Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica