The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Sjukt ynklig

Javisst, det kunde man väl tro, att det var lite väl lägligt att bli sjuk dagen efter The Sorrows of an American hamnat i ens ägo, och samma dag som bokreaböckerna kunde hämtas på posten. Men nej, nej, nej, detta är inte fejk, inte på något sätt: Jag är för sjuk för att läsa. Bokstäverna flyter ihop och bildar ingen mening. A köpte Red och Harpers Bazaar åt mig "Bläddervänligt" som han sa, men nej. Till och med vattenglaset är för tungt. Ettkilos-tidningar fungerar inte. Dn får mig att gråta, och musik eller ljudböcker skär i hjärnan. Och är det alltid så liten text i böckerna? Försökte titta på teve igår, gick inte. Stirra upp i taket, däremot, thats the shit. Och det enda som jag riktigt behärskar.

Från sjukbädden /Jessica

Bokhyllan

Löjligt nöjd känner jag mig över att bokhyllan expanderats med 632 centimeter, vilket gör att, trots att böckerna nu får stå i singelrader, hela dryga två hyllplan - 158 centimeter - är tomma. Pocketsektionen har utökats markant, och en helt ny vägg har vikts åt tre rader hyllor. Vackra bokfyllda hyllor. För första gången har böcker på engelska fått en helt egen sektion. Böcker på engelska i svenskt pocketformat får dock stå kvar i pocketsektionen, än så länge. Pocketböckerna har länge stått uppdelade i läst och oläst, och så även nu. Sagor och poesi trängs på en hylla och skräck/Sci-fi/övernaturligt med Tolkien, King och Lewis som starkaste namnen ska få flytta på sig, till hyllan ovanför den engelska. Detta eftersom mycken engelsk litt är just om vampyrer och annat som hör till en annan värld, den skräckfyllda, lustfyllda. Trots att jag ogillar prylar i bokhyllan så flankeras de av mina actionfigurer från Tim Burtons Corpse Bride och samma Burtons Voodoo Girl från The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, en favorit!

Om frågan uppstår: Är hyllplanstillägget en plannering inför bokrean? så blir svaret: Antagligen inte. Ska hålla mig i korta tyglar i år. Hittills påtänkt är följande:

ELSIE, ROBERT:BALKAN BEAUTY BALKAN BLOOD
PETTERSON, PER:UT OCH STJÄLA HÄSTAR
KURKOV, ANDREJ:DÖDEN OCH PINGVINEN
RAGDE, ANNE B.:BERLINERPOPPLARNA
SJÓN:SKUGGA-BALDUR : EN FOLKSAGA
KELBY, SCOTT:DIGITALFOTOGRAFI
DAVIES, MARTIN:TROLLKARLENS TRAST
GOMBROWICZ, WITOLD:DE BESATTA

Nej, snarare var det ett redan uppköpt behov, och ett behov av luft och struktur.

Åh, på tal om luft: har ni sett att man kan välja Miljöfrakt för tio kronor när man beställer på AdLibris? Då klimatkompenserar de för frakten. Alla bäckar små, och så vidarer - så hur bra är inte det?

/Jessica

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Nej, jag har inte drabbats av dyslexi. Stavfelen här - och de är så många! - beror på hast och jäkt och vanligt hederligt slarv. Ska bättra mig, lovar. Stavfel! I en text avsedd för andras ögon! Fy, så förmätet, så oaktsamt. Om jag nu inte hade det som min grej, som vissa, med ambitionen att... vad då? Förändra? Stilisera intrycket av direktanslag? Men då krävs mera av mig, om stavfel, skrivfel, någonsin är okej så är det om de är avsedda. Och innehållet måste i så fall vara ett annat! Krävs att innehållet har en viss finess, så att stavfelen blir en raison d’être, en konstnärlig och/eller inehållsmässig ambition. Eller är det alltid bara sunk, slarv och oaktsamt? Varför tolererar jag det i vissa texter, men föraktar det i andra?

De i texterna nedan ber jag om ursäkt för. De i texter som kommer senare än denna ska jag göra mitt bästa att finna innan jag trycker publish post. Om det finns några i denna dör jag av självförakt.

Och den dagen jag börjar särskriva lägger jag ner all skriftlig kommunikation. Är det en okej deal?

/Jessica

Ah, en stund här och där

Mellan mötet och lunchen skapades en tidslucka som spenderades på Åhléns bokavdelning. Köp fyra pocket, batala för tre. Ja, tack!

Doris Lessing The Golden Notebook
Jennifer Weiner Goodnight Nobody
Andrew O´Hagan Be Near Me
Kate Mosse Labyrinth

Går in som skiljedomare i en cat fight. En sådan som faktiskt innehåller katter. Inte som den där nere, även om de morrar långt ner i halsen.



Både waterbucken och impalorna klarade sig.


 

Serengeti, soluppgång, tionde januari

Clouds and a sense of humour don´t mix

Helena, numera Bokhora undrar vad som läses i årstidslimbo. Årtidslimbo, javisst - fortfarande bara möjligt släcka lampan i trekvart innan den måste tändas igen, men med ett glitter i ljuset. Jag fruktar våren, till och med nu långt innan knoppar ens funderar på att brista. Gillar inte ljusets återkomst, så obarmhärtigt. Men har inte (konstigt nog) satt mitt läsande i perspektivet årstid. Inte i februari. Men så tittar jag min läslista:

* Därv av Tatiana Tolstaja; en skildring av ett Ryssland i en framtid efter någon ospecificerad katastrof då allt är förändrat och verkligen tillbaka i medeltiden, fast inte riktigt. Kyla, mörker, hunger.

* När änglar dör av Andreas Roman; skapelsen ur Satans perspektiv. I say no more, yet.

* Twilight av Stepahanie Meyer; om vampyrer i high school-miljö. Bara läst de första kapitlen men, mmm, verkar lovande (men vad är det med böcker innehållande gäng av välbärgade enstöringar? The Secret History och Special Topics in Calamity Physics är bara två exempel. Två böcker jag verkligen gillar, dock, så det verkar ju inte vara någon nackdel.) Twilight är dessutom en pennan-i-handen-bok. Fullt med oneliners, oh dem stryker jag ju gärna under.

Hm, jag noterar en trend. För att motarbeta ljusets och vårens ankomst söker jag mig till mörker, uppenbarligen. Låter logiskt. Just nu, när det är beckmörkt ute är det inte svårt att tro att det är vinter - ett bra tag till.

På tal om vinter ett bra tag till, och på tal om vampyrer, förresten: på planet visades 30 Days of Night. Shiiish, vicket skräp. Jag som är svag för vampyrfilmer och hade hört mycket gott om denna, såg fram emot fest, men måste avråda alla mina fellow skräck-älskare: se ej. Tunn, tunn, tunn med så dåligt slut. Nu gjorde väl inte formatet (pytteliten flygplansskärm och knastriga hörlurar) det mesta för filmen, men jag vågar påstå att den varit kass även om jag sett den på bio (eller hemma, vilket alltid är det allra bästa - ingen som pratar under filmen, plus min soffa!)

Nu ska jag återgå till mörkret!

/Jessica

Den där ansiktsboken, part 1859

Ha ha, jag älskar Facebook som på allvar kan få mig att fundera över:

1. The end of the world is coming. What animal do you take on your spaceship?
Koala
A type of bird
Dogs
Mythical animals through the preservation of literature
A type of fish
Monkeys

Vilken fransk filosof jag blev? Nä, si det fick jag inte veta, ty jag vägrade skicka till 20 vänner. Summa summarum: jag hatar Facebook som på allvar får mig att slösa bort så mycket tid på trams.

/J

Och förresten. Visst är det mycket som måste sägas, mer som sägs, men till vilken nytta när det faller tyst ner i grön mossa täckt av damm, av snö, av regn, av tristess. Av ångande skogsdofter, mottaget endast av Vildvittran, Mårran av barnet som bor under trappan. Ord och bokstäver ner i myllan, meningen trampas ner av civilisationen. Vad är det för mening? Skrika högst, viska tystast, artikulera klarast. Om det bara är för en, ge mig avsikt.

/J

Tiden

I inlägget nedan skriver jag att det är tre veckor sedan vi kom hem. Det stämmer inte, upplyser min man mig om - det är bara drygt två. Tiden känns längre när allt är som vanligt. Men tiden borta? Trettiotre dagar i främmande land, eller länder som här var fallet. En månad som flög förbi, samtidigt som det fanns dagar där trettio mil på obefintliga vägar skulle tillryggaläggas: där kröp både tiden och vi, rent fysiskt men inte inte bokstavligt, fram.

Och så ibland detta:

En timme som flög fram, men som kommer stanna längre än de flesta andra timmar.

/Jessica

Stealing your attention

Stjäl några minuter av lunchen. Lika mycket för att göra motsvarigheten här till att dra det första strecket på en orörd canvas: att sätta igång, att besudla, att signalera uppror och nystart. Alltså - för min egen del. Men också för att kommunicera, trots att det blir kort och fragmentariskt.

* Vi är tillbaka från Afrika sedan tre veckor. Mer om resan kanske kommer. Den kan sammanfattas på flera sätt, men ord som omvälvande, annorlunda, slitsam, rolig och fantastisk tror jag måste till. Vi lyckades missa striderna i Kenya med två dagar; den 24 december lämnade vi Kenya och åkte in i Uganda. Sedan skulle vi, var det menat, åkt tillbaka till Kenya den 2 januari. Det gick inte, och vi fick flyga över till Tanzania. I Uganda väntade dock ett ebolautbrott på att sätta klorna i oss. Skrämmande. Djuren då, själva syftet med resan? Gorillorna i Rwanda (vackraste landet) var... fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på det mötet. Mäktigt. Serengeti, Nakuru, Tarangire och Ngorongoro bjöd på djurliv i olika skepnad. Sitter som bäst, på kvällarna, och går igenom de nästan femtusen bilderna. Kan konstatera att zebror och giraffer är jäkligt snygga djur, och att bufflar gör sig enormt bra på bild. Lejon och noshörningar kan man bara inte misslyckas med. Impalor är svårare, de måste nästan jagas av ett lejon (jo, sådan bild finns) för att de ska bli bra på bild. Geparder och leoparder är kräsna och svårsedda. Prickarna kanske är bevis nog? Elefanter då: massor (massor!) av bilder. Häftiga djur. Noshörningar svårfotograferade. Man vill ha lite action... Vilket hyenor bjöd på - både på bild och nattetid i tältlägret! Återkommer kanske, och kanske med bilder.

* Läsfronten: har, på grund av resande med andra inslag än sofflock, legat lite lågt på läsfronten. Älskade Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, gillade mycket The Echo Maker av Richard Powers. Tyckte massor om Happy Sally av Sara Stridsberg. Och det är nog det. Har en känsla av att jag glömt någon, hm, få se om det klarnar, och lover inga recentioner av dem jag läste under resan, mer än: om ni inte läst de ovan nämnda - gör det!

Läser just nu Därv av Tatiana Tolstaja - och trots att den skiljer sig från det mesta jag läst (jag måste erkänna att jag såg och gillade vad jag såg, innan jag ens läst vad den handlade om) så känns även den som en fullträff. Jag tror inte jag blivit mindre kräsen - snarare att jag är bättre på att välja ut!

* Två happenings i vår jag lääääängtar till: Bokkollo och Nick Cave på Cirkus. Ah! Jag är så lycligt lottad!

* Vädret. Är det detta vi måste leva med nu? En dags snö, resten regn och slask. Om ens det - idag är det vårkänsla, vårljus, i stockholmsluften. Galet.

Så, några rader från mig: hej, det är kul att vara här igen (även om jag gärna varit kvar i Afrika ett tag till. Röd jord, stekande värme, djurliv och salta bad går inte av för hackor. Måndagar på jobbet är inte fullt så intressant.)