Komplimanger

Jag är väldigt svag för smicker. Men, then again, vem är inte det? Att få en oväntad, positiv, kommentar om sin person är antagligen något som alla suktar efter. Att fiska efter komplimanger, däremot, är inte lika tacksamt. De ska komma spontant, och frekvent. Därför behöver man kvällar som häromkvällen. När själva syftet med att dricka vin och fnissa är att man pratar om människor. På det mest vördnadsfulla sättet, naturligtvis, ända till dess samtalet handlar om de närvarande. Då skräds inte orden, då haglar kommentarerna. Stärkt går man och lägger sig på kvällen, övertygad om att jobbet, världen, nog hade varit en sämre plats utan mig i den.

Men det är den förväntade ego boostingen. När man däremot får höra nåt från ett håll som man inte på förväg vet är känslan berusande. Det hände mig häromdagen, och wow, till och med jag blir förvånad över hur påverkad jag blir. Och i all ödmjukhet, igen, så kan jag inte låta bli at ta det till mig, lägga på en speciell plats att ta fram när livet suger, och jag suger. Jag ska skriva orden på en lapp som jag förvarar i min plånbok.

/J