23 februari 2009

Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

2 kommentarer:

Helena sa...

Åh, jag håller VERKLIGEN med om småstadsgemytbehovet och om effektiviteten i att introducera skräckelement i mikrosamhällen... men jag är faktiskt rätt besviken på Pine Deep so far. Är det inte omotiverat mycket erigerade penisar i "Ghost Road Blues" och på tok för lite intensiv småstadsskräck? Känns bara tröttsamt. Kapitel ett av "Dead Man's Song" är dock jättelovande, med små fina blinkningar till Ray Bradbury, oktober, färggnistrande höstlöv och allt som man gillar. Jag ska återvända till Pine Deep snart, måste bara få en liten andningspaus och läsa lite annat först.

PS: Har du kommit till Buffyreferensen än? :D

PS igen: Mina inlägg om Pine Deep so far: http://www.bokhora.se/blog/?s=maberry

Jessica på Sapere Aude sa...

Nej, jag är inte speciellt imponerad av GRB ännu. Har precis kommit till avsnittet där hela områdets polisstyrka presenteras och än så länge lyser skräckelementen med sin frånvaro. Trist, trist.

Hittills är jag bara imponerad av persongalleriet som jag tycker Maberry presenterar med glans. Jag vet ju att detta är en trilogi och därför stör det mig inte att det är så många personer, och dessutom målar han upp dem så jag ser dem framför mig, och redan känner starkt för en del av dem (till skillnad från i tex älsklings-Kate Atkinsons där persongalleriet är det enda svaga, och personerna är väldigt svårt att hålla reda på).

Och yes, jag har sett Buffy-blinkningen, (yay) och redan i introt till del ett citerades Tom Waits. Sånt slår ju högt i min bok :-).

Jag hoppas att det blir lite mer gemyt i de andra delarna!