Läsmöte på tåget

Idag på pendeltåget läste jag i fina, fina Atmospheric Disturbances av Rivka Galchen. Plötsligt fnissade jag till och såg förläget upp. Mannen mitt emot läste Terry Pratchett och plötsligt fnissade även han till, och såg sig förläget om. Vi hade båda hörlurar och jag hörde inte hans fniss, bara såg. Han missade nog mitt, men det var fint, så fint.

Åh, och för att kolla in boken lite mer, gå in här. Jag gillar böcker med egen hemsida. Och den här boken är läsa-med-penna-i-handen-hitta-nya-favoritavsnitt-mest-hela-tiden-fin. Det är inte dåligt.

Och hur var konserten?

Han spelade Die Mauer!

Nuff said.

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är det Thåström- och Kent-konsert på Zinkendamms IP. I just den ordningen, prioritetsmässigt för mig. Thåström och jag går way back: såg honom första gången i slutet av 80-talet. Jag hade jeanskeps och hade hånglat med min första kärlek dagarna före. Roligast är ändå att jag inte går på spelningen av nostalgiska skäl, utan för att han fortfarande håller, och kanske till och med blivit bättre med åren. Kent, jaja, dem har jag inget direkt emot, men det är inte för deras skull jag tar med största fan-hjärtat.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Men hörni, jag kommer plötsligt på att jag glömt ännu en lovebombing! När jag gillar något så mycket att det förtjänas kärleksbombas så pratar jag om det, lever jag det, tänker jag det så till den milda grad att jag per automatik tror att jag även bloggat om det. Ofta har jag inte det. Hm.

Nåväl: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland är en pärla. En liten kompakt känslostorm. En liten kärleksaffär som räcker länge. Ett språk som är vidunderligt, skörhet ingår inte bara i titeln, utan får stå som begrepp för hela boken. Åh vad jag gillar när böcker får mig att känna, och oj, aj, vad det svider att läsa den här. Vad sägs om fulgråt i lunchkön? Jodå, det var så det blev.

Och vad sägs om ungdomlig kärlek, Berlin, konst, sjukdom och hjärtesorg?

Bokpaket

Åh, en kollega meddelade just att hon fallit till föga och beställt ett bokpaket innehållande Miranda July Ingen hör hemma här mer än du, Cormac McCarthy The Road, John Ajvide Lindqvists Människohamn och Daniel Sjölins Världens sista roman.

Jo, om jag skulle plocka ihop ett bokpaket med världens bästa böcker, så skulle dessa fyra vara med. Och jo, det är jag som pratat om dem så mycket att hon beställde dem.

Om ni skulle sätta ihop ett bokpaket som är lika bra som detta, vad skulle det innehålla?

Godisbutik

Som ett barn på julafton, eller i det här fallet: som ett barn på födelsedagen. Madonna i London! Madonna i London, Madonna i London, Madonna i London! Åh, kan det inte bli september snart?

Kate Atkinson Case Histories

En sån fin bok! En deckare, och jag som inte brukar läsa deckare, som inte brukar bry mig om vem som mördade (och ännu mindre vem som mördades) sitter trollbunden. Fnissfrustar och gapskrattar på pendeltåget, varpå jag bryter den sociala koden och får snedkastblickar från mina medpassagerare. Sekunden efter hjärteknipande bölande: som lille skutt med tårar sprutande. Och svepande sidbläddrande vrålläsande. Fnissfrust och hjärteknip! En historia - nej flera! - som berör.

Vi får möta en hel hord av personligheter (och däri ligger min enda kritik, de är så många, det tar flera rader i de olika kapitlen innan jag minns att justja, Michelle det är ju... eller Nicola det är ju...).

Jackson Brodie, före detta polis, nu privatdetektiv åtar sig fall efter fall som alla verkar handla om döttrar som försvunnit och fäder eller systrar som letar. Personbeskrivningarna (trots ovanstående stycke) är lysande, med inskjutna tankestick och både dialog och inre liv som får en att förstå och känna. Ganska enkla personligheter (den frånskilda polisen, den slampiga vs den pryda systern, kattanten, den förnumstiga dottern) men de är tecknade med finess.

Läsaren får först möta fallen, som utspelar sig 1970, 1994 och 1979. Ett försvinnande av en liten flicka, en mördad tonåring och ett äktenskapligt drama. Och sedan varvas nutid med lite dåtid. Känslor, händelser och ett bra språk. Läs!

Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me the closer I get, you´re wasting your time.

Det var ju inte meningen att nedanstående skräppost skulle bli liggande så länge, som det sista avtrycket av mig i det så kallade cyber space, men just nu är det helt andra saker än sånt det borde bloggas om som seglar upp och tar min tid. Leva! Det är ju inte så dumt, det där egenligen, att leva?

Hörni, vi hörs snart igen. Kanske innan veckan är slut. Till dess kan ni fundera på den där indianstammen som hittats i djungeln. De saknar säkert inte heller mina bloggposter.