Jord, eld, vind och vatten

Igår var jag på en namnceremoni för ett litet barn. Inte ett kristet dop, utan en ceremoni där det mer var moder jord som stod i centrum. Eller i centrum stod så klart barnet och hennes mammor och syftet var att ge henne jordens, vindens, vattnets och eldens olika styrkor och temperament. Skeptiker som jag är - av födsel och ohejdad vana, som man säger - så försökte jag intellektualisera och ironisera. Det gick i trettio sekunder sedan insåg jag att detta bara var fint. Vi stod ute, vid en sjö, bredvid ett berg i en cirkel. Det sjöngs och skrattades och gräts och älskades. Ja, det var fint. Jag minns tillbaka ett tiotal år när det var legio att lördagarna spenderades utomhus i takt av trummor. Det livet lämnade jag. Har inte blivit mer skeptisk, var det nog då också. Därför var det ännu mer underligt, och trivsamt, att jag kände mig hemma i situationen. Jag hade inte varit med om just detta, förr, men orden och symboliken var snarlik.

Hur som helst en fin ritual över ett fint barn och tillsammans med fina människor.

/J