Jag har inte fått den där purjon, inte tablettask, tändare eller disktrasa heller. Och framförallt inte bok. Kan bero på två saker. Den ena är att det inte gått att kontakta mig, ty ingen e-postadress eller facebooksida att klicka på. Den andra är att jag inte skriver en av Sveriges 100 främsta bokbloggar. Emedan jag tror på det andra åtgärdar jag det första; e-post till mig är jessicaatsapereaude@gmail.com. Finns klickabart i profilen, och luskar jag bara ut hur så finns den snart synlig på sidan också. Sedan återstår bara lösa hur purjolökar mailas.

/Jessica

Avundssjuka och försök att stilla begär

Det är fredag, tidig kväll. Och jag är så avundssjuk på alla som är på bokmässa och minglar och dricker rödvin och dränks av böcker och prat om böcker och såna som läser böcker och såna som skriver böcker att jag tror jag spricker. Mysigaste outfitten, godaste teet, sprakigaste brasan, livligaste ljusen och bästa boken (Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet) hjälper inte. Inte ens det faktum att jag har köpt två bokaccesoarer idag: ett bokmärke föreställande två vuxna pingviner och en pingvinunge fotograferad av Steve Bloom. Den som bor i Stockholm och har möjlighet bör inte missa den helt fantastiska fotoutställningen utanför Dramaten. Den andra prylen var en stämpeldyna. Jag fick nämligen en helt ljuvlig exlibris av mamma och pappa när de kom hem från Kina i våras. En exlibris i marmor, handsnidad, med ett utsnidat lejon på toppen och vackra tecken på den cirka fem centimeter höga pelaren. Den låg i en röd sidenask, och bläck medföljde. Tyvärr kan jag inte riktigt tekniken med det medföljande bläcket, vilket fått till följd att inten stämpling skett. Nu kan jag ju sysselsätta mig med det när jag inte läser bokmässebloggar och är allmänt avis. Hade hoppats att min nya kamera skulle ha kommit idag, men nej, inte ens det.

/Jessica

There's a full moon risin', let's go dancin' in the light

Såg ni månen igår? Full, och väldigt speciell. Det var detta årets Harvest Moon för oss på norra halvklotet. Höstens första fullmåne! Den som bönderna förr om åren använde till hjälp för att hinna med att göra allt, göra det sista, innan det blev dags för vinter. Den vackraste och tydligaste Harvest Moon jag sett var 1994 i Montana. Den sken genom tältduken så det var omöjligt att sova. I stället satt vi och studerade den runt elden.

Igår var den stor och låg, den såg tung ut, ruvande. När jag körde hem var det redan nästan mörkt; men den nedgående solen och månen kämpade om att lysa upp vägen. Några timmar senare skulle jag ut igen. Nu var solen helt borta, månen lyste från ett längre avstånd, men klarare än förut. Dimman låg som ett uppmjukande täckte över fälten. Innan jag hoppade in i bilen kontrollerade jag noga att ingen satt i baksätet. Tittade till och med i bagageutrymmet, ty en spindel med iskalla nålfötter kröp längs min ryggrad. Ingen där!

I den månbelysta vägkanten satt en räv. Tjock röd svans, den väntade på att få passera. Åh, det var skumraskväder, hösten i sitt esse. Kuraväder, dricka te och läsa bok, gå snabbt med bultande hjärta och glömma bort sig i en vidunderlig åsyn av dimma, fukt och natt.

Nej, bilden har jag inte tagit; jag väntar på min kamera. Så länge lånar jag från internet. Tack.

/Jessica

Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt

Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.

Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.

På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.

/Jessica

Bag of Bones - Stephen King

Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.

Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.

Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?

Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.

Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.

Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.

/Jessica

The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

Läslista, tisdag i september

Måste ge min läslista, eftersom den är så bra:

Bag of bones - Stephen King (drygt halva)
Allt - Martina Lowden (ett par kapitel/veckor varje kväll)
The Rough Guide to Tanzania (yay! Kan dessutom behöva fyllas på med tRGt Kenya)
Texter från min kurs.
Stockholms fria, Sveriges Natur och snart Språktidningen.
Ska idag kompletteras med en fototidning, om någon faller mig i smaken. Och som alltid DN.

Detta - förutom Allt som endast ligger vid min säng - förflyttas ständigt från mitt nattdudksbord till min väska till där jag befinner mig. Naturligtvis hindrar texterna mig från att göra annat.

/Jessica

Nämen hej, är du också här, va kul!

Jag blev tvungen att tillfälligt upphäva köpstopp för att inhandla reselektyr. Sådan om resmål alltså. To be continued...

Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.

Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.

Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.

Over and out!

/Jessica

Läsa slut

Jag är inte så förtjust i att handla kläder, eller skor, eller väskor. Eller egentligen något annat än böcker. Att köpa böcker, att kärleksfullt ställa dem i bokhyllan är att smycka min tillvaro. Det beteendet har lett till att jag, ganska ofta, köper fyra böcker, läser tre av dem, köper fem, läser två, köper tre, läser en. Kort sagt: i min bokhylla finns alldeles för många olästa böcker. Nota bene, jag har aldrig köpt en bok utan att ha ambitionen, viljan, lusten att läsa just den. Så de står där och lockar mig, ropar jaaaag, jaaaaag! välj miiiig! varje gång jag plockar en därifrån eller från boklådans bokhylla, att läsa. Och det stör lite, det stressar lite. Mitt projekt är att jag ska läsa hundra av mina böcker innan jag får köpa nya. Om skönhet, Mig äger ingen och Världens sista roman, är bok nummer ett, två och tre i det projektet.

Jag hade tänkt göra mig några regler. Kanske att hälften av författarna ska vara kvinnor? Att var femte ska vara en fackbok? Att var tredje ska vara en ryss (nej så många ryssar har jag inte i bokhyllan, men kanske inte svensk, brittisk eller amerikansk)? Att jag inte ska vara så bekväm att jag bara läser pocket (det går inte heller, en majoritet av de olästa torde vara inbundna på grund av denna bekvämhet)? Att jag ska försöka mig läsa poesi lite mera intensivt?

Men, äh, jag vet inte. Jag tror jag bara plockar. Nummer fyra blir Döden heter Konrad av Stig Claesson (den är i det närmaste utläst), nummer fem Myggor och tigrar, nummer sex kanske Bag of bones av Stephen King eller Stephanie Meyer (båda efter tips från the girl least likley to). Nummer sju kanske Bröderna Karamazov, nummer åtta Stig Larsson, Carina Burman, Klas Östergren, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Milan Kundera, Björn Ranelid, Joyce Carol Oates, Jasper Fforde, Jeffrey Eugenides, Sylvia Plath eller någon av de andra som har skrivit ord som står olästa i min hylla. Där trängs favoritförfattare med sådana jag inte tidigare smakat. För inte är Världens sista roman den sista för mig. Inte alls, och det är jag naturligtvis inte ledsen för.

/Jessica

Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jo, den höll hela vägen fram och jag misstänker längre än så. Jag ångrar mitt hetsbeteende vill ha boken kvar, orden kvar. Men vad göra när orden slungas febrigt elektriskt från sidorna, och jag matas, rätt ner in i hjärnan? Den seglar rakt upp i toppen på favoritlistan (om en sådan, som sagt, varit möjlig). Inte mer om det, nu, måste smälta. Kärlek.

/Jessica

Spreading some joy

Jag är på galet gott humör idag! Nåt har kickat in och jag känner mig entusiastisk och fixig. Jobbat hårt for the money hela förmiddagen, inspirerande möten inbokat på eftermiddagen, ska träffa vänner i kväll. Kommit över min telefonmotvilja och ringt massa samtal som föll väl ut. Tog till och med en kopp automatkaffe, trots mitt tidigare löfte till mig själv, och det var ju inte så pjåkigt. Har en roman att lunchläsa, kanske på en bänk i Humlegården.

Sammanfattning: det är höst, det är fredag, det är en skön dag.

/Jessica

Världens sista roman

Åh, herregud.

Jag har inga ord, jag vet ärligt inte vad jag ska säga, mer än att: jag är så kär, så förälskad, så fantastiskt hänförd. Har läst en tredjedel av Daniel Sjölins Världens sista roman, och just nu bryr jag mig inte om ifall det verkligen är världens sista roman. Det får det gärna vara, exakt så bra är den. Utan tvekan den bästa svenska jag läst, hoppar enkelt upp på någon slags fem-i-topp (om en sådan varit möjlig).

Jag hoppas, hoppas, hoppas att fortsättningen håller vad början lovar.

/Jessica

Det är visst skillnad på folk och folk

För ett tag sedan var jag på centralen i Stockholm. I väntan på mitt tåg gick jag in på Pressbyrån. Stod och glodde på tidningarna en stund, inte så mycket för att jag ville köpa en som att jag ville fördriva tiden. Inne på Pressbyrån var fullt med folk, som vanligt. Två unga män utmärkte sig lite, dels var de klädda i likadana stråhattar, dels pratade de högt på ett språk jag inte kunde identifiera. De, liksom jag, såg ut att mest vara i affären för att fördriva tiden, utan egentligt uppdrag att köpa något. Så med ens hör jag ett manligt biträde säga "Kan jag hjälpa er med något?". Hans ton avslöjar, jag blir obehaglig till mods. Mycket riktigt - när de unga männen (eller pojkarna, de var kanske sjutton) rycker på axlarna, skakar på huvudet, fortsätter han "Här får ni inte uppehålla er." Han körde ut dem. De var inte störiga, de gjorde inget annat än vad till exempel jag gjorde. Och ändå. Jag följde dem med blicken, utanför väntade en ung kvinna i lång svart kjol. De kan ha varit romer, jag tror de var romer. Jag vet att de utsattes för diskriminering, rasism, och det antagligen för att även biträdet trodde att de var romer. Vad jag gjorde? Ingenting, men nu skäms jag.

/Jessica

Åsa Linderborg - Mig äger ingen

Vilken liten pärla den här boken är. I bjärt kontrast till den ordsvulstiga Om skönhet, men lika detaljerad, lika skarp. Ett sådant kärleksfullt porträtt av en ömsint, om ej kanske så praktiskt lagd, pappa tecknas. Att sitta med annat än klump i hals och tår i öga efter sista sidan är omöjligt. Jag har dessutom svårt att förstå en del av den kritik som framförts gentemot boken. Ja, pappan hade alkoholproblem, ja det saknades förvisso tandborste, pengar och lakan, ja, det kanske inte var den vanligaste av uppväxter. Men inte lämnades Åsa vind för våg - porträttet som tecknas rymmer plats för en (idag) ovanligt stor och nära släkt som bistod med näring - både sådan som finns i mat och ryms i kärlek.

/Jessica