Avundsjuk

Jag vill också blogga från bokmässan i Göteborg. Jag vill, jag vill jag vill. Men nähä. Och fyi - om det fortfarande finns någon som tittar in här så har vi inte slutat blogga. Bara en längre paus inträffade.

//J

Trött

Somnade före middan igår. Det var länge sedan, ska tilläggas. Satt uppflugen på en barpall i köket och drack vin och tittade på när A gjorde krämig kantarellrisotto (ja, det går finfint att göra vegansk krämig risotto, och ja, det är kantarellerna från skogsturen för några veckor sedan. Nu är de slut). Hade längtat efter den krämiga kantarellrisotton sen någon gång efter nio på morgonen. Nåväl, när den var klar kom A på att det var möte i husföreningen och gick dit. Under tiden hann jag somna i soffan, och vaknade inte förrän A kom tillbaka. Då åt vi och det var gott. Det bästa är att jag har rester till lunch (tyvärr inget vin, dock) så nu måste jag hålla mig och inte äta lunch klockan tio...

Inte nog med att jag somnade så tidigt igår (hann somna framför teven igen innan jag slutligen gick och la mig på riktigt. Och då var inte klockan mer än tio.) jag vaknade inte i morse. Hörde A göra hallonsmothie i köket, som fortfarande i drömmen. När jag väl vaknade till var klockan kvart över sju. Milda makter, den tiden brukar jag ju vara halvvägs till kontoret. Förklaringen till varför jag fått sova: "Du såg så trött ut". Ja, jag är trött. Och stressad. Desto större anledning att väcka mig, så jag hinner jobba och kan gå hem i tid. Nåväl, alla fungerar olika, och det var av omtanke.

Så, fortfarande något sömndrucken, oduschad, med en köpekaffe på skrivbordet är jag redo att ta mig an dagen.

/J

Felparkering

Idag när jag gick till jobbet så stod en man som renoverar fasaden några hus bort och sköljde av en midnattsblå BMW som hamnat i byggdammslinjen. Elva timmar senare, på väg hem, står samma man och sköljer av samma bil. Igen eller fortfarande? är frågan.

/J

Talartid

Jag tittade på teveprisgalan i går kväll. Jag vet inte om det var en medveten strategi för att skapa ekvilibrium efter Fi-kongressen men oj! vad mycket gubbar. Gubbar, pojkar, män i mörka kostymer (med vissa undantag) och en och annan tyst kvinna i urringad klänning. Talartiden sjukt ojämnt fördelad mellan könen (något som Kobra-Kristoffer uppmärksammade och viskade in i sin medmottagares öra - och även in i mikrofonen).

Det har gjorts undersökningar om detta på svenska förskolor. Under en testperiod fördelade fröknarna (ja, det är mest fröknar) ordet till barnen så att pojkarna och flickorna fick prata exakt lika länge. När fröknarna sen frågade vem som pratat mest så svarade både flickorna och pojkarna att flickorna pratat mest. Så ovana är barnen vid att höra flickornas röster lika mycket som pojkarnas. Kanske ett experiment värt att prova även inom tevevärlden?

/J

Flygplatsiaktagelser (3)

Vem designade flygpersonalens kläder? Eller frågan kanske är När designades flygpersonalens kläder? Herregud, det är 2005 - ge oss något snyggt, eller något som åtminstonne är lite värdigt. Blonderat hår i knut, diskreta smycken, solariebränna och scarf knuten i rosett om halsen är inte snyggt. Och till det kläderna! Kanske därför Austrian airlinespersonalen är så genomgående sur. De är värst klädda av alla - i knallröda tights ser de ut som alver i en 70-talsfilm. Charlies änglar möter Sagan om ringen möter Star Trek. Inte lyckat.

/J

Flygplatsiaktagelser (2)

Flygplatser. Köpenhamns är trevlig. Frankfurts gillar jag, där kan man hitta oaser av lugn som känns mer som fik än flygplats. Jag får ont i magen av Wiens. Budapests är en enda stor kommersiell vänthall. Bryssel en gigantisk hangar där man alltid går på rullband, och kryssar fram mellan Samsonite kabinväskor dragna av kostymklädda människor. Stockholm Arlanda känner jag som min egen ficka. Inget nytt, inget spännande, men inte heller något oförutsett. Newark älskar jag, inte för flygplatsen som sådan utan för att jag när jag befinner mig där är på väg till New York, denna älskade plats. Macedonian Airport, i Thessaloniki, i är liten, rökig och rörig. Alltid är den första information man får (vilken gate, tid för avgång) missvisande. Bäst att fråga en gång till. Och kanske en till. Charles du Gaulle är trist, ack så trist. Har man väl tagit sig till den satellit där din gate är så är det kört. Ingen väg tillbaka och inget att titta på. Banjuls flygplats i Gambia är kaos. Hetta och män som enträget erbjuder att ta väskan, vart man än vill ha den. På Kingston Airport möttes jag av ett hav av svarta ansikten som alla tittade efter någon annan än mig.

Alla flygplatser lyktar likadant - parfym, svett och förväntningar. Ljuden är desamma - gnälliga barn, smattrande klackar, mobilsamtal på kända eller okända språk. Högtalarutrop som oftast är obegripliga på alla språk, inklusive de man faktiskt talar. Biljud gör att man i bästa fall hör "Düsseldorf" och förstår att det är de som ska dit - eller kommer därifrån, eller har någon anknytning dit - som är berörda. Inte jag den här gången.

Kanske är det allt detta som gör att människorna ser likadana ut? Oavsett om de är i sandaler i septemberkrispet, på väg från varmare platser, eller om de är på väg till möte, eller till ett romantiskt rendez-vous i någon pulserande stad?

/J

Flygplatsiaktagelser

En stor del av alla resor är affärsresor. Men en hel del av resenärerna måste ju vara på väg till eller ifrån ett äventyr, någonting roligt eller otroligt. Hur kommer det sig då att flygplatser inte utstrålar mer... lycka? Människor tittar uttråkat på de andra uttråkade resenärerna. Glasartade blickar, barngråt och apati. Det är förvisso sällan man ser någon vara riktigt arg på en flygplats, men ännu sällan man ser ett lyckligt leende eller hör ett gapskratt. Kanske tror man att lyckan finns i andra änden av flygresan? Att den finns när man kommer fram, oavsett om det är hem eller bort?

"This makes me happy. Handbags, shoes and jewelry" ropar taxfreereklamen. Är det det alla tror, det man hoppas på? Att köpa 200 gram Godivachoklad, en flaska gin eller en hermésscarf är säkert inte vägen till lycka. Inte ens första steget på den vägen. Ändå går jag in i butiken jag också. Stirrar på flaskor, askar och små glittrande förpackningar. Köper inget den här gången, vilket inte förändrar min känsla åt något håll. Jag blir varken lyckligare eller olyckligare av att inte konsumera.

/J

Den manliga dominansen

Som vanligt är det mest män på det tidiga morgonflyget. Denna gång ser de dock lite annorlunda ut. I stället för tystlåtna, DI-läsande kostymmän är det uppsluppna, öldrickande sportbladetläsare. Planet är på väg till Budapest där det ska hållas VM-kvalmatch. När jag påtalar det ovanliga klientelet för min trevlige stolgranne på väg hem (resan var kort, så jag åker både dit och hem samtidigt med supportrarna, dock utan eget intresse av fotbollen) så säger han att jag inte ska döma hunden efter håren. Det är inte alls otänkbart att det är samma människor, att de till vardags är kostymnissar. Det har han säkert rätt i. Med denna, den andra masken, följer naturligtvis viss känslomässig förändring. Förändrad är dock inte könssammansättningen. Det är slående.

/J

Att ta plats

Varför tror somliga att det är helt okej för dem att ösa sitt förakt för [insert lämpligt ord här] över mig? Tidig morgon, riktigt tidigt. På väg till Arlanda med en taxichaffis som anser sig orättvist behandlad av myndigheter, försäkringsbolag, politiker, samhället, och som han säger, alla "akademikerfjantar".

Han pratar om "Sexpressen" och "Snuskonbladet" (ja, återigen hans ord) och alla människor som snackar skit. Utan minsta insikt att han gör samma sak själv. Dessutom slösar han min tid, och fyller mina öron, och mina tankar med sin skit. Hade kanske varit okej om han väntat på svar, varit intresserad av att få en åsikt, eller åtminstone velat att jag lyssnat på riktigt. Men han verkar mest nöjd över att bara prata på.

Tack och lov flyter trafiken på, fem i sex är det inte många andra bilar ute. Jag tackar min lyckliga stjärna och försöker blocka ut hans negativa energi och verkligen lyssna på vad han vill ha sagt. Vill han ha hjälp av mig? Jag vet inte. Så fort jag ställer en fråga, eller ber honom utveckla det han säger så växlar han till nästa ämne. Nästa orättvisa som drabbat honom. Jag förstår att det är synd om honom.

/J

Uppmaning!

Se till att gå och rösta i kyrkovalet den 18 september, om du är medlem i Svenska kyrkan. Sverigedemokraterna mobiliserar för att ta platser, och risken är stor att de tar platser om få röstar. Så - seså, gör din medborgerliga plikt och se till att onskefulla krafter inte får chansen att göra sig hörda.

/J

Medieskugga

Knappt hade vinden mojnat och periferinyheterna kring situationen i New Orleans börjat nå oss (tänker på den om hajen så klart) förrän nästa stora händelse är ett faktum. Bagdad skakas av en katastrof av giganstiska proportioner. Medierna vacklar - vart ska kamerorna riktas?

Men vissa saker går sin gilla gång, och det lilla livet får orimliga proportioner. Från Bankeryd kommer... receptips. Det känns inte helt väntat måste jag tillstå. Men efter journalisternas hyllningar är det väl bara att baka.

Ska bli mer intressant att få veta vad det är som den borgerliga alliansen kokat ihop när det är klart. Riktigt spännande till och med. Jag hoppas på mer rapporter om politiken, och mindre om maten. Fast resultatet av mötet kanske blir en gemensam kokbok? Koka soppa på en spik, och man tager vad man haver är ju onekligen uttryck som ibland kommer till pass när man pratar om den svenska politiken.

/J