Den här veckan, och nästa, kommer bestå av besök och besökande. Mindre blogg och mera verklighet, mindre fiction och mera reality. Eller något.
Nedpackad i väskan är Judith Hermann Bara spöken, en bok som jag hittade i min bokhylla igår och inte för mitt liv kan minnas när jag köpt, eller att jag köpt. Novellsamling, av "unga tysklands författare nummer ett" enligt baksidestexten, kan det vara något? För säkerhets skull packar jag även ner Stig Larsson (inte Stieg alltså) Nyår och min återfunna Lolita (Vladimir Nabukov). Kanske Mats Strandberg Jaktsäsong också, för säkerhets skull. Fem dagar iväg och säkert inte många stunder att läsa, men huga! att vara utan bok, och även bok som jag är på rätt humör för.
Jag hade tänkt ägna mig även åt annat denna resa - träffa skånska vänner, kanske dricka ett glas vin eller fem. Ta på mig en fin klänning och låta håret flyga. Gå på nöjespark. Skratta. Kan behöva lite av allt det.
Ses senare!
/J
24 juli 2007
23 juli 2007
Enhet
Enhet av Ninni Holmqvist
Min förkärlek för dystopier, Sci-Fi och framtidsskildringar på vita duken har aldrig spritt sig till bokläsandet. Har jag velat läsa något som inte utspelar sig i den vanliga världen så har det varit skräck a la Stephen King eller John Aijvide Lindkvist, eller fantasy a la Tolkien eller kanske Pratchett. Mer Avalons dimmor än Matrix och mer saga än Sci-Fi med andra ord. Ända till nyligen dårå, då jag gav mig på Do androids dream of electric sheep, som visserligen innehåller stoff mer av tankar och känslor än klassisk apokalyptiska scener, trots radioaktivt damm och bilar som flyger mellan LA och Seattle på 45 minuter.
Att jag plockade upp Ninni Holmqvists Enhet för några veckor sedan berodde på att jag älskade hennes novellsamling Kostym som kom 1995 och som jag läste då. Sedan har hon för mig fallit i glömska tills jag sprang på Enhet av en slump, köpte utan att så mycket som läsa baksidestexten, eller på ett för mig sedvanligt vis testa intresset genom att öppna boken i mitten och läsa en sida. Fastnar jag inte så får inte boken följa med hem. Denna var alltså okänd, förutom författaren. Så döm om min förvåning när jag inser att detta är en framtidsskildring. En tid inte så långt framåt i tiden, tror jag, sofistikerade vinkar ger till exempel att Harry Potter skrevs för minst ett trettiotal år sedan. Boken är överhuvud taget väldigt sofistikerad. Den handlar om Dorrit Weger som strax efter sin femtioårsdag förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, likt alla kvinnor vid 50 och alla män vid 60 som är umbärliga. Och umbärlig är man om man inte har barn, eller har någon annan att ta hand om. Vissa yrkeskategorier ses också som oumbärliga och slipper föras till Enheten.
Jag anser att temat är fantastiskt tankeväckande. Känslor som jag tror många av oss som är barnlösa/barnfria och över trettio har fått vända mot sig ställs på sin spets. Frågor och kommentarer som "Är det inte dags för er att..." "När du får barn så..." och annat korkat och okänsligt som slängs i ansiktet utan eftertanke görs i Enhet om till något större. Ett nyttotänkande som gör att barn = värde. Så som många verkar tänka redan idag. Att riktig människa, det är man först när man reproducerats, det är först då man har vett att förstå de verkliga värdena. Här är det inte uttalat, utan i stället ses man med medlidande och som en kostnad som gjorts om till något som samhället kan tjäna på. Dessutom är den så trovärdig att den kryper under skinnet trots att den är liksom trivsam och gemytlig.
Så dagens tredje tips blir den här boke: läs!
/J
Min förkärlek för dystopier, Sci-Fi och framtidsskildringar på vita duken har aldrig spritt sig till bokläsandet. Har jag velat läsa något som inte utspelar sig i den vanliga världen så har det varit skräck a la Stephen King eller John Aijvide Lindkvist, eller fantasy a la Tolkien eller kanske Pratchett. Mer Avalons dimmor än Matrix och mer saga än Sci-Fi med andra ord. Ända till nyligen dårå, då jag gav mig på Do androids dream of electric sheep, som visserligen innehåller stoff mer av tankar och känslor än klassisk apokalyptiska scener, trots radioaktivt damm och bilar som flyger mellan LA och Seattle på 45 minuter.
Att jag plockade upp Ninni Holmqvists Enhet för några veckor sedan berodde på att jag älskade hennes novellsamling Kostym som kom 1995 och som jag läste då. Sedan har hon för mig fallit i glömska tills jag sprang på Enhet av en slump, köpte utan att så mycket som läsa baksidestexten, eller på ett för mig sedvanligt vis testa intresset genom att öppna boken i mitten och läsa en sida. Fastnar jag inte så får inte boken följa med hem. Denna var alltså okänd, förutom författaren. Så döm om min förvåning när jag inser att detta är en framtidsskildring. En tid inte så långt framåt i tiden, tror jag, sofistikerade vinkar ger till exempel att Harry Potter skrevs för minst ett trettiotal år sedan. Boken är överhuvud taget väldigt sofistikerad. Den handlar om Dorrit Weger som strax efter sin femtioårsdag förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, likt alla kvinnor vid 50 och alla män vid 60 som är umbärliga. Och umbärlig är man om man inte har barn, eller har någon annan att ta hand om. Vissa yrkeskategorier ses också som oumbärliga och slipper föras till Enheten.
Jag anser att temat är fantastiskt tankeväckande. Känslor som jag tror många av oss som är barnlösa/barnfria och över trettio har fått vända mot sig ställs på sin spets. Frågor och kommentarer som "Är det inte dags för er att..." "När du får barn så..." och annat korkat och okänsligt som slängs i ansiktet utan eftertanke görs i Enhet om till något större. Ett nyttotänkande som gör att barn = värde. Så som många verkar tänka redan idag. Att riktig människa, det är man först när man reproducerats, det är först då man har vett att förstå de verkliga värdena. Här är det inte uttalat, utan i stället ses man med medlidande och som en kostnad som gjorts om till något som samhället kan tjäna på. Dessutom är den så trovärdig att den kryper under skinnet trots att den är liksom trivsam och gemytlig.
Så dagens tredje tips blir den här boke: läs!
/J
Blade Runner och Do androids dream of electric sheep?
Bok: Do androids dream of electric sheep av Philip K dick
Film: Blade Runner av Ridley Scott (efter ovanstående bok)
Jag lovade mig själv dubbel feature, bok och film. Och så blev det, och nu med nästan två dygn i backspegeln så blir orden de här: jag kan inte, det är omöjligt, skriva om filmen Blade Runner och boken Do androids dream of electric sheep som om det skulle vara samma verk, eller sprugna ur samma fantasi. För det är de för olika.
Och därför kan jag nästan inte säga något alls om filmen eftersom det var först en stund in som jag kapitulerade och förstod att den här måste ses på egna premisser, ej som jämförelse med boken, eller ens i syfte att se hur de löst olika saker. För det har de inte - inte ens Blade Runner finns som begrepp i boken, inte replicants heller för den delen. Där finns i ställer filosofi och livsåskådning och begrundandet av olika värden. Större delen av boken går inte ut på att jaga replicants/andys utan på att beskriva skillnad mellan människa och humanoid, en skillnad som främst består i förmåga att känna empati. Philip K Dick beskriver till exempel skillnaden mellan flockdjur, som för sin överlevnad måste känna empati, och ensamjagande rovdjur som - för sin överlevnad - inte kan känna detsamma.
En scen är så lik i filmen som i boken att den känns igen, den där Rachael/Rachel ges empatitestet och hon får frågan om vad hon känner när hon ser en naken kvinna på en bild. Varpå hon ger svaret "Är det här testet för att se om jag är android eller homosexuell?" I filmen är dock bokens huvudpoäng borta: nämligen att det inte är moraliskt dubiöst att det är en naken kvinna, utan att hon är placerad på en björnfäll. Det är alltså det som en människa ska reagera med fasa på.
Jag älskade boken, och jag tror att jag kommer älska filmen när jag ger den en chans till, en chans att stå på egna ben, inte i skuggan av boken.
Min ordination? Läs och se! Eller kanske snarare se först och läs sedan, för en gångs skull kan det vara den bästa ordningen. Filmen är så snygg att det inte skadar att ha Darryl Hannah på näthinnan när man läser Pris och så vidare (trots att namnen är ganska ändrade är det tydligt vem som är vem).
/J
Film: Blade Runner av Ridley Scott (efter ovanstående bok)
Jag lovade mig själv dubbel feature, bok och film. Och så blev det, och nu med nästan två dygn i backspegeln så blir orden de här: jag kan inte, det är omöjligt, skriva om filmen Blade Runner och boken Do androids dream of electric sheep som om det skulle vara samma verk, eller sprugna ur samma fantasi. För det är de för olika.
Och därför kan jag nästan inte säga något alls om filmen eftersom det var först en stund in som jag kapitulerade och förstod att den här måste ses på egna premisser, ej som jämförelse med boken, eller ens i syfte att se hur de löst olika saker. För det har de inte - inte ens Blade Runner finns som begrepp i boken, inte replicants heller för den delen. Där finns i ställer filosofi och livsåskådning och begrundandet av olika värden. Större delen av boken går inte ut på att jaga replicants/andys utan på att beskriva skillnad mellan människa och humanoid, en skillnad som främst består i förmåga att känna empati. Philip K Dick beskriver till exempel skillnaden mellan flockdjur, som för sin överlevnad måste känna empati, och ensamjagande rovdjur som - för sin överlevnad - inte kan känna detsamma.
En scen är så lik i filmen som i boken att den känns igen, den där Rachael/Rachel ges empatitestet och hon får frågan om vad hon känner när hon ser en naken kvinna på en bild. Varpå hon ger svaret "Är det här testet för att se om jag är android eller homosexuell?" I filmen är dock bokens huvudpoäng borta: nämligen att det inte är moraliskt dubiöst att det är en naken kvinna, utan att hon är placerad på en björnfäll. Det är alltså det som en människa ska reagera med fasa på.
Jag älskade boken, och jag tror att jag kommer älska filmen när jag ger den en chans till, en chans att stå på egna ben, inte i skuggan av boken.
Min ordination? Läs och se! Eller kanske snarare se först och läs sedan, för en gångs skull kan det vara den bästa ordningen. Filmen är så snygg att det inte skadar att ha Darryl Hannah på näthinnan när man läser Pris och så vidare (trots att namnen är ganska ändrade är det tydligt vem som är vem).
/J
20 juli 2007
Do androids dream of electric sheep?
Livet känns härligt introvert, inget utanför stör. Gör också att dagarna går lite i ett töcken, ihop, utsmetat endast uppdelat av enstaka händelser. Var det idag eller igår solen sken, när badade vi, den där näbbmusen hur ser den livet? Stora frågor. En del får svar, en del glöms bort: A introducerar dagens fråga, men vi glömmer diskutera, jag har till och med glömt gårdagens fråga och glömt formulera dagens, jag läser, lämnar frågor och odjur i verkligheten för fantasi: Do androids dream of electric sheep? av Philip K Dick, kanske mest sann av allt. Känd för de flesta som Blade Runner, men filmen har jag inte sett. Halvvägs in i boken är jag helt frälst i alla fall, och filmen ska ses så snart sista sidan är läst.
/J
/J
19 juli 2007
Dagisvana
Fruktstund på landet: gå ut i solen, titta upp. Plocka nästan svarta bigarråer. Åt på stående fot, i solen, med vinden i håret.
Eller böj dig ner, plocka röda hallon.
Eller böj dig ner, plocka vinbär.
Eller sätt dig på huk, plocka blåbär.
Eller sätt dig på huk, plocka smultron.
Eller böj dig ner, plocka röda hallon.
Eller böj dig ner, plocka vinbär.
Eller sätt dig på huk, plocka blåbär.
Eller sätt dig på huk, plocka smultron.
Odjuret
Odjuret av Roslund och Hellström
Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.
Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).
Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.
Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...
Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.
Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.
/J
Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.
Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).
Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.
Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...
Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.
Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.
/J
18 juli 2007
Lipsill
Jag är en lipsill, grinar vid de mest konstiga tillfällen. Två gånger den senaste tiden har varit märkligare än vanligt: Först när de på radio pratade om de sju nya underverken. Och idag, när jag läste DNs rapport från Harry Potter-lanseringen.
Spännande.
/J
Spännande.
/J
17 juli 2007
Den som vässar vargars tänder
Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, intryck, tankar.
Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.
Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.
Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.
Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.
Så: läs!
/J
Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.
Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.
Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.
Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.
Så: läs!
/J
13 juli 2007
Saker som är kul
"Idag har jag storstädat hela huset!" sa jag till A när han ringde för en stund sedan.
"Har du!" sa han. "Vad bra!"
"Nä, skoja bara."
"Eh, kul."
Nä, kanske inte. Men jag har bokat oktoberresa till Andalusien. Det är kul.
Och nu lyser solen från en bara bitvis molnig himmel och det är semester. Det är också kul.
Nu ska jag kolla squashodlingsläget. Sedan vi gav dem kompost att äta har de spritt sig på ett nästan pornografiskt sätt. Hejdlöst, skamlöst. Fantastiskt!
/J
"Har du!" sa han. "Vad bra!"
"Nä, skoja bara."
"Eh, kul."
Nä, kanske inte. Men jag har bokat oktoberresa till Andalusien. Det är kul.
Och nu lyser solen från en bara bitvis molnig himmel och det är semester. Det är också kul.
Nu ska jag kolla squashodlingsläget. Sedan vi gav dem kompost att äta har de spritt sig på ett nästan pornografiskt sätt. Hejdlöst, skamlöst. Fantastiskt!
/J
Hemmabloggen
Idag kom ett synnerligen stort paket i form av en frysbox att ställa i ladan. Frysen i köket är minimal, får ta ut broccolin om det ska göras is och efter senaste besöket på Köttboden* så var det knökafullt. Eftersom skogarna häromkring är mättade med blåbär och tja, eftersom vi de facto har en lada att ställa allt möjligt i, så slog vi till. Men den är obcent stor. Och än så länge tom. Blåbären är oplockade men förhoppningsvis intakta efter skyfall. Så nu undrar jag vad mer som ska frysas. Jag kommer bara på blåbär, is och surdegsbröd. Och det lär inte fylla den här frysen.
/J
*Aka Nordic and Chinese, ligger på Herkulesgatan i Stockholm och säljer, förutom standardsortimentet förska, frysta sojabönor, tofu, veganska dumplingar även halva veganska kycklingar, veganska kycklingklubbor, vegansk fisk, veganska lammbullar, veganska räkor. Lite knasigt lite härligt; men oftast gott och prisvärt. Lammbullarna är en höjdare.
/J
*Aka Nordic and Chinese, ligger på Herkulesgatan i Stockholm och säljer, förutom standardsortimentet förska, frysta sojabönor, tofu, veganska dumplingar även halva veganska kycklingar, veganska kycklingklubbor, vegansk fisk, veganska lammbullar, veganska räkor. Lite knasigt lite härligt; men oftast gott och prisvärt. Lammbullarna är en höjdare.
Beslutsångest
Plantera kungslilja, kaprifol, stockrosor och ett plommonträd?
Det är svåra beslut, som får vänta till nästa sommar.
Just nu ett ännu svårare: ska jag ta död på honom?
Ska Ella ta död på Jacob?
I så fall hur?
Arsenik ligger nära till hands.
/J
Det är svåra beslut, som får vänta till nästa sommar.
Just nu ett ännu svårare: ska jag ta död på honom?
Ska Ella ta död på Jacob?
I så fall hur?
Arsenik ligger nära till hands.
/J
A little token of affection
Vaknar till ännu en regnig dag.
Går ut för att hämta tidningen i regnrock och gummistövlar.
Men vad är det här?
En present på förstubron.
Katten har lagt en död mus på mattan.
Åh, tack. Men nästa gång räcker det med kärlek.
Eller rosor.
Går ut för att hämta tidningen i regnrock och gummistövlar.
Men vad är det här?
En present på förstubron.
Katten har lagt en död mus på mattan.
Åh, tack. Men nästa gång räcker det med kärlek.
Eller rosor.
12 juli 2007
Uppdatering
Från dem som lånat mig GW kommer följande på sms: hoppa de gamla, de nya är mycket, mycket bättre. Jamen, jag gör väl det då. Har dessutom hittat min Lolita, hon gömde sig bakom soffan. Och så har jag börjat läsa Carina Rydberg. Konstigt nog känns det nu som läget är under kontroll.
/J
/J
Snille och smak
Alltså allvarligt. Fick mail från SF "Välkommen på campingbio", låter ju hur kul som helst. Men vad visar de? Göta kanal 2. Allvarligt! Tappar folk alla smakproportioner så fort det blir sommar? Vad är det som gör att allt förväntas vara så jäkla lättsmält bara för att man är ledig? Borde det inte vara den tunga litteraturen, de svåra filmerna, de allvarliga diskussionerna som är mest i ropet på sommaren? När man är ledig. När man har tid och ork? Men närå, lättsmälta deckare, snabblagad mat och... Göta kanal 2. Urk. Jag hajjar inte. Eller har folk alltid kass smak, bara det att det enligt någon sinnessjuk lag är mer accepterat på sommaren? Fula kläder och repriser ger en dystopi, fast nu? Och om och om igen. Varje sommar. Hela sommaren är en repris, det är bara - möjligen - vädret som skiftar.
/J
/J
Hjälp mig välja!
Jag står inför ett delikat "problem". Ja så delikat att problem inte ens är det rätta ordet. Jag har för många böcker att välja på. Har den senaste veckan börjat på Leif GW Perssons Grisfesten (men den tröttnade jag på, vet inte om jag kommer läsa. Har lånat alla sex i serien, men kanske lämnar oläst. Förkortningar i romantext, varför varför? Så klart lite roligt med insprängd utredningstext, nörden i mig jublar, men det är inte nog.). Så tog jag upp Lolita och började läsa, av någon outgrundlig anledning läste jag inte klart den när jag påbörjade den senast. Men nu verkar det som jag förlagt den någonstans, så den kan jag inte heller fortsätta på för sekunden. Påbörjade ju Jaktsäsong av Mats Strandberg, det skrev jag om häromdagen, men hann inte så långt innan en buffycraving av sällan skådat slag satte in. Dessutom, nja, uuu, inte riktigt min kopp te. Inte för sekunden i alla fall. Nog inte min grej, chick litt (varför den nu kallas det, förresten. Så långt in som jag hann verkade den mest handla om killar, låt vara bögar, men det borde väl sannerligen inte spela roll, elle? Är det för att läsekretsen förväntas vara kvinnor? Eller vad definierar den genren? Låt mig veta!). Igår fick jag hem Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, och den verkar ju toppen. Men har redan börjat på Jasper Ffordes Eyre affair som jag inte heller känner helt och hållet för. Så igår kväll plockade jag upp Odjuret av Hellström/Roslund, men öppnade den inte ens. Och inser att i bokhyllan finns åtminstone tre böcker till jag påbörjat: Historikern av Elizabeth Kostova, Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clarke och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm. Bra böcker allihop, men eh, jag vet inte vilken jag vill läsa. Och vilken dag som helst kommer ännu ett stort AdLibris-paket med posten. Jag lider inte av informationsstress, jag lider av lässtress. Det är ju galet.
Om jag bara hittade min Lolita, det är ju den jag vill ha. Men var kan hon vara? Antagligen är det bara att lägga böckerna på nattygsbordet och börja med den översta. Förutom Leif GW då. Honom lämnar jag nog därhän. Jaktsäsong tar nog inte för mycket av min tid, så den ska jag nog läsa klart. Och sedan kanske... Ja, vi får väl se. Ett delikat "problem" utan tvekan.
/J
Om jag bara hittade min Lolita, det är ju den jag vill ha. Men var kan hon vara? Antagligen är det bara att lägga böckerna på nattygsbordet och börja med den översta. Förutom Leif GW då. Honom lämnar jag nog därhän. Jaktsäsong tar nog inte för mycket av min tid, så den ska jag nog läsa klart. Och sedan kanske... Ja, vi får väl se. Ett delikat "problem" utan tvekan.
/J
11 juli 2007
09 juli 2007
Dags igen
Så började jag läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong, och på första sidan fanns citatet från buffyavsnittet the Gift "The hardest thing in this world is to live in it" och så funderade jag Hur var det egentligen?. Och så googlade jag och hittade hela avsnittet utskrivet och jag hinner läsa fem rader innan jag störtbölar för jag kan ju avsnittet utan och innan och det är så sorgligt. Och så tänker jag att det nog är dags igen. För att se om Buffy. Det var ju ett tag sedan senast även om jag har tittat serien ett par gånger till sedan dess, men aldrig koncentrerat. Angel hade jag inte ens börjat på då, den har jag sett sedan dess. Och Firefly och Serenity. Men det är Buffy jag kommer tillbaka till, och jag hittar fler och fler som förstått magin. Det är märkligt, vad är det som gör att vi söker oss tillbaka? Har inte köpt Buffy säsong åtta, den tecknade serietidningen alltså, ännu. Är lite rädd. För mig är serien komplett, även om jag önskar mer, mer, mer. Men att bara ett slumpmässigt (nåja, Mats Strandberg vet vilket han valde, naturligtvis) citat kan få mig att gå igång och verkligen känna, det är synnerligen annorlunda. Inte dåligt alls.
/J
/J
06 juli 2007
Sommarskräck
Förra sommaren hyrde vi en liten stuga i Halland. Stugan var röd med vita knutar och den låg mitt i en bokskog, vid en sjö. På den lilla vägen - som knappt var stor nog att köra på - passerade under de fyra veckor vi var där bara ett fåtal människor. Dagarna spenderade vi på en filt på gräsmattan, de dagar vi inte tog oss i kragen och körde till havet vill säga. Sjön gick inte att bada i, och roddbåten använde vi bara en enda gång. Regnet stod emellanåt som de berömda spöna i backen och då åkte vi till Göteborg, eller Ullared, eller på bilturer runt om i landskapet. Eller också stannade vi inne i stugan och läste, enbart med avbrott för sommarpratarna. Dagarna såg med andra ord ut exakt som de brukar göra för dem som hyr stugor under sommaren. Lata dagar där de största bekymren är vilken bok som ska läsas härnäst och huruvida det är mödan värt att åka till affären och köpa ingefära till marinaden.
Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?
/J
Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?
/J
En modig liten Soricidae och en blodtörstig Felis catus: en sommarsaga
- Vad konstigt att Iris inte fångat några möss här, sa jag till A häromdagen, med förra sommarens eviga pip-pip-piiiip ringande i öronen. Då räddade jag livet på flera möss om dagen, hur mångas ångestskrik vi inte hörde vill jag inte tänka på.
För en liten stund sedan hoppade katten in genom fönstret, en duns följd av pip-pip-piiiiip. Jag kastade mig ut i köket, men såg inget annat än en förvirrad katt. Som snabbt hoppade ut genom fönstret igen. Konstigt, jag måste hört fel. Nästa gång hon kom in gick hon en vända och sedan: stel kropp, böjd nacke, tassen höjd. Bakom köksstolen fanns visst något. Och javisst där satt en liten näbbmus. Eller satt förresten, det här var en mus som inte tänkte låta sig fångas utan strid. Jag tog snabbt en tom jordgubbskartong och en teliaräkning och tänkte att det skulle bli en lätt match. Visade sig vara Houdini reinkarnerad. Den lilla musen bröt sig ut fem gånger innan jag insåg att jordgubbslåda + teliaräkning inte var starkt nog. Återstod handen. Och i samma ögonblick som jag undrade varför katten var så passiv högg hon. Ja, musen alltså. Små sylvassa tänder tuggade på min handflata. Med vindens hastighet förde jag henne i säkerhet bakom rabarberstånden. Nu hoppas jag bara att hon högg Iris i munngipan så att hon helt låter bli möss i fortsättningen. Den andra katten har förresten visat sig helt ointresserad. Hon vet att hennes mat serveras på tallrik och vattnet i vinglas. Hon vet att det bara är att lägga sig på mitt huvud så får hon mat. Hon är smart. Nu ligger i alla fall Iris bredvid mig i soffan. Och nog ser hon lite stukad ut?
/J
För en liten stund sedan hoppade katten in genom fönstret, en duns följd av pip-pip-piiiiip. Jag kastade mig ut i köket, men såg inget annat än en förvirrad katt. Som snabbt hoppade ut genom fönstret igen. Konstigt, jag måste hört fel. Nästa gång hon kom in gick hon en vända och sedan: stel kropp, böjd nacke, tassen höjd. Bakom köksstolen fanns visst något. Och javisst där satt en liten näbbmus. Eller satt förresten, det här var en mus som inte tänkte låta sig fångas utan strid. Jag tog snabbt en tom jordgubbskartong och en teliaräkning och tänkte att det skulle bli en lätt match. Visade sig vara Houdini reinkarnerad. Den lilla musen bröt sig ut fem gånger innan jag insåg att jordgubbslåda + teliaräkning inte var starkt nog. Återstod handen. Och i samma ögonblick som jag undrade varför katten var så passiv högg hon. Ja, musen alltså. Små sylvassa tänder tuggade på min handflata. Med vindens hastighet förde jag henne i säkerhet bakom rabarberstånden. Nu hoppas jag bara att hon högg Iris i munngipan så att hon helt låter bli möss i fortsättningen. Den andra katten har förresten visat sig helt ointresserad. Hon vet att hennes mat serveras på tallrik och vattnet i vinglas. Hon vet att det bara är att lägga sig på mitt huvud så får hon mat. Hon är smart. Nu ligger i alla fall Iris bredvid mig i soffan. Och nog ser hon lite stukad ut?
/J
Näring
Eftersom jag mest gnäller: idag är en kreativ dag, skrivdag. Vill baka bröd och måla. Men skriver. Allt skapande hör ihop, allt skapande gör mig hel.
/J
/J
04 juli 2007
In your face! Och: när kommer saknaden?
Igår var det premiär för ännu en sommarsak, en sommartradition om man kan kalla det tradition redan. Hur som helst, något som ser ut att bli en tradition: grill-o-yatzy! Altså spela yatzy medan grillen lagar maten, och medan kroppen smälter maten. Finurligt spel, driver fram både den dåliga förloraren och den dåliga vinnaren i mig. Igår fick jag vara båda, och konstaterar (jorå, mycket sånt här) att jag nog är en sämre vinnare än förlorare (trots att jag tjurar som sjutton av att förlora). In your face!
~~~~~~~~~~~~
Jag undrar när jag ska börja längta till stan. Jag älskar storstäder. Amerikanska storstäder, mest New York, men San Franscisco går inte av för hackor. New Orleans, om det nu räknas som storstad? Boston. Inte Chicago så mycket, Washington DC däremot. Men de sistnämnda slår inte Paris, Barcelona eller Amsterdam. London däremot har jag aldrig förstått mig på. Stockholm, jag älskar Stockholm. Speciellt på sommaren, speciellt när alla andra flytt och bara turisterna är där. Då söker jag mig till bakgator, utan människor där asfalten vibrerar. Promenera långsamt genom sömnig asfaltdoftande stad. Åh, ja. Men jag längtar inte. I år längtar jag inte, och jag undrar när jag ska börja längta. Hur länge ska jag vara nöjd med detta, att stirra på myggor och gå omkring i gummistövlar, osminkad? När kommer jag vilja ta en weekend? Inte ens New York ropar så högt som hon brukar.
~~~~~~~~~~~~
Utanför fönstret vajar linden med sina blommor, två hackspettar äter körsbär, katten smyger på en fjäril. Trots regn, trots allt. Jag lyssnar inte ens på musik för tillfället, ett tillfälle som varat i flera månader nu, lyssnar på vinden. Ett nytt fenomen fångar mitt intresse; ett gäng svalor som kommer skrämmande nära fönstret innan de snabbt väjer. Katten har låtit fjärilen flyga, även hon stirrar mot fåglarna.
Men jag undrar: när kommer jag börja sakna det jag lämnat?
/J
~~~~~~~~~~~~
Jag undrar när jag ska börja längta till stan. Jag älskar storstäder. Amerikanska storstäder, mest New York, men San Franscisco går inte av för hackor. New Orleans, om det nu räknas som storstad? Boston. Inte Chicago så mycket, Washington DC däremot. Men de sistnämnda slår inte Paris, Barcelona eller Amsterdam. London däremot har jag aldrig förstått mig på. Stockholm, jag älskar Stockholm. Speciellt på sommaren, speciellt när alla andra flytt och bara turisterna är där. Då söker jag mig till bakgator, utan människor där asfalten vibrerar. Promenera långsamt genom sömnig asfaltdoftande stad. Åh, ja. Men jag längtar inte. I år längtar jag inte, och jag undrar när jag ska börja längta. Hur länge ska jag vara nöjd med detta, att stirra på myggor och gå omkring i gummistövlar, osminkad? När kommer jag vilja ta en weekend? Inte ens New York ropar så högt som hon brukar.
~~~~~~~~~~~~
Utanför fönstret vajar linden med sina blommor, två hackspettar äter körsbär, katten smyger på en fjäril. Trots regn, trots allt. Jag lyssnar inte ens på musik för tillfället, ett tillfälle som varat i flera månader nu, lyssnar på vinden. Ett nytt fenomen fångar mitt intresse; ett gäng svalor som kommer skrämmande nära fönstret innan de snabbt väjer. Katten har låtit fjärilen flyga, även hon stirrar mot fåglarna.
Men jag undrar: när kommer jag börja sakna det jag lämnat?
/J
03 juli 2007
Konstaterar att detta inte är bloggsommaren 2005
Ja, hej. Har inte haft tid att skriva, sommarsaker kom emellan. Till exempel: köpa bästa work out-redskapet - en handjagad gräsklippare! Konstatera att det är det bästa work out-reskapet. Koka fläder- och rabarbersaft. Konstatera att det är en barnlek. Plocka blåbär, smultron, vinbär. Klippa syren. Klippa lupin. Dra upp buskliknande rädisor med minimala frukter. Konstatera att de nog är lite gamla eftersom de blivit stenhårda och träiga. Slänga på kompost. Konstatera att komposten numera är home of giant snails - hamsterstora svarta skogssniglar. Kolla trädgårdsböcker. Konstatera att balansen mellan levande och döda beståndsdelar, alltså mellan typ äppelskrott, sallad, avocadoskal = levande, och barr, löv, kvistar = dött, är off. Plocka bort sniglarna, vända runt bland komposten, lägga dit torra löv. Kontrollera igen, konstatera att åtgärden var den rätta. Köa för TBE-spruta. Få åka hem med bara 50 procent av familjen vaccinerad eftersom den som tagit första sprutan glömde ta med sig kortet där vaccinsort står. Äta jordgubbar. Läsa tidning. Läsa böcker. Gå på loppis. Grilla. Såga ner träd. Slå sig för bröstet och konstatera att utsikten vann stort på att det risiga trädet sågades ner. Plocka fästingar på katt och man. Tjata om bad. Gå i regnet. Leta svamp. Konstatera att det nog inte finns någon. Åta blåbär. Jaga flugor. Klia myggbett. Marinera sojakött. Dricka saft.
Ja, det är därför jag inte bloggat.
/J
Ja, det är därför jag inte bloggat.
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
