Den som vässar vargars tänder

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, intryck, tankar.

Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.

Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.

Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.

Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.

Så: läs!

/J