Födelsedag!

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

The Master is rising?

Tja, det var ju en synnerligen mesig solförmörkelse. Tur jag inte sportade svetsglasögon. Förvisso gav de cirkelrunda hålen i kartongen halvmåne- (halvsol?-) skuggor, men nja, så impad blev jag nog inte.

Är det förresten bara jag som tänker solförmörkelse - vampyrer mitt på mörkan dag - apokalyps? Och så undrar jag: jag är inte så hemma på zombies, hur är det med dem och dagsljus? Funkar de på samma sätt som vamyrer, måntro? Poff bursting into flames? Eller skulle man, teoretiskt sett, kunna vänta sig en z-attack när som helst på dygnet, solförmörkelse eller ej?