Masspsykos?

All right. De som känner mig tror att jag bluffar. Själv tror jag knappt att det är sant. Jag har länge hoppats på att det ska infinna sig, men inte trott att det skulle göra det. Fotbollshysterin. Hos mig. Galet. Missade första halvlek igår för att jag satt på ett plan, och var uppriktigt besviken över det. Bad taxichaufören ratta in sporten (jag vet, jag åkte med den enda i hela Sverige som inte tillskansade sig fotbollen på ett eller annat sätt), i stället spelades Imperiet när jag steg in. Vilken annan dag som helst hade det varit helt perfekt. Å nu ba: Eh, fotboll tack! Bitte.

Stockholm från luften var en öde stad. Några stackars bilar som verkade förflytta sig snabbare än vanligt. Stockholm de sista minutrarna av första halvlek var tom. Taxin åkte genom öde gator. Rålambshovsparken knökfull, som ett ensamt undantag. Men i samma ögonblick som det blev paus trängdes folket på gatorna. Det var en mystisk spänd stämning: det kändes ända in i taxin.

Jag gled ner i soffan, bakom det ölburksfyllda bordet i samma sekund som andra halvleken tog sin början.

Sheisse.

Det var ångest. Jag trodde inte det skulle gå. Jag gav nästan upp.

Men så: Jaaaaaaaa! Jag skrek rakt ut. Och förvånade alla. Kanske mest mig själv.

Hey! VM är ju kul!

/J