Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.
Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.
Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.
Men hallå, om boken nu då!
Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.
Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.
Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.
Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.
Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Jag var också tvungen att lägga ifrån mig "Vindens skugga" utan att slutläsa, det hade jag kanske kunnat räkna ut, att den inte skulle vara Excellent, men jag hade fått hyllningar från 2 st tillförlitliga håll, innan jag köpte den.
Jag köpte den på loppis i somras, och bara tog upp den lite på känn sådär, när någon bakom sa "Åh, den är så himla bra", varför jag inte kunde lägga tillbaka den. Men nej, det verkar den ju inte vara.
Å vad tråkigt att du inte kommer på onsdag. För tänk, så mycket bonusprat om Boktjuvar vi skulle kunna avnjuta!
Ah! Det är alltid så fiffigt när man får bekräftelse på sina misstankar om att vissa hypade böcker (i det här fallet Vindens skugga) inte är så där alldeles fantastiska. Så slipper jag köpa, läsa och bli besviken själv. Tack för det!
Ka: NEJ inget boktjuvsnack utan mig, okej? Vi sprar till bokmässan när alla kan vara med. Okej?
Spectatia: Ja, visst är det bra. Kanske är antitips lika viktiga som tips? Men så måste man ju också minnas att smaken är som baken och så där. Och DET tycker jag är tur!
Ja, vi ska ju ha boktjuvsdisko då. Lugn och fin! Och: jag kan i viss mån förstå vad du menar med Godnatt mister Tom (tack för bokpratstema!). Nu: jobbajobba hej och hå...
Spännande, den ska jag kolla in när jag får tid. Men lustigt nog så stör jag mig supermycket på när det är tecken och bilder i böcker, det är som att författarens ord inte är nog, utan måste ta till ett annat medium. Det borde vara helt OK, men jag stör mig på det. Precis som jag vägrade läsa alla fotnötter i Jonathan Strange och Mr Norrell - andra påstår att de tillförde nåt, jag fattade aldrig vitsen.
man kan väl svälja en bok utan att tugga och känna smak.
Kristin: intressant att du tycker så. Naturligtvis är jag inte intresserad av en bok med krumelurer om de inte tillför något. Här gör de det i allra högsta grad. Jag gillar när ord, bild, ljud och kanske även andra sinnesintryck samspelar.
hannele: ja, så klart.
Skicka en kommentar