Snöbollseffekt och årets enda julklappar!

Vanligtvis är det jag som gör beställningarna på Adlibris. Min man läser böcker, men köper dem sällan JAg desto oftare. Sedan min lilla överenskommelse med mig själv att inte köpa en enda bok förrän jag läst etthundra av mina olästa har jag övertalat A att köpa mig en. Tills igår då jag på Akademibokhandeln stod med stjärnögon och plockade. Och idag när jag fortfarande har känslan från igår i fingertopparna. Men denna gången gjorde vi adlibrisbeställningen tillsammans. Därför ser den lite annorlunda ut än vanligen. De två översta är mina*, de därefeter hans. De följande våra. Visst är det bra?

PESSL, MARISHA:SPECIAL TOPICS IN CALAMITY PHYSICS
HILL, JOE:HEART-SHAPED BOX
KEHLMANN, DANIEL:VÄRLDENS MÅTT
MONTEFIORE, SIMON SEBAG:DEN UNGE STALIN
THÅSTRÖM, JOAKIM:THÅSTRÖM TXTR : 1977-2007
BERANBAUM, ROSE LEVY:BREAD BIBLE
MOSKOWITZ, ISA CHAN:VEGAN CUPCAKES TAKE OVER THE WORLD
KLEIN, NAOMI:CHOCKDOKTRINEN
LYNAS, MARK:OVÄDER
LÖVIN, ISABELLA:TYST HAV : JAKTEN PÅ DEN SISTA MATFISKEN

*naturligtvis är det inte i ägandets bemärkelse mina-hans-våra, bara i beställningsögonblicket. Alla böcker i bokhyllan är väl... eh nä, de flesta är nog mina. Äsch, jag hoppas de aldrig någonsin ska behöva bli uppdelade, våra böcker.

/Jessica

Det enklaste brödet

Jag hade helt glömt hur otroligt tillfedsställande det är att baka ett bra bröd. Jag har kört på två samma recept i minst tio år - ett sconesrecept från min hemkunskapsbok (!) och ett "Gurus oknådade" som jag fick sommaren 1996. Ett tag bakade jag Gurus flera gånger i veckan men i lägenheten funkade det av någon anledning inte. Brödet blev alltid platt och styvt och ganska äckligt. Måste bero på att jag inte trivdes, eller något. Idag steg jag i alla fall upp tidigt med ambitionen: baka bröd. Hade inte riktigt bestämt vilket av alla de goda i min nya brödbok jag skulle välja. Alla verkade så krångliga, och jag ville bara ha ett enkelt, gott rustikt bröd. Så jag provade Gurus, trots alla misslyckade gånger jag bakat det. Men i stället för att låta det vara oknådat - vilket jag till nu tyckt varit den främsta poängen - så knådade jag det länge och väl, och sista gången lät jag det jäsa i min nya fina jäskorg från Saltå Kvarn. Detta medföljde att jag inte gräddade i en form, vilket jag brukar. Eller brukade, kanske jag ska säga. Brödet blev fantastiskt! Nästa gång ska jag ta i mindre honung och kanske salta lite på toppen, men för övrigt göra precis som idag:

Gurus (o-)knådade
8 dl mjöl
1/2 pkt jäst
4 dl lillfingervarmt vatten
1 msk salt
1 klick honung
rosmarin eler anis och fänkål, en nypa eller två
linfrön, kanske två matskedar

1. Smula jästen
2. Häll i hälften av vattnet och honung. Rör till allt löst sig.
3. Häll i resten av vattnet.
4. Häll i kryddor, salt, linförn och hälften av mjölet. Rör om.
5. Häll i resten av mjölet, rör om.
6. Lägg över bakduk. Jäs i 1 och 1/2 timme.
7. Häll ut på mjölat bakbord. Knåda ordentligt, häll på så mycket mjöl som behövs för att göra degen hanterlig. Häll degen i en jäskorg (eller vad du vill/brukar använda). Jäs i 1/2 timme.
8. Sätt in en långpana längst ner i ugnen. Sätt ugnen på 275 grader. Pensla brödet med vatten. Slå en kopp vatten i långpannan och sätt in brödet. Sänk till 250 grader.
9. Efter 15 minuter, sänk till 150 grader, grädda 45-50 minuter till.

Se där - så enkelt kan det vara.

Framgången inspirerade mig så mycket att jag ändå gav mig på att dels sätta en rågsurdeg och dels baka ett dinkelgrötbröd. Skålen med surdeg står nu i kakelugnens hylla, där det blir varmt när det eldas (vilket jag naturligtvis gör). Den andra, roliga, bubbliga degen står, rinnig och lös - och som sagt bubblande - på en första jäsning. Ska bli intressant att se om dessa projekt kommer fungera. Om de gör det, kommer jag sannolikt prova göra vildjäst av aprikos. Mest för att det verkar så osannolikt krångligt, och jag inte har en aning om vad det ska vara bra för. Men det ska jag snart ta reda på.

/Jessica

Saffranste. Världens godaste. Hittade i Norrköping. Ger mig vällust. Plus att saffran är sånt vackert ord.

/Jessica

I got the bread but not the butter

Det hela började egentligen i lördags. Eller möjligen förra tisdagen. Jag har i alla fall under en tid haft ett stort sug efter brödbak. Brödbloggarna verkar dock göra allt så krångligt. Vanligt enkelt gott, bröd är det jag är ute efter. Ursprungligt; seg skorpa, ljummet inre. Kanske lite salt på, men inte kryddigt. Ungefär som som det H bjöd på i lördags, till I:s soppa. Det perfekta brödet. Min enda kokbok om just bröd är dock oerhört oinspirerande. Som en hemkunskapsbok difinitivt skriven innan brödet kom in i folks liv på annat sätt än 6 till 8 skivor om dagen.

Så när jag var på väg hem idag och insåg att jag nog hade femtion minuter över så gick jag in i Akademibokhandeln. Bara för att liksom titta efter. Det var länge sedan nu, jag har hållit mig bra sedan jag initierade mitt projekt, läsa hundra av mina olästa innan jag köper en ny bok. Har visserligen övertalat, övertygat A en gång, att köpa mig Water for elephants, men det var av yttersta måste.

Jag hann bara in innan jag såg: Åh den! Och åh, den! Strök med handen, mindes plötsligt att jag ville ha. Gick fram till reseguidehyllan och hittade, åh den! Plockade åt mig ett exemplar av Lonely Planets East Africa, som faktiskt handlar om alla de länder jag åker till om tre veckor: Kenya, Uganda, Rwanda, Tanzania.

Men det var ju en brödbok jag var ute efter! Hittade Brödälskare - En inspirationsbok för hemmabagare av Henrik Francke och den såg ut att vara exakt vad jag letat efter. På väg mot kassan såg jag Klimatsmart. Din guide till en miljövänligare vardag av Mikael Persson, Bodil Sjöström och Per Johnsson. Och eftersom jag har så galet dåligt samvete över nämnda resa (en thailandsresa släpper ut 6 ton koldioxid per resenär. Det är lika mycket som genomsnittssvensken släpper ut på ett år. Min resa är på ett ungefär lika lång. Om vi ska ha ett hållbart samhälle måste alla minska de årliga utsläppen till mellan ett och två ton. Det är inte lite som måste göras, och brödbak är en del, men inte på långa vägar nog) så nappade jag åt mig den också.

Väl i kassan säger biträdet att det var köp fyra betala för tre. Eftersom jag då hade varit inne i affären nästan alla de minutrar jag hade till godo innan tåget gick så var nu goda råd dyra. Men så låg den där. Min enda julklappsönskan (som varit vansinnig att få i julklapp - 740 sidor inbunden bok passar inte på safari): Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen. Tung kasse, lättad plånbok, lätta steg. Jag hann med tåget.

På vägen mot huset svängde vi in på Saltå Kvarn och köpte en tiokilossäck av deras mjöl (det har jag lärt mig av brödbloggarna är ett bra köp) och dessutom deras fantastiskt goda torkade, osvavlade aprikoser, en påse dinkelflingor och en jäskorg. Nu sitter jag med godaste lusse-teet och bläddrar i mina böcker och drömmer om morgondagens brödbak. Lycka.

/Jessica

Åh, lilla musen som slank ur dödens käftar hade inte lika tur i nattens kranka sken. I morse låg den sönderlekt på vardagsrumsmattan, och katten - hushållstigern - låg förnöjsamt, stolt, en bit bort.

På den här fantastiska sidan lär jag mig att möss inte gillar enris. Dagens pyssel blir att plocka ris att lägga i tygpåsar. Som lavendelkuddar. Förhoppningsvis håller det våra små vänner borta.

Eh, ja. Granbilden var ju inte i helt rätt läge. Orkar/hinner inte ändra. Det är okej ändå va?

/J

Is There Any Way Out of This Dream?

Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Jag försökte mig ju på något nytt igår: ta det lugnt, slappa, softa, kalla det vad du vill. Jag har hört att det inte är så ovanligt, att det finns de som gör det regelbundet. Under pågående process var det helt okej, men sen. När hjärnan fick fritt spelrum igen, då brakade det lös. Alla viktiga grejer jag borde tänkt, sagt och gjort igår komprimerades ihop till en boll med sprängkraft att hålla mig vaken i natt. Så nu känner jag mig allmänt låg, trött och fortfarande ganska sunkig. Kommer inte göra om det, microslappning blir megastress.

/Jessica

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

Angel, Angel, Down We Go Together

Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?

Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.

/Jessica

Helpdesk på medeltiden

Via Spectatia hittade jag den här. Se där, bokrelaterat fredagsfniss!

/Jessica