Enhet

Enhet av Ninni Holmqvist

Min förkärlek för dystopier, Sci-Fi och framtidsskildringar på vita duken har aldrig spritt sig till bokläsandet. Har jag velat läsa något som inte utspelar sig i den vanliga världen så har det varit skräck a la Stephen King eller John Aijvide Lindkvist, eller fantasy a la Tolkien eller kanske Pratchett. Mer Avalons dimmor än Matrix och mer saga än Sci-Fi med andra ord. Ända till nyligen dårå, då jag gav mig på Do androids dream of electric sheep, som visserligen innehåller stoff mer av tankar och känslor än klassisk apokalyptiska scener, trots radioaktivt damm och bilar som flyger mellan LA och Seattle på 45 minuter.

Att jag plockade upp Ninni Holmqvists Enhet för några veckor sedan berodde på att jag älskade hennes novellsamling Kostym som kom 1995 och som jag läste då. Sedan har hon för mig fallit i glömska tills jag sprang på Enhet av en slump, köpte utan att så mycket som läsa baksidestexten, eller på ett för mig sedvanligt vis testa intresset genom att öppna boken i mitten och läsa en sida. Fastnar jag inte så får inte boken följa med hem. Denna var alltså okänd, förutom författaren. Så döm om min förvåning när jag inser att detta är en framtidsskildring. En tid inte så långt framåt i tiden, tror jag, sofistikerade vinkar ger till exempel att Harry Potter skrevs för minst ett trettiotal år sedan. Boken är överhuvud taget väldigt sofistikerad. Den handlar om Dorrit Weger som strax efter sin femtioårsdag förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, likt alla kvinnor vid 50 och alla män vid 60 som är umbärliga. Och umbärlig är man om man inte har barn, eller har någon annan att ta hand om. Vissa yrkeskategorier ses också som oumbärliga och slipper föras till Enheten.

Jag anser att temat är fantastiskt tankeväckande. Känslor som jag tror många av oss som är barnlösa/barnfria och över trettio har fått vända mot sig ställs på sin spets. Frågor och kommentarer som "Är det inte dags för er att..." "När du får barn så..." och annat korkat och okänsligt som slängs i ansiktet utan eftertanke görs i Enhet om till något större. Ett nyttotänkande som gör att barn = värde. Så som många verkar tänka redan idag. Att riktig människa, det är man först när man reproducerats, det är först då man har vett att förstå de verkliga värdena. Här är det inte uttalat, utan i stället ses man med medlidande och som en kostnad som gjorts om till något som samhället kan tjäna på. Dessutom är den så trovärdig att den kryper under skinnet trots att den är liksom trivsam och gemytlig.

Så dagens tredje tips blir den här boke: läs!

/J

Blade Runner och Do androids dream of electric sheep?

Bok: Do androids dream of electric sheep av Philip K dick
Film: Blade Runner av Ridley Scott (efter ovanstående bok)

Jag lovade mig själv dubbel feature, bok och film. Och så blev det, och nu med nästan två dygn i backspegeln så blir orden de här: jag kan inte, det är omöjligt, skriva om filmen Blade Runner och boken Do androids dream of electric sheep som om det skulle vara samma verk, eller sprugna ur samma fantasi. För det är de för olika.

Och därför kan jag nästan inte säga något alls om filmen eftersom det var först en stund in som jag kapitulerade och förstod att den här måste ses på egna premisser, ej som jämförelse med boken, eller ens i syfte att se hur de löst olika saker. För det har de inte - inte ens Blade Runner finns som begrepp i boken, inte replicants heller för den delen. Där finns i ställer filosofi och livsåskådning och begrundandet av olika värden. Större delen av boken går inte ut på att jaga replicants/andys utan på att beskriva skillnad mellan människa och humanoid, en skillnad som främst består i förmåga att känna empati. Philip K Dick beskriver till exempel skillnaden mellan flockdjur, som för sin överlevnad måste känna empati, och ensamjagande rovdjur som - för sin överlevnad - inte kan känna detsamma.

En scen är så lik i filmen som i boken att den känns igen, den där Rachael/Rachel ges empatitestet och hon får frågan om vad hon känner när hon ser en naken kvinna på en bild. Varpå hon ger svaret "Är det här testet för att se om jag är android eller homosexuell?" I filmen är dock bokens huvudpoäng borta: nämligen att det inte är moraliskt dubiöst att det är en naken kvinna, utan att hon är placerad på en björnfäll. Det är alltså det som en människa ska reagera med fasa på.

Jag älskade boken, och jag tror att jag kommer älska filmen när jag ger den en chans till, en chans att stå på egna ben, inte i skuggan av boken.

Min ordination? Läs och se! Eller kanske snarare se först och läs sedan, för en gångs skull kan det vara den bästa ordningen. Filmen är så snygg att det inte skadar att ha Darryl Hannah på näthinnan när man läser Pris och så vidare (trots att namnen är ganska ändrade är det tydligt vem som är vem).

/J

Do androids dream of electric sheep?

Livet känns härligt introvert, inget utanför stör. Gör också att dagarna går lite i ett töcken, ihop, utsmetat endast uppdelat av enstaka händelser. Var det idag eller igår solen sken, när badade vi, den där näbbmusen hur ser den livet? Stora frågor. En del får svar, en del glöms bort: A introducerar dagens fråga, men vi glömmer diskutera, jag har till och med glömt gårdagens fråga och glömt formulera dagens, jag läser, lämnar frågor och odjur i verkligheten för fantasi: Do androids dream of electric sheep? av Philip K Dick, kanske mest sann av allt. Känd för de flesta som Blade Runner, men filmen har jag inte sett. Halvvägs in i boken är jag helt frälst i alla fall, och filmen ska ses så snart sista sidan är läst.

/J

Dagisvana

Fruktstund på landet: gå ut i solen, titta upp. Plocka nästan svarta bigarråer. Åt på stående fot, i solen, med vinden i håret.

Eller böj dig ner, plocka röda hallon.
Eller böj dig ner, plocka vinbär.
Eller sätt dig på huk, plocka blåbär.
Eller sätt dig på huk, plocka smultron.

Odjuret

Odjuret av Roslund och Hellström

Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.

Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).

Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.

Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...

Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.

Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.

/J

Lipsill

Jag är en lipsill, grinar vid de mest konstiga tillfällen. Två gånger den senaste tiden har varit märkligare än vanligt: Först när de på radio pratade om de sju nya underverken. Och idag, när jag läste DNs rapport från Harry Potter-lanseringen.

Spännande.

/J

Den som vässar vargars tänder

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, intryck, tankar.

Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.

Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.

Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.

Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.

Så: läs!

/J

Saker som är kul

"Idag har jag storstädat hela huset!" sa jag till A när han ringde för en stund sedan.
"Har du!" sa han. "Vad bra!"
"Nä, skoja bara."
"Eh, kul."

Nä, kanske inte. Men jag har bokat oktoberresa till Andalusien. Det är kul.
Och nu lyser solen från en bara bitvis molnig himmel och det är semester. Det är också kul.

Nu ska jag kolla squashodlingsläget. Sedan vi gav dem kompost att äta har de spritt sig på ett nästan pornografiskt sätt. Hejdlöst, skamlöst. Fantastiskt!

/J

Hemmabloggen

Idag kom ett synnerligen stort paket i form av en frysbox att ställa i ladan. Frysen i köket är minimal, får ta ut broccolin om det ska göras is och efter senaste besöket på Köttboden* så var det knökafullt. Eftersom skogarna häromkring är mättade med blåbär och tja, eftersom vi de facto har en lada att ställa allt möjligt i, så slog vi till. Men den är obcent stor. Och än så länge tom. Blåbären är oplockade men förhoppningsvis intakta efter skyfall. Så nu undrar jag vad mer som ska frysas. Jag kommer bara på blåbär, is och surdegsbröd. Och det lär inte fylla den här frysen.

/J



*Aka Nordic and Chinese, ligger på Herkulesgatan i Stockholm och säljer, förutom standardsortimentet förska, frysta sojabönor, tofu, veganska dumplingar även halva veganska kycklingar, veganska kycklingklubbor, vegansk fisk, veganska lammbullar, veganska räkor. Lite knasigt lite härligt; men oftast gott och prisvärt. Lammbullarna är en höjdare.

Beslutsångest

Plantera kungslilja, kaprifol, stockrosor och ett plommonträd?
Det är svåra beslut, som får vänta till nästa sommar.
Just nu ett ännu svårare: ska jag ta död på honom?
Ska Ella ta död på Jacob?
I så fall hur?

Arsenik ligger nära till hands.

/J

A little token of affection

Vaknar till ännu en regnig dag.
Går ut för att hämta tidningen i regnrock och gummistövlar.
Men vad är det här?
En present på förstubron.
Katten har lagt en död mus på mattan.
Åh, tack. Men nästa gång räcker det med kärlek.
Eller rosor.

Uppdatering

Från dem som lånat mig GW kommer följande på sms: hoppa de gamla, de nya är mycket, mycket bättre. Jamen, jag gör väl det då. Har dessutom hittat min Lolita, hon gömde sig bakom soffan. Och så har jag börjat läsa Carina Rydberg. Konstigt nog känns det nu som läget är under kontroll.

/J

Snille och smak

Alltså allvarligt. Fick mail från SF "Välkommen på campingbio", låter ju hur kul som helst. Men vad visar de? Göta kanal 2. Allvarligt! Tappar folk alla smakproportioner så fort det blir sommar? Vad är det som gör att allt förväntas vara så jäkla lättsmält bara för att man är ledig? Borde det inte vara den tunga litteraturen, de svåra filmerna, de allvarliga diskussionerna som är mest i ropet på sommaren? När man är ledig. När man har tid och ork? Men närå, lättsmälta deckare, snabblagad mat och... Göta kanal 2. Urk. Jag hajjar inte. Eller har folk alltid kass smak, bara det att det enligt någon sinnessjuk lag är mer accepterat på sommaren? Fula kläder och repriser ger en dystopi, fast nu? Och om och om igen. Varje sommar. Hela sommaren är en repris, det är bara - möjligen - vädret som skiftar.

/J

Hjälp mig välja!

Jag står inför ett delikat "problem". Ja så delikat att problem inte ens är det rätta ordet. Jag har för många böcker att välja på. Har den senaste veckan börjat på Leif GW Perssons Grisfesten (men den tröttnade jag på, vet inte om jag kommer läsa. Har lånat alla sex i serien, men kanske lämnar oläst. Förkortningar i romantext, varför varför? Så klart lite roligt med insprängd utredningstext, nörden i mig jublar, men det är inte nog.). Så tog jag upp Lolita och började läsa, av någon outgrundlig anledning läste jag inte klart den när jag påbörjade den senast. Men nu verkar det som jag förlagt den någonstans, så den kan jag inte heller fortsätta på för sekunden. Påbörjade ju Jaktsäsong av Mats Strandberg, det skrev jag om häromdagen, men hann inte så långt innan en buffycraving av sällan skådat slag satte in. Dessutom, nja, uuu, inte riktigt min kopp te. Inte för sekunden i alla fall. Nog inte min grej, chick litt (varför den nu kallas det, förresten. Så långt in som jag hann verkade den mest handla om killar, låt vara bögar, men det borde väl sannerligen inte spela roll, elle? Är det för att läsekretsen förväntas vara kvinnor? Eller vad definierar den genren? Låt mig veta!). Igår fick jag hem Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, och den verkar ju toppen. Men har redan börjat på Jasper Ffordes Eyre affair som jag inte heller känner helt och hållet för. Så igår kväll plockade jag upp Odjuret av Hellström/Roslund, men öppnade den inte ens. Och inser att i bokhyllan finns åtminstone tre böcker till jag påbörjat: Historikern av Elizabeth Kostova, Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clarke och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm. Bra böcker allihop, men eh, jag vet inte vilken jag vill läsa. Och vilken dag som helst kommer ännu ett stort AdLibris-paket med posten. Jag lider inte av informationsstress, jag lider av lässtress. Det är ju galet.

Om jag bara hittade min Lolita, det är ju den jag vill ha. Men var kan hon vara? Antagligen är det bara att lägga böckerna på nattygsbordet och börja med den översta. Förutom Leif GW då. Honom lämnar jag nog därhän. Jaktsäsong tar nog inte för mycket av min tid, så den ska jag nog läsa klart. Och sedan kanske... Ja, vi får väl se. Ett delikat "problem" utan tvekan.

/J

Åh Buffy!

Ja, det var bara det.

/J

Dags igen

Så började jag läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong, och på första sidan fanns citatet från buffyavsnittet the Gift "The hardest thing in this world is to live in it" och så funderade jag Hur var det egentligen?. Och så googlade jag och hittade hela avsnittet utskrivet och jag hinner läsa fem rader innan jag störtbölar för jag kan ju avsnittet utan och innan och det är så sorgligt. Och så tänker jag att det nog är dags igen. För att se om Buffy. Det var ju ett tag sedan senast även om jag har tittat serien ett par gånger till sedan dess, men aldrig koncentrerat. Angel hade jag inte ens börjat på då, den har jag sett sedan dess. Och Firefly och Serenity. Men det är Buffy jag kommer tillbaka till, och jag hittar fler och fler som förstått magin. Det är märkligt, vad är det som gör att vi söker oss tillbaka? Har inte köpt Buffy säsong åtta, den tecknade serietidningen alltså, ännu. Är lite rädd. För mig är serien komplett, även om jag önskar mer, mer, mer. Men att bara ett slumpmässigt (nåja, Mats Strandberg vet vilket han valde, naturligtvis) citat kan få mig att gå igång och verkligen känna, det är synnerligen annorlunda. Inte dåligt alls.

/J

Sommarskräck

Förra sommaren hyrde vi en liten stuga i Halland. Stugan var röd med vita knutar och den låg mitt i en bokskog, vid en sjö. På den lilla vägen - som knappt var stor nog att köra på - passerade under de fyra veckor vi var där bara ett fåtal människor. Dagarna spenderade vi på en filt på gräsmattan, de dagar vi inte tog oss i kragen och körde till havet vill säga. Sjön gick inte att bada i, och roddbåten använde vi bara en enda gång. Regnet stod emellanåt som de berömda spöna i backen och då åkte vi till Göteborg, eller Ullared, eller på bilturer runt om i landskapet. Eller också stannade vi inne i stugan och läste, enbart med avbrott för sommarpratarna. Dagarna såg med andra ord ut exakt som de brukar göra för dem som hyr stugor under sommaren. Lata dagar där de största bekymren är vilken bok som ska läsas härnäst och huruvida det är mödan värt att åka till affären och köpa ingefära till marinaden.

Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?

/J

En modig liten Soricidae och en blodtörstig Felis catus: en sommarsaga

- Vad konstigt att Iris inte fångat några möss här, sa jag till A häromdagen, med förra sommarens eviga pip-pip-piiiip ringande i öronen. Då räddade jag livet på flera möss om dagen, hur mångas ångestskrik vi inte hörde vill jag inte tänka på.
För en liten stund sedan hoppade katten in genom fönstret, en duns följd av pip-pip-piiiiip. Jag kastade mig ut i köket, men såg inget annat än en förvirrad katt. Som snabbt hoppade ut genom fönstret igen. Konstigt, jag måste hört fel. Nästa gång hon kom in gick hon en vända och sedan: stel kropp, böjd nacke, tassen höjd. Bakom köksstolen fanns visst något. Och javisst där satt en liten näbbmus. Eller satt förresten, det här var en mus som inte tänkte låta sig fångas utan strid. Jag tog snabbt en tom jordgubbskartong och en teliaräkning och tänkte att det skulle bli en lätt match. Visade sig vara Houdini reinkarnerad. Den lilla musen bröt sig ut fem gånger innan jag insåg att jordgubbslåda + teliaräkning inte var starkt nog. Återstod handen. Och i samma ögonblick som jag undrade varför katten var så passiv högg hon. Ja, musen alltså. Små sylvassa tänder tuggade på min handflata. Med vindens hastighet förde jag henne i säkerhet bakom rabarberstånden. Nu hoppas jag bara att hon högg Iris i munngipan så att hon helt låter bli möss i fortsättningen. Den andra katten har förresten visat sig helt ointresserad. Hon vet att hennes mat serveras på tallrik och vattnet i vinglas. Hon vet att det bara är att lägga sig på mitt huvud så får hon mat. Hon är smart. Nu ligger i alla fall Iris bredvid mig i soffan. Och nog ser hon lite stukad ut?

/J

Näring

Eftersom jag mest gnäller: idag är en kreativ dag, skrivdag. Vill baka bröd och måla. Men skriver. Allt skapande hör ihop, allt skapande gör mig hel.

/J

In your face! Och: när kommer saknaden?

Igår var det premiär för ännu en sommarsak, en sommartradition om man kan kalla det tradition redan. Hur som helst, något som ser ut att bli en tradition: grill-o-yatzy! Altså spela yatzy medan grillen lagar maten, och medan kroppen smälter maten. Finurligt spel, driver fram både den dåliga förloraren och den dåliga vinnaren i mig. Igår fick jag vara båda, och konstaterar (jorå, mycket sånt här) att jag nog är en sämre vinnare än förlorare (trots att jag tjurar som sjutton av att förlora). In your face!

~~~~~~~~~~~~

Jag undrar när jag ska börja längta till stan. Jag älskar storstäder. Amerikanska storstäder, mest New York, men San Franscisco går inte av för hackor. New Orleans, om det nu räknas som storstad? Boston. Inte Chicago så mycket, Washington DC däremot. Men de sistnämnda slår inte Paris, Barcelona eller Amsterdam. London däremot har jag aldrig förstått mig på. Stockholm, jag älskar Stockholm. Speciellt på sommaren, speciellt när alla andra flytt och bara turisterna är där. Då söker jag mig till bakgator, utan människor där asfalten vibrerar. Promenera långsamt genom sömnig asfaltdoftande stad. Åh, ja. Men jag längtar inte. I år längtar jag inte, och jag undrar när jag ska börja längta. Hur länge ska jag vara nöjd med detta, att stirra på myggor och gå omkring i gummistövlar, osminkad? När kommer jag vilja ta en weekend? Inte ens New York ropar så högt som hon brukar.

~~~~~~~~~~~~

Utanför fönstret vajar linden med sina blommor, två hackspettar äter körsbär, katten smyger på en fjäril. Trots regn, trots allt. Jag lyssnar inte ens på musik för tillfället, ett tillfälle som varat i flera månader nu, lyssnar på vinden. Ett nytt fenomen fångar mitt intresse; ett gäng svalor som kommer skrämmande nära fönstret innan de snabbt väjer. Katten har låtit fjärilen flyga, även hon stirrar mot fåglarna.

Men jag undrar: när kommer jag börja sakna det jag lämnat?

/J

Konstaterar att detta inte är bloggsommaren 2005

Ja, hej. Har inte haft tid att skriva, sommarsaker kom emellan. Till exempel: köpa bästa work out-redskapet - en handjagad gräsklippare! Konstatera att det är det bästa work out-reskapet. Koka fläder- och rabarbersaft. Konstatera att det är en barnlek. Plocka blåbär, smultron, vinbär. Klippa syren. Klippa lupin. Dra upp buskliknande rädisor med minimala frukter. Konstatera att de nog är lite gamla eftersom de blivit stenhårda och träiga. Slänga på kompost. Konstatera att komposten numera är home of giant snails - hamsterstora svarta skogssniglar. Kolla trädgårdsböcker. Konstatera att balansen mellan levande och döda beståndsdelar, alltså mellan typ äppelskrott, sallad, avocadoskal = levande, och barr, löv, kvistar = dött, är off. Plocka bort sniglarna, vända runt bland komposten, lägga dit torra löv. Kontrollera igen, konstatera att åtgärden var den rätta. Köa för TBE-spruta. Få åka hem med bara 50 procent av familjen vaccinerad eftersom den som tagit första sprutan glömde ta med sig kortet där vaccinsort står. Äta jordgubbar. Läsa tidning. Läsa böcker. Gå på loppis. Grilla. Såga ner träd. Slå sig för bröstet och konstatera att utsikten vann stort på att det risiga trädet sågades ner. Plocka fästingar på katt och man. Tjata om bad. Gå i regnet. Leta svamp. Konstatera att det nog inte finns någon. Åta blåbär. Jaga flugor. Klia myggbett. Marinera sojakött. Dricka saft.

Ja, det är därför jag inte bloggat.

/J

Ja, jag vet. "En kärleksförklaring" från för några dagar sedan handlar om böcker i dess fysiska form och "Jag är förälskad" om läsande, eller något i den stilen. "Jag är förälskad" skulle ju lika gärna kunna heta "2500" eller "Kanon" eller något som faktiskt antyder vad det är jag vill säga, men nepp, jag bestämmer själv. Sådetså (Åh, Lotta på Bråkmakargatan, hon måste få vara med. Och Pippi och Ronja.).

Eh, jag slutar nu. För att se på film eller göra något helt annat. Och det här inlägget får, för enkelhetens skull, vara utan titel.

/J

Jag är förälskad

Okej. Om jag läser femtio böcker om året i resten av mitt liv, och jag blir 83 år gammal så kommer jag hinna läsa 2500 böcker till. Är det mycket eller litet? Jag har så klart bara nosat på ens en gnutta (ja, nosat på en gnutta) av de böcker som finns eller ens de jag vill läsa. Är det dags att börja ransonera? Följa en kanon (heter det så, jag är obildad - följer man en kanon?). Ska jag börja följa Harold Blooms rekommendationer, eller Folkpartiets? Bara läsa klassiker? God litteratur, okej vad är det? Och femtio böcker på ett år? Det här året, när jag varit ledig enbart för att läsa och skriva har jag läst 47. Men om målet är 50 böcker. Men tänk om jag inte lever 50 år till. Kommer jag att sakna böcker jag inte läst? Kommer jag att ångra att jag inte tagit mig igenom Bröderna Karamazov eller Bibeln. Ja, jag borde nog läsa dem båda. Men vilka ska sållas bort? Har precis läst Åsa Larssons Det blod som spillts och Svart stig. Somliga skulle säkert säga att det var slöseri med tid, men särskilt Det blod... fick mig att grina högljutt på pendeltåget, det måste väl betyda något? Böcker som får en att känna, det är väl viktigt? Eller som bara roar? Och poesi, jag har knappt börjat tränga mig igenom poesi. Men det vill jag ju. Fantasy? Får det vara kvar? Harry Potter? Ska jag skita i Harry? Bara läsa sådant som är skrivet senaste femtio åren? Eller tio åren? Eller bara helt nytt? Eller inget nytt? Eller ska jag helt enkelt göra som jag gör nu - plocka upp de böcker jag känner för just för stunden, och läsa? För om jag känner att jag gör en lista så skapar det ju bara ångest, eller? Jag gillar ju listor, men...

Och vilka böcker förtjänar att läsas om? Häxtävlingen av Eva Ibbotson måste jag ju ha läst trettio gånger, och den vill jag ju läsa högt för eventuella barn (Aha! Jag sparar även Harry Potter till en sådan eventuell framtid!) och bokhyllans kanske sämsta (rent litterärt alltså) bok, Skorpionerna eller något liknande heter den och handlar om skorpioner som blir muterade eftersom de bor vid ett kärnkraftverk som läcker, den läser jag alltid när jag är sjuk. Underhållningsvärde? Javisst. Och Middlesex vill jag ju läsa om. Och Donna Tartts båda. Och Milan Kundera, älsklingsmilan! Och Narnia-serien måste ju läsas med jämna mellanrum, och Tolkien så klart. En midsommarnattsdröm.

För varje bok jag läser finns det oändligt många jag kunde ha läst i stället. Men jag tror jag ska sluta noja. Eller lite kanske jag ska noja. Eller jag vet inte. 2500 böcker? Det är ganska många ändå. Drygt dubbelt så många som står i hyllorna framför mig. Antalet är naturligtvis inte viktigt, det är ju upplevelsen jag vill åt. Det där frenetiska som kan drabba en, när man måste läsa - ostört - till sista ordet. När man åker en station extra eller fortsätter läsa gående eller ligger och läser hela natten bara för att det är magiskt. Jag får ont i magen av ord. Ont i magen på samma sätt som vid förälskelse alltså. Underbart pirrande. Kan vara ett förfluget ord, eller ord som måste ha tusen sidor på sig att komma till punkt. Åh vad jag vill arbeta med ord varje dag. Jag tror jag är förälskad i ord.

/J

Dagens plan

Idag är jag svårt ansatt av fantasier om ett växthus i gammaldags stil. Tänk tegel. Tänk gamla fönster. Tänk växthuset som en fond mot festbordet, som en del av insynsskyddet, som ett engelskt melon house. Och så tänker du prunkande vinrankor inne i växthuset, och tomater och chili och gurkor och paprikor; och rosor (New Dawn!), kaprifol och solrosor utanför. Tänk terrakottakrukor. Tänk Toscana, lavendel och jasmin. Ok? Tänk linneduk också för säkerhets skull. Och kanske porslin med blått mönster. Eller Fasan. Fasan kanske kan vara växthusposlin? Det tillsammans med de fina underläggen med fågelmotiv? Tänk Sebastian i Brideshead Revisited. Tänk champagne. Tänk kandelabrar och att bordet är en förlängning av växthuset. Bordet kanske står INNE i växthuset till och med? Stort växthus med andra ord. Inte bara för växter. För sticklingar och fester. För att måla i. För läsning. Rottingmöbler kanske? Förkovran.

Så nu behöver jag ett dygn utan regn, med klarblå himmel så att jag kan kolla om det över huvud taget är sol där jag nu har planer på att smälla upp mitt växthus.

/J

Så jävla intetsägande

Okej, jag är GALET uttråkad. Allt går i slow motion och idag håller jag allvarligt på att börja gråta över tristessen och vardagens gråa sörja. Så nu dealar jag med mig själv: Vad ska jag göra? Har hittills fattat beslut om att förlänga min semester med en och en halv vecka. Det är grymt, som somliga saknade personer skulle uttryckt det, och jag känner mig lite ljusare till sinnes.

/J

Äntligen! Om sånt som inte intresserar någon annan än mig eftersom jag inte ens lägger ut recepten eller ger något annat av substans.

Jaja, jag vet helt ointressant för alla andra än för mig och kanske den jag bor med men: jippi, DN är äntligen kommen. Och tack vare mitt gnällande (som alltså inte bara skett här utan också direkt till DNs prenumerantservice) kommer vi få tidningen gratis i inte mindre än tre månader. Känns värt. I morse: tidning och kaffe i sängen. Ja, jag gläds över det lilla. Det intressanta är att jag inte kan dra mig till minnes en enda pryl som stod däri, och då ägnade jag den ändå avsevärd tid. Kanske var jag för uppspelt över fenomenet tidning i brevlådan för att kunna ta det till mig. Kanske har jag glömt för att jag ägnat dagen åt att göra vegansk senapssill och vegansk gräddtårta och marinad till grillspett. Och vegansk tzatsiki. Och - vilket jag vet att jag inte är ensam om just idag - stirra ut genom fönstret och tänka "måtte det ändå klarna tills i morrn". Vi ska ju ha midsommarstång. Kanske får vi plats med bordet på verandan. Sitta inne är liksom inget alternativ. Jahopp, om jag skulle ta å skölja potatisen kanske. Eller är det för tidigt? Bättre att vänta tills i morgon? Fasiken, betyder att jag måste städa.

Hoppla, nu kommer A med jordgubbarna!

/J

Remember Reefat?

Del två i serien Hur tänkte de? handlar om studier. Typ. Eftersom jag fortfarande inte får någon morgontidning (håll tummarna i övermorgon då den enligt uppgift ska komma) och inte heller har teve för tillfället får jag mina första nyheter antingen på radio eller via Metro, den tidning som delas ut även på vischan, de andra två gratistidningarna slipper vi lyckligtvis. Hur som helst: det var alltså först på tåget jag såg nyheten om Littorin och "bluffuniversitetet" som det kallas där. Förstår på Aftonbladets hemsida - som knuffat ner artikeln långt ner - att det inte är helt nytt. Det som är intressantast i Metroartikeln är ändå att, när de tar upp skandalerna i regeringen, enbart nämner Borelius och Stegö Chilo och inte allt som stormat kring Billström och Bildt. De sistnämnda sitter förvisso kvar, men borde ändå vara värt att ta upp.

Och så undrar jag om Reinfeldt än en gång kommer uppmana sina ministrar att lägga alla kort på bordet: "Jag nämnde visserligen inte shady utbildningar förra gången, men om nån annan har så maila. Eller om ni kommit på nåt annat. Låt oss förekomma pressen, people" kanske han skriver. Antagligen inte.

/J

EDIT: Nyheten kommer inte från Metro ursprungligen utan från den liberala bloggen Friktion. Slarvigt av mig att inte uppge.

Different state of mind

GGGGAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhh!
Människor som inte vet vad de gör ska inte göra det de inte vet hur man gör.
Dagens ord: datorer. Dagens status: offline. Dagens humör: frustrerad.

Ja, man kan helt klart läsa föregående inlägg som en spegling av det här.

/J

Beauty is a state of mind

Jag blir så imponerad av människor som på ett självklart sätt tycks veta saker. Som vid rätt tillfälle kan komma ihåg ett bandnamn eller en boktitel eller ett ord som på exakt rätt sätt sätter fingret på det som beskrivs. Som verbalt sprutar ut sig rätt saker. Som vet, som kan. Det vackraste som finns är självförtroende. Fast självförtroende på rätt sätt, aldrig skrävlande utan bara självklar. Det är det vackraste. Självförtroende och en förmåga att behärska språket. Faller som fura, gång på gång.

/J

En kärleksförklaring

Det var ju inte så jättelänge sedan det var februari och alltså bokrea. I förra veckan kom ett paket från ad libris, för två veckor sedan också. I helgen var det marknad med stånd efter stånd med billiga fina böcker (en Moa Martinsson för fem spänn, en Nils Ferlins samlade för en tia, och så vidare). Detta har lett till att de relativt nyuppsatta bokhyllorna svämmar över på alla ledder. Så nu har det påbörjats ett provisoriskt staplande på bord och golv. Och jag gillar det. Alla andra högar (förutom kanske lövhögar i parker om hösten, fina torra lövhögar som man kan sparka lite försiktigt på - akta igelkottarna - när man är på väg till ett fik för att dricka varm choklad och himlen är hög och blå och andedräkten syns som dimma) ogillar jag starkt. Alla andra högar symboliserar oreda och måste tas tag i på ett väldigt osympatiskt sätt. Men bokhögar. Å, jag gillar. Såg Children of Men, den var bra, och det bästa var nästan Michael Caines hus. Bokhögar och urklipp. Jag vill också ha massa urklipp på alla väggar, men sätter jag upp något ser det bara stökigt ut. Bokhögar däremot. Det är fint, även när det är mina.

Jag gillar även doften av böcker. Gamla böckers doft lika mycket som nya. I ett av paketen från ad libris fanns bland annat Martina Lowdens Allt. Har bara bläddrat, men den verkar så fin, jättefin. Och den luktar så gott. Och jag gillar hur böcker känns när man håller dem. Vissa böcker som blivit lästa många gånger faller av sig själva upp på vissa sidor, men knaket när man för första gången öppnar en helt ny bok medför sådan förväntan. Japp, jag gillar böcker. Alltså den fysiska boken. Och då har jag inte ens börjat skriva om vad själva läsningen medför, för det är ju en helt annan historia. Att snirkla sig in i en berättelse överträffar nästan allt annat. Men idag är jag glad över mina böckers fysiska närvaro, för idag jobbar jag och har inte tid att läsa. Och ändå så vet jag att de finns där, en del nya, en del med sandkorn mellan sidorna och rödvinsfläckar. En del med ord i marginalen, en del lästa och sedan glömda. En del så bra att jag önskar jag hade kvar att läsa dem.

/J

Försmak

Vimmelkantig sommarhelg, marknadshelg i Trosa, sommarhimmel aggressivt, uppmanande blå. Solstekta smågator, mitt i staden en å, människor, människor, vänliga småstadsmänniskor. Iskyld champagne och sommarnatt. Solvarmt skinn som knottrar sig i solnedgång. Ömma fötter och ännu lite iskyld champagne i finaste klänningen. Frukost på fik i morgonsolen, tidning, kaffe, utsikt över ån. Sommarstrosande, jordgubbsätande. Sommarens första dopp i havet. Junikväll, rosévin i ännu en solnedgång, sommarbris.

/J

EDIT: Det där lilla rimmet som smugit sig in. Det där ...uppmanande blå och ...i staden en å? Det är helt ofrivilligt, det hajjar ni? Inte försök till rimflätning, ok. Bra!

Välbekant, obekant

Jag är tillbaka på jobbet efter nästan ett års frånvaro. Det är välbekant, obekant, som förut men helt annorlunda. Lösenord, mobiltelefon, visitkort, epost... Hur var det nu? Till råga på allt har någon lånat datorns dockningsenhet, meck meck meck. Behöver jag tillägga att det var en sömnlös natt. Eller nästan, när jag sov drömde jag att jag missat saker. Att det redan var höst och vi hade missat att vi hade ett päronträd. Nu låg det skitstora päron på marken och ruttnade.

Hm ja, inte så intressant för er kanske, men detta är en big deal för mig. För jag vill ju faktiskt jobba. Många verkar vara lediga idag, få är här. De som är här är helt tysta, ingen skrattar. Tacka vet jag morgonfnissiga 22-åringar. De vet hur man frustar av skratt redan tidigt på morgonen. Eller nja, jag tolkar och lyssnar. Det känns ju faktiskt bra att vara tillbaka. Konstigt, men bra.

/J

Tag med glatt humör

I kategorin Hur tänkte de har vi idag kommit fram till inbjudningar. Så får man då en inbjudan, per mail eller om man har tur i riktiga brevlådan. Och allt är frid och fröjd och man ser fram emot fest och gamman. Ända till man kommer till den lilla, lilla, men ack så irriterande raden: Tag med glatt humör.
Men va fan... Varför inte skriva "Tag med allmänt folkvett" eller "Lämna motorsågen hemma" eller något annat lika konstigt. För allvarligt. Inte är det på grund av den lilla raden som man är trevlig. Och inte blir man trevligare/har roligare/har bättre humör för att det står i inbjudan?

Grrr. Överväger att inte gå. Men kanske har mitt nu usla humör blivit glatt nog till det är dags.

/J
ps. Skulle kunna skriva nåt om "oömma kläder" också. Det är 2007 people. Låt oss lämna de oömma kläderna hemma innan vi går på det som kallas fest. Annars kan man kalla det sport eller camping eller vad det nu är. Okej? Bra.

"Hotet mot Sverige"

Med anledning av föregående post: På Expressen hittar jag skräckrubriken Det nya hotet mot Sverige. Oroad klickar jag upp sidan, tusen tankar rusar genom hjärnan. Nu har jag verkligen missat något. Men nej, det handlar om fotboll. Om inspringande "fans" som gör att egna laget förlorar. Osportsligt - javisst. Men anledning att skapa krigsrubrik? - verkligen inte.

/J

Radioskugga

Närmast frenetiskt surfar jag runt, runt, runt. Letar, söker. Lyssnar, läser. Undrar. Sedan några månader har vi ingen teve, bra så. Men sedan några veckor har vi inte heller någon tidning. Det är så klart ett misstag. När vi ringer DNs prenumerationsservice säger de - precis som de andra femtioelva gångerna - att det är konstigt, den borde komma. Men icke. Radio, javisst. Och fragmentariska nätartiklar. Men det räcker inte. Jag blir galen. Jag vill veta vad som händer, jag vill ha analys. Egentligen vill jag ha DN så som den såg ut innan de ändrade formatet. Nä, formatet i sig har jag inget emot, men jag undrar fortfarande varför de tror att med ett minskat format måste följa mindre analys, mindre viktigt (har de månne missat att till och med Dostojevskij finns i pocket?) Mitt surfande ger resultatet att jag numera vet att även DN har "dagens outfit" på STHLMs-sidan. Jag skriker: Nej! Ge mig torra analyser. Ge mig seriösa rynkor i pannan. Ge mig stabilitet och viktighet. Ge mig DN-debatt som hade den politiska tyngden av en tegelsten. Ge mig en ledarsida som inte frenetiskt hakade upp sig på något och bet sig fast utan som kom med åsikter man förvisso inte alltid höll med om men som alltid var relevanta. Ge mig välskrivna reportage om bortglömda konflikter och intressanta människöden. Ge mig näring.

Och om jag inte kan få det: ge mig åtminstone tidningen i brevlådan.

/J

The little symbols of your devotion

Att beskriva något som berör en känslomässigt är svårt, för alla ord känns för små och riskerar bli till plattityder. Jag som nästan aldrig skräder orden kan tycka att jag borde ha sparat på krutet. Lite irriterad tänker jag att jag borde ha sparat ord som fantastiskt och magnifikt eller för den delen avskyvärt och förskräckligt till tillfällen då de verkligen behövs.

Trots detta ska jag göra ett försök att beskriva en känsla. Försöka beskriva den känsla som jag delar med 4000 andra, känslan av Antony and the Johnsons i Dalhalla, Rättvik, i lördags. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En av sommarens hittills vackraste och varmaste dagar, försommargrönska och ett Dalarna som tar emot med öppna famnen. Jag hade hunnit vilja flytta både till en liten by utanför Uppsala där det fanns ett förfallet hus med tillhörande förfallen dinerliknande byggnad (utmärkt att starta en vegovägkrog i) och till Grycksbo där vi möttes av skylten "Välkommen hem Conny. Vi har saknat dig" innan vi var framme i Rättvik. För att inte tala om besöka allt intressant på vägen - Dragon gate, loppisar, små fik och muséer.

Vi kom fram till Dalhalla där de trevligaste vakterna/publikvärdarna någonsin hälsade oss. När vi försynt frågade om det gick att campa - vildcampa - någonstans log de och sa "Vad mysigt! Klart ni ska campa. Kör ett par hundra meter tillbaka där finns en bäck." Stockholmsvakter: tag lärdom!

Jo, men, så platsen då. Dalhalla. Har ni varit där? Det går inte att beskriva. Ett hål i svenska urskogen. Ett stenhål med en sjö. En amfiteater. Ett kalkbrott. En hissnande upplevelse. Och ändå familjärt, välbekant. Bakom mig i toalettkön stod en kille och pratade i mobilen: "Nä, men de ser ut som alltid på Debaser, liksom." Jo, det var den vanliga crowden, direkt ditslussade från Södermalm. Inte alla men många, många.

Och själva konserten då? Nej, jag har inga ord som gör den rättvisa. Vackra, vackra the Johnsons i vita kläder. Vackra, vackra Antony med röst som ingen annan. I andra låten grät jag. I tredje skrattade jag. I Fistfull of love stod jag tillsammans med hela publiken upp, i extas (man sitter i Dalhalla). Varpå Antony, lite förläget säger "Oj då, vi har fortfarande några kvar". Efteråt stående ovationer och tre inrop. Jag kan inte säga mer.

Kärlek, jag är fortfarande uppfylld. Kan i stället för att beskriva konserten berätta om hur jag första gången fick höra om Antony and the Johnsons via ett SMS från fina vännen i Norrköping: "Sitter och dricker öl och äter nötter och lyssnar på Antony and the Johnsons. Så vackert, lyssna när du kan". Det var en sån där vacker sommarkväll i Stockholm när själva luften har tagit semester och alla är vackra och slöa och gatorna tomma. Vi, A och jag, var ute och gick på Kungsholmen när SMSet kom, och av en händelse gick vi förbi en öppen skivaffär. Vi gick in och jag bad att få lyssna på deras skiva. Hörde Cripple and the Starfish och började gråta. I affären. Det händer inte mig, musik berör mig oftast inte så, det var stort. Så jag köpte skivan, på stört.

Jag inser att den här texten är lika lång, kanske längre än, Buffytexten. Men då förstår ni? Det var stort, outsägligt vackert om jag ändå får försöka mig på lite förstärkande ord. Det var kärlek.

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Eldsjälar

Jag har aldrig betraktat mig som eldsjäl. Jovisst, jag engagerar mig gärna i både det ena och det andra och avstår sällan från hetsiga debatter. Mina krönikor för fram en del av det jag vill säga. Min kamp bedrivs med ord, och det tycker jag - med risk att förminska mig själv - är lathetens engagemang. Men så finns de där andra. Som går mil efter mil och delar ut flygblad, klistrar affischer, skanderar slagord, anordnar manifestationer. Som är hands-on-engagerade, med själ och hjärta.

Kom precis hem från ett besök på Djurens Rätts kansli. Där kan man stiga in i valfritt rum och hitta dem. Dem som spenderar varje vaket ögonblick i engagemangets kärna. Som åker på semester till annat land - och som snart måste åka tillbaka igen för att de hittat en övergiven, misshandlad hund som de lämnat på en veterinärklinik och som nu ska få ett nytt juste hem i Sverige. Som lämnar välbetalda arbeten för att jobba med djurrätt på heltid - för att "Nu när jag har barn hinner jag inte lika mycket på kvällar och helger, så lika bra att jobba med det". Som tagit tjänstledigt för att jobba med utsatta människor i Afrika, och som kommer tillbaka stärkta av nya intryck. Som jobbat häcken av sig i massor av år och nött nött nött det viktiga budkapet rakt in i folks brevlådor, teveskärmar, näthinnor, nött det rakt in i folkhemmet.

Jag kunde inte vara med på stämman (kongressen) i år. Det var med sorg jag avstod, för det är där man möter ännu fler eldsjälar som utan en spänn betalt gör allt fotarbete. Som får utstå spott och spe men som står för det de tror på. Som gör precis allt som står i deras makt för att opinionen ska vända till deras - vår - fördel. Som säger att djur inte är våra att äta upp, skratta åt, klä oss i eller på annat sätt använda på sätt som inte är deras vilja.

Detta är riktiga hjältar, osjälviska, namnlösa. De drar sitt strå till stacken för att det ska bli en bättre värld.

Jag är stolt över att känna dem!

/J

Nämen, va fan?

Idag är jag inte tillförlitlig. Klippte lugg. I badrummet. Själv. Med igenimmad spegel. Det blev fult. Jag tänkte det skulle se lite skojigt ut. Lite spontant. Nu ser jag i stället ut som en kulturtant (ja, iförd åtta år gammal kulturkofta och allt). Fattas bara hennarött.

Blurgh.

/J

Det ena och det andra

Står i valet och kvalet mellan att skriva något om förslaget - diskussionen? - att förbjuda vissa fångar att läsa porr, eller att skriva något om mina små potatisplantor som börjar titta upp. Eller kanske något om Nicole Richies 45-kilosfest. Eller kanske om något helt annat.

Men äh.

Det första är så självklart: Det går inte att förbjuda vissa människor vissa tidskrifter. Det är centsur och åsiktsregistrering - och kan i förlägningen leda till att polisitska tidskrifter inte ges till somliga. Förbjud porren helt i stället.

Det andra är så roligt för mig men så ointressant för er. Kanske klistrar jag in en stämningsbild i stället.

Det tredje, nä, jag vill inte ens försöka.

Det fjärde får bli tre inomhustips i stället:
Film: Blood diamond
Tv-serie: Lost room (har bara sett 1/3, men verkar lovande)
Aktivitet: Tvätta fönster (jorå, just nu när det är regnigt och dimmigt ute tror man aldrig att solen kommer lysa in och avslöja vinterränder. Men ha förströstan - det blir sol även i år. När jag ändå hushållstipsar kan jag ju berätta hur du ska göra: Använd rent varmt vatten med en droppe diskmedel som inte är djurtestad. Skrubba upp smutsen med en gammal nylonstrumpa. Torka med tidningspapper. Överlägset bäst, billigast och miljövänligast.)

Kanske ska sluta här.

/J

Lägesrapport

Galet tråkig dag. Tråkigt väder, tråkigt humör, tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ja, jag vet. Jag behöver ha tråkigt ibland, men det är ju så... tråkigt! Och i jämförelse med helgen: lillasysters bröllop, lillasysters 30-årskalas och Henry Rollins igår på Rival så har den här dagen varit sällsynt blek. Har knappt lämnat internet i min jakt efter något annat, bara varit ute några timmar. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Ute var det regnigt och myggigt, inne är det ostädat och sunkigt. Och på båda ställena rått och liksom osunt.

Nå, man kan inte ha det bäst alla dagar.

/J

Min mamma och jag

Min mamma och jag bor nästan femtio mil ifrån varandra. Jag skulle inte skulle vilja bo i huset bredvid, men kanske fem mil hade varit mer lagom. För att ses en söndag över en kopp kaffe, kunna åka över en vanlig tisdag. Nu går inte det. Men vi träffas ändå över ett glas vin ganska ofta. Hon i sin telefonlur, jag i min. Igår var en sådan kväll. Nästan en hel flaska och två och en halv timmes prat ger samma fniss-i-magen-känsla som att faktiskt träffas. Det enda som saknas är godnattkramen.

/J

Hippiehår

Funderar på att köpa en gräsklippare. Det visade sig nämligen att min trädgård hade oväntad framgång som hippie. Inget ont i det - på avstånd, så som till exempel förbipasserande ser - ser den härligt ostyrig och lättsam ut. På nära håll är det lite annorlunda. Jag har redan beskrivit sniglarna. Den har fantastiska förutsättningar: skyer av förgätmigej, flockar av gullvivor, dungar med liljekonvalj och tuvor med blåa små violer blandar sig med enstaka mandelblom och vackra, vippande gräs och ett helt fält med lupiner väntar på att få slå ut. Utanför köksfönstret skuggar en syren hundkex på gränsen att blomma, och tre bastanta ormbunkar har slagit rot under fågelbordet. Den nu nästan överblommade häggen ersätts av en vildsint buske med vita skyar, och körsbärs- och plommonträdens vita blommor har ersatts av rosa äppelblommor. Och en hel del är fortfarande på gång - knoppar och fjolårets kvarglömda fröställningar ger löfte. Så långt allt väl. Men om man vill vara i trädgården känner man sig onekligen lite... undanskuffad. Av grönskan. Och på något plan gillar jag verkligen det. Det är kraft i det växande. Men jag tänker att det bara är försommar, och att jag inte sett hälften av vad som komma ska. Och kanske är det bäst att mota olle i grind? Eller bara låta det vara, åtminstone det här första nyfikna året? Sköta trädgårdslandet och låta gräset bli så högt det vill. Slå med lie i juli och inte oroa mig för vad som kommer? Låta den inre hippien hitta kraft i kirskål och mossa? Jo kanske.

På min systers bröllop i helgen kommer jag inte ha hippiehår. Jag vill ha nina persson-bulle-på-sidan. Det är fint. Få se om jag lyckas.

/J

Känner mig europeisk i mina tofflor

Har köpt ett par perfekta tofflor. De är turkosa, i något tunt nästan-som-siden-material, med tunn, tunn, tygsula och de är lite för stora så jag måste hasa runt i dem, de är väldigt has-vänliga, has-nödvändiga till och med. Och de gör att mina fötter ser sådär härligt smala, nästan anorektiska ut (åtminstone om jag spänner benen så att de syns) och färgen, färgen! måste vara exakt rätt nyans för mina fötter ser ut som om de har den färg jag önskar de hade i augusti, och är inte vårfnasiga och violetta. Känner mig så härligt europeisk där jag hasar omkring i mina turkosa tofflor och till på köpet en kjol i exakt fel - och därmed rätt - längd. Och en kofta ovanpå det. Vill helst dricka retsina och gestikulera mycket när jag pratar. Och jag inbillar mig att mitt hus är ett stenhus på en bygata och inte ett rött sörmlandstorp. Det är lovely. Så till middag får det bli pasta med basilika och mutti-tomater (andra duger inte, aldrig) och god olivolja, som jag kanske smörjer in mina härliga fötter i också. Och vin, här ska drickas vin. Helst ute för då får jag svepa min blommiga sjal kring mina axlar, och det blir ännu mera rätt.

Ja, jag vet.

Borde gå ut i solen och plocka en stor bukett blommor. Borde gå ut i solen och luka ogräs. Borde ta tag i disken. Borde dammsuga. Borde gå en lång, snabb promenad. Borde mest av allt skriva färdigt Romanen. Borde inte läsa bloggar. Borde inte skriva just det här.

/J

Ambivalens

Så var det då slut på det roliga. Nio månaders själviska förslustelser i form av fritt skrivande, fritt tänkande och fritt fraterniserande med ljuvliga 22-åringar är slut. Dags att åter ta på sig kavajen och powerskorna och börja tycka saker som inte har med mig att göra. Och jag längtar.

Men jag kommer sakna, saknar ju redan. Den 21 augusti förra året började vi, den 21 augusti 2006 skrev jag ett brev till mig själv, det gjorde vi alla. Jag hade glömt innehållet när jag fick det tillbaka, hade till och med glömt att jag skrev det. Och när jag läste det såg jag att jag ångrade mig, då i augusti. Att jag var osäker på om jag skulle förmå. Ge, ta, få, såna saker. Jag tror jag klarade mig hyffsat.

I retrospektiv är jag tacksam för att ingen sa "Men ska du verkligen" utan alla körde sama ramsa: "Heja, heja, heja". För ibland behöver man ta paus. Från sig själv, från gamla invanda spår.

Så vad har jag då lärt mig? Tja, förutom att ha gottat mig i jamber, trokéer, postmodernism och nobellpristagare och naturligtvis skrivit, skrivit, skrivit och diskuterat det som skrivits så har jag lärt mig lyssna. Lärt mig luta mig tillbaka och tycka det är ganska okej med tystnad. Kanske har jag lärt mig att inte varenda tanke behöver ljudsättas utan att den inre monologen, den som varken sägs eller skrivs, kan få vara helt privat. I den värld jag vanligtvis befinner mig är smorda stämmband och vässade armbågar det enda som ger utrymme. I den värld jag befunnit mig nu senast är det andra saker som ger poäng. Inte ständigt hävda sig. Det är svårt - jag hör min röst ofta, högt och bestämt. Och färre åsikter, nja, det har jag ju inte. Och inte de heller. Det är väl där poängen ligger. Att det inte är brist på åsikter, brist på kloka tankar - vilket jag faktiskt trodde till en början - som skapar tystnaden utan något annat. För en del är det blyghet. Det är synd, då är tystnaden inte vald. För en del tror jag att det är lättja. Lika synd. Och för en del är det en visshet om att det inte nödvändightvis den som skriker högst som hörs bäst. Det är bra.

Men det låter som om jag befunnit mig bland munkar med tysthetslöfte - så är det inte, inte alls. Tvärtom, ibland har det skrikits mycket högt. Och då handlar det om Viktiga Grejor. Som hur patriarkatet ska krossas eller vilket som är bästa sconesreceptet. Nej, jag är inte ironisk, både högt och lågt är ju viktigt.

Så nu, några lata sommardagar då jag funderar på om, och i så fall hur, armbågarna bäst vässas. Och igen är det jag som frågar mig själv: Kommer jag förmå?

/J

Som man frågar, eller: vad fan är en empatisk elitist?

Jag är av uppfattningen att om man ställer en fråga så kan man förvänta sig ett ärligt svar. Är man ointresserad av svaret - fråga inte. Och på så sätt finns det alltså dumma jävla frågor. Frågor som främst ställs för att provocera fram en reaktion, eller frågor som ställs för att få bekräftelse.

Galet ytligt exempel: Om jag har med mig någon när jag ska handla kläder, och den personen ger omdömen så hoppas jag att det är ärliga sådana. "Snyggt" är så klart det jag vill höra, men bara om det är det. Därför är min man - som är stilsäker, ärlig och älskar mig - perfekt följeslagare.

Lite mindre ytligt: Alla gånger jag fått frågor om veganism utan att de varit ärligt menade. När det efter 30 sekunder står klart att frågeställaren skiter blankt i mitt svar och bara vill ställa idiotfrågor som "Men vad gör vi med alla korna dårå?" Och som inte ens då lyssnar på svaret. Har hänt så många gånger att jag numera frågar om han (det är ofta en han) är intresserad på riktigt.

Idag har jag fått ta del av svaren från en utvärdering som, enligt den som företräder det som utvärderades, var det värsta resultatet någonsin. Och hon gick till attack på svaren (och i förlängningen mig eftersom jag var en av de verkligt kritiska) i stället för att fråga varför svaren blev som de blev. Men visst ville hon ha ärlighet? Jag hoppas det, annars är det slöseri med min tid. Och hennes känslor. Jag vet inte vilket som är värst.

Ändå, jag är så jävla känslig för andras känsloutbrott. Vill förklara mig, försvara mig. Men förstår du inte, det var ju så här... Igår grät jag på pendeltåget hem. Grät och hulkade och kände mig sämst bara för att jag fått noll respons, noll bekräftelse. Tusen gånger hellre ett dåligt resultat än inget. För tystnad är också en form av kritik och jag törstade så efter ett tack. Ett tack som aldrig kom, eller rättare sagt, kom först när jag bett om det. Och hur mycket värt är det då? Är det inte bara den sortens bejakande fråga, bekräftande efterlysning, jag föraktar? Jag vet inte.

Människors känslor ska naturligtvis tas i beaktande, men samtidigt så förutsätter jag att människor vill utvecklas. Strävan måste alltid vara uppåt, framåt. Textsamtal, utvärderingar, frågor, relationer, diskussioner. Allt måste syfta till att världen, människorna, det som presteras, ska bli bättre. Givetvis kan man vara finkänslig: "Det här är lite svårgenomträngligt för att..." är bättre än "Detta är obegripligt." Även om det är precis vad man menar.

Den som tolkat den här bloggens adress och namn rätt vet att det är så jag känner.
Empatisk elitism: gör mig bättre utan att såra mina känslor, så gör jag dig bättre utan att såra dina. Men också - jag stävar uppåt, men tror att det går att göra utan att lämna för många skadade själar bakom mig.
Och sapere aude: "Hav mod att bruka ditt förstånd", eller ordagrant - våga veta.

/J

I naturen

Jag är vansinnigt äcklad.

När regnet upphörde och solen tittade fram bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag var inte ensam. På tomten kravlade, ålade, slemmade sig mängder med sniglar, eller snäckor, vinbärssnäckor, om vi ska vara kinkiga. Och det ska vi väl? Det var inte första gången jag stötte på dem. Första gången var när vi, på självaste julafton, beslutade oss för att räfsa löv. Ja, ja, jag vet - det är först när vitsipporna kommit fram man ska räfsa. Men vi var ju så nöjda, och ivriga. Vi hade bott i torpet blott två veckor och solen sken. Lite räfsande gör väl inget? Så hittade vi en några snigelsnäckor i golfbollsstorlek under en buske. Och rotade lite till. Snart hade vi en ansenlig hög. Som vi sedan bara lämnade. Snön behagade komma, och efter vintern vår. Tills en dag för ett tag sedan då jag:

- Eh, har du rört snigelhögen?
- Nej.
- För den har, typ, tunnats ut.

En närmare kik bekräftade misstankarna - sniglarna hade vaknat. Jag plockade raskt upp dem och la dem i en hink. Plockade några fler. Gick ett varv. Och plockade. Och sedan har vi plockat lite då och då.

Men så. Idag. Det regnade, det var vamt. Marken ångade. Sniglarna skrek "Jippi!" och rusade ut.




Ser inte så farligt ut va?

Ok.





Fortfarande inte?





Tänkte väl det.

En timme och tjugo minuter tog det.


När vi nu lagt dem i en hink så undrar ni naturligtvis vad vi gör med dem. Häller salt över (vilket tydligen ska få dem att eh, smälta) eller tar in dem på salladsdiet för att sedan koka och äta med vitlök och persilja? Inget av alternativen (vi är ju trots allt veganer) utan tar dem till en närbelägen allmäning där de hälls ut bland maskrosor och gräs. Och hoppas att de aldrig kommer tillbaka och att de inte hunnit lägga sina ägg ännu.

/J

First annoying vegan

Bilden kommer från peta.org.

/J

Ogräsblogg

Jamen, förresten. Måste ju berätta. Hade vänner på besök häromsistens och ovan som jag är vid trädgård kan jag inte identifiera allt, ännu (även om kunskapen börjar bli ganska stor). Vännen identifierade kirskål, och säger att jag kan lägga det i sallad, eller kanske koka soppa på. Vanan trogen googlar jag och inser att det i bloggvärlden råder kirskålsfrenesi. Hmpf, här tror man att man är först. Eller nej, det är ju verkligen att uppfinna hjulet på nytt - en noggrannare sökning ger att kirskål använts sedan hedenhös. Mitt omdöme då? Tja, rå var det ganska äckligt. Men en risotto på glasad lök, aborioris kokt i cava (enda vita vinet tillgängligt) grönskasbuljong, en gnutta fänkål och några ordentliga nävar ogräs var en succé. Till det grillat: tofu, sparris och saltad basilikaaubergine.

Godaste ogräset är ändå nässlor. Stekta rakt upp och ner, saltade. Och plötsligt förvandlas detta till en matblogg. Det var verkligen inte meningen.

Jag lukar vidare, vem vet vad som dyker upp?

/J

Det ena och det andra

Livet fungerar bäst när det pendlar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. För mycket av en sak och jag blir uttråkad, uttröttad, uttjatad. Därför är det i den bästa av världar som syskonhelg följs av partyhelg som följs av sätta potatis-helg som följs av en regnig skrivdag. Jag önskar inte mer, faktiskt. Axlarna värker av gårdagens sol - jag stod i linne och grävde. Benen värker av slitet. Vi, som ännu inte är vana vid 12-timmarspass i sol och vind, somnade framför teven. Lycka.

Så är det inte alltid. På radion handlar det om tonårsångest. Tjejångest. En psykolog säger: du är inte ensam. Fast hon säger det på ett sätt som får det lite att låta som att "Du är inte speciell." Jag tror inte hon menar det så, men visst vill man vara unik, även i olusten? Inte förminskas till och med där. Tas på allvar. Inte ges standardrecept på glädje. Jag vet inte, men jag tror att nyckelbegreppet är att bli sedd.

/J

Jord, eld, vind och vatten

Igår var jag på en namnceremoni för ett litet barn. Inte ett kristet dop, utan en ceremoni där det mer var moder jord som stod i centrum. Eller i centrum stod så klart barnet och hennes mammor och syftet var att ge henne jordens, vindens, vattnets och eldens olika styrkor och temperament. Skeptiker som jag är - av födsel och ohejdad vana, som man säger - så försökte jag intellektualisera och ironisera. Det gick i trettio sekunder sedan insåg jag att detta bara var fint. Vi stod ute, vid en sjö, bredvid ett berg i en cirkel. Det sjöngs och skrattades och gräts och älskades. Ja, det var fint. Jag minns tillbaka ett tiotal år när det var legio att lördagarna spenderades utomhus i takt av trummor. Det livet lämnade jag. Har inte blivit mer skeptisk, var det nog då också. Därför var det ännu mer underligt, och trivsamt, att jag kände mig hemma i situationen. Jag hade inte varit med om just detta, förr, men orden och symboliken var snarlik.

Hur som helst en fin ritual över ett fint barn och tillsammans med fina människor.

/J

Små små saker

Tänk så annorlunda ljud är när man verkligen lyssnar efter dem. En brasa sprakar men kan också ryta. Våren kan sannerligen larma och i tystnaden och mörkret kan minsta lilla ljud fortplantas och förstoras. Jag är besatt av mitt nya boende. Jag analyserar varenda detalj, timmar spenderas åt att känna efter, lukta, smaka. Idag regnar det och jag lyssnar efter vilket ljud regnet gör när det rinner ner för rutan. Inte ljudet när vattendroppen slår mot glaset - det är tydligt urskiljbart, utan det glidande, långsamma tårljudet. Jag går ut i regnet och lyssnar efter det där. Det går inte att fånga. Men dofterna däremot. Chockad står jag kvar, låter håret bli fuktigt. Andas. In. Ut. In. Ut. Fylls.

/J

Ryktet om min död

Jo, ryktet om min död är betydligt överdriven. Har varit borta från världen, inte bara bloggvärlden, utan överallt ifrån. Är fortfarande, men på väg tillbaka, tror jag. Mycket har varit annorlunda, en del är det fortfarande. Jag har inte jobbat sedan i augusti, har lämnat Stockholms innerstad för bondvischan (traktorer och hästar skymtar utanför fönstret, grannens tupp gal som en galning, bilen parkeras utanför ladan. Vår lada!). Om en och en halv månad börjar jag jobba igen - å, kluvna känslor. På vischan kommer jag stanna. Och med detta meddelas: I´m back.

/J

Storm i ett vattenglas

Om någon, mot förmodan, skulle titta in här med jämna mellanrum för att se om det skrivits något nytt så blir den personen oftast besviken. Och detta är ett blogginlägg om bloggande. Om mitt bloggande, för att vara exakt. Det kanske inte var min grej, riktigt det här. Jag kanske är mer av en lyssnare, en läsare? I alla fall när det kommer till det här fenomenet. För ett fenomen är det. De stormar som rörs upp i bloggosfären är begränsade. (Eller i alla fall i delar av bloggosfären. Eller i en av den, jag är övertygad om att det finns flera. Små världar där man känner sig trygg. Kompisar som man aldrig träffat men som man känner sig trygg med. Ibland kommer det besökare från andra bloggosfärer, och ibland råkar man klicka på en sida där man inte varit förut. Ibland blir de nya besöken trevliga, man återkommer. Oftast inte. Så är det för mig i alla fall.). De stormar som rörs upp är ganska små, men upprörda. Kommentarerna haglar, samma kommentatörer, samma mottagare. Hur många är som jag - tysta åskådare?

Ah, är inte säker på att jag gör mig förstådd. Jag ska ta sommarlov, fundera på om detta är något för mig. I så fall ska jag lägga upp bloggen på alla sajter, portaler och liknande som gör att den syns. Och kommentera. Och så klart skriva.

Om jag inte kan vara delaktig ska jag inte vara med alls. Bloggläsandet blir tröttsamt, begränsande. Vissa fantastiska sidor kommer jag återgå till, andra kommer jag överge helt. Jag tror jag begränsar mina intryck genom att låta dem sorteras och silas genom ett antal bloggare. Jag vill ta ställning först, bilda mig en egen uppfattning, oberoende av vad andra skrivit. Så har det inte varit under den sista tiden. Och som sagt - de stormar som rörs upp är i ett vattenglas.

Solen skiner utanför fönstret. Jag ska gå ut i den världen nu. Tillbaka i augusti. Eller inte. Röd stuga utan varken teve eller internet lockar. Barfota i gräset. Mina egna tankar, oventilerade.

Skulle vilja rekomendera fler att göra så, men det avhåller jag mig från. Stormarna fortsätter. I lugn förvissning kan jag - om jag anstränger mig - hela sommaren höra skvalpet i vattenglasen, i fjärran.

Må gott. Och gå barfota ibland.

//J

Minusgrader i helvetet?

Kommer på att det enda som är mer osannolikt än att jag ska vara engagerad i fotbolls-vm är att jag ska blogga om det. Vilket jag ju nu gjort. Heh.

/J

Masspsykos?

All right. De som känner mig tror att jag bluffar. Själv tror jag knappt att det är sant. Jag har länge hoppats på att det ska infinna sig, men inte trott att det skulle göra det. Fotbollshysterin. Hos mig. Galet. Missade första halvlek igår för att jag satt på ett plan, och var uppriktigt besviken över det. Bad taxichaufören ratta in sporten (jag vet, jag åkte med den enda i hela Sverige som inte tillskansade sig fotbollen på ett eller annat sätt), i stället spelades Imperiet när jag steg in. Vilken annan dag som helst hade det varit helt perfekt. Å nu ba: Eh, fotboll tack! Bitte.

Stockholm från luften var en öde stad. Några stackars bilar som verkade förflytta sig snabbare än vanligt. Stockholm de sista minutrarna av första halvlek var tom. Taxin åkte genom öde gator. Rålambshovsparken knökfull, som ett ensamt undantag. Men i samma ögonblick som det blev paus trängdes folket på gatorna. Det var en mystisk spänd stämning: det kändes ända in i taxin.

Jag gled ner i soffan, bakom det ölburksfyllda bordet i samma sekund som andra halvleken tog sin början.

Sheisse.

Det var ångest. Jag trodde inte det skulle gå. Jag gav nästan upp.

Men så: Jaaaaaaaa! Jag skrek rakt ut. Och förvånade alla. Kanske mest mig själv.

Hey! VM är ju kul!

/J

060606

Jag vet att det skämtats om detta till förbannelse (hehe) men det händer ju bara en gång per millenie, så ok. Ville bara nämna det mest självklara middagsvalet, dagen till ära: wokad Seitan. Mohahahahaha!

/J

J vs barn: 1-0

Står i köket och studerar tre barn i den uppskattade åldern 4-6 år. De befinner sig på den angränsande gården och jag ser på dem att de har något fuffens för sig. Mycket riktigt: plötsligt sticker den äldsta flickan in armen och med ett ljudligt "Hoppsan" slänger hon in något på gården. Sedan börjar hon mödosamt klättra äver det ganska höga staketet. Jag går ut på gården och säger till henne att hon inte behöver klättra, jag räcker henne det hon tappat i stället.


När jag vänder mig om för att gå in hör jag den minsta ungen säga

- Näe, planen fungerade inte.

//J

Till och med att skriva en titel på det här är för mycket begärt

Gah! Prestationsångesten hugger tag i mig med klor som är långa och nyvässade. En text som alla som läst har tyckt varit bra - och fått vuxna karlar att gråta - sågar jag helt, bara för att jag själv skrivit den. Och plötsligt kan jag inte ens läsa innantill. "Textprov på 2-5 sidor", jaha. Ett på max fem sidor, eller flera där de sammanlagda sidorna blir fem? Eller hur många textprov som helst, så länge varje är mellan de angivna sidantalen? Sparar på en mapp på skrivbordet, och beslutar mig för att ringa dem och fråga.

Påbörjar det personliga brevet, det blir platt, otydligt och prettigt. Gah! Jag vill ju så förtvivlat gärna att jag slår knut på mig själv över att vara rätt, till lags, utstickande och provocerande men inte så till den milda grad att jag inte har någon chans.

Går och köper tofuglass i stället, och slår på teven. Kanske en inspiration där? Den långa listan med saker att göra skjuts på framtiden. För städa badrumsskåpet vem behöver egentligen göra det? Så mycket mer står på spel.

Önskar att jag hade energi att dricka sprit i kväll, men en gång per vecka är nog. Mer än nog faktiskt - torsdagens sura drinkar var tillräckligt, men jag önskar att jag var 21 med existentiella grubblerier. På den tiden botades de bra med billigt rödvin, idag, tio år senare krävs mer.

/J

Istid, bye, bye

Nästan all snö är borta i Stockholms innerstad, endast hårda grafitgrå isblock ligger fastfrusna på sina ställen. Idag var det behagligt att gå, utan mössa och vantar, mellan Söder och Östermalm. Morrissey sjöng för mig, det gör mig på gott humör. Och så hoppas jag att all grus och smuts och vinteräckel städas undan, snart. Bilen som borstar bort grus på trottoaren är ett vårtecken säkrare än fågelkvitter och snödroppar, och minst lika efterlängtat.

/J

En dröm om sommaren

Hemnet är min nya drog. Fantastiskt hur kul det kan vara att titta på hus. Som är till salu. På österlen. Och så plötsligt finns det där: det perfekta, det jag vill bo i. På österlen. Visning på lördag, bilen är bokad. Vad det innebär har jag ingen aning om men jag blir alldeles kall om fingrarna och varm i magen när jag tänker på det. Att på lördag - då går jag in i det som kanske är min framtid. Eller inte, kanske blir det bara en långväga biltur?

Hur som helst så kom jag precis på mig själv med att snegla på högen med gamla heminredningstidningar. Dem har jag inte bläddrat i sedan byggdammet städades bort. Men så plötsligt. Jag fantiserar. Fantiserar om jordgubbstårtor och löjtnantshjärtan. Om olivplantor och timjansdoft. Om bara ben och nakna fötter. Om spring på gräsmattor i soliga trädgårdar. Om sommaren. Och inser att det kanske lika mycket är den nya årstiden som den nya framtiden jag längtar efter. Så kanske blir det bara en lång åktur på lördag, en pic nic i ett landskap som har löfte om vår. Vem vet?

/J

Måndag hela veckan

Den här veckan har börjat strålande: klockan två i natt gick jag och la mig på soffan, då hade jag inte somnat ännu. Klockan kvart över sex, när larmet ringde trodde jag att någon skojade med mig (och nä, det var inte roligt). Slumrade om med följden att jag oduschad och utan att ha ätit frukost kom alldeles för sent till jobbet. Där det första jag gjorde var att slå sönder favoritmuggen.

Great.

/J

A Satisfied Mind

Vackra saker kommer sällan enkelt och naturligt. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vackert. Är det lika vackert på utsidan om man vet att insidan är hemsk? På mitt handfat står den fulaste pumpflaskan för tvål som någonsin skapats. Den är bara funktion, utan någon tanke bakom, jag lovar. Men jag vet ju samtidigt att någon skapat flaskan. Och vis av att innehållet är krämigt, väldoftande, miljövänligt och inte testat på djur så får den stå där i alla fall. Men ful är den. Kanske ska jag köpa en vacker flaska, kanske i rökfärgat glas, och hälla över tvålen i. Det hade gjort mig gladare, även om innehållet varit detsamma. Ibland förleds man att tro att något är bra bara för att förpackningen är ljuvlig. Jag förleds ibland att köpa böcker bara för att jag gillar omslaget. Trots att jag vet att den som skapat innehållet säkert har mycket lite med omslaget att göra. Samma metod använder jag när jag köper vin. En snygg etikett, ett uttryck som tilltalar. Mycket mera hågad att betala 228 kronor för ett vin med snygg etikett än för ett vin som ser ut som vilken flaska som helst.

Snö är en sådan bedräglig sak. Jag älskar vintern. Nej, fel. Jag älskar idén med vinter: Rosiga kinder, varm choklad, fluffigt snöskum, iskristaller som glittrar och en frisk andedräkt som syns. Men i själva verket är snön slaskig eller hård, mina fingrar är nariga och kalla. Alla kläder gör att man förvandlas till en svettig michelingubbe (när man inte fryser). Och trots det - utanför mitt fönster glittrar gräddig snö och vill att jag går ut. Den är mjuk, varm och inbjudande.

DN lyckades lura mig länge. Men jag har äntligen öppnat ögonen. Sedan de gjorde om tidnigen i kvällstidningsformat har även innehållet förändrats. Vad är det som gör att de inte tror att stora tankar får plats i tabloider? Märk väl att några av de största tankarna nu finns på print i pocketböcker. För att säga emot mig själv: döm inte hunden efter håren, eller a book by it´s covers. Ja, jag var lurad länge. Men nu har jag nappat på ett erbjudande från Svenska Dagbladet. Jag känner mig otrogen. Under några helger ska jag vänsterprassla, jag ska bolla båda tidningarna. Få se vem som vinner. Båda är ju i tabloid; med andra ord är det innehållet som får styra.

/J

Äntligen!

Version vaddå av mitt bokmanus är färdigt för genomläsning. Jippi, jippi, jippi. Har använt färdig alla ord för ett tag så det blir, här, inte bättre än detta. Men lättnad, berusande lättnad känner jag. Nu är det dags för genomläsning, igen.

/J

Edit: Ja, som ni ser så var det inte bara orden som tröt. All kunskap om grammatik och meningsuppbyggnad hade också försvunnit. Förhoppningsvis är allt tillbaka idag.

Komplimanger

Jag är väldigt svag för smicker. Men, then again, vem är inte det? Att få en oväntad, positiv, kommentar om sin person är antagligen något som alla suktar efter. Att fiska efter komplimanger, däremot, är inte lika tacksamt. De ska komma spontant, och frekvent. Därför behöver man kvällar som häromkvällen. När själva syftet med att dricka vin och fnissa är att man pratar om människor. På det mest vördnadsfulla sättet, naturligtvis, ända till dess samtalet handlar om de närvarande. Då skräds inte orden, då haglar kommentarerna. Stärkt går man och lägger sig på kvällen, övertygad om att jobbet, världen, nog hade varit en sämre plats utan mig i den.

Men det är den förväntade ego boostingen. När man däremot får höra nåt från ett håll som man inte på förväg vet är känslan berusande. Det hände mig häromdagen, och wow, till och med jag blir förvånad över hur påverkad jag blir. Och i all ödmjukhet, igen, så kan jag inte låta bli at ta det till mig, lägga på en speciell plats att ta fram när livet suger, och jag suger. Jag ska skriva orden på en lapp som jag förvarar i min plånbok.

/J

Vintersport

Stockholm city, lördag vid lunchtid. Snön vräker ner, det är en geggig flod av iskallt smältvatten, grus och slask på gatan. Vi är antagligen de enda som uppskattar att vintern tagit nya krafttag, för vi har besök från Australien. Vårt besök fotograferar varenda istapp och varenda snötäckt bil eller soptunna. Och när vi frusna, blöta och lyckliga går i vinterlandet hör vi någon som säger:

- Jag lovar att det är närmare midsommar än julafton.

Han som sa det lät frustrerad, och det får oss att gapskratta. Så fantastiskt roligt.

Igår inhandlade vi stjärtlappar och åkte pulka i tantolunden: tre vuxna bland alla barnen. Vi hade lika roligt som de, kanske roligare. Vår vän från australien skrek högt av glädje och snö i ansiktet. Idag har jag träningsvärk och blåmärken. Det är det helt klart värt!

/J

ps När vi kom tillbaka från pulkabacken, och vår vän hoppat på flygbussen, så ägnade jag resten av söndagen åt modetidningar: Vanity Fair, Harpers Bazaar och InStyle. Detta tillsammans med de finaste veganska chokladpraliner som Bryssel kunde frammana, det vill inte säga lite. Ibland är livet gott.

Elva saker som får mitt gomsegel att gråta glädjetårar

Saffransvin
Ingefärschoklad
Färska sojabönor med flaksalt (tack P!)
Granatäpplen
Champagne
Morots- och apelsinjos med ingefära, färskpressad
Hallonsmothie
En riktigt god apelsin
Solvarma jordgubbar
Nyskördade tomater
Nybakat bröd

/J

Tack!

Dessutom så måste jag säga: Jag har världens bästa vänner. På Little Persia innan koncerten slog det mig: När de skrattar ihop är jag lycklig. Och igår på Gondolen, slog det mig igen. Jag är välsignad.

/J

Insikter, Globen 1 mars

Globen, den första mars 2006. Depeche Mode. Allt bra: Bra scennärvaro, bra musik, bra mix mellan gammalt och nytt, bra show, bra platser, bra, bra, bra. Och ändå. Mitt i det underbara, mitt när jag står där, står trots att vi har sittplats, så minns jag: New Jersey, sommar, 1994. Ett stort fält, samma människor på scenen långt där framme. Jag svettas och skriker, knuffas fram och tillbaka i det uppspelta, böljande havet av människor. Fötterna är inlindade i toalettpapper och silvertejp - jag har fortfarande ett ärr på vänstra foten efter skoskavet som mina första DocMartens gav mig den kvällen. Lycka, det var lycka.

Denna gången, jag har inget att klaga på. Absolut inget, förutom att det slår mig. Mitt i musiken, mitt i Enjoy the silence. Att jag är tolv år äldre. Tolv år äldre än ung. Kanske var det på den där sommarängen som jag var ung senast? För sista gången. Jag har aldrig varit äldre än just i detta ögonblick. Just nu är jag äldre än vad jag var när det slog mig att jag blivit äldre.

Jag har inget att klaga på. Men insikten som kom, mitt i den låt som jag förmodligen uppskattade mest för 12 år sedan, fick det att kännas - ledsamt.

Dagen efter tog jag på mig randiga strumpor att sticka ner i pumpsen. Nitbälte i kostymbyxorna. Jag var äldre än någonsin förut, men förmodligen coolare också.

Inte helt oangenämt.

/J

Mina dåliga sidor

Man har ju skrivit en del presentationer i sina dar... (och med "man" menar jag lite generellt "jag, samt alla andra som upplever samma sak", inte nödvändigtvis män) ...och jag börjar känna ett behov av att variera mig. Den här gången bjuder jag på det som aldrig hamnar i mitt cv:

• Jag är alltid sen. Det är inte för att jag inte bryr mig om andra stackare som tvingas stå och vänta på mig, utan bottnar i en extrem tidsoptimism. Folk blir med all rätt irriterade på att jag aldrig bättrar mig, och kanske ännu mer irriterade för att jag aldrig verkar missa något i alla fall: Är jag en halvtimme sen till bion, har tekniken krånglat så att filmen är lika sen. Har jag minimal (okej, "icke existerande") marginal tills det att tåget går, lyckas jag ändå på något sätt hinna med. Förvisso astmatiskt kippande efter luft, och våt av svett efter en spurt som borde varit fysikaliskt omöjlig för någon med min usla kondition. Vilket leder oss till...

• Jag tränar aldrig. Det är inte det att jag vägrar förstå att motion är bra för kroppen. Jag är nog mest lat... euhm, bekväm av mig. Jag gillar faktiskt att röra på mig; tycker om att promenera, simma, cykla... springa korta sträckor i ren glädje över känslan av spring i benen… Men så fort jag mentalt förknippar rörelse med "träning" blir det jättetråkigt. Tipsa mig gärna om hur man ska bära sig åt för att tycka träning är roligt!

• När jag skriver e-post (och uppenbarligen även blogginlägg) överanvänder jag ofta de tre små punkterna ("..."). Det är antagligen för att jag vill antyda eftertänksamhet, eller vill framstå som lite underfundig. Även parenteser förekommer ofta. Jag gillar parenteser som en form av inskjutande beskrivning, eller kommentar av sido- eller underordnad betydelse till styckets huvudpoäng.

• För att vara estetiskt intresserad, så missbrukar jag allt för ofta animerade giffar som smileys på MSN Messenger. (Rädda mig från det genom att använda Google Talk istället!)

• För att vara utseendefixerad är jag väldigt otrendig när det gäller kläder. Det har delvis med att göra att jag inte ids bry mig om vad som anses vara inne. Sedan tycker jag även att det är skittrist att shoppa kläder. (Inredningsprylar är så mycket roligare! Ingen provrumsångest...)

• Jag tycker ändå att min egen smak är bäst (ja, nästan den enda rätta), och delar gärna in saker i "god och dålig smak". Fast jag egentligen vet att det bara finns "olika smak". Men ändå. Det är fult med spetsiga skor (jo!), man måste inte alls ha gardiner i alla fönster, folk som vill se ut som Britney Spears/Paris Hilton/valfri annan bimboklon är loosers, dokusåpor och kvällstidningar är fördummande och använd aldrig typsnittet Comic Sans!


Okej, det här var säkert inte alla mina dålig sidor. Men jag vill inte göra inlägget alldeles för långt, så jag avrundar här. Vill du tillägga något – lämna gärna en kommentar! För, som Buddha ska ha sagt, så ska man betrakta en person som påtalar ens brister som en människa som visar vägen till en dold skatt. Genom insikt kan man sträva efter förbättring.

Och just så vill jag även att du, käre läsare, ser på mig sedan när jag här skriver hur du ska tycka och tänka för att bli lycklig. ;)

/S

S mister sin bloggoskuld

Dags för mig att hoppa in i bloggträsket. Om du frågar mig varför, var svaret från början ”för att jag har ett stort behov av att skriva, som jag annars inte känner att jag får utlopp för” eller ”för att jag vill göra tidning – det saknar jag enormt mycket!”.

Webbloggar är så enormt mycket mer utbud än efterfrågan. Bloggare skriver för sin egen skull – inte för (den eventuelle) läsarens. Om någon läser det, och kanske till och med reagerar på det och återkopplar, får det uppfattas som en bonus. (Just den här bloggen, min och J:s, är faktiskt just nu så wild and crazy att den saknar ett statistikredskap att berätta för oss om någon någonsin råkat surfa hit.)

Nej, de flesta bloggar saknar allt vad målgruppstänkande heter. Om man inte räknar ”den som råkar vara intresserad” som en målgrupp.

Med detta utrett, så är det dags för mig själv att kasta min in i den här världen. Men jag vet inte längre om det beror på min längtan att få skriva – för då borde jag ju satt igång för länge sedan. Och inte tror jag att det kommer bli någon nättidning av det heller. Inte i det här forumet. Så, varför?

Någonstans hoppas jag nog ändå på en målgrupp. I en av förnuftet nedtryckt del av mig själv, tänker jag kanske att jag – när jag väl kommit in i flytet – ska lyckas skriva något som fångar någons intresse. Min vanliga drivkraft, som den empatiska elitist jag är, är förstås att dela med mig av mina väl genomtänkta sanningar, och genom dem göra livet bättre för alla kloka nog att ta till sig av min visdom. [ironisk smiley borttagen av blogspots självkännedomskontrollsrobot]

Hm. Egentligen hade jag tänkt att presentera mig själv i mitt första blogginlägg. Men det blev istället en metablogg… om bloggande. Där ser man. Om nu inte det här blir både mitt första och sista inlägg, kanske en presentation dyker upp så småningom. (<-- cliffhanger)

/S

Empatiska elitister

Den här bloggens webadress ska inte förknippas med Elit-listan. På något sätt. Empatiska var nyckelordet här, hat och mobbing nyckelorden där.

För den som händelsevis inte vet vad jag talar om: se DN igår och alla andra tidningar och bloggar idag. För och emot. Mobbing eller middagsbjudning. Privat sfär eller okänt myller av kända tyckare. Välj själv.

/J

Death by semla

Har kommit på det perfekta mordvapnet. I amerikanska teveserier (som jag ju älskar) så heter det alltid att dödsorsaken är "våld mot huvudet av trubbigt föremål". Vad kan vara bättre att använda än en korv med frusen mandelmassa. Hårt som fan. Och så slänger man den i micron efteråt och bjuder på semmelkalas. Va? Hur bra som helst. Kanske borde bli deckarförfattare? Se upp Camilla Läckerg här kommer jag! Kom på det när jag tog ut den frusna mandelmassekorven ur frysen. För här ska bakas vegansemlor i kväll. God bless Sojatoo.

Lyssnar på Dolly Parton, bakar Semlor och tänker på mord. En bra dag!

/J

Söta politiker

Kommentar hörd idag, utanför regeringskansliet:
- Åhhh! Jag måste bara träffa Gustav Fridolin, han måste vara det sötaste!

/J

Ordination: käftsmäll

Jag var hos doktorn idag. Var där för att jag är trött. Trött och hängig och ledsen sa jag när jag ringde. Och fick tid direkt. Tänkte att ett stick i fingret ju inte kan skada i alla fall. Förhoppningsvis märker de nån brist och ger ett piller.

Inte den här doktorn. Hon ställde lite frågor och antecknade på baksidan av ett gammalt papper.
- Hur har du det med ilskan, frågade hon.
Jag tänkte efter, länge och väl. Som om jag begrundade frågan och tänkte på ett svar. Till sist var jag tvungen att erkänna: Vad menar du?
- Ja, blir du arg?
- Javisst svarade jag. Det går över snabbt dock (jag visste ju inte om det var rätt eller fel att bli arg).
- Vad blir du arg på? Vad känner du när du får ännu en hög med arbete i knäet?
- Då blir jag frustrerad. Arg blir jag på samhället och på strukturer.
- Hm, du borde bli lite arg på den som ger dig ont i magen. Inte inellektualisera dina känslor. Kanske skulle du prova boxning? Det är jättebra. Då får du svettas ut din ilska.

Då fick jag glatt säga att jag har provat boxning, och ja, det var jättebra.

Sen berömde hon min man, efter att jag hade fått svara på frågor om honom. Eller berömde - hon frågade rakt ut hur man gör för att få en sån. Och så skrattade hon glatt. Jag kunde inte mer än skratta med, och erkänna att han är den bäste.

Stax innan jag skulle gå, efter att sänka tagits och det lyssnats på lungor och hjärta så skrev hon ut lite sömntabletter. Det kanske inte hjälper, sa hon, men kanske gör det det. Och så log hon igen.

Jag kände mig trygg, hit vill jag igen. Stick i fingret ska det bli, fast det får någon annan sköta om. Hon ville bara veta hur läget var. Och säga till mig att bli lite arg.

/J

Freedom's just another word for nothing left to lose

Vi sitter och dricker ett glas vin på torsdagskvällen. Jag har inte kommit från kontoret förrän halv nio, och följdaktligen träffat mina vänner ganska sent. Två av dem har redan gått från puben där vi skulle ses. Den tredje vännen är kvar. Hon jobbar också mycket. För mycket för att må bra, men inte tillräckligt för att känna sig tillräcklig. Och vad var det denna gången som gjorde att jag fick sitta sent, trots att jag skulle träffa mina vänner, trots att jag hade prioriterat samvaron med dem genom att skriva in mötet med kraftfullt bläck i almanackan? Jo, att jag inte säger nej. Att jag nickar men tänker "Nej!" och "Men visst kan jag klämma in det här? Om jag bara sover mindre och lunch kan jag äta medan jag skriver". Och vi verkar vara likadana, vi sjuttitalister. Vi jobbar. Träffar sällan de vi gillar, och när vi gör det så pratar vi om hur mycket vi jobbar. Varför säger vi inte till våra chefer, när de kommer med en uppgift som har deadline en liten stund bort? Varför sa jag inte "Men jag har detta och detta också, vilket ska jag inte göra?" Utan tränger in allt, inte på arbetstid, utan efter och före.

En stund senare berättar min vän att hon varit på bio, men att hela upplevelsen skymdes av att det satt massa skräniga snorvalpar bakom. Som inte respekterade tillfället, utan fnissade och pratade. Svarade i mobiltelefon och pratade, om filmen och om annat. Jag berättade att jag tuktats i tidiga år. När jag var fyra var jag på balett. Barnbalett, Snövit. Och hade fått veta att tyst, det ska man vara. Efter en stund tittade min mamma på mig och såg att jag var blåröd i ansiktet. "J! Vad är det?" sa hon. "Får man hosta?" väste jag. Fyra år och med tårar av återhållet host i ögonen. Min vän skrattar och så pratade vi om att de har för mycket. Kidsen av idag kommer inte ha nån gemensam värdegrund att enas kring när de blir vuxna. Vi hade en timme barnprogram om dagen - de har 24 timmar, på flera kanaler, OCH disneyboxen på DVD. Vi pratar barnprogram ibland, mina vänner och jag. De vi såg. Och minns, och skrattar. Vad ska de som växer upp idag enas kring? Det är kanske därför de inte värdesätter bion? Det är inte tillräckligt speciellt för att behöva respektera.

Vi enas kring detta faktum. Nog var det bättre förr. Inga curlingföräldrar, godis åt man på lördagen och teve det såg man en timme om dagen, och så tecknat en stund på helgen. Vi tuktades.

Men. Kanske är det därför vi inte säger nej när det erbjuds? När chefen frågar "Kan du göra detta, deadline måndag" så tar vi emot. Tacksamt slickar vi i oss möjligheten. Dagens ungar äter godis varje dag - att säga nej betyder inte att de blir utan ända till nästa vecka. De konsumerar media på samma nonchalanta vis, och kanske, kanske kommer det leda till att de säger "Nej. Det går inte, det är mycket nog som det är" när de får arbetsuppgifter som egentligen inte hinns med... Man kan bara hoppas.

/J

Tänk så lite som behövs

En extralång arbetsvecka, innehållande tunga, svåra och komplicerade komponenter, vilket gjort mig trött och uppstressad avslutas med en fredag inehållande två peppande möten. Nu vill jag ta tag i att jobba. Nu vill jag inte alls gå hem!

/J

Vuxenpoäng

Har hoppat upp ett snäpp i vuxenhierarkin. Livet har nu utökats med 40-årsfester. Eller hittills: 40-årsfest i singular. Efter att ha betat av ett stort antal 30-årsfester och nu denna enda 30-plus-ett-decennium-fest så konstateras följande: Det som var ett faktum när jag hade möjlighet att jämföra 20-årsfester med 30-årsfester stämmer fortfarande. Nämligen den att det inte är så stor skillnad. Det är roligt med fest, whatever the occasion.

Minns min pappas 40-årsfest. Minns att en av gästerna stod på terassen till det ställe som hyrts och kissade rakt ut i mörkret. Precis vid trappan, där alla skulle gå. Jag var tolv och förfasades. Tycker fortfarande att det är rätt äckligt, men också ganska kul. Igår var det ingen som kissade på ställen där de inte borde. Inte vad jag såg i alla fall.

/J

Omotiverad

Sitter och bråkar med en text. Ska hålla ett anförande i morgon bitti, och behöver egentligen bara klippa och klistra. Men jag vill inte. Vill inte skriva på befallning. Så klart att det är en jobbgrej, och att enda anledningen till att jag sitter med texten kvart över nio är att jag skjutit på allt. Inte förrän jag har piskan vinande över ryggen kan jag prestera. Tenderar skjuta upp allt till sista sekunden och inte förrän jag tvingas sitta rödögd och trött gör jag det jag ska. Resten av tiden, halvfart. Deadline är ett favoritord just därför. Då går det undan, när dödlinjen närmar sig är kreativiteten som topp. Och hittills har jag aldrig missat en deadline. Hittills har jag alltid presterat. Men idag går det extra trögt. Trots att det borde vara lätt. Men att använda gammal skåpmat gör att det känns meningslöst. Dealar med mig själv. Om jag går upp riktigt, riktigt tidigt i morgon så hinner jag innan mötet. Så kan jag jobba med något mer intressant just nu. Nej! Prestera! Hjulet går inte att stanna, andra äger min tid. Det är inte som jag vill ha det.

Och inte har jag förberett några power point-bilder heller. Oengagerad. Ointresserad.

/J

Svettigt

Min kropp är värdelös. Jag saknar både uthållighet och styrka. För att inte tala om balans och koordination. Detta faktum står klart efter ännu ett besök på mitt mysiga gym. Eller mitt förresten. Och mysigt förresten. Men den klubb jag tillhör i alla fall, och jo, det är mysigt. Lagom hard core. Folk kommer dit, gör sin grej. Det är så det ska vara.

Kan också konstatera att jag redan tränat fler gånger den här terminen än förra. Fast det säger mer om förra terminen än den här. Och jag har förhoppning att jag nån gång i juni ska kunna säga att min starka, uthålliga kropp nu gör som jag säger. Inga dåliga planer!

//J

Commander In Chief

Tänk, en hel teve-serie kring temat det orimliga i att en kvinna blir USAs president. Kommer återkomma i den här frågan, när jag funderat färdigt på om det är bra eller dåligt. Dåligt så klart att det fortfarande är aktuellt att göra serie på detta tema - det är ju ändå 2006. Men är det bra att det görs? Hm, tål att tänka på, så det ska jag./J

Filmmagi

Var och såg Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe igår. Eller vänta, var det Sagan om ringen 4? Frågan är om det någonsin kommer gå att göra en film med storslagna krigsscener där kombattanterna inte är människor utan att en jämförelse med ringenfilmerna görs. Men här var det nästan skrattretande emellanåt. Kameran som sveper över snöklädda vidder med våra hjältar som små prickar på led - exakt likadant. Kameran som sveper över kullar och fält där slaget ska ske - exakt likadant.

Figurerna på "den goda sidan" var väldigt olika de i ringenfilmerna, så klart. Men "de onda" var i många fall kopior på "de onda" i ringen. Synd. Det var samma specialeffektsföretag som gjorde båda filmerna, så det är kanske naturligt.

Ändå var Narnia en väldigt vacker film. Jag älskar böckerna (sedan jag var liten, och vet nu att den handlar om Jesus och är både kvinnofientlig och krigshetsande, men jag gjorde inte den tolkningen när jag var tio, och avstår från att göra den nu) och tycker att de visuellt fångat alla karaktärerna så som de sett ut i min fantasi. Men jag tyckte inte att jag fick någon riktig känsla för dem. Häxan är magnifik i Tilda Swintons tappning. Mest imponerad är jag nog av Lucy. Georgie Henley som spelar henne har ett register över ansiktsuttryck som många erfarna skådespelare inte har. Men riktigt rädd, eller glad, eller förväntansfull, det blir jag aldrig.

Det hade kunnat bli så bra. Men nu känns det som en blek kopia av ringenfilmerna. Vilket inte är rättvist, vare sig mot böckerna, eller filmen.

Ska nog läsa om böckerna en gång till för att få lite extra magi!

/J

Fanfanfan

Kanske inte världens snabbaste reaktion, men: Fanfanfan med Thåström är underbar. Dagens låt. Ville bara det.

/J

Du, jag och fem dollar

I början av 1990-talet tillbringade jag ett år i USA, som au pair i en familj i New Jersey. Tillvaron, en timmes bussfärd från Manhattan, var ganska enkel. Varje helg tillbringade jag tillsammans med andra svenska aupairer i New York. Lite tråkigt, kan tyckas, att tillbringa sitt år utomlands med andra i exakt samma situation, och jag medger att det säkert skulle varit annorlunda om jag hängt med andra. Men klaga, aldrig. Vi var unga, vi var snygga, vi hade erövrat Manhattan. Vi hängde på sunkiga barer med billig öl - och kom in med falska leg så klart. Vi hade vipbiljetter till de coola ställena. De som var bra, det visste vi för att ursnygga transor var inkastare. Tansor med boor och stilettklackar, som släppte in oss först för vi var tvärt om. Osminkade, kängbeklädda och europeer.

Det var grungens år, jag var nitton och livet lekte. Den allra största inspirationskällan var filmer som Singles och Reality Bites. Musik som Pearl Jam och Nirvana. Tänk ett helt år då basplaggen är blommiga klänningar och doc Martens. Eller jeans och rutiga skjortor över gråa t-shirts, och doc Martens. Det var vi. Osminkade och okammade. Vi lämnade våra värdfamiljer så fort föräldrarna kommit hem på kvällen, och åkte in till Freehold - det lilla samhället - för att fika eller gå på bio. Fika och bio på vardagkvällarna, och New York på helgerna. Iklädda blommiga klänningar och doc Martens. När Kurt Cobain dog så grät vi i våra brownies. Varje tisdag tittade vi på Melrose Place.

Reality Bites speglade verkligheten. Det var ju så det var! Du, jag och fem dollar. Allt som behövdes. Och så evigt analyserande av verkligheten. Allt fick samma utrymme i navelskåderiet, inget var viktigare än det andra och jaget stod i centrum.

Ah, det var tider. Inga plikter förutom en snäll femåring och en söt golden retriver-valp. Veckopeng och pool på tomten. Bil och alltid bra väder. Och så New York. Goddammit, jag älskar New York.

/J