Förresten...

...just idag har jag drabbats av ett akut behov att åka till New York. Jag vill tillbaka till alla mina favoritställen. Jag vill upptäcka nya. Jag vill så det gör ont i hela mig. Jag älskar New York City (men vem gör inte det?). Speciellt om tidiga hösten. Den sprakande, om ni minns, den som försvann och ersattes av det här gråslasket. Åh, New York!

A Million Little Pieces: reflektion

Sist i världen läser jag James Freys A million Little Pieces, och kanske är det bra att göra det, såhär några år efter att alla skandaler blåst över? AMLP lanserades som en BOATS, men det uppdagades senare att så inte var fallet. Det var hittepå och världen, med Oprah i spetsen, var kränkta och förnedrade. Oprah hade tagit Frey under sina vingars skydd och han sålde miljarders (nåja) exemplar på grund av det. Men så var han ingen gammal knarkare alls. Åtminstone var inte allt som står i boken sant: Oprah arg.

När jag plockade upp den här, i London, så hade jag nästan glömt debatten som följde på avslöjandet. Och nu kan jag inte minnas vad som var så upprörande. Just nu fascineras jag av en oerhört speciell prosa: presens, jagform och satser som staplas på varandra. Staplas och staplas. Klaustrofobiskt nästan.

En typisk mening kan se ut så här:

I go back to the Medical Unit and I find a Nurse and I tell her I have to go to the Dentist and she checks the outside appointment book and it checks and she sends me to the a Waiting Room and I wait.

Viktiga substantiv inleds med versaler, dialogerna utmärks enbart med radbrytningar, meningarna binds samman med det lilla ordet "och". Det tog några sidor innan jag vande mig vid formen (jag är ju också mer van vid kommatecken), men nu tänker jag att skit samma om detta har hänt eller inte. Det är väl bättre om det inte hänt, och förresten har det väl hänt någon. Jag gillar formen. Jag gillar språket. Monotonin på en drogavvänjningklinik, smärtan, ångesten, spyorna. Abstinensen. Allt kommer fram genom den kliniska berättarrösten. Ibland är verkligen texten tillräcklig, inget annat behövs.

Boken är lite för otäck för att läsa i ett huj, jag läser korta stycken. Den saknar naturligtvis även kapitelindelning men bryts tack och lov upp emellanåt. Jag kommer återkomma. Oprah får säga vad hon vill.

(Uppad: Sådärja, nu har författaren fått rätt namn också. Tack, Magix)

omg

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

One Good Turn

Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.

One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".

Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

One Good Turn - One Good Book

Jag är så glad att jag, när jag packade ner bokhyllan i somras inför renoveringen, var smart nog att lämna många olika sorters böcker i läshyllan. För en bokhylla är det inte - det är en att läsa-lista i fysisk form, och eftersom mitt lässug är så olikartat: ena dagen ditt och andra datt finns där faktiskt lite av varje. Och efter de forna veckornas strävhet, scrolla nedåt, så känns det skönt att Kate Atkinson One Good Turn stod där: grön, trygg och len som sammet för den upprispade läsnerven. För ibland är det just det man vill ha. När det blivit lite... för mycket. Därmed inte sagt att Atkinson skriver banala smör och grädde-historier, för det gör hon inte. De är smarta historier, bra språk och bra handling. Ja, smart är väl rätta ordet. Jag läste den första i serien om Jackson Brodie i somras och, hundra sidor in i One Good Turn verkar den här vara lika bra. Juste.

Tu man hand

Jag har sysselsatt mig med strävhet ett tag. Mina lästa böcker verkar ha haft ett tema i svårartade relationer: mellan mamma - barn, mellan man och kvinna, kvinna - kvinna, man - man, mellan människor och verklighet, mellan verklighet och fantasi. Till sist nådde jag fram till den svåraste av dem alla: den förbjudna relationen. Den mellan ett barn, eller en nästan-vuxen, (eller är han kanske mest vill vara-vuxen?) och en man.

Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme har en inneboende strävhet som hoppar över sidorna. Den sköljer över och det går i sån rasande fart att det inte går att värja sig. Men det är inte en tsunami, snarare ett ihållande spikont, iskallt, regn. Den sorten som letar sig in innanför kragar och gör fingrar och näsor röda av bitterhet, samtidigt som kinderna förblir mintgrönsbleka.

Barnet, den nästan-vuxne, den fjortonårige pojken, bor hemma hos Lasse, en ganska odefinierbar man, amatörbiolog som skriver om vargar. I lägenheten finns uppstoppade djur, det upplysta akvariet, snäckor, böcker, papper. De äter smörgåsar, dricker te, simmar och ritar och skriver. Pojken sover i hallen, det är höst och kallt, och han straffar sig själv. Det som hade kunnat vara ett sanctum, en tillflyktsort från den institutionaliserade mamman, den välvilliga pappan med den nya frun och likaledes institutionaliserade systern blir i stället en tillvaro där jaget brottas med sig själv. Och så med Lasse. Och det är här det blir svårt: handlar det om pedofili? Det är oklart och outskrivet, både handlingar och känslor låter ana, men utan att veta. Och Lasse, är verkligen han boven i dramat? Är det per automatik ondska. ÄR det ondska? Efterom läsaren aldrig får veta går det inte att ta ställning, och jag, som läsare, tackar för det. Jag kan gå in i pojken och behöver inte läsa genom ett tabufilter. Jag kan blunda. Jag och alla andra.

Självsvälten och straffandet - pojken håller händerna på den brännheta vattenkitteln och räknar långsamt - är det symtom på att tillvaron så som den är just nu är fel, eller på något annat, att så som det har varit, skadar. Skaver och ilar. Tar sig in, suger fast. Pojken vill ju stanna kvar, trots att uppbrottet närmar sig. Hela världen vet att något är fel: Lasse, pappan, pojken, psykologen, lärarna. Och det är väl där strävheten kommer in, den sura smaken i munnen: hur i helvete kan en omvärld förbli så handfallen? Om en fjortonåring kommer med upprispade händer och revben tydligare för varje dag: varför finns det inget där?

Boken är, i sin otäckhet, vacker, och naturligtvis än mer otäck för att den är vacker i stil och form. Språket är enkelt, avskalat, och jag - som älskar volumiösa omskrivningar och meningar som inte skäms för sig själva - hade stundom önskat att den vore än mer sparsam. Men kanske finns en poäng att visa varje dags tedrickande, anoracklånande, vägrande att ta av (Lasses) halsduk, räknande, nedkrypande i sovsäcken, kittlande, simmande, vargskådande och betraktande av världen. Själva monotonin som upptar jaget och skapar verklighet. Och jag blir ledsen över att Lasse, biologen, studerar vargarna och upprörs, men inte förmår se pojken. Eller se, det är kanske det han gör? Studerar och försöker, men inte förmår.

Den är, som sagt sträv, Tu man hand. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig emellanåt och gå och skura lite: doppa händerna i mjukt, ljummet såpvatten, bubblorna som en skyddande hinna. Och när sista sidan var utläst gav jag mig ut i gårdagens novemberrusk och köpte de största, gulaste chrysantemumbollar jag kunde hitta. De står på verandan nu som gula solar.

Sköra unga män

Jag läser om sköra unga män: Först Erlend Loes Naiv. Super som gör mig lite glad och gumrande. Som gör mig lätt och tänkande rosa tankar. Som betyder. Inget dåligt alltså med rosa tankar. De kräver sin rätt de också.

Sedan läser jag Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och tänker tankar som är svåra, känner. Som gör att jag måste bryta mitt i och hämta luft. Jag är inte färdig ännu, men den penetrerar. Tackar det varma, mjuka, såpvattnet för sällskapet. Discodans och tuttifrutti hade inte passat lika bra, men det där skrubbandet jag ändå skulle hålla på med: ja.

Jag minns diskussionen om vem som läser vad, och tänker: den som läser den ena borde nog också läsa den andra. Ni vet: livet, etc. Sköra unga män!

På söndag är det fars dag: boktipset

I en värld där det finns julmust light, och en bok som Pappan och havet och där USA för första gången fått en svart president (och ännu viktigare: fått en president som verkar ha som ambition att faktiskt göra världen lite, lite bättre) och där man kan få frostnupna kinder i sen eftermiddagssol, där går det kanske att tro på ännu bättre saker än så. Går det att tro på fulländning.

Jag vet inte om Obama är fulländning direkt, ingen människa personifierar det, ty det skulle innebära att vara alla tillags. Och då skulle man vara en ganska kass president, inte sant. Pappan och havet däremot. Jag tjatar om Tove Jansson och Mumintrollen, men vad annat kan man göra? En bok där pappor talar ett bångstyrigt hav tillrätta, där den ensammaste varelsen i världen dansar glädjedans, där en ö är besjälad, där den som är förment elak egentligen har ett hjärta av guld och där en önskan om eviga söndagar bejakas, samtidigt som den är så vacker och så hemsk, och så fnissig och så melankolisk att jag blir alldeles hjärtsnörpig (igen). En bok som innehåller ord som ljungland och sjöhäst och fågelbo och vaxdukshäfte. Meningar som

Hela öns vemod och hela havets enslighet hade krupit in i dem och nu fräste de ut alltsammans igen i att bärga och bära och stapla, de hojtade till varandra genom dånet från sjön bara för att visa att de levde av alla krafter, och fortfarande gnistrade en himmel utan moln ner över den stormiga ön.

Jag gav Muminböckerna åt min systerdotter, Lilla O, när hon döptes och bestämde mig för att köpa dem till mig själv i samma veva. Började med Trollkarlens hatt och Sent i November. Den här fick jag dock häromdagen av Ka, och utnämner den till den finaste av dem jag läst.

Och genast, genast tänker jag att: om jag hade åkt hem till mamma och pappa i helgen, som det var sagt, så skulle jag ge den här till pappa, inbundet i ett fint band och massa kärlek. En pappa som lever sin dröm, det vill jag ge min pappa på fars dag. Nu får han tåla sig till vi ses nästa gång i stället. Det går nog bra, det med.

Glöggbloggen

Nä, den där blåbärsglöggen var allt ett bottennapp. Jag drack den i och för sig het, och kanske borde ge den en chans att impa kall, men besvikelsen här igår var enorm. Som jag laddat. Glögg + favoritbäret blåbär = hur kunde det gå fel?

Smakade för spritigt, saknade både rundma och sötma. Så, nu har vi tre och 3/4dels flaska över. Vad gör vi med dem då?

Mitt sommarlov

Man ska aldrig - säger aldrig - försöka detaljplanera sig igenom en ledig dag. Den inre anarkisten gör uppror och allt du trodde du skulle göra görs icke.

Ni minns hur jag 08.21 trodde det här:

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först (...) Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

skulle bli min dag?

Ånej. Det här blev min dag:

Började som bestämt med en novell The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Förfärligt fin och förfärligt läskig.

Sen somnade jag. Sen vaknade jag.

Sen läste jag lite bloggar, pratade i telefon, klappade katten, gick en liten promenad.

Läste därefter Shrödinger´s Cat av Ursula K. Le Guin. Hm. Vad jag tycker? Vet ej. Men skapade en extrem lust att klicka hem något annat av Le Guin. Tips?

Sen var det egentligen lite för sent för lunch, men ändå. Såg ett avsnitt av Weeds. Sen läste jag lite bloggar.

Sen började jag läsa lite i Pappan och havet. Så fin, så otroligt fin. Efter 33 sidor är jag magiskt hänförd, förtrollad, ja rentav förhäxad. Jag struntar i Filter, jag struntar i Hanif. Jag vill vara på havet med pappan och trollet och Lilla My.

Åh, nu ringde A och frågade hur många flaskor av den där årsglöggen han skulle ta. Jag svarade fyra. Och två med romsmak.

Blåbärsglögg och Mumintroll: jag tror jag är i himlen.

Upp till bevis

Okej. En sekunds research hade givit vid handen att Sleepy Hollow finns i den antologi jag har framför mig: American Gothic Tales, Joyce Carol Oates (red). Hade alltså inte behövt köpa, eftersom jag haft den här i min ägo i snart ett år. Mutter. Hade jag älskat novellen hade jag väl varit glad över att få en upplaga med bilder, men... bilderna är fula och novellen, som sagt inte så kul. Så nu är det upp till bevis, Joyce: är resten ett bättre urval?

Plockgodis

Först och främst: Idag firar vi naturligtvis Obamas valseger. Världen kan inte bli mer skrämmande än den varit de senaste åren. Jag hoppas att den i och med nattens resultat blir lite bättre.

Den egna horisonten sträcker sig inte långt bort. Efter att ha haft några fullspäckade dagar som inbegripit både möhippa, storstädning inför säljfotografering (det ser ut som ett shakerhem, och I like. Ska göra mitt yttersta för att nästa hus inte ska fyllas till brädden av allt möjligt. Det enda jag verkligen saknar är - surprise - mina dignande bokhyllor.), över dagen-besök i Skåne (tolv timmars bilåkande på en dag är för mycket, blurgh) och skräckhelg med bokcirkeln (det blev till sist verkligen skräckligt. Inte så mycket på grund av The Legend of Sleepy Hollow (Washington Irving)som var en puttrig liten historia med mycket miljö och lite skräck. Hur de ens lyckats göra en film av den är obegripligt. Naturligtvis var det spökhistorierna som bidrog till nackhår i givakt. Huga! Tur vi spelade ett fnittrigt parti Alias innan läggdags så värsta rysningarna försvann) ligger den här dagen helt tom framför mig.

Soffan, som jag sitter i, är dock inte tom. Bredvid mig ligger dagens äventyr: Senaste numret av Filter, viLÄSER som någon av cirkelpersonerna glömde, American Gothic Tales; Joyce Carol Oates (Red), A Case of Exploding Mangoes av Mohammed Hanif och Pappan och havet av Tove Jansson (present från bokcirklande Ka, man bockar!).

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först. Känns som en extrem lyx att ha tid att läsa ett magasin så fyllt från pärm till pärm. Mina tidningar ligger oftast strödda över huset, men nu - med det nya tömda hemmet - har jag fått välja ut vilka som fortfarande ska få vara inne. Och korgen på toa är bortplockad, där brukar det samlas en del lektyr. Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?