Shufflade iaktagelser

Iaktagelse ett: Att lyssna på musik i datorn kan ha sina fördelar. Jag gillar inte att sätta på shuffle - eftersom jag tenderar lära mig inte bara låtarna utan också vilken följd låtarna kommer i på skivan så blir jag väldigt störd om någon tryckt på shuffleknappen, så att den låt jag förväntar mig inte kommer. Men ibland blir det bra. Idag tyckte datorn att jag skulle lyssna på Kent 400 slag - Edith Piafs C´etait une Histoire D´amour - Ani DiFranco Origami - och nu Black Eyed Peas Anxiety. En blandning som fungerar förvånandsvärt bra.

Iaktagelse två: Vi kommer aldrig behöva köpa fler kinesiska ätpinnar. Städade ett skåp och hittade minst tio par. Att lägga till de tjugo par vi redan hade. Nån som kommer på ett bra pyssel eller nåt annat jag kan göra med dem? Förutom att öppna restaurang då.

Iaktagelse tre: Fredrik Virtanen har en bild på min kusin på sin blogg, den 29 december.

/J

Bildbevis

Angående förra inlägget. Times bästa bilder 2005.

/J

Perspektiv

Har tillbringat senaste timmen med DN. DN och kaffe. Har läst om 2005 och därför: Jag ska inte klaga mer. Härmed är ältandet och gnällandet över, och uppryckningen ett faktum. Jag ska börja med att klä på mig och gå ut, har inte varit utanför dörren på flera dagar. Tror inte att uppryckandets tidevarv kan starta utan frisk luft. Jag ska gå en promenad på söder. Kanske går jag in på Gryningen och köper en flaska kokosolja (smörj in före dusch, gör huden mjuk). Sedan kanske jag tittar in på Cajsa Warg för att insupa lite atmosfär (och köpa rättvisemärkta hela espressobönor och mörk choklad). Efter det promenerar jag hem igen, långsamt, med bra musik i lurarna. Låter det som en bra start?

Perspektiv är ordet för dagen. Och jag kan inte riktigt hitta saker att klaga på (nej, jag letar inte) i mitt liv, efter att ha blivit påmind om världens 2005. Katastrofernas år. Jo, tack. De stora och de jättestora. Och de små, som inte förtjänar nyhetsplats men som ger efterdyningar och rubbar mina cirklar. Har jorden blivit en sämre plats att leva på? Allt stöd till hjälporganisationerna efter tsunamin gav visserligen hopp om givmildhet, men det är så många händelser som också hade behövt hjälp - i lika hög grad. Behöver ni en påminnelse? Årsredovisningarnas tid är här - DN är bara ett exempel.

Slut på det egna ältandet nu alltså. Perspektiv. Dessutom, det var bara andra hälften av 2005 som var riktigt uselt för min del. Året kan illusteras så här: Tänk dig en tallrik mannagrynsgröt (förutsatt att du gillar det. Annars får du föreställa dig något annat.). Du tar första skeden, den är rätt god, men saknar något. Ett par korn salt kanske? Saltar - och det blir oätligt. Mitt år. Jag minns bara den förstörda gröten, och inte de första, helt okej, tuggorna.

2006: Mer hälsa, (bra mat och motion). Mer vänner (ska sluta stänga er ute). Mer kultur (tre biofilmer på ett år, och knappt något annat, är ett lågvattenmärke. Har läst färre böcker i år än vad jag brukar göra. För att inte tala om de obefintliga antalet gånger jag varit på teater, opera, balett. Eller hur sällan jag tittat på konst. Har inte ens läst nåt bra magasin. Min kultur det här året har förminskats till dagstidningarnas kultursidor. Inte bra.). Mer skapa (Skriva, skriva, skriva. Inte bara jobbgrejor.). Mer koncentration (på jobbet, framförallt). Mer engagemang (vill inte vara blasé, vill bli arg och upprörd och glad och överlycklig och ilsken och nöjd. 2005 innehöll alldeles för få diskussioner. Well, klart jag diskuterade, men var min själ där? Nä.). Mer mystik (Vet inte riktigt vad, men det får väl ge sig med tiden.).

All right then. Då var det klart. Härmed är jag en nöjdare, lyckligare människa.

/J

Årets näst sista dag, klockan är kvart över tio på morgonen.

He ett ganska bra 2006

Utanför rutan faller snön på det sätt som jag bara trodde att den gjorde i amerikanska teveserier: stora virvlande flingor som ser ut att aldrig smälta och vara lätta som dun. Träden på gården är vita och det är en sällsam stillhet.

Har gått över från tedrickande till glöggdrickande: Den sista slatten av den glögg som E och A hade med sig när de var här på middag finns nu i koppen bredvid datorn. Även över det råder en sällsam stillhet. Ett stearinljus fladdrar i det något dragiga fönstret, det doftar glögg, rökelse och såpa. En perfekt bild över ett perfekt liv. Om det inte vore för oron som gnager. Magen som värker och huvudet som är fyllt av tankar. Jag tänker mycket. Ältar, analyserar och vrider och vänder. Helst går jag samtidigt, stora, snabba, irriterade steg, med iPoden på, det ljud jag väljer att höra rätt in i öronen.

Jag har stängt av radion helt nu, och inte satt på någon musik. All min melankoliska musik skulle förstöras om jag spelade den just nu. Så varken Leonard Cohen eller Salomon Burke, varken Nina Simone eller Antony and the Johnsons får något utrymme. Tom Waits hade platsat, Tom Waits platsar alltid, men jag låter datorns susande vara det enda som hörs.

Jag har så många planer. Alltid tänka framåt, inte sant. På att göra stora saker, se till att fler får det bättre, fler djur och fler människor. Se till att jag skriver klart min bok och skickar den till förlag. Den är ju redan klar, så när som på några småsaker. Så varför gör jag det inte bara? Varför är jag inte på gymmet, det skulle behövas. Varför städar jag inte garderoben, sorterar semesterbilder eller skriver den spalt, den krönika och den artikel vars deadlines närmar sig med stora sjumilakliv? Varför skriver jag bara ner mina halvtänkta tankar här i stället för att göra något som får mig att må bra? För att jag inte vet vad det skulle vara. Dra på mig dansskorna och ge mig ut i vimlet? Skulle inte tro det. Träffa mina vänner? Nej, det skulle kräva ord. Verkligen städa garderoben eller sortera kort? Skulle det göra mig lycklig? Knappast.

Fick en nyårshälsning från Ungern idag. Det löd "Låt 2006 bli ett medelbra år. Bättre än 2005 men sämre än 2007". Det är en fantastisk tanke, och det önskar jag er.

Det har slutat snöa.

/J

29 december, klockan är 17.56

och detta är jag.

Okej, detta var roligt. 

...och hon som skrattar ser ut så här.




/J
ps. Nej nej nej, detta ska inte bli en jag-älskar-katter-blog. Jag lovar. 

Så här ser hon ut, hon som snarkar... 

Den största kärleken

När jag sitter vid datorn har jag radion på. P3, men jag lyssnar inte så noga (fast de pratar om Ivanhoe, och har precis samma analys som jag och alla andra: Välj Rebecca! Det är roligt). Stördes en stund av Maud Olofsson, då sänkte jag, och det ljud som blev min matta var kattens snarkningar. Hon ligger på stolen som är inskjuten under bordet. Och hon snarkar, högljutt och nöjt. När vi har gäster hemma brukar de skratta åt kattens snarkningar. De tycker att det låter roligt, eller gulligt. För mig är det det bästa ljudet. Den optimala tryggheten. På väg mot köket och tekokning blir jag stoppad av den andra katten. Hon snarkar sällan, men hon gapskrattar. Ja, inte med ljud, men jag ser allt att det är det hon gör. Hon stoppar mig genom att sträcka hela sin kropp och ta tag, försiktigt, i mina byxben. Jag sätter mig på mattan och klappar henne på magen, som hon befaller. När jag pratar med henne så svarar hon. Den andra, snarkande, katten kommer fram och vill bli gosad med. Plötsligt känner jag mig älskad.

/J

By the way

Btw, jag sällar mig till skaran som önskar att det här jävla året ska ta slut snart. 2005, kanske det värsta nånsin? Är det så livet efter trettio ska levas, ja, återigen, då vill jag inte vara med. 2006 bara måste måste måste bli bättre. Mer ljus, mer sol, mer skratt, mer vänner (tid med), mer glädje, mer av allt som är bra och bort, bort, bort med allt som är dåligt. Jag har nog aldrig flytt så mycket som jag gjort under 2005, jag har aldrig haft behovet av. och då är jag ändå frisk nu. Minns hur det var innan?

/J
Fortfarande den 28 december, 16.53

Jag vill inte vara med

Det tog emot att skriva. Eller rättare sagt: viljan fanns men inte modet. Ännu ett långt hål av ingenting, det är visst omöjligt att göra något regelbundet? Har precis blivit läst lusen av (vad betyder det?) av en nära och jag är ledsen. Eller precis är väl relativt, det var två dagar sedan nu. Två dagar av sorg. Och av ilska, och oro. Ångestklump i magen, ångeststickningar i armarna. Varför ska det vara så svårt? Är hela jävla livet en balans på en smal jävla tråd, som hålls uppe av dansande björnar? I så fall så är det för svårt, i så fall vill jag inte vara med. Det är så fruktansvärt orättvist. Jag känner mig kasst behandlad. Kasst, för jag är inte dum, jag är inte fel, jag är inte äcklig eller överlägsen. Inte med mening i alla fall.

/J

28 december klockan 16.47

Nä, men - du sa, vad då?

"Småbarnsmammans fängelsebröllop med sexmonstret." Expressens förstasida idag.

Jag säger då det. Då det.

Klockan är 15.39, det är torsdag.

/J

För all del

Har städat skrivbordet, fanérytan är tom och glänser. Molnen, som jag ser skymta genom fönstren i kontoret på andra sidan gången, lyses upp av en sol som jag hunnit vänja mig vid under de två dagar den visat sig den här veckan. Den var borta i morse, nu är den tillbaka. Märker att jag är väderfixerad. Men jag har aldrig påverkats så starkt av väder - av ljus och mörker, kyla och värme - som den här hösten och vintern. De senaste veckorna är ett töcken. Ett töcken av för mycket av allt, utom ljus och sömn.

Har alltid skrattat överlägset åt dem som säger att "för mycket av det goda är av ondo". Har alltid sagt - ge mig mer! Om jag gillar - ge hit. Om jag inte gillar - låt bli. Jag lutar åt att jag kanske haft fel. Kanske är det i rimliga mängder som är bättre? Lagom. Fan så trist. Nä, jag säger fortfarande: Ge mig mer. Ge mig så mycket mer att jag kan ge. För jag vill ha, och jag vill att andra ska ha. I Östermalmshallen sitter gamla (mycket gamla) tanter på bänkar och stirrar på överflödet. Utanför sitter gamla män (inte lika gamla, skenet bedrar) och stirrar på samma överflöd. Med den skillnaden att det överflödet inte är deras. Märk att skillnaden inte är könsmässig, detta är den observation som gjordes av mig idag, det råkade vara tanter inne och gubbar ute. En annan gång är det en småbarnspappa inne och en ung tjej ute. Det hör inte hit.

Vad som hör hit är att Handelns Utredningsinstitut tror att vi kommer spendera 5000 spänn per person i julhandeln. Det är galet, wicked crazy. Typiskt att lyx måste kosta. Jag faller ju nämligen in i kategorin som säger att jag hellre väljer det bra än det dåliga, hellre det goda än det äckliga och hellre de skinande än det smutsiga. Men allvarligt människor: Hia er! Nån måtta, om jag får be? Finsmakare vik hädan, här är det överflöd á la Baccus och romarna som gäller.

Glamourvegan med rättvisepatos och lyxkänsla. Låter som ett reklambudskap. Vad som säljs? Jag.

/J