Saffranste. Världens godaste. Hittade i Norrköping. Ger mig vällust. Plus att saffran är sånt vackert ord.

/Jessica

I got the bread but not the butter

Det hela började egentligen i lördags. Eller möjligen förra tisdagen. Jag har i alla fall under en tid haft ett stort sug efter brödbak. Brödbloggarna verkar dock göra allt så krångligt. Vanligt enkelt gott, bröd är det jag är ute efter. Ursprungligt; seg skorpa, ljummet inre. Kanske lite salt på, men inte kryddigt. Ungefär som som det H bjöd på i lördags, till I:s soppa. Det perfekta brödet. Min enda kokbok om just bröd är dock oerhört oinspirerande. Som en hemkunskapsbok difinitivt skriven innan brödet kom in i folks liv på annat sätt än 6 till 8 skivor om dagen.

Så när jag var på väg hem idag och insåg att jag nog hade femtion minuter över så gick jag in i Akademibokhandeln. Bara för att liksom titta efter. Det var länge sedan nu, jag har hållit mig bra sedan jag initierade mitt projekt, läsa hundra av mina olästa innan jag köper en ny bok. Har visserligen övertalat, övertygat A en gång, att köpa mig Water for elephants, men det var av yttersta måste.

Jag hann bara in innan jag såg: Åh den! Och åh, den! Strök med handen, mindes plötsligt att jag ville ha. Gick fram till reseguidehyllan och hittade, åh den! Plockade åt mig ett exemplar av Lonely Planets East Africa, som faktiskt handlar om alla de länder jag åker till om tre veckor: Kenya, Uganda, Rwanda, Tanzania.

Men det var ju en brödbok jag var ute efter! Hittade Brödälskare - En inspirationsbok för hemmabagare av Henrik Francke och den såg ut att vara exakt vad jag letat efter. På väg mot kassan såg jag Klimatsmart. Din guide till en miljövänligare vardag av Mikael Persson, Bodil Sjöström och Per Johnsson. Och eftersom jag har så galet dåligt samvete över nämnda resa (en thailandsresa släpper ut 6 ton koldioxid per resenär. Det är lika mycket som genomsnittssvensken släpper ut på ett år. Min resa är på ett ungefär lika lång. Om vi ska ha ett hållbart samhälle måste alla minska de årliga utsläppen till mellan ett och två ton. Det är inte lite som måste göras, och brödbak är en del, men inte på långa vägar nog) så nappade jag åt mig den också.

Väl i kassan säger biträdet att det var köp fyra betala för tre. Eftersom jag då hade varit inne i affären nästan alla de minutrar jag hade till godo innan tåget gick så var nu goda råd dyra. Men så låg den där. Min enda julklappsönskan (som varit vansinnig att få i julklapp - 740 sidor inbunden bok passar inte på safari): Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen. Tung kasse, lättad plånbok, lätta steg. Jag hann med tåget.

På vägen mot huset svängde vi in på Saltå Kvarn och köpte en tiokilossäck av deras mjöl (det har jag lärt mig av brödbloggarna är ett bra köp) och dessutom deras fantastiskt goda torkade, osvavlade aprikoser, en påse dinkelflingor och en jäskorg. Nu sitter jag med godaste lusse-teet och bläddrar i mina böcker och drömmer om morgondagens brödbak. Lycka.

/Jessica

Åh, lilla musen som slank ur dödens käftar hade inte lika tur i nattens kranka sken. I morse låg den sönderlekt på vardagsrumsmattan, och katten - hushållstigern - låg förnöjsamt, stolt, en bit bort.

På den här fantastiska sidan lär jag mig att möss inte gillar enris. Dagens pyssel blir att plocka ris att lägga i tygpåsar. Som lavendelkuddar. Förhoppningsvis håller det våra små vänner borta.

Eh, ja. Granbilden var ju inte i helt rätt läge. Orkar/hinner inte ändra. Det är okej ändå va?

/J

Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Jag försökte mig ju på något nytt igår: ta det lugnt, slappa, softa, kalla det vad du vill. Jag har hört att det inte är så ovanligt, att det finns de som gör det regelbundet. Under pågående process var det helt okej, men sen. När hjärnan fick fritt spelrum igen, då brakade det lös. Alla viktiga grejer jag borde tänkt, sagt och gjort igår komprimerades ihop till en boll med sprängkraft att hålla mig vaken i natt. Så nu känner jag mig allmänt låg, trött och fortfarande ganska sunkig. Kommer inte göra om det, microslappning blir megastress.

/Jessica

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

Angel, Angel, Down We Go Together

Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?

Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.

/Jessica

Helpdesk på medeltiden

Via Spectatia hittade jag den här. Se där, bokrelaterat fredagsfniss!

/Jessica

Lästips!

Dagens feministiska klokskap står Andres Lokko för. Hans insiktsfulla text i SvD, om Brittney Spears och den patriarkala rockmyten bör läsas. Pronto.

Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Cemetary Polka

Innan jul kommer naturligtvis Halloween, närmare bestämt i morgon. Blanda inte ihop Halloween med vår gamla helg Alla helgons dag som ju infinner sig på lördag, och har en helt annan betydelse än Halloween. Nu menar jag skräckromantik a la äta pumpapaj och klä ut sig och gå trick or treating. Tända ljus och tänka på döden gör vi i helgen, först ska det bli underhållning.

Mitt bästa boktips inför i morgon är Tim Burtons lilla diktsamling The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories. Inte minst bilderna är fantastiska. Små absurda levnadsöden. Klicka för ett smakprov . Woodoo Girl som actionfigur kan man köpa, bland annat på Hedengrens (Sturegallerian i Stockholm), och boken finns på SciFi-bokhandeln. Hedengrens Halloweenskyltning är dessutom väldigt, väldigt fin, så spring dit och titta om ni är i närheten.

Om man hellre vill ägna skräckdagen åt teve så rekomenderas (som alltid!) Buffy. Det finns en hel del avsnitt med Halloweenanknytning, men till exempel säsong två avsnitt sex, som heter just Halloween, rekomenderas. Vill man ha gadgets från just det avsnittet kan man alltid köpa Pezfigurerna.

Känner man inte för teveserie utan mer klassiska skräckfilmer rekomenderar jag Dario Argentos Susperia. Vacker så det förslår, och kuslig. Hans Bird with the Chrystal Plumage går inte heller av för hackor. Hela boxen, med åtta filmer och en dokumentär kan köpas nästan gratis hos Webhallen.

Vill man efter det lugna nerverna, men stanna på samma tema så är Nightmare before Christmas, också av Tim Burton, ett måste. En av mina favoritfilmer, utan tvekan.

Till detta krävs naturligtvis mat och dryck. Blodrött vin och mörk choklad kanske? Saltlakrits? Pumpapaj? Borstj? Hm, fantasin sätter, som vanligt, gränserna. Blodrött nagellack och svarta kläder säger väl sig självt?

Ha en kusligt trevlig kväll!

/Jessica

Train song

Strax efter jag postat förra inlägget, med tips på musik till boken, börjar jag fundera. Sedan när lyssnar jag på något, över huvud taget, medan jag läser? Jag vill helst ha tyst omkring mig när jag läser eller skriver, ingen musik ens i bakgrunden. Men den senaste tiden har hörlurarna tryckts in i örat, och musik noga valts, och det beror på att jag läser på tåget. Eller snarare på att inte alla andra också läser när de är på tåget. Hur roligt det än må vara att lyssna på en del samtal, så är de flesta tjuvlyssningar bara irriterande och deprimerande. Därför musik, och då är det naturligtvis viktigt med vilken musik. Ibland är valet lätt, ibland omöjligt.

Lyssnar ni när ni läser? Och hur väljer ni i så fall vilken musik som passar till vilken bok?

/Jessica

Pastries and a g-string

Water for elephants av Sara Gruen

Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.

Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.

Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.

/J

Christmas Card from a Hooker in Minneapolis

Det lackar mot jul! Det är kanske svårt att tänka sig när höstglöden är som mest sprakande - de gyllengula, brandbilsröda, äppelgröna, pepparbruna dansar polka från träden, yrsliga likt... Faktiskt inte likt något annat än just löv om hösten. Men om blott några dagar är det dags för årets glöggsläpp, och det ser ut som om det blir toppen. Blossa 07 kommer ha smak av havtorn och kanel! Efter förra årets succé lingon och enbär och 2005 års - likaledes succé - hjortron och armangac (min personliga favorit) är förväntningarna höga.

Brukar vara glöggrusig större delen av november. Inte lika mycket i december, däremot i januari och gärna i februari. Glögg! Åh, så gott. När alla de olika smakerna började introduceras var jag lite skeptiskt, men har insett att gammal inte alltid är äldst. Eller bäst. Romglögg, till exempel, är en höjdare med russin, till Tofuline vaniljglass. Nya kombos, kanske inte klassisk jul, men ah! själen måste ha. Inventerat skåpet: sista slatten Blossa 06 ska drickas nu. Den kvarglömda flaskan med vaniljglögg och den med skogssmak får vänta till november.

Plötsligt är de yrande höstlöven förvillande lika julstjärnor, snöstjärnor, vinternattsstjärnor. Snart kommer andedräkten vara synlig och försköna blicken för rosiga kinder.

UPPAD: Enligt Blossas hemsida kan man beställa alla fem årgångsglöggen (glöggarna?) i ett litet behändigt paket. Gissa om jag ska.


/Jessica

Coney Island Baby

Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.

Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.

Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.

Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.

Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)

/Jessica

*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!

Andningspaus

Jag tar en paus, åker till Spanien och hoppas återkomma med mer energi och ett kärleksfyllt hjärta. Titta gärna in igenom en vecka eller så.

/Jessica

Tjenamoss, lite om mig

Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.

De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.

Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.

Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.

/Jessica

Picturesque

Nu har min kamera kommit, ligger hemma och ropar på mig. Jag vet vad jag ska göra i helgen, och hoppas att helgmorgnarna ser ut som det gjorde i morse: dimma, sol, dagg och brandgula löv. Hade ingen kamera med mig då, dock. Det var dumt.

Det var allt för nu, nästa inlägg kanske blir en bild!

/Jessica