I morgon firas Earth Hour

Om varenda lampa i hela Sverige släcks under ett dygn sparas alltså 16400 ton koldioxid. Men om alla i Sverige istället skulle äta veganskt skulle minskningen bli mer än dubbelt så stor, 37000 ton koldioxid per dag. För den del som den enskilde medborgaren kan påverka är skillnaden än större. Den övervägande delen av Sveriges lampor finns nämligen på arbetsplatser och inom offentlig verksamhet, vilket gör att en vegansk kost ger usläppsminskningar av koldioxid som är 8 gånger större än vad de blir av att hålla samtliga lampor i hemmet släckta! Lamporna i hemmet delas också av alla i vårt hushåll. Den påverkan som ett flerpersoners-hushåll kan ge på utsläppen av växthusgaser är därför flera tiotal gånger större om de äter veganskt, jämfört med om de håller alla sina lampor släckta!

Mer här.

Uppad: nu med "r" :-). Kan ju passa på att tillägga att earth hour är en symbolhandling och som sådan angelägen.

Bryta rygg, vacker tass

Tänk att en logga kan göra en så glad. På långt avstånd såg jag att A kom bärande på ett karakteristisk brunt paket med röd text: en bokförsändelse! I paketet låg blott två böcker: Babian av Naja Marie Aidts och Aktivering: smart lek med din hund av Nina Roegner. Om Babian kan jag inte säga något ännu, ety det är bokcirkelbok och reglerna vi har är sådana att det är strängeligen förbjudet att yppa ens en uns av känsla inför boken vi ska läsa.

Om hundboken kan jag bara konstatera att jag blev väldigt pepp av den, och satte mig genast i arbete med att lära Boo att sitta fint. Hon tittade på mig som om hon tänkte "hörru, vi tränar redan sitt, ligg, kom, stanna, varsågod, fånga, gå fint och vacker tass. Kan jag inte få reda ut dem innan vi börjar på nytt?". Hon har onekligen en poäng där. Jag påminde henne inte om att vi också busrusar, spelar hazardspel, övar att hoppa upp på husses rygg och tränar på att vara nonchalanta i okända miljöer. Som igår när vi åkte in till staden och tittade på allt folk. Mer än en person poängterade att hon vill hälsa på alla. Jorå. Inga gubbar med käpp bara, dem måste hon ha dåliga erfarenheter av för dem är hon rädda för. Gubbar utan käpp med godis i fickan funkar ibland.

Häpp. Kolla, nu blev det valpbloggen i alla fall.

Nytt utseende, nya tider

Nya tider låter väl härligt? Kanske det, om man i begreppet lägger in att det är dags för förändring, eller våren, eller för all del nya tag. Inte nya tider som i att jag numera vaknar vid halv sex-snåret av att valpen tycker att det är hög tid att gå upp, och därför står med framtassarna på sovrumsfönstrets fönsterbräda och skäller ut över nejden. Osynliga och synliga harar och fasaner är nog vad hon ropar på. Halv sex, det är en okristlig tid, men jag har inte förmågan att somna om. Inte ens när A masat sig ut och låter mig ligga kvar (något som föregås av att vi mumlandes har diskuterat oss fram till vem som får ta red eye-promenaden. Eftersom jag är piggare än A och därmed har en gnutta bättre argumentationsteknik vinner jag. Varje gång, mwohahaha.). I bästa fall går jag upp efter en kvart eller så och börjar dagen. I sämsta fall gör jag som i morse, ligger kvar i sängen lite irriterat och när jag väl gått upp är klockan lite för mycket för att jag ska tycka det är optimalt. Kvart i sju är en sån där skön tid, halv åtta är för sent. Ja, jag är lite knepig med tider, jag vet.

Nå. Igår gick jag upp halv sex, eller kanske kvart i, vilket ledde till att jag knoppade halv nio på kvällen. Utan att ha sett åt en bok på hela dagen, och halv nio ville inte ögonen eller hjärnan vara med alls.

Idag ska äntligen resten av bokhyllan upp (lyckofanfarer). Vi delar upp enligt könstraditionen: A får skruva och borra, jag ska under tiden städa. Och gå en långpromenad med valpen, ty idag skiner solen.

Nytt utseende på bloggen: vad tycks? Kan kanske verka märkligt att överge det vårgröna lagom tills påskliljorna slår ut (nåja. Men de har knoppar i alla fall.) men jag hoppas på så sätt få våren att förstå att det är utanför våra fönster den ska vara. Inte i alla människors drömmar.

Mitt eget café, mitt bokcafé

Jag nämner ju nedan att jag blev intervjuad av tidningen viLÄSER, med anledning av att de var på Bokhoras bokkollo härom månaden. Artikeln avslutas

För Jessica har mötet med andra bokälskare blivit en sådan genomgripande upplevelse att hon nu sagt upp sig från sitt väletablerade jobb i Stockholm, köpt en gård i Skåne och ska flytta dit med hund och man för att öppna ett bokcafé där samtalet ska fortsätta.

Först fnissade jag lite när jag läste det. Att se liksom livet och drömmen (jag menar egentligen Livet och Drömmen, men det blev så högtidligt att skriva det) formulerad så där. Och dessutom: ge bokbloggeriet och allt vad det medfört (kollon! cirkeln! samtal!) äran för något som varit min dröm sen ååå jag var elva? Men så kom jag på att det ju är alldeles korrekt sammanfattat, och att detta är precis det jag sa när vi pratades vid på telefon någon vecka efter kollot. Det uppvaknande som bokbloggeriet (kollon! cirkeln! samtal!) medfört var åtminstone en starkt bidragande orsak till att jag vågade. Ety: det finns andra där ute.

Ni som följt den här bloggen vet att jag redan har flyttat, vad ni kanske inte visste var att det var ett bokcafé det hela kommer leda till. Mer om den resan kan du läsa på min bokcaféblogg. Där postar jag inte bara bilder på rasande smaskiga fluffins och ondgör mig över momsdjungeln - där lägger jag pussel med verkligheten (ni vet: Verkligheten), ett pussel som ska bli ett bokcafé, där samtalet ska fortsätta.

På det hela taget ganska fint

Hundböcker, trädgårdsböcker och så en bok om djurparker och religion. Så ser det ut just nu. Yann Martells bok om Pi tror jag förvisso bara handlar om djurparker och religion i början, men längre än så har jag inte kommit. För nej ack nej: just nu går jag utomhus med stora (STORA) tjocka trädgårdsboken och försöker identifiera de sprittande växterna. Samt försöker identifiera om de kräver någon vårlig action såsom beskärning eller gödsling. Denna våren står inga sticklingar och småplantor i fönsterkarmen på tillväxt, ety hela tomten är ny och varje dag bjuder överraskningar. Ljuvligt på det hela taget. Häromdagen beskar jag en pil. En pil! Ni förstår ju: jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Bara en tidsfråga tills jag lär känna en Nils, Mor Akka flyger dagligen över mitt huvud.

Hundböckerna är inriktade på inlärning och uppfostran medelst shaping och snälla metoder (aka köttbulle i fickan-metoden). Klickerövningar och trixinlärning. Valpen har blivit stor, och just nu är det allt för roligt att lära in vacker tass och gå fint i kopplet och busrusa (vi gillar att busrusa) för att ha långa lata sessioner i soffan. Jag får en helt ny vokabulär och från husets alla hörn hörs "Kom" följt av ett klick.

Ja, det är alltså vad den sedvanliga lästiden går åt till, det och genomtitt av Arkiv X. Mycket finns att göra på gården, men snart! snart! pubbar jag bild på bibblot, för tro´t eller ej: efter ett fynd i form av en illgrön ryamatta i stallet har bibblot halkat ner till det rum jag helst inte sitter i. Ryan hamnade framför soffan i det rum som förhatligt fått namnet teverummet, och med lite matchande pynt förvandlades det rummet till en oas av läsvänlighet. Det är alltså dit jag släpar mina högar. Nåväl, jag hoppas att jag ska få ordning på bibblot snart, för hejja! ett drömrum i vardande (och allra senaste deadline är när finaste bokcirkeln kommer hit om två veckor).

Dessutom har ju dagarna förvandlats till arbetstid igen, thank god. Trodde jag gillade ett slackerliv, och det är väl okej ett tag men nu: kavlar upp skjortärmarna och hugger i.

Jag förstår att en eller annan möjligtvis hittat hit via artikel i tidningen ViLäser: Välkomna ska ni vara. Ge er gärna till känna i kommentarerna, ety I do like kommentarer.

Näe, och så lite gnäll, dessutom

Oj vad jag tjatar om min oläslighet. Men det är ju så olikt mig och mitt liv att det inte finns böcker och texter och ord och samband och fantasi och stämning med mig hela tiden. Lite orolig blir jag - tänk om jag aldrig blir sugen igen. Ja, ni gissar rätt. Vi måste prata om Kevin var ett undantag, och under de dagar som gått sedan jag skrev inlägget nedan har jag börjat, och lagt ner, flera böcker. Letar inom olika genres och uttryck. Romaner, poesi och serier. Inget intresserar. Har försökt med ungdomsböcker och deckare, fantasy och klassiker. I morse påbörjade jag Yann Martells Berättelsen om Pi som jag blivit rekommenderad massor av gånger. Hann bara en liten bit innan jag fick annat att göra, så jag återkommer om den, om den nu fångar mitt intresse, vill säga.

Försökte mig på att läsa en Ruth Rendell häromdagen eftersom jag hört så mycket gott om henne (också), men maken till taffligt språk! Det var Skadan skedd jag gav mig på, och jag misstänker att det är i översättningen det brister. Eller snarare i korrekturläsningen därav. Jag har varit nyfiken på Rendell ett bra tag, och fyndade den här romanen i mammas och pappas bokhylla (men att de skänkte den till mig så lättvindigt borde kanske gjort att jag anade oråd, hm). Nyfiken på författaren är jag fortfarande ety hon benämns som feminist, samhällskritiker, miljöaktivist och vegetarian på omslagsflärpen. Fina saker tycker jag. Men då glömde jag visst bort att det inte behöver betyda att hon skriver bra deckare.

Ruth Rendell-kännare därute: var det i översättningen det brast, tror ni?

Ps, idag är det vår i Skåne! Har varit ute och lekt med valpen på gräsmattan och kammat bort döda löv och fjolårsgräs ur de sprittande rabatterna. Våren alltså, fina grejer 2009. Liksom Arkiv X som jag påbörjade igårkväll i stället för att läsa. Jodå, visst har jag sett serien förut, de flesta avsnitt i alla fall, men nu ska de ses från början till slut.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

Jag läser ganska mycket skräck och fantastik. Det sköna med sådan litteratur är att den kan skrämma skiten ur en under läsningens gång (och javisst: förvisso skapa sömnlösa nätter) men den gör en inte rädd att gå ut på gator och torg. Jag klarar inte riktigt den här världen som är så fel, som gör så fel, som skapar såna fel. Jag håller mig helst och oftast långt borta från diskbänksrealism och böcker som ligger så nära att det skaver. Jag gör emellanåt mina tappra försök, men oftast blir jag så nedslagen att jag bara vill skrika. Men nej, jag tillhör inte den kategori människor som avstår nyheter och dokumentärer (vi pratar de riktiga nu) för att jag blir ledsen av de svältande barnen eller de plågade djuren eller vad det kan vara. Tvärtom: verkligheten är viktig, men det blir lätt överdos och det är därför jag gärna flyr undan den i skönlitteraturen. Jag sätter dock gärna tänderna i en mustig (amerikansk) roman à la Joyce Carol Oates eller Siri Hustvedt. Den verkligheten är nämligen inte min, även om den ofta är nog så sann och nog så otäck.

Och det är därför jag med lite förvåning konstaterar att jag finner Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin helt fantastisk trots att ämnet är så smärtsamt verkligt. Trots att den inte kunde läsas lägligare - i samma sekund som jag slår ihop boken om den sextonårige Kevin som skjutit sina klasskamrater till döds läser jag om skolmassakern i Tyskland.

Vi måste prata om Kevin är skriven i du-form, vilket gör den ännu bättre. Kevins mamma Eva skriver brev till pappan Franklin och i brev efter brev radas hennes liv och hennes syn på sonen, familjen, och USA upp. Allt skildras i ett tempo som skapar eftertanke och jag köper helt Evas utifrånperspektiv trots att hon är i allra högsta grad delaktig. Boken är osentimental och så blixtrande klar och tydlig att den blir - javisst - smärtsam. Men den blir aldrig objektiv, den är hela tiden inkännande, utan att vara kletig, och jag läser andäktigt och snabbt. Den är grym, javisst, men den är också fullmatad med kärlek och förståelse.

Vad gör man när världen rämnar? Hur skapar man förståelse och förlåtelse om man varken kan förstå eller förlåta själv? Om det mot förmodan finns någon kvar där ute som inte läst den här boken ännu, så rekommenderar jag er att göra det. Trots eller på grund av dess aktualitet låter jag vara oskrivet. Kanske helt enkelt för att det är en förbaskat bra bok.

Botemedel?

Sist av alla plockar jag fram Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver). Börjar vid första ordet, som sig bör, och slutar inte förrän jag inte kan hålla ögonen öppna. Åh så bra, så bra. Återkommer! (och håll under tiden tummarna för att det är detta som bryter min läsolust.)

Spådam (tyvärr?) överflödig!

Både Helena och Magix tipsade mig i kommentarsfältet till inlägget nedan att jag skulle ta hjälp av en spådam för att hitta mina försvunna böcker. Helena förordade Aftonbladet och Magix Allers. Onekligen frestande, och nästa gång jag försnillar något kanske jag gört. Bara för att få se vad för svar jag får, alltså.

Men, efter ett idogt sökande, som inkluderade turer på både vind och källare och i stall utan framgång, så tänkte jag: om saker inte är på det förväntade stället kan man förvänta sig att de är någon annanstans. Således tittade jag i en låda märkt porslin och en märkt skor, utan framgång. Men så, i två märkta kontor fick jag napp. Bland diverse saker som säkert är trevliga att ha på ett kontor, men som kanske inte självklart hör dit (en Buddhastaty, ett rökelsekar, en slinga julgransljus och mina Tim Burton-actionfigurer, till exempel) skymtade jag både Mysteries of Winterthurn och Orbitór-trilogin, så väl som Buddenbrooks och en hel hög med kokböcker. Felmärkt låda, minsann!

Nu återstår bara att hitta igen det som verkligen hör till kontoret. Hm, den där lådan märkt julsaker är ju faktiskt misstänkt tung.

Ve och fasa!

Bokhyllan börjar så sakteliga fyllas på med böcker, och i och med detta inser jag att en kartong med böcker verkar ha försvunnit spårlöst. Hittills saknar jag till exempel Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu och Joyce Carol Oates Mysteries of Winterthurn, som var så svår att få tag på (ett antikvariat i Norrköping hade den, och jag fick leja flinka kompisar att införskaffa den åt mig), liksom ett par till. Om det är en boktjuv gratulerar jag till den goda smaken. Lite hoppas jag på att böckerna har fått agera utfyllnad i någon av de ännu ouppackade kartongerna, men de börjar så smått ta slut. Naturligtvis är jag nu övertygad om att min läsleda kan botas med just de här böckerna, och dem alena.

Javisstja

Efter att ha hamnat i en lässvacka, en djup sådan, där läsning inte känns som det roligaste alternativet att tillbringa en kväll, och jag dessutom har en bok som är ett sånt sömnpiller att jag klarar läsa två sidor i stöten innan jag bokstavligen kollapsar, plockade jag i morse ner Mirja Unges debutroman Det var ur munnarna orden kom, och jag halvmindes att jag verkligen tyckte den var urtråkig första gången jag läste den men den var tunn och tja, jag behövde tunn (som sorbet efter julmaten). Men så: ordtrolleri. Formuleringstrixeri som gör att jag minns varför läsning ju är livet. Phu, Jonathan Maberry: jag gör slut. Mirja Unge: tack.