Iaktagelse ett: Att lyssna på musik i datorn kan ha sina fördelar. Jag gillar inte att sätta på shuffle - eftersom jag tenderar lära mig inte bara låtarna utan också vilken följd låtarna kommer i på skivan så blir jag väldigt störd om någon tryckt på shuffleknappen, så att den låt jag förväntar mig inte kommer. Men ibland blir det bra. Idag tyckte datorn att jag skulle lyssna på Kent 400 slag - Edith Piafs C´etait une Histoire D´amour - Ani DiFranco Origami - och nu Black Eyed Peas Anxiety. En blandning som fungerar förvånandsvärt bra.
Iaktagelse två: Vi kommer aldrig behöva köpa fler kinesiska ätpinnar. Städade ett skåp och hittade minst tio par. Att lägga till de tjugo par vi redan hade. Nån som kommer på ett bra pyssel eller nåt annat jag kan göra med dem? Förutom att öppna restaurang då.
Iaktagelse tre: Fredrik Virtanen har en bild på min kusin på sin blogg, den 29 december.
/J
30 december 2005
Perspektiv
Har tillbringat senaste timmen med DN. DN och kaffe. Har läst om 2005 och därför: Jag ska inte klaga mer. Härmed är ältandet och gnällandet över, och uppryckningen ett faktum. Jag ska börja med att klä på mig och gå ut, har inte varit utanför dörren på flera dagar. Tror inte att uppryckandets tidevarv kan starta utan frisk luft. Jag ska gå en promenad på söder. Kanske går jag in på Gryningen och köper en flaska kokosolja (smörj in före dusch, gör huden mjuk). Sedan kanske jag tittar in på Cajsa Warg för att insupa lite atmosfär (och köpa rättvisemärkta hela espressobönor och mörk choklad). Efter det promenerar jag hem igen, långsamt, med bra musik i lurarna. Låter det som en bra start?
Perspektiv är ordet för dagen. Och jag kan inte riktigt hitta saker att klaga på (nej, jag letar inte) i mitt liv, efter att ha blivit påmind om världens 2005. Katastrofernas år. Jo, tack. De stora och de jättestora. Och de små, som inte förtjänar nyhetsplats men som ger efterdyningar och rubbar mina cirklar. Har jorden blivit en sämre plats att leva på? Allt stöd till hjälporganisationerna efter tsunamin gav visserligen hopp om givmildhet, men det är så många händelser som också hade behövt hjälp - i lika hög grad. Behöver ni en påminnelse? Årsredovisningarnas tid är här - DN är bara ett exempel.
Slut på det egna ältandet nu alltså. Perspektiv. Dessutom, det var bara andra hälften av 2005 som var riktigt uselt för min del. Året kan illusteras så här: Tänk dig en tallrik mannagrynsgröt (förutsatt att du gillar det. Annars får du föreställa dig något annat.). Du tar första skeden, den är rätt god, men saknar något. Ett par korn salt kanske? Saltar - och det blir oätligt. Mitt år. Jag minns bara den förstörda gröten, och inte de första, helt okej, tuggorna.
2006: Mer hälsa, (bra mat och motion). Mer vänner (ska sluta stänga er ute). Mer kultur (tre biofilmer på ett år, och knappt något annat, är ett lågvattenmärke. Har läst färre böcker i år än vad jag brukar göra. För att inte tala om de obefintliga antalet gånger jag varit på teater, opera, balett. Eller hur sällan jag tittat på konst. Har inte ens läst nåt bra magasin. Min kultur det här året har förminskats till dagstidningarnas kultursidor. Inte bra.). Mer skapa (Skriva, skriva, skriva. Inte bara jobbgrejor.). Mer koncentration (på jobbet, framförallt). Mer engagemang (vill inte vara blasé, vill bli arg och upprörd och glad och överlycklig och ilsken och nöjd. 2005 innehöll alldeles för få diskussioner. Well, klart jag diskuterade, men var min själ där? Nä.). Mer mystik (Vet inte riktigt vad, men det får väl ge sig med tiden.).
All right then. Då var det klart. Härmed är jag en nöjdare, lyckligare människa.
/J
Årets näst sista dag, klockan är kvart över tio på morgonen.
Perspektiv är ordet för dagen. Och jag kan inte riktigt hitta saker att klaga på (nej, jag letar inte) i mitt liv, efter att ha blivit påmind om världens 2005. Katastrofernas år. Jo, tack. De stora och de jättestora. Och de små, som inte förtjänar nyhetsplats men som ger efterdyningar och rubbar mina cirklar. Har jorden blivit en sämre plats att leva på? Allt stöd till hjälporganisationerna efter tsunamin gav visserligen hopp om givmildhet, men det är så många händelser som också hade behövt hjälp - i lika hög grad. Behöver ni en påminnelse? Årsredovisningarnas tid är här - DN är bara ett exempel.
Slut på det egna ältandet nu alltså. Perspektiv. Dessutom, det var bara andra hälften av 2005 som var riktigt uselt för min del. Året kan illusteras så här: Tänk dig en tallrik mannagrynsgröt (förutsatt att du gillar det. Annars får du föreställa dig något annat.). Du tar första skeden, den är rätt god, men saknar något. Ett par korn salt kanske? Saltar - och det blir oätligt. Mitt år. Jag minns bara den förstörda gröten, och inte de första, helt okej, tuggorna.
2006: Mer hälsa, (bra mat och motion). Mer vänner (ska sluta stänga er ute). Mer kultur (tre biofilmer på ett år, och knappt något annat, är ett lågvattenmärke. Har läst färre böcker i år än vad jag brukar göra. För att inte tala om de obefintliga antalet gånger jag varit på teater, opera, balett. Eller hur sällan jag tittat på konst. Har inte ens läst nåt bra magasin. Min kultur det här året har förminskats till dagstidningarnas kultursidor. Inte bra.). Mer skapa (Skriva, skriva, skriva. Inte bara jobbgrejor.). Mer koncentration (på jobbet, framförallt). Mer engagemang (vill inte vara blasé, vill bli arg och upprörd och glad och överlycklig och ilsken och nöjd. 2005 innehöll alldeles för få diskussioner. Well, klart jag diskuterade, men var min själ där? Nä.). Mer mystik (Vet inte riktigt vad, men det får väl ge sig med tiden.).
All right then. Då var det klart. Härmed är jag en nöjdare, lyckligare människa.
/J
Årets näst sista dag, klockan är kvart över tio på morgonen.
29 december 2005
He ett ganska bra 2006
Utanför rutan faller snön på det sätt som jag bara trodde att den gjorde i amerikanska teveserier: stora virvlande flingor som ser ut att aldrig smälta och vara lätta som dun. Träden på gården är vita och det är en sällsam stillhet.
Har gått över från tedrickande till glöggdrickande: Den sista slatten av den glögg som E och A hade med sig när de var här på middag finns nu i koppen bredvid datorn. Även över det råder en sällsam stillhet. Ett stearinljus fladdrar i det något dragiga fönstret, det doftar glögg, rökelse och såpa. En perfekt bild över ett perfekt liv. Om det inte vore för oron som gnager. Magen som värker och huvudet som är fyllt av tankar. Jag tänker mycket. Ältar, analyserar och vrider och vänder. Helst går jag samtidigt, stora, snabba, irriterade steg, med iPoden på, det ljud jag väljer att höra rätt in i öronen.
Jag har stängt av radion helt nu, och inte satt på någon musik. All min melankoliska musik skulle förstöras om jag spelade den just nu. Så varken Leonard Cohen eller Salomon Burke, varken Nina Simone eller Antony and the Johnsons får något utrymme. Tom Waits hade platsat, Tom Waits platsar alltid, men jag låter datorns susande vara det enda som hörs.
Jag har så många planer. Alltid tänka framåt, inte sant. På att göra stora saker, se till att fler får det bättre, fler djur och fler människor. Se till att jag skriver klart min bok och skickar den till förlag. Den är ju redan klar, så när som på några småsaker. Så varför gör jag det inte bara? Varför är jag inte på gymmet, det skulle behövas. Varför städar jag inte garderoben, sorterar semesterbilder eller skriver den spalt, den krönika och den artikel vars deadlines närmar sig med stora sjumilakliv? Varför skriver jag bara ner mina halvtänkta tankar här i stället för att göra något som får mig att må bra? För att jag inte vet vad det skulle vara. Dra på mig dansskorna och ge mig ut i vimlet? Skulle inte tro det. Träffa mina vänner? Nej, det skulle kräva ord. Verkligen städa garderoben eller sortera kort? Skulle det göra mig lycklig? Knappast.
Fick en nyårshälsning från Ungern idag. Det löd "Låt 2006 bli ett medelbra år. Bättre än 2005 men sämre än 2007". Det är en fantastisk tanke, och det önskar jag er.
Det har slutat snöa.
/J
29 december, klockan är 17.56
Har gått över från tedrickande till glöggdrickande: Den sista slatten av den glögg som E och A hade med sig när de var här på middag finns nu i koppen bredvid datorn. Även över det råder en sällsam stillhet. Ett stearinljus fladdrar i det något dragiga fönstret, det doftar glögg, rökelse och såpa. En perfekt bild över ett perfekt liv. Om det inte vore för oron som gnager. Magen som värker och huvudet som är fyllt av tankar. Jag tänker mycket. Ältar, analyserar och vrider och vänder. Helst går jag samtidigt, stora, snabba, irriterade steg, med iPoden på, det ljud jag väljer att höra rätt in i öronen.
Jag har stängt av radion helt nu, och inte satt på någon musik. All min melankoliska musik skulle förstöras om jag spelade den just nu. Så varken Leonard Cohen eller Salomon Burke, varken Nina Simone eller Antony and the Johnsons får något utrymme. Tom Waits hade platsat, Tom Waits platsar alltid, men jag låter datorns susande vara det enda som hörs.
Jag har så många planer. Alltid tänka framåt, inte sant. På att göra stora saker, se till att fler får det bättre, fler djur och fler människor. Se till att jag skriver klart min bok och skickar den till förlag. Den är ju redan klar, så när som på några småsaker. Så varför gör jag det inte bara? Varför är jag inte på gymmet, det skulle behövas. Varför städar jag inte garderoben, sorterar semesterbilder eller skriver den spalt, den krönika och den artikel vars deadlines närmar sig med stora sjumilakliv? Varför skriver jag bara ner mina halvtänkta tankar här i stället för att göra något som får mig att må bra? För att jag inte vet vad det skulle vara. Dra på mig dansskorna och ge mig ut i vimlet? Skulle inte tro det. Träffa mina vänner? Nej, det skulle kräva ord. Verkligen städa garderoben eller sortera kort? Skulle det göra mig lycklig? Knappast.
Fick en nyårshälsning från Ungern idag. Det löd "Låt 2006 bli ett medelbra år. Bättre än 2005 men sämre än 2007". Det är en fantastisk tanke, och det önskar jag er.
Det har slutat snöa.
/J
29 december, klockan är 17.56
Den största kärleken
När jag sitter vid datorn har jag radion på. P3, men jag lyssnar inte så noga (fast de pratar om Ivanhoe, och har precis samma analys som jag och alla andra: Välj Rebecca! Det är roligt). Stördes en stund av Maud Olofsson, då sänkte jag, och det ljud som blev min matta var kattens snarkningar. Hon ligger på stolen som är inskjuten under bordet. Och hon snarkar, högljutt och nöjt. När vi har gäster hemma brukar de skratta åt kattens snarkningar. De tycker att det låter roligt, eller gulligt. För mig är det det bästa ljudet. Den optimala tryggheten. På väg mot köket och tekokning blir jag stoppad av den andra katten. Hon snarkar sällan, men hon gapskrattar. Ja, inte med ljud, men jag ser allt att det är det hon gör. Hon stoppar mig genom att sträcka hela sin kropp och ta tag, försiktigt, i mina byxben. Jag sätter mig på mattan och klappar henne på magen, som hon befaller. När jag pratar med henne så svarar hon. Den andra, snarkande, katten kommer fram och vill bli gosad med. Plötsligt känner jag mig älskad.
/J
/J
28 december 2005
By the way
Btw, jag sällar mig till skaran som önskar att det här jävla året ska ta slut snart. 2005, kanske det värsta nånsin? Är det så livet efter trettio ska levas, ja, återigen, då vill jag inte vara med. 2006 bara måste måste måste bli bättre. Mer ljus, mer sol, mer skratt, mer vänner (tid med), mer glädje, mer av allt som är bra och bort, bort, bort med allt som är dåligt. Jag har nog aldrig flytt så mycket som jag gjort under 2005, jag har aldrig haft behovet av. och då är jag ändå frisk nu. Minns hur det var innan?
/J
Fortfarande den 28 december, 16.53
/J
Fortfarande den 28 december, 16.53
Jag vill inte vara med
Det tog emot att skriva. Eller rättare sagt: viljan fanns men inte modet. Ännu ett långt hål av ingenting, det är visst omöjligt att göra något regelbundet? Har precis blivit läst lusen av (vad betyder det?) av en nära och jag är ledsen. Eller precis är väl relativt, det var två dagar sedan nu. Två dagar av sorg. Och av ilska, och oro. Ångestklump i magen, ångeststickningar i armarna. Varför ska det vara så svårt? Är hela jävla livet en balans på en smal jävla tråd, som hålls uppe av dansande björnar? I så fall så är det för svårt, i så fall vill jag inte vara med. Det är så fruktansvärt orättvist. Jag känner mig kasst behandlad. Kasst, för jag är inte dum, jag är inte fel, jag är inte äcklig eller överlägsen. Inte med mening i alla fall.
/J
28 december klockan 16.47
/J
28 december klockan 16.47
15 december 2005
Nä, men - du sa, vad då?
"Småbarnsmammans fängelsebröllop med sexmonstret." Expressens förstasida idag.
Jag säger då det. Då det.
Klockan är 15.39, det är torsdag.
/J
Jag säger då det. Då det.
Klockan är 15.39, det är torsdag.
/J
För all del
Har städat skrivbordet, fanérytan är tom och glänser. Molnen, som jag ser skymta genom fönstren i kontoret på andra sidan gången, lyses upp av en sol som jag hunnit vänja mig vid under de två dagar den visat sig den här veckan. Den var borta i morse, nu är den tillbaka. Märker att jag är väderfixerad. Men jag har aldrig påverkats så starkt av väder - av ljus och mörker, kyla och värme - som den här hösten och vintern. De senaste veckorna är ett töcken. Ett töcken av för mycket av allt, utom ljus och sömn.
Har alltid skrattat överlägset åt dem som säger att "för mycket av det goda är av ondo". Har alltid sagt - ge mig mer! Om jag gillar - ge hit. Om jag inte gillar - låt bli. Jag lutar åt att jag kanske haft fel. Kanske är det i rimliga mängder som är bättre? Lagom. Fan så trist. Nä, jag säger fortfarande: Ge mig mer. Ge mig så mycket mer att jag kan ge. För jag vill ha, och jag vill att andra ska ha. I Östermalmshallen sitter gamla (mycket gamla) tanter på bänkar och stirrar på överflödet. Utanför sitter gamla män (inte lika gamla, skenet bedrar) och stirrar på samma överflöd. Med den skillnaden att det överflödet inte är deras. Märk att skillnaden inte är könsmässig, detta är den observation som gjordes av mig idag, det råkade vara tanter inne och gubbar ute. En annan gång är det en småbarnspappa inne och en ung tjej ute. Det hör inte hit.
Vad som hör hit är att Handelns Utredningsinstitut tror att vi kommer spendera 5000 spänn per person i julhandeln. Det är galet, wicked crazy. Typiskt att lyx måste kosta. Jag faller ju nämligen in i kategorin som säger att jag hellre väljer det bra än det dåliga, hellre det goda än det äckliga och hellre de skinande än det smutsiga. Men allvarligt människor: Hia er! Nån måtta, om jag får be? Finsmakare vik hädan, här är det överflöd á la Baccus och romarna som gäller.
Glamourvegan med rättvisepatos och lyxkänsla. Låter som ett reklambudskap. Vad som säljs? Jag.
/J
Har alltid skrattat överlägset åt dem som säger att "för mycket av det goda är av ondo". Har alltid sagt - ge mig mer! Om jag gillar - ge hit. Om jag inte gillar - låt bli. Jag lutar åt att jag kanske haft fel. Kanske är det i rimliga mängder som är bättre? Lagom. Fan så trist. Nä, jag säger fortfarande: Ge mig mer. Ge mig så mycket mer att jag kan ge. För jag vill ha, och jag vill att andra ska ha. I Östermalmshallen sitter gamla (mycket gamla) tanter på bänkar och stirrar på överflödet. Utanför sitter gamla män (inte lika gamla, skenet bedrar) och stirrar på samma överflöd. Med den skillnaden att det överflödet inte är deras. Märk att skillnaden inte är könsmässig, detta är den observation som gjordes av mig idag, det råkade vara tanter inne och gubbar ute. En annan gång är det en småbarnspappa inne och en ung tjej ute. Det hör inte hit.
Vad som hör hit är att Handelns Utredningsinstitut tror att vi kommer spendera 5000 spänn per person i julhandeln. Det är galet, wicked crazy. Typiskt att lyx måste kosta. Jag faller ju nämligen in i kategorin som säger att jag hellre väljer det bra än det dåliga, hellre det goda än det äckliga och hellre de skinande än det smutsiga. Men allvarligt människor: Hia er! Nån måtta, om jag får be? Finsmakare vik hädan, här är det överflöd á la Baccus och romarna som gäller.
Glamourvegan med rättvisepatos och lyxkänsla. Låter som ett reklambudskap. Vad som säljs? Jag.
/J
29 november 2005
Mera bra
Har gjort en sak till. Druckit glögg. Sweet Jesus: Blossa 05 är goood. Men drick den inte för varm, bara lite mer än rumstemperatur. Och inga tillbehör. Varken nötter, russin eller pepparkakor. Funkar utmärkt till BtVS dock. Så också en glöggvariant med vaniljvodka, och en med rom (Har bara smuttat, väntar med att dricka den till S och P är med, de älskar rom. Det är för övrigt S som äger Buffyboxen, vilket ju säger en del om hennes kvaliteter.)
Så. November är bra. Glögg, rom, julstjärnor och yppigt snöfall utanför fönstret. Nu: På med ytterkläder, iväg och köpa kattsand.
/J
(och klockan är 21.03, tidsinställningen kajko)
Så. November är bra. Glögg, rom, julstjärnor och yppigt snöfall utanför fönstret. Nu: På med ytterkläder, iväg och köpa kattsand.
/J
(och klockan är 21.03, tidsinställningen kajko)
Hej, tillbaka från Sunnydale
Jösses.
Oj.
Jaha.
Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.
Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.
Vad är det som gör det?
Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.
Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?
Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.
Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.
Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.
//J
(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)
Oj.
Jaha.
Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.
Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.
Vad är det som gör det?
Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.
Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?
Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.
Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.
Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.
//J
(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)
15 november 2005
Avslut
Jag har jättesvårt för avslut. Drar gärna på saker onödigt länge, hänger fast och kvar. Ibland är det roligt, som middagen i lördags som slutade med taxi hem halv sju på morgonen. Ibland är det mindre roligt, som det faktum att jag just nu har en byrå stående mitt på vardagsrumsgolvet. Halvmålad. Jag ser hur fin den kommer bli - röd, blank lackfärg, så nära latex man kan komma. Men den är struken en gång och nej, jag vill inte börja kladda igen.
Emellanåt blir jag besatt av avslut. Lånade första säsongen av Buffy (kan det vara den serie som faktiskt kommer tvåa i listan? Twin Peaks är så klart fortfarande ohotad långt uppe på förstaplatsen, och jag har haft lite svårt att bestämma vilken serie som ska komma därefter. Men kanske är det urcoola Buffy?) och tittade non stop till hela säsongen var färdigtittad. På två dagar! Det är inte hälsosamt, det är jag säker på. Lånade följdaktligen både säsong två och tre på rak arm, men måste hålla mig. Har sett två avsnitt av tvåan redan, vilket innebär att jag har fem gånger tjugotvå plus tjugo avsnitt kvar. Sedan Angel. Kan bli en bra vinter. Men byrån lär inte bli målad.
/J
Emellanåt blir jag besatt av avslut. Lånade första säsongen av Buffy (kan det vara den serie som faktiskt kommer tvåa i listan? Twin Peaks är så klart fortfarande ohotad långt uppe på förstaplatsen, och jag har haft lite svårt att bestämma vilken serie som ska komma därefter. Men kanske är det urcoola Buffy?) och tittade non stop till hela säsongen var färdigtittad. På två dagar! Det är inte hälsosamt, det är jag säker på. Lånade följdaktligen både säsong två och tre på rak arm, men måste hålla mig. Har sett två avsnitt av tvåan redan, vilket innebär att jag har fem gånger tjugotvå plus tjugo avsnitt kvar. Sedan Angel. Kan bli en bra vinter. Men byrån lär inte bli målad.
/J
11 november 2005
Rovor i morgondis
Skåne visade sig från sin allra vackraste sida när jag åkte flygbussen genom landskapet igår, i morgondis. Helt inne på att flytta till, kanske Staffanstorp. En liten gård, såklart med allé av vindpinade pilträd. Gummistövlar och solvarm mylla. Jorkällare fylld med äpplen och rovor. Gå en kilometer till landsvägen för att hämta DN (upplagan som inte ens hade hunnit med att få in nyheten om Jordanien). Skotta snö i snålblåst. Skorrande skånska. Spettekaka. Nä det blir nog Stockholm ett tag till. Fast just i går morse, och i dag också faktiskt, så var tanken lockande. Tänk om. Ett korsvirkeshus på Österlen, med havet utanför huset. Köpenhamn inom räckhåll, och så även Lund och Malmös möllevångstorg. Tja, kanske ändå.
/J
/J
08 november 2005
My secret love
Den är svart som natten, blank, dovt mullrande. Och den suger. Perfekt. Min nya dammsugare. Den gamla blev sjuk när vi renoverade, och hackade och hostade fram till slutet. Tills en dag, alldeles nyligen då den hostade upp ett moln av damm, drog sin sista suck och dog. Det duger inte med en astmatisk dammsugare i en lägenhet med katter och människor som inbillar sig att de gillar att fixa. Gärna så dammet yr. Nya tider spår renhet.
Nu: Skriva krönika. Sedan: Packa. I morgon: Lund.
/J
Nu: Skriva krönika. Sedan: Packa. I morgon: Lund.
/J
04 november 2005
Interna bloggfunderingar
Ja, nä, det är inte Linda Skugges blogg det här. Det är ett okänt antal personer som läser, antagligen är antalet ganska få. Än så länge. Kanske - förhoppningsvis? - följer ära och berömmelse och därmed många som tittar in på en mening eller flera. Så därför är det möjligen ganska förment av mig att skriva om två av dem som jag faktiskt tror är här inne. Båda två arbetskamrater. Båda två tycker jag om. Där slutar likheterna - åtminstone de likheter som eventuellt har med bloggeriet att göra. Den ena är bloggovan. Så till den milda grad att det var insteget på den här sidan som gjorde att hon - för egen del - för första gången läste något som står i en blogg. Den andra, bloggvan. Så till den milda grad att det var på hennes inrådan jag började läsa. Så till den milda grad att hon beslutade sig för att läsa mindre, bry sig mer om sina barn. Sagt med skämtsam glimt i ögat så klart.
Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.
Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?
Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"
Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.
Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?
/J
Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.
Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?
Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"
Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.
Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?
/J
03 november 2005
Som en gammal merca
Jag kan vara extremt svårstartad. Jag vet det själv, och jag är inte stolt över det. Spontanitet är inte min starka sida. Ska jag göra något så vill jag veta om det på förhand, helst med några dagars förvarning. Lägg till detta mitt ganska fulla schema, dagar som är uppbokade flera månader framöver, och det samma gäller kvällar och helger. När jag väl har en kväll över så är jag mer än nöjd över att få ha en timme framför teven, datorn eller tillbringa den med näsan i en bok. Många saker, kanske alla på ett plan, är självpåtagna. Dagar som i lördags, när jag faktiskt får bli uttråkad är sällsynta. Och i kväll var jag egentligen upptagen, som vanligt. Men så hörde en kompis av sig med den förlösande frågan "Vin?". Och emot min egen natur gick jag när jag svarade honom "Gärna." Och som vanligt, när jag väl är lite spontan blev jag inte besviken. Så nu sitter jag, vinrusig i pyjamas, och nöjd. Dags för middag.
/J
/J
01 november 2005
Sotsvart
Jaha. Det var det, sommaren är officiellt avslutad. Beckmörkt, och klockan är inte ens fem. Allvarligt, kan någon förklara prylen med vintertid, jag förstår den inte. Struntar väl i vilken färg himelen har när jag vaknar, men när jag går hem kan det väl ändå vara ljust?
/J
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
