Fundering kring ett boktips: The Wasp Factory; och kring behovet av fluffiga böcker utan sockerkristaller.

Någon på bokkollot tipsade mig att läsa Iain Banks The Wasp Factory och jag undrar stillsamt hur det kom sig*. Vad hade jag förmedlat som fick denne någon (jag minns ju inte vem det var, det var så många boktips just då) att göra det?

Något fler än etthundraåttio sidor senare konstaterar jag att
- jag är glad den inte tillhör de tjockisar jag så gillar att konsumera
- att jag inte riktigt vet vad jag ska säga

Lyssna här: Meet Frank Cauldhame. Just sixteen, and unconventional to say the least:

Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different and more fundamental reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmerelda, more or less on a whim.

That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and don't intend to ever again.

It was just a stage I was going through.

Baksidesblurbarna sträcker sig från "Brilliant" till "Rubbish" över "Read it if you dare" och det är väl ungefär jag känner också. En berättelse i jagform som är så kyligt distanserad att det är omöjligt att känna varken med eller mot huvudpersonen (däremot handlingarna han utför, men det är ju en annan femma). Den har ett sådant tydligt berättarperspektiv att det kommer i vägen för det otäcka, tonen så tydlig att den lägger sig som ett filter. Samtidigt vänder det sig i magen och när jag ligger i soffan och läser med ryggen mot fönstret går det kalla kårar. Jag vrider mig långsamt så att jag kan blicka utåt, ty vem vet vad som döljer sig i mörkret?

På skrivarkursmanér försöker jag bena: vem är hjälten? antagonisten? protagonisten? Det är inte självklart. Jaget är ju klassiskt sett hjälten, jag kan köpa det. En hjälte behöver ju inte vara positivt laddad. Fadern och brodern? Lika märkliga individer, fadern det krypande mysteriet, brodern det tydligt galna. Eftersom jag läst böcker med så tydlig platsförankring på sista tiden (Manderley, Bellefleur Castle, Svalbard) tänker jag att "the Island", där handlingen utspelar sig har en betydande roll. Den skottska kargheten, havet, sanddynorna. Ödsligheten och ensamheten är betydelsefulla för handlingen, men också för språk och känsla.

Jo, jag kan nog se ändå varför jag fick tipset, och tackar ödmjukast. Kanske borde det följt med en varning? Kanske borde det inte det: ett tips utan medföljande (eller nu ihågkommen) förklaring kanske ändå är det bästa.

- Detta borde du läsa!
- Varför?
- Därför!

Många bra upplevelser sker utan allt för mycket planering**, kalkylering. Jämför "midsommar" eller "nyår" (fenomenen) med den "spontana vinkvällen". Oftast vet jag exakt varför en bok står i min hylla, denna gången gjorde jag inte det. Förväntningarna förvisso höga, men på vilket sätt, var oklart.

Rebecca - Bentley Little - Bellefleur - klimatthriller - The Wasp Factory. Jag behöver lite ludd nu. Något snällt och krämigt. Något inbakat i fluff, men inte sött, då tror jag coman blir totalt, strävar inte sockerchock. Sega råttor blir helfel, totalclash (och magen vänder sig av bara tanken på gelatinet). Ska vända blicken från min skräckliga hylla och se om jag kan hitta något. Åh, och medan jag skriver inser jag att maken förekommit mig: igår kom han med finaste grejen: Lady Chatterleys Lover i den här fina Penguin Classics Deluxe-utgåvan och i den som får bli min närmaste kamrat: Miranda Julys novellsamling "No One Belongs Here More Than You". Trots tidigare inlägg om eskapism och verklighet tror jag den kan bli en fin flykt från eskapismen.

Vi får se vad som funkar. Varför har du valt den bok du läser just nu?

*Det var ju ändå första gången vi träffades, vem det än var.
** Jag är lite för bra på att planera, för dålig på att vara spontan. Trots att jag ju vet allt detta.

Kyoto och fjärilarna

Varför läser man?

Det finns säkert lika många svar på det som det finns läsare. Snävare: Varför läser man fantastik? Varför läser jag fantastik? Det finns olika anledningar, men två konstanter: Jag vill fly verkligheten en stund och jag tycker ofta inte verkligheten är trovärdig nog att göra bok av/film av/konst av. Jag köper det bättre när det är ett eller annat sjöodjur med i leken. Välskriven verklighet kan vara fantastisk (se Siri Hustvedt för ett gott exempel). Och med verklighet menar jag alltså inte dokumentärt: BOATS* får mig oftast att se rött. Därmed inte sagt att det behöver vara fiktion: Både Ryszard Kapuściński och Andreas Malm är goda exempel på att non-fiction kan vara utmärkt i litterär synvinkel, så väl som i den rent pedagogiska.

Men ändå. De allra, allra flesta böcker jag läser privat läser jag för att få försvinna en stund. Och då vill jag helst ha något som påminner om verkligheten, men ändå inte (Stephen King eller hans son Joe Hill, John Ajvide Lindqvist, Mare Kandre), eller något som tilldrar sig i en värld så skruvad eller avlägsen att den inte påminner det minsta om den värld jag lever i (Gregory Maguire, Tolkien, Terry Pratchett, Jasper Fforde). Alternativt, och det är min favoritsubgenre, utspelar sig i den här världen, men med så många konstigheter att det går lätt att bortse från eventuella verklighetsmissar. Joyce Carol Oates, Gabriel Garcia Marcuez, Milan Kundera. Jeffrey Eugenides, Donna Tartt, Harper Lee, Maria Gripe, Selma Lagerlöf,Michail Bulgakov... Listan med författare som skriver in sina verk i någon slags övernaturlig stämning kan göras lång. Och det är ju till dem jag oftast dras.

Med detta sagt, tycker ni inte att det är konstigt att jag väljer en bok som definieras så här: En het thriller om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella affärer i kylslagen miljö.

En miljöforskningsstation på Svalbard. Ett aluminiumsmältverk i Sibirien. Mellan dessa kylslagna poler pågår ett glödhett spel om utsläppsrätter, växthusgaser och internationella företagsaffärer. Den osäkre doktoranden Kimi från Göteborg befinner sig på Svalbard för ett forskningsprojekt, men det stillsamma projektet slutar i en halsbrytande jakt efter sanningen över Svalbards frusna vidder, polerade konferensgolv och djupt in i den tunga ryska industrin. För en renare värld måste man skita ner sig ibland.
?

Jag kan kanske ursäkta mig med att det var ett spurge of the moment, en lång kö på coop, att de starka färgerna (Grönt! Svart!) var det som lockade. Kanske det, men också för att klimatförändringar är otäckare än alla Lovecraftska monster, värre än alla kalla Kingkårar, mer rysligt än, än, än... Ja, vadsomhelst faktiskt. Klimatförändringarna skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. Och kanske tänkte jag att en thriller skulle förleda mig tro att det verkligen var eskapism jag hängav mig åt? Kanske det.

Nå. Jag gillar inte deckare (med ett par små undantag). Gåtor intresserar mig inte nämvärt. Med det sagt kanske det är orättvist att jag ger mig på att skriva om Kyoto och fjärilarna. Men ändå. Idén är ju bra. Den geografiska miljön är bra (Svalbard! Iskalla vidder, fruset vatten, isbjörnar, eskimåsex), ploten helt okej. Men resten, det jag gillar: stämning, bra språk, sköna miljöer. Total avsaknad. Den är korrekt, javisst. Men vad gäller miljöbeskrivningarna är de för exakta för att vara målande. Personbeskrivningarna är plattityder: huvudpersonen är forskare, en före detta modell med intelligenskomplex, givetvis med en flickvän som är galleriföreståndare. Suck. Boven är ryss (suck). Den ena kvinnliga miljöaktivisten är skitsnygg, det är det enda vi får veta om henne (suck), den andra en svartklädd, pessimistisk, piercad, slagsmålskämpe (suck) med hjärtat på rätta stället (suck), filmaren känslokall milimetertysk (suck). Och så vidare. Och det andra som ska karaktärisera personerna är tydligen det material varav deras kläder är gjorda. På i princip varje sida finns en not om ett material. Nästan på ett tvångsmässigt vis, och inte så att jag får en bild i huvudet, utan oftast verkar det som att författaren petat in det lite i efterhand. "Javisst, nu har jag inte beskrivit en textur på tjugo rader. Låt se; Mohair. Rött. Mjukt."

Nej, någon verklighetsflykt blir det inte fråga om. Vill man ha rafflande verklighetsanknuten spänning är ju inte jag den att ge tips, och därför inte heller avrådan. Men, jag är nufiken: Varför läser du?

* Based on a true story

EDIT: Jag hade först skrivit "Varför läser man skräck?" och "Varför läser jag skräck?" vilket det ju inte alls alltid handlar om. Har ändrat till fantastik eftersom det kommer närmare sanningen. Sedan gäller det ju ändå, i mitt fall, många gånger skräcklitt, men långt ifrån alltid.

Hur jag blev en hyllmeter kvalitetslitt rikare, eller historien om när biblioteket i Gnesta fick mig att förlora vettet.

Lugn, lugn lördag. Diska lite, dammsuga lite, läsa lite. Lite igår-drack-jag-vin-grusig-i-ögat. Med den lokala gratistidningen uppslagen framför mig äter jag lunch. Men, vad är det här? Gnesta bibliotek säljer ut överskottsböcker! Neeej, i torsdags!
- Ska jag ringa och fråga om de fortfarande håller på?, säger maken.
- Jaha, okej. Jo gör det, svarar jag.

Ett internetbesök senare: de håller fortfarande på, sista dagen idag. Till klockan ett.
Titt på klockan: 12.39! Neeeej!

Maken ringer ändå. Jag hör honom fråga: kan ni hålla öppet lite längre? Vi kommer på stört.

Jag kastar mig upp från bordet, slänger av mig mina haskläder och in i första bästa outfit. Håret på ända, solglasögon får maskera mig bäst de kan - när det gäller kastas fåfänga, och vanligt hyfs, överbord. In i bilen: girar in på parkeringen bakom biblioteket med en minut till godo.

- Hej, var det ni som ringde?
- Jo.
- Titta ni i lugn och ro, jag måste ändå plocka lite här.
- Tusen, tusen tack!

Femton minuter senare lämnar vi biblioteket med bland andra Maria Gripe, Patricia Highsmith, LM Montgomery, Arthur C. Clarke, Daphne du Maurier, Robert A. Heinlein, Aksel Sandemose, Knut Hamsun, Laxness, Jerome K. Jerome, Ruth Rendell, John Irving, Christine Falkenland, Antonio Gamoneda och Susan Sontag.

Fnissig, rusig, generad och sex (6!) kronor fattigare kör vi så tillbaka hem. Genast påbörjas högläsning av Maria Gripes Agnes Cecilia.

Efter (ännu en) städning av bokhyllan (de fick plats!), excessiv läsning och två timmar wii fit somnade jag framför "Råttatouille". Bra lördag!

Bellefleur igen; slutrapport. Och så två påbörjade olikheter.

Jodå, Bellefleur (som alltså finns att köpa på Amazon - jag är dock glad att jag inte visste det ty mitt besök i Flen var så trevligt) höll hela vägen. Och längre än så - med några dagars distans (och fortfarande i ett förvåningens töcken över att den kunde vara så länge, att läsningen kunde ta så mycket tid) är den kvar, nästlar sig in. På R.O.O.M häromdagen såg jag Mathildes filtar, katterna strosar hemma i nytt magiskt skimmer, jag planerar att anlägga en damm i trädgården (och naturligtvis kalla den minkdammen). Melankoliska unga män påminner mig alla om Vernon. Och så vidare i all evighet. Bellefleur var en stor upplevelse. Joyce Carol Oates snåriga språk och säregna kommatering gör mig inget. Tvärtom. Av dem jag läst av JCO var den här den bästa. Hennes släktkrönika är så tätt vävd att det är magi att varje del står ut så tydligt. Och persongalleriet! JCO introducerar nya personer fram till tio sidor återstår. En big no-no, men naturligtvis klarar hon det. Och man vill lära känna alla bättre.

Jag har svårt att skriva om Bellefleur, vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva annat än de kärleksbombningar ni redan fått er till livs. Jag har egentligen bara en sak att säga: Läs. Den är fantastisk.

Medan jag landar sticker jag emellan med två olikheter. Olika varandra, olika det jag vanligtvis läser och olika Bellefleur:

* Kyoto och fjärilarna och
* Busters öron

Hello sportsfans!

Allright, ännu en sysselsättning läggs till de andra: Jag har köpt ett Wii. My god, hur kul som helst. Så nu boxas, bowlas och golfas det. Helst boxas. Först Singstar och nu Wii: jag kanske har en inneboende datorspelare i alla fall? (Ja, det är ju just min rädsla att fastna som gjort att jag aldrig låtit mig lockas till wow. Jag känner mig själv. Tydligen inte helt dock, trodde aldrig jag skulle spela tennis i vardagsrummet och tycka det var roligt.)

Sticker emellan med en lättsam rysare

Jag trodde inte det skulle vara möjligt att bli ens lite intresserad av något annat, med hundra sidor kvar av Bellefleur. Men eftersom den är så tung (eller mina axlar för svaga, alternativt min väska så fylld med allt annat som måste släpas runt; datorer, lunchlådor, mobiler och anteckningsblock. Solglasögon, paraply (nej, det har förresten aldrig hänt) och allmänt skräp) så har 550-sidor* inbundet bytts mot 350-sidor pocket i form av blod, exkrement, fjälliga varelser, vansinne och mörka, mystiska skogar: Bentley Littles The Vanishing. Slash and trash-skräck när den är som bäst. En reporter och en socialarbetare blir på var sitt håll involverade i mystiska händelser, där näringslivtoppar löper amok och hackar sönder människor och djur. En del filmas, och det är något konstigt med själva naturen: växter frodas och fördjunglar omgivningen samtidigt som männen visar minst sagt bestialiska tendenser. Det är en sidvändare, snabbläst, satt i nutidens och 1840-talets Kalifornien. Inte någon språklig eller stilistisk höjdare, men Little lyckas framkalla krypningar längs ryggraden med jämna mellanrum, inte så ofta eller så tydligt som hade behövts för att göra den riktigt ryslig på det sätt jag bäst gillar. Det är ganska mycket rakt på: huvud av, erigerade penisar rakt upp i ansiktet, sex, blod och roligt strössel av populärkulturella markörer. Han når inte upp till Stephen King-rysningar, och den är naturligtvis inte lika suggestiv som den bok jag varvar den med. Men som mellanbok för att hålla mig på lagom paranoidnivå (stirrar misstänksamt på mina fellow pendeltågsresenärer) fungerar den alldeles utmärkt. Tror jag har hittat en ny lättsam favorit som kan fungera för mig som lätta deckare kan funka på dem som gillar den typen av underhållning.

*Jag tror aldrig jag spenderat över en vecka med en bok jag verkligen gillar förut, helt nytt för mig att det tar sån tid att läsa. Skumt.

Joyce Carol Oates: Mysteriet med de svårfunna böckerna. A gothic saga?

Min Bellefleur-besatthet har inte mattats när de kvarvarande sidorna långsamt men ack så snabbt minskar i antal. Jag suger, suger, suger. Trots att jag vanligtvis tuggar snabbt och otåligt så tvingar jag mig att bara läsa lite i taget. Varje kapitel är en liten novell-liknande historia som likt lapparna i Matilde Bellefleurs (min favoritkaraktär) filtar bildar en berättelse.

Och visst var det ett litet äventyr att hitta Bellefleur, men det tar ju inte slut på sidan 538. Inte alls: Kvar finns A Bloodsmoor Romance, Mysteries of Winterthurn och My Heart Laid Bare. The Crosswicks Horror är dessutom på gång, och har så varit länge om jag förstår förtvivade fansistes rätt.

Men varför är de som är utkomna så svåra att få tag på? Mysteries of Winterthurn har jag nu hittat - och bokat - på ett antikvariat i Norrköping. De andra har jag ännu inte haft lika stor tur med. Inte ens My Heart Laid Bare som kom 1998 verkar finnas i mina vanliga vattenhål. Den finns på Bokus, men med den underliga infon att den skickas inom 26-40 arbetsdagar. Och nästan 300 spänn för en pocket? Vad sjutton betyder det?

Nä, jag är förstummad. Någon som vet något, som har någon information om någon av de här böckerna? Jag surfar rödögd efter info, och när jag får napp, när jag hittar snubblar orden över varandra: Lägg undan den, ge mig den, skicka den. Kosta vad det kosta vill. The Bellefleur curse? Jag tror jag vet.

Otroligt gott, inte så nära

Alltså, på tal om varelser som inte finns på riktigt: finns "Körslaget" på riktigt? "Brolle till attack på Bentzing." Är det på riktigt. Nej, jag trodde väl det. Phu.

Aftonbladets hemsida idag handlar dessutom nästan uteslutande om kroppar. Kroppar och Körslaget. Så är det nästan alltid, no?

Idag tar jag en favorit i repris: Saffransté. Världens godaste. Och ett sånt vackert ord. Saffran. Saffran, Saffran, Saffran (jo, jag vill nog skriva med versal inledningsbokstav). Jag gillar ju inte det där med humor något värst, men de där två fulla damerna, britter om jag inte minns fel, visst hade den ena en dotter som hette Saffron (hm, eftersom jag inte minns seriens namn kan jag inte googla, och utan googling är det omöjligt att stava rätt till namn, så: hoppsan. Felstavat?)? Och så Jonathan Safran Foer naturligtvis.

Undrar om man får döpa barn till Saffran i Sverige. Jo, titta, på SCBs namnstatistiksida hittar jag: Det finns 11 kvinnor som har förnamnet Saffran . Av dessa har 6 namnet Saffran som tilltalsnamn/förstanamn. Ingen man i Sverige heter ännu Saffran.

JSF ja, påminns om att min man (som ju inte heter Saffran) tjatat på mig att jag ska läsa Allt är upplyst. Han tyckte ännu bättre om den än Otroligt högt och vansinnigt nära. Långt borta men nästan här. Typ i närheten. Äh, jag menar Extremt högt och otroligt nära, men ni ser: utan google hade det inte gått. Den är omöjligt att minnas rätta namnet på. Nå, den sistnämnda (onämnbara) har jag läst. Gillade mycket mycket. Fint som snus. Ännu ett märkligt uttryck. Var kommer det ifrån? Något som skulle gå att googla, naturligtvis, men nu var det ju det där saffranstéet som kallade. Hm, jag är inte så förtjust i snus, alls. Ogillar mycket. Så nu tycker jag vi bestämmer att det hädanefter heter fint som saffran. Åh, saffranspannkaka på Gotland. Gott! Och saffransglass. När har jag ätit det tro? Har jag ätit det? Hm. DET är i alla fall en sak jag inte kan googla.

Alltså, jag gillar saffran i alla former. Det godaste vinet jag någonsin druckit var ett dessertvin smaksatt med - ni gissade rätt - saffran. Ibland gör jag linsgryta med saffran. Det är ohyggligt gott. Ska vi slå fast att saffran är min favoritkrydda? Jag tror vi kan göra det. På Zanzibar - the spice island - i vintras skulle jag köpa saffran. Den var dock utblandad med salt i proprtionerna skitmycket salt - nästan ingen saffran, så den har jag inte riktigt förstått hur jag ska använda. Kanske salta in citroner? I Ungern köpte jag hel saffran, den smakade ingenting. Så än så länge köper jag de små små fodralen på ica. En gång när jag köpte linser och saffran frågade kassörskan om jag inte hade glömt köpa mjöl. Och visst: lussebullar är ju vansinnigt gott det också, men slår inte min saffransdoftande linsgryta.

Så: i frågan om vad jag tycker bäst om, Körslaget eller saffran vinner saffran. Detta trots att det enda jag vet om körslaget är det jag råkat se på kvällstidningarnas hemsior.

Té var det, ja.

Duggregn och rosa regnjacka, grön-grönt gräs: plantering av penséer inne i ladan. Kloppeti-klopp, kloppeti-klopp: utanför ladudörren skrittar två hästar, deras ryttare tysta i regnet. Jag såg denna igår och idag önskar jag mig inget annat än en underskön frieserhingst.

Jupiter och Goliath, åh skulle de inte trivas i min trädgård,betande på fälten häromkring?

Mahalaleel skulle förresten också gärna få flytta in, är säker på att de fyrbenta som redan bor här skulle trivas med honom. Och Gullspira, stackarn alltid gående över fjällen.

Vilka fyrbenta, eller kanske fjäderbeklädda eller fenförsedda varelser från fiktionens värld skulle du kunna tänka dig att sambo med?

Så här ser de förresten ut

EDIT: De här, alltså!

Aha.

Ensam hemma kollar halvkass skräckfilm trots att det inte ens är skymning ännu; verkar som en juste lördag i teorin, men jag blir plötsligt gråtig och sentimental och känner mig rastlös och, ja just det, ensam. Lonley istället för alone, för alone gillar jag ju men inte lonley.

Bodde jag kvar i stan hade jag kunnat smsa säga: vin? öl? promenad? Detta är första gången jag känner att jag bor långt bort. Långt, långt bort. Häller upp ett glas vin men det är inte samma sak. Skulle vilja skriva "grät en skvätt" men så illa är det ju ändå inte.

The Poet

Germaine´s great-uncle Vernon, the poet, prematurely grizzly, sweet-faced, with the mismatched eyes that so delighted her (Vernon loved to squat before her, closing one eye and then the other, the blue eye, the brown eye, the blue eye, as the child gasped and muttered and waved her fists, sometimes shutting both her eyes in the excitement of the game, squealing with laughter that grew wilder as the game accelerated and the brown eye, the blue eye, the brown eye, the blue eye opened and shut more and more rapidly, until tears streamed down Vernon´s cheeks and were lost in his beard) was said, openly, with that Bellefleur “frankness” that caused so much grief, to be a disappointment to the family and especially to his father: not simply because he was evidently incapable of adding up a column of figures (something Bromwell had mastered at the age of two), or intelligently following family discussions on the perpetual subject of interest rates, debts, loans, mortgages, tenant farmers, investments, and the market prices of various Bellefleur commodities, and not even because as a slope-shouldered, absentminded, apologetic bachelor whose face resembled (as his niece Yolande affectionately said) a hunk of aged cheese, and whose shapeless clothes, so rarely changed, gave off an unfortunate odor of onions, stale sweat, solitude, befuddlement, rotting fruit (he thrust apple and pear cores into his pockets, orange rinds, banana skins, even half-eaten tomatoes, for he usually ate while on one of his walks, composing poetry in his head and then scribbling it down on slips of paper which he also thrust in his pockets, often not quite conscious of what he did), and– but how might it be expressed?–simple oddness, he was unlikely to marry into a prominent or prosperous family, and in fact unlikely to marry at all; but because of his essence, his soul, his very being.

Konsten att i en mening fånga allt viktigt om en människa, behärskar hon, Joyce Carol Oates. Imponerad blir jag. Ett vindlande som alltid, alltid hittar helt rätt. (Bellefleur sidan 153)

Lite bortskämd

Ja hej! Jag har inte glömt bort har bara haft lite fullt. När jag inte jobbat så har jag befunnit mig först på Manderley och sedan hos the Bellefleurs. Där är jag förresten fortfarande, och det tack vare ett synnerligen intressant beslök hos Langelets. Jodå, fint ska det helt vara.

Det sistnämnda besöket resulterade i en hel hög undersköna små vänner som ska fotodokumenteras inom kort. Teaser:

Gullivers resor, illustrerad från 30-talet
Wuthering heights
Alice in wonderland; en illustrerad osprättad från 1926 (tror jag) samt samma titel i penguin classic
Buddenbrooks; två delar fin-fin-fin, tygband
Kristin Lavransdotter - Kransen, Husfrun och Korset i tre separata band
Moby Dick i Penguin classic-utgåva
Brave new world i Penguin classic-utgåva
Kärlek i kolerans tid (jaja, det var en "helt vanlig" utgåva)
A christmas carol i band i rött och guld, illustrerad
Och Seven gothic tales (Av Isak Dinesen, eller rättare sagt Karen Blixen.)
Och så Bellefleur naturligtvis.

Och så säger de att man inte kan köpa lycka.

/Jessica

Last night I dreamt I went to New York again

Jag måste nog sluta med den där internet. Det är ju trots allt bara en fluga? För in i mina drömmar smyger sig små tidsmarkörer: inatt drömde jag att jag skulle till New York. Men i stället för att packa, vara glad eller på drömmars sätt skruva det så handlade drömmen om... vad jag skulle skriva på min Facebookstatus. Kom igen, hur sjukt är det? Och största problemet var inte att vara smart och brilliant utan hur kunna komma undan med denna klimatfientliga aktivitet som det innebär att åka på shoppingresa till världens underbaraste stad.

/Jessica

En liten kvartalsrapport

Att det redan gått ett kvartal av 2008 är naturligtvis dem mest spektakulära i sammanhanget. Hur är det ens möjligt för tiden att gå så fort? Året inleddes med en smärre skräll (en allvarlig olycka på Nilen, i Uganda) och nyårsaftonen spenderades i oro, med en vän som svävade mellan liv och död på sjukhuset i Kampala. Tidig nyårsdag med taxi till sjukhuset till en kostnad som, tack vare oroligheterna i Kenya, ändrades medan vi åkte. Ja, bensinpriset och tillgången till bensin ändrades inför våra ögon. Ett otäckare årsslut och påföljande början kan man nästan inte tänka sig. Vår vän kunde flyga tillbaka hem till London efter en dryg vecka, och han mår förhållandevis bra nu. Men visst satte det spår, det kan inte förnekas. Det är jag glad att ha lagt bakom mig.

Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.

Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.


Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:

Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American

Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.


Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.

Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts

Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.

Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)

Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.

För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.

Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.

/Jessica

*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.