Semlor och tänker på mord. En bra dag!

/J

Söta politiker

Kommentar hörd idag, utanför regeringskansliet:
- Åhhh! Jag måste bara träffa Gustav Fridolin, han måste vara det sötaste!

/J

Ordination: käftsmäll

Jag var hos doktorn idag. Var där för att jag är trött. Trött och hängig och ledsen sa jag när jag ringde. Och fick tid direkt. Tänkte att ett stick i fingret ju inte kan skada i alla fall. Förhoppningsvis märker de nån brist och ger ett piller.

Inte den här doktorn. Hon ställde lite frågor och antecknade på baksidan av ett gammalt papper.
- Hur har du det med ilskan, frågade hon.
Jag tänkte efter, länge och väl. Som om jag begrundade frågan och tänkte på ett svar. Till sist var jag tvungen att erkänna: Vad menar du?
- Ja, blir du arg?
- Javisst svarade jag. Det går över snabbt dock (jag visste ju inte om det var rätt eller fel att bli arg).
- Vad blir du arg på? Vad känner du när du får ännu en hög med arbete i knäet?
- Då blir jag frustrerad. Arg blir jag på samhället och på strukturer.
- Hm, du borde bli lite arg på den som ger dig ont i magen. Inte inellektualisera dina känslor. Kanske skulle du prova boxning? Det är jättebra. Då får du svettas ut din ilska.

Då fick jag glatt säga att jag har provat boxning, och ja, det var jättebra.

Sen berömde hon min man, efter att jag hade fått svara på frågor om honom. Eller berömde - hon frågade rakt ut hur man gör för att få en sån. Och så skrattade hon glatt. Jag kunde inte mer än skratta med, och erkänna att han är den bäste.

Stax innan jag skulle gå, efter att sänka tagits och det lyssnats på lungor och hjärta så skrev hon ut lite sömntabletter. Det kanske inte hjälper, sa hon, men kanske gör det det. Och så log hon igen.

Jag kände mig trygg, hit vill jag igen. Stick i fingret ska det bli, fast det får någon annan sköta om. Hon ville bara veta hur läget var. Och säga till mig att bli lite arg.

/J

Freedom's just another word for nothing left to lose

Vi sitter och dricker ett glas vin på torsdagskvällen. Jag har inte kommit från kontoret förrän halv nio, och följdaktligen träffat mina vänner ganska sent. Två av dem har redan gått från puben där vi skulle ses. Den tredje vännen är kvar. Hon jobbar också mycket. För mycket för att må bra, men inte tillräckligt för att känna sig tillräcklig. Och vad var det denna gången som gjorde att jag fick sitta sent, trots att jag skulle träffa mina vänner, trots att jag hade prioriterat samvaron med dem genom att skriva in mötet med kraftfullt bläck i almanackan? Jo, att jag inte säger nej. Att jag nickar men tänker "Nej!" och "Men visst kan jag klämma in det här? Om jag bara sover mindre och lunch kan jag äta medan jag skriver". Och vi verkar vara likadana, vi sjuttitalister. Vi jobbar. Träffar sällan de vi gillar, och när vi gör det så pratar vi om hur mycket vi jobbar. Varför säger vi inte till våra chefer, när de kommer med en uppgift som har deadline en liten stund bort? Varför sa jag inte "Men jag har detta och detta också, vilket ska jag inte göra?" Utan tränger in allt, inte på arbetstid, utan efter och före.

En stund senare berättar min vän att hon varit på bio, men att hela upplevelsen skymdes av att det satt massa skräniga snorvalpar bakom. Som inte respekterade tillfället, utan fnissade och pratade. Svarade i mobiltelefon och pratade, om filmen och om annat. Jag berättade att jag tuktats i tidiga år. När jag var fyra var jag på balett. Barnbalett, Snövit. Och hade fått veta att tyst, det ska man vara. Efter en stund tittade min mamma på mig och såg att jag var blåröd i ansiktet. "J! Vad är det?" sa hon. "Får man hosta?" väste jag. Fyra år och med tårar av återhållet host i ögonen. Min vän skrattar och så pratade vi om att de har för mycket. Kidsen av idag kommer inte ha nån gemensam värdegrund att enas kring när de blir vuxna. Vi hade en timme barnprogram om dagen - de har 24 timmar, på flera kanaler, OCH disneyboxen på DVD. Vi pratar barnprogram ibland, mina vänner och jag. De vi såg. Och minns, och skrattar. Vad ska de som växer upp idag enas kring? Det är kanske därför de inte värdesätter bion? Det är inte tillräckligt speciellt för att behöva respektera.

Vi enas kring detta faktum. Nog var det bättre förr. Inga curlingföräldrar, godis åt man på lördagen och teve det såg man en timme om dagen, och så tecknat en stund på helgen. Vi tuktades.

Men. Kanske är det därför vi inte säger nej när det erbjuds? När chefen frågar "Kan du göra detta, deadline måndag" så tar vi emot. Tacksamt slickar vi i oss möjligheten. Dagens ungar äter godis varje dag - att säga nej betyder inte att de blir utan ända till nästa vecka. De konsumerar media på samma nonchalanta vis, och kanske, kanske kommer det leda till att de säger "Nej. Det går inte, det är mycket nog som det är" när de får arbetsuppgifter som egentligen inte hinns med... Man kan bara hoppas.

/J

Tänk så lite som behövs

En extralång arbetsvecka, innehållande tunga, svåra och komplicerade komponenter, vilket gjort mig trött och uppstressad avslutas med en fredag inehållande två peppande möten. Nu vill jag ta tag i att jobba. Nu vill jag inte alls gå hem!

/J

Vuxenpoäng

Har hoppat upp ett snäpp i vuxenhierarkin. Livet har nu utökats med 40-årsfester. Eller hittills: 40-årsfest i singular. Efter att ha betat av ett stort antal 30-årsfester och nu denna enda 30-plus-ett-decennium-fest så konstateras följande: Det som var ett faktum när jag hade möjlighet att jämföra 20-årsfester med 30-årsfester stämmer fortfarande. Nämligen den att det inte är så stor skillnad. Det är roligt med fest, whatever the occasion.

Minns min pappas 40-årsfest. Minns att en av gästerna stod på terassen till det ställe som hyrts och kissade rakt ut i mörkret. Precis vid trappan, där alla skulle gå. Jag var tolv och förfasades. Tycker fortfarande att det är rätt äckligt, men också ganska kul. Igår var det ingen som kissade på ställen där de inte borde. Inte vad jag såg i alla fall.

/J

Omotiverad

Sitter och bråkar med en text. Ska hålla ett anförande i morgon bitti, och behöver egentligen bara klippa och klistra. Men jag vill inte. Vill inte skriva på befallning. Så klart att det är en jobbgrej, och att enda anledningen till att jag sitter med texten kvart över nio är att jag skjutit på allt. Inte förrän jag har piskan vinande över ryggen kan jag prestera. Tenderar skjuta upp allt till sista sekunden och inte förrän jag tvingas sitta rödögd och trött gör jag det jag ska. Resten av tiden, halvfart. Deadline är ett favoritord just därför. Då går det undan, när dödlinjen närmar sig är kreativiteten som topp. Och hittills har jag aldrig missat en deadline. Hittills har jag alltid presterat. Men idag går det extra trögt. Trots att det borde vara lätt. Men att använda gammal skåpmat gör att det känns meningslöst. Dealar med mig själv. Om jag går upp riktigt, riktigt tidigt i morgon så hinner jag innan mötet. Så kan jag jobba med något mer intressant just nu. Nej! Prestera! Hjulet går inte att stanna, andra äger min tid. Det är inte som jag vill ha det.

Och inte har jag förberett några power point-bilder heller. Oengagerad. Ointresserad.

/J

Svettigt

Min kropp är värdelös. Jag saknar både uthållighet och styrka. För att inte tala om balans och koordination. Detta faktum står klart efter ännu ett besök på mitt mysiga gym. Eller mitt förresten. Och mysigt förresten. Men den klubb jag tillhör i alla fall, och jo, det är mysigt. Lagom hard core. Folk kommer dit, gör sin grej. Det är så det ska vara.

Kan också konstatera att jag redan tränat fler gånger den här terminen än förra. Fast det säger mer om förra terminen än den här. Och jag har förhoppning att jag nån gång i juni ska kunna säga att min starka, uthålliga kropp nu gör som jag säger. Inga dåliga planer!

//J

Commander In Chief

Tänk, en hel teve-serie kring temat det orimliga i att en kvinna blir USAs president. Kommer återkomma i den här frågan, när jag funderat färdigt på om det är bra eller dåligt. Dåligt så klart att det fortfarande är aktuellt att göra serie på detta tema - det är ju ändå 2006. Men är det bra att det görs? Hm, tål att tänka på, så det ska jag./J

Filmmagi

Var och såg Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe igår. Eller vänta, var det Sagan om ringen 4? Frågan är om det någonsin kommer gå att göra en film med storslagna krigsscener där kombattanterna inte är människor utan att en jämförelse med ringenfilmerna görs. Men här var det nästan skrattretande emellanåt. Kameran som sveper över snöklädda vidder med våra hjältar som små prickar på led - exakt likadant. Kameran som sveper över kullar och fält där slaget ska ske - exakt likadant.

Figurerna på "den goda sidan" var väldigt olika de i ringenfilmerna, så klart. Men "de onda" var i många fall kopior på "de onda" i ringen. Synd. Det var samma specialeffektsföretag som gjorde båda filmerna, så det är kanske naturligt.

Ändå var Narnia en väldigt vacker film. Jag älskar böckerna (sedan jag var liten, och vet nu att den handlar om Jesus och är både kvinnofientlig och krigshetsande, men jag gjorde inte den tolkningen när jag var tio, och avstår från att göra den nu) och tycker att de visuellt fångat alla karaktärerna så som de sett ut i min fantasi. Men jag tyckte inte att jag fick någon riktig känsla för dem. Häxan är magnifik i Tilda Swintons tappning. Mest imponerad är jag nog av Lucy. Georgie Henley som spelar henne har ett register över ansiktsuttryck som många erfarna skådespelare inte har. Men riktigt rädd, eller glad, eller förväntansfull, det blir jag aldrig.

Det hade kunnat bli så bra. Men nu känns det som en blek kopia av ringenfilmerna. Vilket inte är rättvist, vare sig mot böckerna, eller filmen.

Ska nog läsa om böckerna en gång till för att få lite extra magi!

/J

Fanfanfan

Kanske inte världens snabbaste reaktion, men: Fanfanfan med Thåström är underbar. Dagens låt. Ville bara det.

/J

Du, jag och fem dollar

I början av 1990-talet tillbringade jag ett år i USA, som au pair i en familj i New Jersey. Tillvaron, en timmes bussfärd från Manhattan, var ganska enkel. Varje helg tillbringade jag tillsammans med andra svenska aupairer i New York. Lite tråkigt, kan tyckas, att tillbringa sitt år utomlands med andra i exakt samma situation, och jag medger att det säkert skulle varit annorlunda om jag hängt med andra. Men klaga, aldrig. Vi var unga, vi var snygga, vi hade erövrat Manhattan. Vi hängde på sunkiga barer med billig öl - och kom in med falska leg så klart. Vi hade vipbiljetter till de coola ställena. De som var bra, det visste vi för att ursnygga transor var inkastare. Tansor med boor och stilettklackar, som släppte in oss först för vi var tvärt om. Osminkade, kängbeklädda och europeer.

Det var grungens år, jag var nitton och livet lekte. Den allra största inspirationskällan var filmer som Singles och Reality Bites. Musik som Pearl Jam och Nirvana. Tänk ett helt år då basplaggen är blommiga klänningar och doc Martens. Eller jeans och rutiga skjortor över gråa t-shirts, och doc Martens. Det var vi. Osminkade och okammade. Vi lämnade våra värdfamiljer så fort föräldrarna kommit hem på kvällen, och åkte in till Freehold - det lilla samhället - för att fika eller gå på bio. Fika och bio på vardagkvällarna, och New York på helgerna. Iklädda blommiga klänningar och doc Martens. När Kurt Cobain dog så grät vi i våra brownies. Varje tisdag tittade vi på Melrose Place.

Reality Bites speglade verkligheten. Det var ju så det var! Du, jag och fem dollar. Allt som behövdes. Och så evigt analyserande av verkligheten. Allt fick samma utrymme i navelskåderiet, inget var viktigare än det andra och jaget stod i centrum.

Ah, det var tider. Inga plikter förutom en snäll femåring och en söt golden retriver-valp. Veckopeng och pool på tomten. Bil och alltid bra väder. Och så New York. Goddammit, jag älskar New York.

/J