Plötsligt framstår det så tydligt

Jag sitter just nu i det rum som nu är biblioteket (om än ofärdigt). Katten ligger i fönstret och sover (men idag på en gammal filt, inget solgass här inte), utanför viner vad som skulle kunna förväxlas med höststorm, en kandelaber står på golvet och sprider ett varmt sken. Och bredvid mig är ena delen av ena bokhyllan fylld. Olästa titlar, ej genreindelat (mer än att det uteslutande är epik) och de fyller så många hyllmetrar. Kan återigen konstatera att jag de senaste åren - när jag ständigt släpat på min lektyr ety boken jag läser går dit jag går - mestadels läst pocket. Och tydligen har jag valt bort även en del tegelstenar i pocket. Sjukt ytligt (eller ergonomiskt smart?), hur som helst innebär det att olästhyllan är sprängfylld av tjockisar. Och det ser ju så himla mycket ut. Det är det också: jag är en samlare. Blonde, Drood, Dr Norrel and Mr Strange och Shakespeares samlade verk, trängs således. Phu, kanske bäst att börja med en enda gång. För jag kan inte lova att inte handla mer innan alla dessa är utlästa. Men jag lovar att inte köpa en enda bok på bokrean i år. Gott så.

Bibliotekskatter

Nej, det blir ingen bild på det färdiga biblioteksrummet idag heller. Däremot har katterna redan intagit rummet, och den här bilden på Tossan i solgasset tycker jag bådar gott inför framtiden!

Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

Rapport från mitt bibliotek

Jag tänkte inleda min nystart - mitt återtåg - med en snygg bild på mitt bibliotek, för yay jag har ett bibliotek nu. Eller så här: i ett rum med fiskbensparkett står alla mina kartonger med böcker, och två fåtöljer. Det ska bli bibliotek. I framtiden. I morgon kanske. Vi skulle börja transformera rummet till bibliotek idag, men så visade det sig att vi glömt köpa plugg. Hoppla, det går ju inte då.

Huset börjar så smått kännas som "hemma", det tar ju alltid ett tag, och i en stor gård från förr-förra århundradet finns det extra mycket knak i väggarna. Jag var ensam några dygn första veckan och jäklar i min lilla låda så mörkrädd jag var då. När A äntligen kom hem igen var jag ett nervvrak med sömnbrist. Sovrummet har gigantiska fönster som vetter mot havet - men vem ser det när det också finns en mörk gång med garderober som leder till en toalett där det finns en direktdörr till den stora mörka vinden? Med hjälp av en spik, ett element och ett morgonrocksskärp byggde jag ett lås att hålla våldsmän och spöken ute. Oh well.

Det har inte blivit mycket läst alls. Jag har avslutat Illusionisten, och mer om den kommer. Kort bara: visst påminner intrigen om Lost? Och så har jag påbörjat lite annat. Mer om det också senare.

Nu ska jag öva mig på att säga "plugg" på Skånska. Och kanske ska jag börja sortera böckerna idag i alla fall. Jag tror det blir en ny, strikt ordning. Bokstavsordning. Pocket och inbundet blandat. Läst och oläst blandat. Men en sektion för barn och ungdom, en för poesi, en för fackböcker och så ett skräckbibliotek, naturligtvis. Eller en hylla med oläst och resten enligt ovan? Eller ska jag färgsortera, storlekssortera eller favoritsortera? Oooo, viktiga grejer det där!

Ses om en stund

Nu är det bara minuter kvar till datorn åker ner i en kartong (nåja, i en datorväska i alla fall), och känner jag telia rätt lär de sjabbla nånstans på vägen och strypa bredbandet för tidigt/ge oss det i Skåne för sent, så jag passar på att meddela att bloggtystnaden inleds... nu! Jag hoppas på återseende snart, för säga vad man vill om både det ena och det andra: I love internet. Nästan lika mycket som I love books.

Småstadsskräck och jättegrattis

Min skräckdealer Helena (som jag säger hurra och grattis till idag, jämte de andra fyra Bokhororna, naturligtvis) fick mig att beställa lite småstadsskräck i form av Jonathan Maberrys The Pine Deep Trilogy. Plötsligt tänker jag att det kan utvecklas till att bli ett Män som hatar kvinnor-tillfälle. Den läste jag ensam i en stuga i en skog en sommarnatt, och var så skraj att jag inte vågade släcka lampan av rädsla för att det skulle avslöja min närvaro (någon påpekade klokt att det väl ändå snarare torde vara den tända lampan som visade att jag var där, men jag vågade alltså inte gå förbi fönstret). Nu ska jag tillbringa en hel vecka ensam på en gård (på gården! vår gård!) på skånska slätten. Kanske inte rätt tillfälle att läsa den då. Jag tror det får bli Sophie Kinsella, från goodiebagen. Kanske skräckligt på ett helt annat sätt.

Tillbaka från kollot!

Alltså. Varför gör man inte sånt här jämt? Man tar en herrgård, trettio läsglada, boktokiga människor, lite författarsamtal och bokprat och så blandar man med afternoon tea, vacker miljö, några glas vin och supersköna fåtöljer. Och så blir det bliss! Jag läste 120 sidor ur Illusionisten och är hittills väldigt nöjd. Men idag blir det Lost, ety överkonsumtion av böcker? Nej, inte möjligt, men det är tradition vid det här laget: förra året blev det Twin Peaks-titt efter kollot.