Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

Jag läser ganska mycket skräck och fantastik. Det sköna med sådan litteratur är att den kan skrämma skiten ur en under läsningens gång (och javisst: förvisso skapa sömnlösa nätter) men den gör en inte rädd att gå ut på gator och torg. Jag klarar inte riktigt den här världen som är så fel, som gör så fel, som skapar såna fel. Jag håller mig helst och oftast långt borta från diskbänksrealism och böcker som ligger så nära att det skaver. Jag gör emellanåt mina tappra försök, men oftast blir jag så nedslagen att jag bara vill skrika. Men nej, jag tillhör inte den kategori människor som avstår nyheter och dokumentärer (vi pratar de riktiga nu) för att jag blir ledsen av de svältande barnen eller de plågade djuren eller vad det kan vara. Tvärtom: verkligheten är viktig, men det blir lätt överdos och det är därför jag gärna flyr undan den i skönlitteraturen. Jag sätter dock gärna tänderna i en mustig (amerikansk) roman à la Joyce Carol Oates eller Siri Hustvedt. Den verkligheten är nämligen inte min, även om den ofta är nog så sann och nog så otäck.

Och det är därför jag med lite förvåning konstaterar att jag finner Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin helt fantastisk trots att ämnet är så smärtsamt verkligt. Trots att den inte kunde läsas lägligare - i samma sekund som jag slår ihop boken om den sextonårige Kevin som skjutit sina klasskamrater till döds läser jag om skolmassakern i Tyskland.

Vi måste prata om Kevin är skriven i du-form, vilket gör den ännu bättre. Kevins mamma Eva skriver brev till pappan Franklin och i brev efter brev radas hennes liv och hennes syn på sonen, familjen, och USA upp. Allt skildras i ett tempo som skapar eftertanke och jag köper helt Evas utifrånperspektiv trots att hon är i allra högsta grad delaktig. Boken är osentimental och så blixtrande klar och tydlig att den blir - javisst - smärtsam. Men den blir aldrig objektiv, den är hela tiden inkännande, utan att vara kletig, och jag läser andäktigt och snabbt. Den är grym, javisst, men den är också fullmatad med kärlek och förståelse.

Vad gör man när världen rämnar? Hur skapar man förståelse och förlåtelse om man varken kan förstå eller förlåta själv? Om det mot förmodan finns någon kvar där ute som inte läst den här boken ännu, så rekommenderar jag er att göra det. Trots eller på grund av dess aktualitet låter jag vara oskrivet. Kanske helt enkelt för att det är en förbaskat bra bok.