29 april 2008

Kyoto och fjärilarna

Varför läser man?

Det finns säkert lika många svar på det som det finns läsare. Snävare: Varför läser man fantastik? Varför läser jag fantastik? Det finns olika anledningar, men två konstanter: Jag vill fly verkligheten en stund och jag tycker ofta inte verkligheten är trovärdig nog att göra bok av/film av/konst av. Jag köper det bättre när det är ett eller annat sjöodjur med i leken. Välskriven verklighet kan vara fantastisk (se Siri Hustvedt för ett gott exempel). Och med verklighet menar jag alltså inte dokumentärt: BOATS* får mig oftast att se rött. Därmed inte sagt att det behöver vara fiktion: Både Ryszard Kapuściński och Andreas Malm är goda exempel på att non-fiction kan vara utmärkt i litterär synvinkel, så väl som i den rent pedagogiska.

Men ändå. De allra, allra flesta böcker jag läser privat läser jag för att få försvinna en stund. Och då vill jag helst ha något som påminner om verkligheten, men ändå inte (Stephen King eller hans son Joe Hill, John Ajvide Lindqvist, Mare Kandre), eller något som tilldrar sig i en värld så skruvad eller avlägsen att den inte påminner det minsta om den värld jag lever i (Gregory Maguire, Tolkien, Terry Pratchett, Jasper Fforde). Alternativt, och det är min favoritsubgenre, utspelar sig i den här världen, men med så många konstigheter att det går lätt att bortse från eventuella verklighetsmissar. Joyce Carol Oates, Gabriel Garcia Marcuez, Milan Kundera. Jeffrey Eugenides, Donna Tartt, Harper Lee, Maria Gripe, Selma Lagerlöf,Michail Bulgakov... Listan med författare som skriver in sina verk i någon slags övernaturlig stämning kan göras lång. Och det är ju till dem jag oftast dras.

Med detta sagt, tycker ni inte att det är konstigt att jag väljer en bok som definieras så här: En het thriller om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella affärer i kylslagen miljö.

En miljöforskningsstation på Svalbard. Ett aluminiumsmältverk i Sibirien. Mellan dessa kylslagna poler pågår ett glödhett spel om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella företagsaffärer. Den osäkre doktoranden Kimi från Göteborg befinner sig på Svalbard för ett forskningsprojekt, men det stillsamma projektet slutar i en halsbrytande jakt efter sanningen över Svalbards frusna vidder, polerade konferensgolv och djupt in i den tunga ryska industrin. För en renare värld måste man skita ner sig ibland.
?

Jag kan kanske ursäkta mig med att det var ett spurge of the moment, en lång kö på coop, att de starka färgerna (Grönt! Svart!) var det som lockade. Kanske det, men också för att klimatförändringar är otäckare än alla Lovecraftska monster, värre än alla kalla Kingkårar, mer rysligt än, än, än... Ja, vadsomhelst faktiskt. Klimatförändringarna skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. Och kanske tänkte jag att en thriller skulle förleda mig tro att det verkligen var eskapism jag hängav mig åt? Kanske det.

Nå. Jag gillar inte deckare (med ett par små undantag). Gåtor intresserar mig inte nämvärt. Med det sagt kanske det är orättvist att jag ger mig på att skriva om Kyoto och fjärilarna. Men ändå. Idén är ju bra. Den geografiska miljön är bra (Svalbard! Iskalla vidder, fruset vatten, isbjörnar, eskimåsex), ploten helt okej. Men resten, det jag gillar: stämning, bra språk, sköna miljöer. Total avsaknad. Den är korrekt, javisst. Men vad gäller miljöbeskrivningarna är de för exakta för att vara målande. Personbeskrivningarna är plattityder: huvudpersonen är forskare, en före detta modell med intelligenskomplex, givetvis med en flickvän som är galleriföreståndare. Suck. Boven är ryss (suck). Den ena kvinnliga miljöaktivisten är skitsnygg, det är det enda vi får veta om henne (suck), den andra en svartklädd, pessimistisk, piercad, slagsmålskämpe (suck) med hjärtat på rätta stället (suck), filmaren känslokall milimetertysk (suck). Och så vidare. Och det andra som ska karaktärisera personerna är tydligen det material varav deras kläder är gjorda. På i princip varje sida finns en not om ett material. Nästan på ett tvångsmässigt vis, och inte så att jag får en bild i huvudet, utan oftast verkar det som att författaren petat in det lite i efterhand. "Javisst, nu har jag inte beskrivit en textur på tjugo rader. Låt se; Mohair. Rött. Mjukt."

Nej, någon verklighetsflykt blir det inte fråga om. Vill man ha rafflande verklighetsanknuten spänning är ju inte jag den att ge tips, och därför inte heller avrådan. Men, jag är nufiken: Varför läser du?

* Based on a true story

EDIT: Jag hade först skrivit "Varför läser man skräck?" och "Varför läser jag skräck?" vilket det ju inte alls alltid handlar om. Har ändrat till fantastik eftersom det kommer närmare sanningen. Sedan gäller det ju ändå, i mitt fall, många gånger skräcklitt, men långt ifrån alltid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Å vad jag vill svara på frågan, men kan inte just nu. Huvudet är som gröt.

Jessica sa...

Haha, återkom, vettja, när huvudet är lite mindre grötlikt!

Anonym sa...

Varför läser jag?
Enkelt: delvis för att det ingår i mitt yrke (oh så många underbarheter jag kommit i kontakt med på det viset) och delvis för att överleva. Alla kulturella uttryck hjälper mig att hantera verkligheten på olika sätt. Att konsumera, producera och i somliga fall inhalera företrädesvis litteratur men också scenkonst, film, musik och olika varianter av bildkonst innebär en tillfällig flykt från/ömsint vallning i det som omger mig, det som förskräcker och förlustar. Att läsa identifikatoriskt och/eller kompensatoriskt är något jag funderat på ett gott tag. Min läsning hemfaller nog åt båda håller, men oftast åt det kompensatorisk-eskapistiska. Som nu, då jag ska hugga tag i en barnbok. Jag menar, vad fan vet jag om hur det är att vara barn i Storbritannien idag?