Istid, bye, bye

Nästan all snö är borta i Stockholms innerstad, endast hårda grafitgrå isblock ligger fastfrusna på sina ställen. Idag var det behagligt att gå, utan mössa och vantar, mellan Söder och Östermalm. Morrissey sjöng för mig, det gör mig på gott humör. Och så hoppas jag att all grus och smuts och vinteräckel städas undan, snart. Bilen som borstar bort grus på trottoaren är ett vårtecken säkrare än fågelkvitter och snödroppar, och minst lika efterlängtat.

/J

En dröm om sommaren

Hemnet är min nya drog. Fantastiskt hur kul det kan vara att titta på hus. Som är till salu. På österlen. Och så plötsligt finns det där: det perfekta, det jag vill bo i. På österlen. Visning på lördag, bilen är bokad. Vad det innebär har jag ingen aning om men jag blir alldeles kall om fingrarna och varm i magen när jag tänker på det. Att på lördag - då går jag in i det som kanske är min framtid. Eller inte, kanske blir det bara en långväga biltur?

Hur som helst så kom jag precis på mig själv med att snegla på högen med gamla heminredningstidningar. Dem har jag inte bläddrat i sedan byggdammet städades bort. Men så plötsligt. Jag fantiserar. Fantiserar om jordgubbstårtor och löjtnantshjärtan. Om olivplantor och timjansdoft. Om bara ben och nakna fötter. Om spring på gräsmattor i soliga trädgårdar. Om sommaren. Och inser att det kanske lika mycket är den nya årstiden som den nya framtiden jag längtar efter. Så kanske blir det bara en lång åktur på lördag, en pic nic i ett landskap som har löfte om vår. Vem vet?

/J

Måndag hela veckan

Den här veckan har börjat strålande: klockan två i natt gick jag och la mig på soffan, då hade jag inte somnat ännu. Klockan kvart över sex, när larmet ringde trodde jag att någon skojade med mig (och nä, det var inte roligt). Slumrade om med följden att jag oduschad och utan att ha ätit frukost kom alldeles för sent till jobbet. Där det första jag gjorde var att slå sönder favoritmuggen.

Great.

/J

A Satisfied Mind

Vackra saker kommer sällan enkelt och naturligt. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vackert. Är det lika vackert på utsidan om man vet att insidan är hemsk? På mitt handfat står den fulaste pumpflaskan för tvål som någonsin skapats. Den är bara funktion, utan någon tanke bakom, jag lovar. Men jag vet ju samtidigt att någon skapat flaskan. Och vis av att innehållet är krämigt, väldoftande, miljövänligt och inte testat på djur så får den stå där i alla fall. Men ful är den. Kanske ska jag köpa en vacker flaska, kanske i rökfärgat glas, och hälla över tvålen i. Det hade gjort mig gladare, även om innehållet varit detsamma. Ibland förleds man att tro att något är bra bara för att förpackningen är ljuvlig. Jag förleds ibland att köpa böcker bara för att jag gillar omslaget. Trots att jag vet att den som skapat innehållet säkert har mycket lite med omslaget att göra. Samma metod använder jag när jag köper vin. En snygg etikett, ett uttryck som tilltalar. Mycket mera hågad att betala 228 kronor för ett vin med snygg etikett än för ett vin som ser ut som vilken flaska som helst.

Snö är en sådan bedräglig sak. Jag älskar vintern. Nej, fel. Jag älskar idén med vinter: Rosiga kinder, varm choklad, fluffigt snöskum, iskristaller som glittrar och en frisk andedräkt som syns. Men i själva verket är snön slaskig eller hård, mina fingrar är nariga och kalla. Alla kläder gör att man förvandlas till en svettig michelingubbe (när man inte fryser). Och trots det - utanför mitt fönster glittrar gräddig snö och vill att jag går ut. Den är mjuk, varm och inbjudande.

DN lyckades lura mig länge. Men jag har äntligen öppnat ögonen. Sedan de gjorde om tidnigen i kvällstidningsformat har även innehållet förändrats. Vad är det som gör att de inte tror att stora tankar får plats i tabloider? Märk väl att några av de största tankarna nu finns på print i pocketböcker. För att säga emot mig själv: döm inte hunden efter håren, eller a book by it´s covers. Ja, jag var lurad länge. Men nu har jag nappat på ett erbjudande från Svenska Dagbladet. Jag känner mig otrogen. Under några helger ska jag vänsterprassla, jag ska bolla båda tidningarna. Få se vem som vinner. Båda är ju i tabloid; med andra ord är det innehållet som får styra.

/J

Äntligen!

Version vaddå av mitt bokmanus är färdigt för genomläsning. Jippi, jippi, jippi. Har använt färdig alla ord för ett tag så det blir, här, inte bättre än detta. Men lättnad, berusande lättnad känner jag. Nu är det dags för genomläsning, igen.

/J

Edit: Ja, som ni ser så var det inte bara orden som tröt. All kunskap om grammatik och meningsuppbyggnad hade också försvunnit. Förhoppningsvis är allt tillbaka idag.

Komplimanger

Jag är väldigt svag för smicker. Men, then again, vem är inte det? Att få en oväntad, positiv, kommentar om sin person är antagligen något som alla suktar efter. Att fiska efter komplimanger, däremot, är inte lika tacksamt. De ska komma spontant, och frekvent. Därför behöver man kvällar som häromkvällen. När själva syftet med att dricka vin och fnissa är att man pratar om människor. På det mest vördnadsfulla sättet, naturligtvis, ända till dess samtalet handlar om de närvarande. Då skräds inte orden, då haglar kommentarerna. Stärkt går man och lägger sig på kvällen, övertygad om att jobbet, världen, nog hade varit en sämre plats utan mig i den.

Men det är den förväntade ego boostingen. När man däremot får höra nåt från ett håll som man inte på förväg vet är känslan berusande. Det hände mig häromdagen, och wow, till och med jag blir förvånad över hur påverkad jag blir. Och i all ödmjukhet, igen, så kan jag inte låta bli at ta det till mig, lägga på en speciell plats att ta fram när livet suger, och jag suger. Jag ska skriva orden på en lapp som jag förvarar i min plånbok.

/J

Vintersport

Stockholm city, lördag vid lunchtid. Snön vräker ner, det är en geggig flod av iskallt smältvatten, grus och slask på gatan. Vi är antagligen de enda som uppskattar att vintern tagit nya krafttag, för vi har besök från Australien. Vårt besök fotograferar varenda istapp och varenda snötäckt bil eller soptunna. Och när vi frusna, blöta och lyckliga går i vinterlandet hör vi någon som säger:

- Jag lovar att det är närmare midsommar än julafton.

Han som sa det lät frustrerad, och det får oss att gapskratta. Så fantastiskt roligt.

Igår inhandlade vi stjärtlappar och åkte pulka i tantolunden: tre vuxna bland alla barnen. Vi hade lika roligt som de, kanske roligare. Vår vän från australien skrek högt av glädje och snö i ansiktet. Idag har jag träningsvärk och blåmärken. Det är det helt klart värt!

/J

ps När vi kom tillbaka från pulkabacken, och vår vän hoppat på flygbussen, så ägnade jag resten av söndagen åt modetidningar: Vanity Fair, Harpers Bazaar och InStyle. Detta tillsammans med de finaste veganska chokladpraliner som Bryssel kunde frammana, det vill inte säga lite. Ibland är livet gott.

Elva saker som får mitt gomsegel att gråta glädjetårar

Saffransvin
Ingefärschoklad
Färska sojabönor med flaksalt (tack P!)
Granatäpplen
Champagne
Morots- och apelsinjos med ingefära, färskpressad
Hallonsmothie
En riktigt god apelsin
Solvarma jordgubbar
Nyskördade tomater
Nybakat bröd

/J

Tack!

Dessutom så måste jag säga: Jag har världens bästa vänner. På Little Persia innan koncerten slog det mig: När de skrattar ihop är jag lycklig. Och igår på Gondolen, slog det mig igen. Jag är välsignad.

/J

Insikter, Globen 1 mars

Globen, den första mars 2006. Depeche Mode. Allt bra: Bra scennärvaro, bra musik, bra mix mellan gammalt och nytt, bra show, bra platser, bra, bra, bra. Och ändå. Mitt i det underbara, mitt när jag står där, står trots att vi har sittplats, så minns jag: New Jersey, sommar, 1994. Ett stort fält, samma människor på scenen långt där framme. Jag svettas och skriker, knuffas fram och tillbaka i det uppspelta, böljande havet av människor. Fötterna är inlindade i toalettpapper och silvertejp - jag har fortfarande ett ärr på vänstra foten efter skoskavet som mina första DocMartens gav mig den kvällen. Lycka, det var lycka.

Denna gången, jag har inget att klaga på. Absolut inget, förutom att det slår mig. Mitt i musiken, mitt i Enjoy the silence. Att jag är tolv år äldre. Tolv år äldre än ung. Kanske var det på den där sommarängen som jag var ung senast? För sista gången. Jag har aldrig varit äldre än just i detta ögonblick. Just nu är jag äldre än vad jag var när det slog mig att jag blivit äldre.

Jag har inget att klaga på. Men insikten som kom, mitt i den låt som jag förmodligen uppskattade mest för 12 år sedan, fick det att kännas - ledsamt.

Dagen efter tog jag på mig randiga strumpor att sticka ner i pumpsen. Nitbälte i kostymbyxorna. Jag var äldre än någonsin förut, men förmodligen coolare också.

Inte helt oangenämt.

/J